Ansvar och hälsa undersökningens resultat i förhållande till tidigare forskning

forskningen om vilka som riskerar att drabbas av ohälsa och sjukskrivning och vad det kan bero på. Den berör vilken betydelse arbetet, sjukvården och andra myndigheter har samt vilka attityder som finns i samhället i frågan. De kategorier som jag ändå fann i tidigare forskning och som var relevanta för mitt forskningsområde var Medikalisering, Försörjning, Arbetets

betydelse och Attityder. Det som jag ville få fatt i med min undersökning var hur kvinnor

upplever sin psykiska ohälsa och hur den till sist ledde fram till att de valde att sjukskriva sig. Det jag fann i min undersökning är att kvinnor har, och tar, ett stort ansvar på fler olika områden. Detta har lett fram till en oundviklig sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa. Deras ohälsa har utvecklats på grund av deras engagemang och ansvarstagande både inom den egna familjen och i arbetet. När det gäller arbetslivet har de inte haft möjlighet att påverka den fysiska arbetsmiljön och det framkommer även brister i påverkansmöjlighet, att man inte har tillräckligt med möjligheter att påverka beslut, som har ett samband med att man är kvinna. Man tar på sig ansvar som inte är uttalade ansvarsområden. Det visar att det inte finns tillräckligt socialt stöd på arbetet. Att sakna socialt stöd i privatlivet, visar sig när man inte får tillräckligt med stöd i ansvaret för hushåll och omsorgen av barnen för dem som har familj. Kvinnorna tar på sig ett stort ansvar för dessa uppgifter. Detta leder vidare till att de inte heller tar sig möjligheten till egen tid, där de kan ladda sina batterier, och det till förmån för att sköta sitt arbete och ta hand om andra i sin omgivning. Sammantaget har de tagit på sig

mer än vad de orkat med. De har inte kunnat värja sig mot förväntningar, från sig själva och sin omgivning, även om dessa förväntningar varit outtalade. Deras sätt att vara har för dem blivit ett normaltillstånd och de har själva inte uppmärksammat när detta ansvarstagande började tära på deras hälsa.

I Anna Hedborgs utredning ”Sjuk eller ledsen” kan man läsa att sjukdomsbegreppet är mångtydigt, föränderligt och svårt att entydigt definiera (Samtal om socialförsäkringen Nr7:2005). När det saknas kunskap om sjukdomssymtomens orsaker, och det självupplevda hos en individ översätts till sjukdom utan några objektiva fynd, resulterar det i symtombaserade diagnoser. Detta ges ibland etiketten medikalisering då man menar att ett icke-medicinskt problem definieras som sjukdom och inkluderas i den medicinska sfären. Patienter kan därmed bli felbedömda och få onödiga remisser och behandlingar och resultatet för många med symtomdiagnoser blir långtidssjukskrivning (Lindqvist 2000). Lindqvist menar att det renodlade sjukdomsbegreppet i socialförsäkringen, paradoxalt nog, bidragit till en ökad medikalisering då psykosociala besvär omskrivs till somatiska åkommor. Min undersökning visar att kvinnorna levt med sin ohälsa lång tid innan de sökt läkare och valde att sjukskriva sig. Deras ohälsa har utvecklats på grund av orsaker som kan ses som psykosociala då det bland annat handlat om arbetsmiljön på deras arbetsplatser och dels relationerna i deras familjer. De uttrycker samtliga att när de kom till det läget att de valde att sjukskriva sig så fanns inget annat alternativ, de mådde då för dåligt. Det talar emot att de i kontakten med sjukvården skulle ha blivit sjukskrivna på grund av andra skäl än medicinska, att det då inte var fråga om någon omskrivning av personliga problem. Att definitionen av sjukdomsbegreppet förändrades har sannolikt inte förändrat den verklighet som kvinnor lever i. Man skulle lika gärna kunna vända på problemet och ställa sig frågan om sjukvården har tillräcklig kunskap för att möta dessa kvinnor. Finns väl beprövade behandlingsmetoder för de sjukdomstillstånd de drabbats av som de skulle kunna erbjudas som ett alternativ till sjukskrivning?

Den låga rörligheten på arbetsmarknaden anses kunna vara en bidragande orsak till den höga sjukfrånvaron i Sverige. Boräng, Rothstein & Schierenbeck (2008:67) menar att det kan vara betydelsefullt för samhällsmedborgare att det finns möjlighet att byta arbete respektive problematisera sin arbetssituation. De pekar på ett problem som står i vägen för detta, nämligen välfärdsstatens medikalisering, d v s det faktum att allt fler tillstånd och förhållanden betraktas som sjukdom och att detta synsätt reproduceras inom välfärdsstatens verksamheter. Det kan innebära att när en person söker läkarvård för problem relaterade till arbetsmiljön indirekt uppmuntras till att förstå sina symtom som sjukdom, som vidare kan leda till att man inte ser ett arbetsbyte som en tänkbar lösning på problem. Min undersökning visar att de sjukskrivna kvinnorna är medvetna om vad som är orsakerna till deras ohälsa även om de inte först uppmärksammade detta. De två kvinnor som upplever arbetsmiljön som en direkt orsak till deras ohälsa är väl medvetna om vad det är i arbetsmiljön som bidragit till denna. Den ena kvinnan har inte fått gehör för en förändring av sin arbetsmiljö och den andra har fått svårt att få igenom sina idéer på grund av en manlig struktur på arbetsplatsen. Det har efter lång tids belastning, och brist på socialt stöd, lett fram till att de blivit sjuka och därför förekommer det ingen form av medikalisering i dessa fall. De är båda på väg tillbaka till sina arbeten. För de övriga kvinnorna, där arbetet inte varit den bidragande faktorn, har samtliga utom en lämnat de arbeten de hade då deras ohälsa startade. Deras ohälsa har pågått under en lång tid innan sjukskrivningen och lett fram till ett sjukdomstillstånd och en oundviklig sjukskrivning.

