-Han fick eget rum på internatet på folkhögskolan. Försöka reda ut hans funderingar om mat,
ekonomi, allt det praktiska. Det är sånt som är basalt och viktigt och måste diskuteras igenom mycket mer innan, det är en viktig synpunkt jag har.
-Efter en vecka åkte jag på en koordinatorsträff – föreningen svenska ICORN – tre dagar i Malmö. Jag tog med honom. Det var ganska absurt. Han tog med sina saker och ville stanna i Skåne. Det innebar mycket samtal, 17 timmar på tåg, men vi lärde känna varandra. Jag märkte att han var traumatiserad hela första året, rastlös, orolig. Jag öppnade mitt hem för honom och vi lagade mat, tog med honom överallt. Hade alltid honom med på ICORN-mötena (han ville det) vilket var ovanligt. Ge honom en känsla av socialt sammanhang och trygghet. Mycket oro över det praktiska – id-kort, bankkort etc, vi löste allt. Men visst var det besvärligt. Tiden rullade på, jag jobbade för att han skulle känna trygghet efter de två åren, han kunde ju inte resa tillbaka, behövde ju uppehållstillstånd. Det tog tid att förstå byråkratin. Ett helt flöde att förstå. Sen fick han möjlighet att läsa svenska här. Var med i ICORN-föreningssammanhanget och reste, träffar i Falun. Runt om i Sverige, det var bra för Hossein. Det blev återkommande. Men ständig oro – ”kan jag få två år till via ICORN?” Bra att ha en plan innan, innan man tar på sig ett ansvar. Ha lösningar redan innan, ge ett halvtidsjobb. Han har flyttat, köpt lägenhet, mycket. Det gäller att förstå. Han är en grävande journalist, söker ständigt efter lösningar.
Man bör ha en delad koordinatorstjänst – som man gjort på flera andra ställen som i Göteborg och Stockholm – det verkar fungera mycket bättre. Jag tror att risken är stor att man bränner ut sig i ett sånt här uppdrag. Jag hade min chef Eva här om det gällde problem kring skolan, kontakter på landstinget etc. Visste inte vilka jag skulle möta på landstinget, det hade varit bra att veta innan.
Själva lösningen med styrgruppen var bra – kulturfolk. Jag skulle ha behövt ha kontakt med dem innan. Jag blev väldigt offside här i Mora, det kändes svårt. Det var lite ”orespektfullt” kan jag tycka.
Men Eva fanns och hon kände folket. Det blev ensamt och stressigt för mig. Jag blev lite av kurator.
Jag tycker att det var svårt att lösa detta på 25%, det behövs 50%. Man ska jobba upp nätverk. Viktigt att komma ihåg. Styrgrupp med kulturfolk är bra, bättre än att ha kulturnämnder etc som det är i vissa delar av landet. Många kommuner har samma koordinator av detta skäl.
-Jag går snart i pension och skulle tacka nej. Jag tycker det är viktigt att titta på geografin –
samarbetet kan flyta lättare om en koordinator sitter t ex i Falun. Jag blev ganska isolerad. Visste inte vem någon var, kändes nästan som om jag trängde mig på om jag behövde stöd. Men jag började med minnesanteckningar så att jag skulle minnas. Få dem att tänka på hans framtid.
Jag vet att en del fristadskonstnärer får problem – att de inte får någonstans att bo, kunna betala hyran, växa in i detta, starta firma etc. Inte en självklarhet. Ofantligt mycket att tänka på.
ICORN har en svensk styrelse som är utspridd i landet och så finns ICORN centralt. Finns i Stavanger, Norge. Fristäder runt om i världen, flest i Sverige.
ÖVERENSSTÄMDE programmet med dina förväntningar?
