Under användartestet fick testpersonerna lyssna på de inspelade undervattensljuden. Eftersom de flesta av dem var vana vid havsmiljön och några var dykare, var ljuden inga nya upplevelser för dem. Detta påverkade testet såtillvida att det inte var så spännande för dem att lyssna på undervattensljuden. Trots det kom de med intressanta synpunkter på konceptet. De sa att det var roligt att gissa sig till vad det var för ljud man hörde. De föredrog även den version av konceptet där hydrofonerna var bärbara så att användaren själv kunde välja var han eller hon skulle lyssna på ljud. Testpersonerna föreslog att några av hydrofonerna kunde placeras i anslutning till exempelvis en badplats så att människor kunde skapa sina egna undervattensljud. Hydrofonerna kunde på så sätt fungera som ett slags
kommunikationsmedel.
Användartest 1: fjärrförnimmaren
Denna prototyp var den klara favoriten hos testpersonerna, både i fråga om användarupplevelse och i möjligheterna att använda den i
pedagogiska sammanhang. De upplevde den direkta feedbacken som prototypen gav som positiv och de förstod direkt hur den fungerade.
Från början var prototypen tänkt att bäras i handflatan men testpersonerna föredrog att vända på den, så att sensorn satt på utsidan av handen. Detta gav möjligheten till en mer passiv förnimmelse av objekt i omgivningen, vilket påminde mer om fiskars sidolinje, som konceptet har inspirerats av.
Testpersonerna ville kunna använda flera sensorer samtidigt för att kunna få en bättre uppfattning om omgivningen. Prototypen skulle kunna användas i en pedagogisk situation för att diskutera fiskars sinnen (och deras sidolinje). Den skulle även kunna användas i övningar där synskadade och seende kan uppleva världen på samma villkor, och röra sig i ett mörklagt rum genom att känna sig fram. Det kom även fram förslag på att vidareutveckla konceptet till ett
Figur 15: Skiss på undervattensörat.
Figur 16: Detalj av skiss på undervattensörat.
hjälpmedel för funktionshindrade. Testpersonerna uttryckte även önskemål om en vidareutveckling av prototypen som skulle kunna uppfatta skillnader i hårdhet mellan olika material.
Inför kommande tester av fjärrförnimmaren kommer ytterligare en prototyp att byggas så att testpersonen kan bära en på varje hand.
Användartest 2: fjärrförnimmaren
Ett andra test av fjärrförnimmaren genomfördes tillsammans med en grupp på tolv sjuåringar. Testet skedde i samband med att de besökte en havspedagogisk verkstad. Det inleddes med att en pedagog kort förklarade fiskars sidolinje-organ. Därefter fick testpersonerna göra en övning där de fick på sig en fjärrförnimmare på varje hand och en ögonbindel. Sedan fick de navigera till en punkt en bit bort och med hjälp av fjärrförnimmarna undvika att gå in i ”stenar” (de andra barnen) som stod utplacerade i deras väg.
En positiv aspekt som kom fram under testet var att
fjärrförnimmarna fungerade i en social situation. Testupplägget gjorde att även de barn som inte hade på sig prototyperna kunde uppskatta aktiviteten och interagera med varandra. Den sociala interaktionen mellan besökare är en viktig del av en museiupplevelse, vilket bland andra Falk och Dierking poängterar (2000: 91ff). Det är därför positivt att prototyperna kan uppskattas både av den person som har dem på sig och andra runtomkring. Samtidigt skulle det nog vara lämpligare att testa prototyperna i mindre grupper. Även om
användarna var entusiastiska till att prova prototyperna, blev de rastlösa av att vänta på sin tur.
De flesta testpersonerna förstod fort hur prototyperna
fungerade, men det hade förmodligen varit bra att ge dem möjligheten att själva prova runt hur de kändes och hur man kan använda dem innan de fick en ”uppgift ” att lösa, som under testet.
Pedagogen som medverkade under testet påpekade att
fjärrförnimmaren var ett bra sätt att konkretisera något som annars är abstrakt (hur djurs sinnen fungerar), vilket är bra när det handlar om barn.
Figur 17: Test av
Användartest 3: kompasshalsbandet
Inför det andra användartestet av kompasshalsbandet genomfördes ett antal förändringar av prototypen. Det första testet visade att
användarna hade svårigheter att sätta på sig prototypen på rätt sätt, vilket antogs bero dels på utformningen av själva halsbandet, dels på att prototypens delar bars på olika delar av kroppen. Detta åtgärdades genom att både kompassdelen och batteridelen fästes direkt på halsbandet. Kompassdelen flyttades till en fast punkt på framsidan av halsbandet för att signalera till bäraren vilken del av halsbandet som ska placeras fram. Batteridelen flyttades till baksidan av halsbandet för att alla delar av prototypen skulle vara samlade på en plats och därför bli lättare att bära. Det skulle även förhindra att användaren fokuserar på placeringen av prototypen istället för dess funktion. Det nya
utförandet gjorde även att prototypen lättare kunde smälta in i bärarens kläder eftersom tekniken inte längre syntes. Detta var något som togs upp under ett tidigare, informellt test. Den testpersonen kände sig uttittad när hon rörde sig bland folk vilket bidrog till att hon tidvis kände sig obekväm med att bära prototypen.
