Intervjuare - Först några generella frågor angående dyslexi. Vad tycker du är svårast när man ska undervisa någon som har dyslexi?
Lärare – Det kan ju se väldigt olika ut för dyslektiker. En del har ju ett utpräglat minne som kompenserar väldigt mycket av en genom gång. Det är ju den lätta varianten och dem som bara har svårt att stava, det kan man tycka är den lätta varianten. Men när det kommer in lässvårigheter så är det svårt att få dem att komma över denna enormt höga tröskel för att få dem att intressera sig för läsning. Därför att de vet att de inte kan. Att upptäcka läsandet tar för många väldigt lång tid.
Intervjuare – Finns den tid att ge till de eleverna?
Lärare – Vad vi har gjort på denna skolan är att man kan komma till exempel till läxhjälpen och sitta där det är tyst och där det inte är några störningsobjekt, ingen telefon som ringer, ingen Tv på, ingen musik högt på, ingen som knackar på dörren. Det är en skolsal, här vet de att de kan få fokus och lite extra hjälp.
Intervjuare – Ja, det är ju jättebra.
Lärare – Ja, jag tycker det faktiskt är bra, jag är lite stolt över att vi har läxhjälp.
Intervjuare – Det måste dessutom vara bra om det är någonting man inte tycker om att göra eller som man vet att man är dålig på att verkligen ta sig tid att göra det. Hur skulle du säga att du jobbar annorlunda med en dyslektisk student i jämförelse med en normal student?
Lärare – Nu går jag in på mitt ämne. Intervjuare – Absolut.
Lärare – Om man har dyslexi så, asså jag vill ju att till skillnad till vad man har sagt innan att det ska få lyssna på allting så vill jag att de ska läsa. Vi läser ofta högt, för att det ska träna på att se orden och höra någon annan uttala dem, men också att de följer med i texten, det är ett krav, att de följer med i texten. Sen turas vi om att läsa.
Intervjuare – Det är intressant för jag har läst mycket om dyslexi nu och där är det ganska många som säger att man inte ska låta dem läsa högt.
Lärare – Mm men detta är i smågrupper, så det är inte i helklass. Intervjuer – Ja, okej.
Lärare - I M2 grupperna till exempel. Men också när det är helklass så låter jag dem ibland sitta i grupper om 4-8 stycken, och nu är det Elevens namn i 7an till exempel, då har de fått halva boken ungefär, fått läsa högt för varandra i de här grupperna.
Intervjuare: Är det så att du ger texter i förväg så att de kan förbereda sig?
Lärare – Kan jag göra ibland, men eftersom jag, jag kommer inte ihåg det alltid så det gör jag inte alltid.
Intervjuare – Ibland blir det, ja det blir ju mer för den eleven att göra då om man har läxor.
Lärare – Ja, men dom får alltid längre tid om de behöver. Jag försöker att inte pressa dem men samtidigt så vill jag verkligen att de ska träna och det vet jag att jag läste förra sommaren att det börjar svänga nu att det faktiskt är bra att träna. Innan har de ju sagt att dom ska inte läsa utan de ska få allting… att lyssna på. Men det håller ju inte i samhället. Det här är ju en skola för skola utan en skola för livet och då måste man kunna läsa! Och man måste kunna fokusera … och det är väldigt väldigt tråkigt att man inte har tränat mycket när texterna var lättare. Att dom har det med sig, att de vet att här är en text herregud det är 20 sidor vad göra jag? För dyslektiker är det en tegelsten. Att då ta en bit i taget, kolla med dig själv och återberätta eller gör något så att du kommer ihåg vad du läste. Man kan skriva ner men återberätta är ofta rätt bra för då utnyttjar man sitt språk som man har på Engelska och då har man också glosorna där, så det är lättare att memorera kanske.
Ta en bit i taget, bestäm dig för nu ska du läsa den sidan och så säger en dyslektiker ” ja men sen kommer det en ny sidan och en ny och en ny sida. Ja det gör det men du måste börja någonstans och då föreslår jag att du börjar med första sidan. Går det bra, vänd och ta nästa sida också. Det kanske är ”good enought” just nu! Sen om du inte läser precis hela boken så har vi ju ofta filmen kopplade till det också, det gör inget. För du har tränat läsning och det är det du ska göra just nu!
Intervjuare – Hur mycket tycker du att undervisningen, även examinationen och bedömning ska vara speciallärarens jobb?
Lärare – Ja, jag kan tycka att när det gäller dyslektiker att de borde få mycket hjälp av specialläraren. Men det är ju en utopi i dag med ekonomi och så vidare. Så det ramlar ju över på oss vanliga lärare att göra det och då får vi ju bedöma. Vad jag gör när jag bedömer är att, om det har skrivit en text till exempel, så måste jag läsa den högt och lyssna på mig själv och egentligen fokusera på hur de har skrivit. Läsa högt och lyssna, för där hör jag ju, kan de formulera sig på engelska? Ja det kan dom… dom stavar dåligt och ibland är det svårt att lista ut vilket or det är.
Intervjuare – Hur mycket jobbar ni tillsammans, speciallärare och vanliga lärare… i bedömningsfrågor då till exempel?