-Jag är samhällsvetare, min grundläggande åsikt är att det är självklart att vi ska ställa upp på sånt som rör yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och så vidare. Jag kan lätt tänka mig en liknande uppgift som denna uppgift. Alla fristadskonstnärer är olika har olika behov förutom det basala förstås. En del för en mycket skyddad tillvaro, en del sitter mycket och skriver.... Sen kan det finnas andra som är djupt traumatiserade – och självklart ska vi ställa upp. För sakens skull, för yttrandefriheten! Det är mycket mer arbete än man tror. De flesta behöver hjälp psykologiskt, hjälp med språket,
svenskundervisningen. Hossein tog inte så stor del av svenskundervisningen här, han orkade inte riktigt tror jag. Men det var roligt med alla artighetsfraser han använde som i persiskan – som
”varsånejgod”. Det praktiska tar sin tid, bygga nätverk tar tid, det är en ny värld att bli koordinator.
En process.
ANSER DU ATT LANDSTINGET SKA SATSA EN NY PERIOD?
-Ja, det ska vi självklart göra i Dalarna! När man tittar ekonomiskt i Sverige – det går snabbt att integreras för nysvenskar, det vet vi. Det blir en viktig markering.
ORGANISATORISKT – hur ska detta organiseras, finansiering?
-Landstinget eller regionen tror jag är lämpligare att äga denna fråga, tillgången till yrkesfolket – nätverket. De stora kommunerna Falun Borlänge skulle vara bra också. Borlänge t ex bra kommunal verksamhet, de har många stora arbetsplatser, fantastiskt dynamiskt. Regionen kan också vara bra – då involveras kommunerna. Det tror jag fungerar väldigt bra på de platser där man gör så –
konstnärerna sitter i ett antal städer och kopplas upp mot regionen. Viktigt att fortsätta! Som världen ser ut idag tror jag att fristadsprogrammet är mycket bra. Icorn är en organisation som har växtvärk, det tar tid för dem att hitta sin roll. Det kostar ca 25000:- som medlem varje år, de får också
sponsringsersättning. Det är en väldigt liten stab som jobbar med detta, men de jobbar stenhårt.
FORTSÄTTNING – plan efter tvååriga perioden är slut?
-Det kan inte bara handla om välvilja, det måste fungera i praktiken också. Icorn tar fram ett förslag utifrån beskrivning, någon som man tror kan passa i länet.
Koordinatorn måste vara med från början, vara med på alla möten, se och förstå och kunna ställa frågor och bygga relation med styrgrupp med flera. Det kommer att underlätta. Bara man väl har bestämt sig är det bra att börja så, blir en annan relation. Det blir bättre för konstnären också.
Det ska vara någon som är van vid myndighetskontakter, Migrationsverket, Skatteverket, Polisen, en del har hemlig identitet t ex.
-Folkhögskolan är en bra startpunkt – även om det vore nån med familj. Tror att det är bra om det finns en lägenhet dock, inte bara en korridor. Det skapar rutiner, trygghet, sociala kontakter.
Landstinget har centrala lägenheter i Falun, det är också bra. Men det beror lite på vem personen.
Dra med konstnären på olika saker, se till att aktivera!
Har man möjlighet så tänk på att det är storstadsmänniskor som kommer hit, jag tror verkligen att det är viktigt att välja en stad att bo i. I Norge finns en by uppe i fjällen där man tagit emot, det kan såklart också vara bra, det ena utesluter inte det annat. Trauman ska gås igenom och det ena
utesluter inte det andra, en del har kommit från Calcutta och flyttat till Nordnorge – alla är individer.
Det måste finnas en social beredskap på plats, det behövs omedelbart sociala kontakter. Även om man inte orkar gå på lektioner så orkar man kanske gå och äta i matsalen. Det var viktigt!
Folkhögskolorna. Sen är det bra för konstnärer/journalister att vara i en sån miljö, möta olika människor väcka intresse. Göra mat tillsammans, bjuda hem varandra, kunna gå på lektioner ibland.
På helgerna mycket bättre och på loven.
”Sommaren med Hossein” kommer jag aldrig att glömma, vi var ute och cyklade. Jag, han och mina barnbarn. De tyckte det var så kul! Det finns så mycket evenemang i Dalarna, ett stort turistiskt fokus och det är väldigt bra för en fristadskonstnär att möta. Hossein borde göra en Instagrambok!