Även arbetslöshet kan leda till medikalisering, och det inom Arbetsförmedlingens verksamhet. Genom att individer ges en diagnos, kan de få särskilt stöd som underlättar att få ett arbete (Holmqvist 2006). En arbetsgivare kan ges en lönesubvention om den anställer en person med arbetshandikapp. Det gör att en arbetssökande, i interaktion med Arbetsförmedlingen, kan bli arbetshandikappad för att arbetsgivaren ska få denna lönesubvention. Holmqvist (2006) menar att det här sker en medikalisering av arbetslöshet och att olika organisationer i samhället organiserar människor utifrån föreställningen om hälsa och ohälsa. De kvinnor som i min studie nu saknar anställning och eventuellt kommer att behöva stöd från Arbetsförmedlingen för att få ett arbete, skulle kunna tillhöra den grupp som skulle kunna gynnas av de möjligheter som finns till hjälp via Arbetsförmedlingen. Likväl som ohälsan fanns hos dem innan sjukskrivningen startade kanske det kommer att kvarstå en grad av ohälsa den dag man inte behöver vara sjukskriven längre.

Det ska vara lönsamt att arbeta jämfört med att vara sjukskriven och den egna ekonomin skulle kunna vara ett incitament för att komma åter i arbete. Vahlne Westerhäll, Bergroth och Ekholm (2006:171) menar att med det system som finns i Sverige så har individen inte alltid så stora drivkrafter att komma tillbaka till arbete, och då särskilt när det gäller personer med låg inkomst då den ekonomiska skillnaden inte blir så stor. Av de kvinnor som ingått i min studie nämns inte den egna ekonomin som en drivkraft att komma tillbaka till arbete. När de nämner den egna ekonomin så är det i relation till deras ohälsa. Har man en ordnad ekonomi så är det en faktor som främjar hälsan. Har man under pågående sjukskrivning en dålig ekonomi så nämns detta endast som en faktor som ytterligare bidrar till ohälsan, att det i kombination med annat skapar oro. En låg ersättningsnivå skulle därför snarare kunna ses som något som ökar ohälsan och leder till att vägen tillbaka till arbetslivet skulle kunna bli längre.

I Gnosjö kommun har man genomfört en studie för att undersöka samband mellan belastande faktorer i och utanför arbete, sjukfrånvaro och sjukdomar i hjärta/kärl och i rörelseorgan (Backstig, Andersson Hjelm & Bildt 2005). Psykosociala faktorer i arbetslivet visade sig ha stor betydelse för både kvinnor och mäns hälsa. En större andel kvinnor än män var exponerade för negativa psykosociala faktorer i arbetslivet och de hade i högre grad arbeten som innebar låg kontroll och få påverkansmöjligheter. När det gäller psykosociala faktorer i privatlivet har man tittat på känsla av sammanhang, socialt stöd i hemmet och socialt nätverk och resultatet visar att kvinnor och män som upplevde en svag känsla av sammanhang hade en ökad risk för sjukfrånvaro och besvär i rörelseorganen. Studien har inte inbegripit psykisk ohälsa men jag tycker ändå att man kan dra paralleller till min studie. Faktorer som påverkansmöjlighet och socialt stöd i både arbetsliv och privatliv har även i min studie visat sig orsaka ohälsa. De två kvinnor som angett arbetsmiljön som orsak till deras ohälsa nämner just bristerna i påverkansmöjligheterna som orsak. Dels att man inte kunnat påverka sin fysiska arbetsmiljö och dels att man som ensam kvinna i ledningsgruppen, upplever sig inte ges tillräckligt med möjligheter att påverka beslut. Att sakna socialt stöd även på fritiden visade sig ha betydelse. Att sakna stöd i privatlivet, att inte få tillräckligt stöd i ansvaret för hushåll och omsorgen av barnen, så att man klarat att kombinera arbetsliv och familjeliv, har för några kvinnor lett fram till egen ohälsa. Det framkom att fler har mått bra av att arbeta, att man då känt sig som en del i samhället, vilket styrker att socialt stöd på arbetsplatsen är viktigt för hälsan.