Testpersonen var en 23-årig man, som under en tretimmars- period fick bära kompasshalsbandet under en rundvandring i Malmö. Målet för testet var primärt att utforska hur användandet av halsbandet upplevs i en vardaglig kontext. Ett annat mål var att utforska om och hur upplevelsen förändras under tid.
Testet inleddes med att testpersonen fick sätta på sig
halsbandet, varpå testpersonen tillsammans med testledaren åkte buss till den plats varifrån rundvandringen skulle utgå. Platsen valdes utifrån kriteriet att testpersonen inte skulle ha besökt den tidigare, och således bli tvungen att lita på informationen från halsbandet.
Testpersonen uppmanades inledningsvis att under testets gång kontinuerligt dela med sig av sina upplevelser till testledaren som observerade och dokumenterade. Testpersonen tilläts själv bestämma i vilken riktning han skulle gå under rundvandringen, eftersom testet utfördes för att utforska upplevelsen av användandet snarare än hur prototypen kunde användas som ett navigationsverktyg.
Testpersonen uttryckte inledningsvis oro för att hans rörelser skulle råka skada prototypen, vilket också speglades i att han till en början endast gjorde återhållna kroppsrörelser. Detta kan ha berott på prototypens konstruktion, vilken innebär att halsbandet är mjukt och
Figur 19: Testpersonen använder handen för att lokalisera vibrationerna. Figur 18: Användartest av kompasshalsbandet.
böjligt. För att testpersonens upplevelser inte skulle färgas av detta, försäkrades denne om prototypens hållbarhet. Testpersonen påpekade i testets inledningsfas att vibrationer i vissa riktningar kändes svagare än andra och använde vid några tillfällen händerna för att lokalisera vibrationen (se figur 19). Under testets gång vande sig testpersonen vid detta faktum och hittade efter ett tag på en taktik som gick ut på att göra en piruettliknande rörelse för att då vibrationen är svag kunna försäkra sig om var den är. Detta skulle kunna tyda på att testpersonen fann det viktigt att veta i vilket väderstreck han gick åt, och att det besvär som en piruett innebar övervägdes av att tillfälligt tappa riktningen.
Testpersonen uttryckte efter en tid att han inte längre tänkte lika aktivt på halsbandet eller feedbacken från detta, vilket skulle kunna tolkas som att han litade på att informationen från halsbandet var korrekt och samstämmande med den från andra sinnesintryck.
Mot slutet av testet berättade testpersonen att han kände sig trött på grund av de ständiga vibrationerna, och föreslog att
vibrationernas styrka borde kunna påverkas av bäraren.
Något som kan anses problematiskt med denna testform är bland annat faktumet att testledaren hela tiden befann sig tillsammans med testpersonen. Halsbandet kunde således inte ”glömmas bort ”, och bli vad Forlizzi och Battarbee kallar för ”upplevelse” till skillnad från en medveten och kognitiv upplevelse.
Användartest 4: kompasshalsbandet
Inför detta test utfördes inga ändringar på prototypen. Testpersonen var en 26-årig kvinna. Målet för testet var detsamma som vid
föregående test, att utforska hur användandet av halsbandet upplevs i en vardaglig kontext. Detta test skedde i testpersonens vardagsmiljö. Testpersonen uppmanades att ”tänka högt ” om hur hon upplevde prototypen och diskutera med testledaren som ibland ställde frågor om användningsupplevelsen och dokumenterade testet.
Inledningsvis upplevde testpersonen vibrationerna som
spännande och hon var mycket medveten om halsbandet. Senare under testet glömde hon emellanåt bort prototypen. Vid några tillfällen gjorde hon samma piruettliknande rörelse som den föregående testpersonen, för att försäkra sig om i vilken riktning halsbandet vibrerade.
Figur 20: Användartest av kompasshalsbandet. Figur 21: Användartest av kompasshalsbandet. Elektroniken är placerad i nacken.
Testpersonen var densamma som kände sig uttittad under ett tidigare, informellt test. Samma problem uppstod inte under detta test eftersom prototypen i detta utförande såg ut mer som ett vanligt klädesplagg.
Testet utfördes i en miljö som var bekant för testpersonen och hon hade redan en uppfattning om väderstrecken. Hon uttryckte att det kunde vara mer värdefullt att använda halsbandet i en obekant miljö.