Det viktigaste jag bär med mig:
-Det var väldigt mycket lärande, jag fick mycket ny kunskap. Mycket givande måste jag säga. En sorts lära för livet-upplevelse, både mentalt och praktiskt. Intellektuellt och känslomässigt. En annan värld öppnar sig – allt som handlar om yttrandefrihet!
Viktigast för Dalarna:
-Att ta tillvara på en specialbegåvad unik konstnär! Låt personen få utbilda, ge kunskap, se människan som en tillgång. Kulturen i länet vinner på att det kommer människor med andra upplevelser, tankar. Väldigt viktig uppgift – speciellt i dagens värld.
Symboliskt värde?
-För att skydda yttrandefriheten. Ett konkret sätt att visa skydd för de förföljda, för fritt ord, fritt skapande. Nog många tjänstemän och politiker som lär sig mycket mer om dessa frågor också pga att man satsar på fristadskonstnären. Så oerhört viktigt att försvara det fria ordet, tänk på Salman Rushdie som hade fristad i London.
Ann-Louise Rönestål Ek
Mursal Isa, landstingsråd (mp) 2017-04-04
Intervjun äger rum på Mursal Isas kontor på landstingshuset.
VILKEN HAR DIN ROLL VARIT i fristadsprogrammet?
-Jag ärvde frågan från Ann-Catrin Lovars (mp) - det vill säga detta var redan beslutat innan jag kom in som ordförande för kultur- och bildningsförvaltningen.
VILKA VAR DINA FÖRVÄNTNINGAR?
-Att det skulle bli så bra som möjligt och att vi skulle ta emot en person som behövde skydd enligt programmet! Och ta hand om hela processen på bästa sätt. Ordna ett bra mottagande av personen, ge och ta – inte bara att vi ska ordna allt utan ha ett inkluderande förhållningssätt – ta emot en fristadsförfattare/konstnär, på den personens egna villkor. Att anpassa sig efter personens önskemål, men också vara tydliga med att vissa önskemål går inte att uppfylla. Vi visste inte vad detta innebar så det var modigt!
ÖVERENSSTÄMDE programmet med dina förväntningar – vad det skulle innebära?
-Ja det får jag ändå säga, men i och med att det var för första gången så är det svårt att jämföra. I efterhand ser vi ett fint resultat med personen i fråga, att han etablerade sig i Dalarna. En mycket begåvad fotograf som tillför mycket till vårt län.
ANSER DU ATT LANDSTINGET SKA SATSA EN NY PERIOD? Eller kan ni bistå på annat sätt?
-Ja jag anser att möjligheten ska finnas kvar. Men jag är inte övertygad om att det är landstinget som ska ta huvudansvaret denna gång. Jag skulle gärna se att kommunerna ansöker om medel landstinget som kan bidra pengar och kan ha ett samarbete kring detta. med någon kommun, där kommunen tar huvudansvar för personen. Detta är en slutsats vi måste dra baserat på erfarenheterna från arbetet med vår förste fristadskonstnärs uppehållstillstånd. Han behövde placeras, då var det otydligt – det handlar om t ex folkbokföring/SFI. Om en kommun är med gör man planeringen tillsammans – landstinget avsätter medel motsvarande de pengar som nu, men placeringen/integreringen i en kommun sker så tidigt som möjligt – att personen känner sig behövd och sysselsatt av både landsting och kommun, t ex föreläsningsturné på bibliotek, utställning på länsmuseet. Alltså aktiviteter på kommunnivå samtidigt som landstinget också finns med med nätverket av kulturinstitutioner – då breddar man och det blir bra för både individen och hela länet. Kommuner som jag tror skulle kunna vara aktuella är t ex Borlänge kommun som är stor, Hedemora där man har ett annat tankesätt utifrån mottagande av mångkultur jämfört med andra kommuner, när vi pratat i politiken så har vi märkt att Hedemora visat sig duktiga på integration – många flyktingförläggningar, de är proffsiga.
Borlänge är en mycket bra kultur-idrottskommun. Där finns också landstingets folkhögskola Fornby med internat – kommunen och Fornby har ett bra samarbete.
ORGANISATORISKT – hur ska detta organiseras, finansiering?