Ytterligare ett exempel på att psykosociala faktorer i arbetslivet är viktigt framkommer i en studie där kvinnor som arbetade inom vården var beredda att acceptera en viss grad av ohälsa för att undvika sjukskrivning (Wiitavaara et al 2006). Kvinnorna som ingick i studien

fokuserade på att vara kvar i sitt arbete eftersom det var viktigt för dem som en del av deras identitet och sociala liv. De upplevde ändå känslan av att vara otillräckliga på arbetet men den känslan stod också i relation till familjen, då all kraft var slut efter en arbetsdag. Det sågs som ett normaltillstånd att ens egna behov och önskningar i förhållande till både arbete och familj blev åsidosatta. Ingen av kvinnorna i min studie hade arbete inom sjukvården innan sin sjukskrivning och de är inte drabbade av fysisk ohälsa utan psykisk ohälsa. En viktig skillnad är att kvinnorna i min studie inte var uppmärksammade på sin begynnande ohälsa och vad den skulle kunna ge för konsekvenser och frågan är om det har ett samband med att de har en psykisk ohälsa. De har alla arbetat under lång tid trots ohälsa och säkerligen under denna tid omedvetet hittat olika strategier för att kunna vara kvar i arbete. Det finns dock likheter i och med känslan av otillräcklighet, att inte räcka till för både arbete och familj och att ens egna behov och önskningar i förhållande till både arbete och familj blev åsidosatt, bland annat på grund av avsaknad av egen tid. Det framkommer att arbetet för dem har ett stort värde. Det är kvinnor som har ett stort engagemang, både i arbetslivet och privat. I arbetslivet tar man ett stort ansvar för både arbetsorganisation och arbetsuppgifter. Privat tar man ett stort ansvar för sin egen familj samt andra personer i ens omgivning. Detta visade sig vara ett engagemang och ansvar som har bidragit till deras ohälsa. När det sedan gick så långt att man inte längre kunde gå till arbetet fanns det inget annat alternativ än sjukskrivning, det gick inte att undvika.

Vad för typ av arbete och arbetsuppgifter man har verkar ha betydelse för risken att bli sjukskriven men även andra faktorer som exempelvis kön och utbildning kan utgöra en risk för detta (Labriola, Lund, Villadsen 2006). Labriola, Lund och Villadsen visade att risken för sjukskrivning är högre för kvinnor, vissa åldersgrupper, utbildningsnivå samt att vara anställd inom kommunal verksamhet. Det är svårt att dra några generella slutsatser angående detta utifrån min undersökning då kvinnorna som ingått i min studie är få samt att de har varierande utbildnings- och yrkesbakgrund.

Det finns en uppfattning bland befolkningen i Sverige att många av dem som sjukskriver sig inte är sjuka och att man kan bli sjukskriven för andra orsaker än sjukdom, att sjukförsäkringen ses som en allmän rättighet att ta till när olika svårigheter drabbar oss i livet (Marnetoft et al 2005). Attityder som påverkar det som sker i samhället behöver inte enbart utgå från individerna utan kan finnas i samhällets strukturer (Svensson, 2008:158-159). Kvinnors högre sjukfrånvaro och ohälsa skulle kunna förklaras utifrån att det finns ett samband mellan strukturell diskriminering och ohälsa samt att den rättsliga konstruktionen av arbetsförmåga och de regler som kompenserar för bristande hälsa missgynnar kvinnor mer än män. Med strukturell diskriminering menas brist på makt, lägre status, lägre lön, mindre handlingsutrymme och olika former av beroende. Svensson menar att utnyttjandet av en förmåga åsätts ett högt värde, i form av exempel vis materiellt erkännande, vilket kan göra att förmågan ökar (ibid:168). En hög lön kan verka uppmuntrande likväl som positiv respons medan det motsatta kan verka hämmande på förmågan. Hon menar att då kvinnors arbete generellt sett har ett lägre ekonomiskt värde på arbetsmarknaden kan det befaras påverka kvinnors förmåga negativt. Cecilia som ingick i min studie skulle kunna ses vara utsatt för strukturell diskriminering. Hon upplever att hon inte får gehör för sina idéer som ensam kvinna i ledningsgruppen, att hon får kämpa mot de manliga strukturerna. En orsak till detta skulle kunna vara att hon som kvinna skulle kunna ses ha lägre status och därmed mindre handlingsutrymme. För andra handlar det om att ha lägre status inom familjen, att inte få stöd och hjälp med ansvaret för barn och hushåll. Några har när de arbetat halvtid, mått bra och orkat med att kombinera både arbete och ta hand om arbetet i hemmet. Det har dock för dem då inneburit att de haft lägre inkomst och gett ett ekonomiskt beroende av sina män vilket kan

ha gett dem mindre makt och handlingsutrymme i relationen. De har saknat positiv respons i arbetslivet av sina kollegor eller inte fått tillräckligt stöd för att kunna kombinera arbete och familjeliv. De har ändå kämpat och försökt ta ansvar på dessa på områden. Bristen på socialt stöd och socialt kapital har till sist gjort att de blivit sjuka.