Jag upprepar det jag redan varit inne på. Kultur- och bildningschef Malin Lagergren och jag har diskuterat utifrån våra erfarenheter– jag har jobbat med många asylsökande och har träffat Hossein Salmanzadeh flera gånger, hon har haft tät kontakt med honom. Utifrån erfarenheterna har vi identifierat förbättringsmöjligheter – vi inser att det behövs ett övergripande KOMMUNALT ansvar, en engagerad kommun. Det är bra att Dalarna som landsting tagit ansvar, och det kan vi göra ekonomiskt även fortsättningsvis. Att landstinget ändå finns med är psykologiskt bra – en trygghet
för den som kommer hit. Men tydligheten kräver en HEMKOMMUN. ICORN kan bli svårt att delta i för landstinget, det blir lättare för en kommun. Lätt att ta goda exempel från flera kommuner i landet, det är t ex bra om kulturnämnden engagerar sig. De kan utse någon som är koordinator och ansvarar för ICORN-kontakten, vi i landstinget sköter tillsynen ekonomiskt… och ordnar en del sysselsättning genom kulturinstitutionerna. Jag tror det kan fungera mycket bra. Jobbfrågan löser sig bättre när en kommun är inblandad. Viktigt att tänka på eftersom tvåårsperioden ju går snabbt.
FORTSÄTTNING – plan efter att den tvååriga perioden är slut?
-Ansvaret ligger hos individen och kommunen där vederbörande är folkbokförd och har boende.
Personen får ta ansvar som alla andra medborgare. Utvärdering och dokumentation är bra att det finns, att kontakterna efter fristadsperioden hålls levande även i fortsättningen, kvällsträffar,
föreläsningar och så vidare – det får inte bli ”nu har du uppehållstillstånd, hejdå!” Landstinget kan ha nytta av personen genom att bjuda in, be personen berätta, vara med i olika forum, det är som jag ser det bra PR för landstinget. Ett bättre sätt att få ut en berättelse med lyckligt slut har jag svårt att tänka mig! Det vore intressant med en strategi för det redan när en ny fristadskonstnär kommer, att tänka ca 2-3 år framåt, EFTER att perioden är över - att regelbundet ha någon slags kontakt från kulturförvaltningen i kommunen till exempel.
Varför fristad?
-Vi lever i ett globalt perspektiv där många människor är hotade och förföljda på grund av sitt uttryck.
Det handlar om det fria ordet, om demokrati, den fria världen måste skicka en signal till de som är förföljda att de kan få fristad och att det de gör har betydelse i det globala, så att inte underkrafter besegrar med hat och rädsla. Fristad fyller en viktig funktion, vi kan inte lösa världsproblem men genom att ta små initiativ sätter vi värde på det fria ordet, vi i Dalarna är en del av Sverige och en del av världen, därför är det ett stort värde att vi tar ett ansvar och tydligt står för det.
Det finns garanterat medborgare som undrar ”VARFÖR LÄGGA PENGAR PÅ DETTA?”
-Det handlar om att förklara att kulturen kan tolkas i ett globalt perspektiv –att vi påverkas av andra.
Kulturen är en del av demokratin/att uttrycka sig. Demokratin måste erövras/försvaras varje dag.
Även de som genom sin konst/sitt ord är förföljda måste vi försvara för demokratins skull, visa solidaritet, det handlar om en liten del av de demokratiska värderingar som vi arbetar för och som gynnar medborgarna i Dalarna, detta framgår i kultur- och bildningsplanen. Kulturen är ett verktyg för att ha en bra demokrati.
Vad har fungerat bäst?
Folkhögskolan i Mora, vår förvaltningschef med flera har tagit ett stort ansvar, det ideella
engagemanget är viktigt och omvärderat, utan detta samarbete fungerar det inte. Duktiga människor har gjort ett storartat jobb under denna första period. Kom ihåg att det är småpengar vi pratar om, och pengar löser inte allt, så enkelt är det, utan det starka engagemanget hos ansvarstagande människor är det inte möjligt att genomföra detta.
Ann-Louise Rönestål Ek