Lärare – Nä, specialläraren är inte med i bedömningen. Intervjuare – Inte alls.
Lärare – Nej, men när det gäller bedömning av nationella prov och uppsatser och så så är vi ju alla engelsklärare.
Intervjuare – Är det så att ni skulle kunna lägga över prov på speciallärare och sånt? Lärare – Nej, hon hinner inte.
Intervjuare – Varför är det så tror du? Lärare – Pengar.
Intervjuare – Det finns inte tid?
Lärare – Nej, hon är ju överbokad. Asså, är de riktigt grava dyslektiker så får det ju hjälp i No och So av specialläraren, många gånger. Men inte fullt ut, inte så mycket som de skulle behöva. De har lättare material att läsa in sig på och där får de ofta lyssna på också. Vilket jag tycker är helt okej, men de behöver träna läsning också.
Intervju – Om du nu misstänker att en elev är dyslektiker vad är det första du gör då? Lärare – Att jag pratar med specialläraren och ber henne kolla. Varje höst gör dom ju en läsförståelse och läshastighet och stav och kollar det. Och mäter upp det och de som
ligger på 1or där burkar hon kolla. Och det börjar man med i 6an, jag tycker inte att man ska hitta dyslektiker på högstadiet. Jag tycker att det är ett tjänstefel, dom ska man hitta på lågstadiet och iallafall i 4an. För det underlättar så mycket för dom. Det är mycket märkligt att man idag 2012 hittar dyslektiker på högstadiet.
Intervjuare – Kan du berätta lite hur du skulle examinera dyslektiska elever?
Lärare – Ja, det muntliga är ju inga konstigheter, hörförståelsen inga konstigheter. Men om de ska skriva ner vad dom har hört… eller svara på frågor på det dem har läst då får de för det första längre tid på dig, de får den tid de behöver. Sen ibland kan det vara så att man blir rätt stressad av en provsituation, nationella prov pratar jag mest om nu. Låt oss säga sån här ”gap filling”, så brukar jag vara sekreterare och så får de säga det högt. Dom får läsa och säga vilket ord det ska va så skriver jag. Så att de kan ta någon bit muntligt.
Intervjuare – Är det så att de får göra det ensamma alltså efteråt också, så att de slipper stressmomentet och så?
Lärare – Ja, naturligtvis. Utan då viskar jag lite till dem, asså, när det är nationella prov brukar jag sätta ut borden och så försöker jag viska till dyslektikerna att du sätt dig nära, för det är så fortfarande i vissa klasser att man inte får berätta det högt att man är dyslektiker. Så då brukar jag sätta dem nära så är det något så är det något ett ord till exempel så kan jag uttala det. För det tycker jag är helt okej att göra.
Intervjuare – Att hjälpa utan att utpeka eleven.
Lärare – Precis, och sen när det gäller uppsatsen så är man diagnostiserad dyslektiker så har man ju tidigare fått en dator, nu har ju alla datorer och då begår jag nog tjänstefel därför att dom får inte lov att kolla upp ord i datorn under ett nationella prov men de får lov att använda stavningsprogram. Och det är nog lite så där, dyslexi föreningen säger att man ska få, det svart på vitt. Men skolverket, det är flummig, rektorn ska egentligen bestämma vad det ska vara för hjälpmedel om man har ett handikapp av något slag men det gör inte rektorn kan jag säga. Så att det har jag de senaste åren börjat med, att de får använda stavningsprogram. För jag menar det finns i datorer, de är dyslektiker, det är deras hjälpmedel så varför inte. Så sätter jag dem också så så att jag kan se vilken sida de är på.
Intervjuare – Vi går till bedömning av dyslektiker i stället. Hur skulle du göra för att bedöma en dyslektisk elev på en skriftlig uppsats?
Lärare – Då gör jag som jag sa, läser det högt … och lyssnar, är det styckesindelning? Röd tråd? Kongruensen är den där? För det är inte presens S:en de gör fel på eller de oregelbundna verben heller. Så att jag kan ana vad det är de ska skriva… men jag tycker ändå att om man har grav dyslexi så… har jag alltid dåligt samvete när det gäller läsförståelsen. För även om de får lång tid, så är det ibland jättemycket text. Och jag är övertygad om att dom presterar sämre på grund av att se andra gå, nu får de ju inte gå innan provet är slut men, när det är slut så säger jag, du, du och du ni får sitta kvar. Men det är ändå en pressad situation, så därför när det gäller dyslektiker har jag märkt att jag tar väldigt mycket hänsyn till, asså nationella prov är inte allena görande när det gäller betyg det vet jag, men man kanske i slutändan tar större, försöker sätta ett kanske snällare betyg när man tittar på läsförståelsen.
Intervjuare – Ja, det är ju en väldigt stor ”disability”.
Lärare – Ja, absolut men jag tycker det är svårt. För jag tror också att när de skriver så undviker dem, om det är för stor skillnad på den muntliga framställningen och den skriftliga, så tror jag att en dyslektiker undviker svåra ord på grund av att de inte vill stava fel (små skrattar). Så därför blir det allmänna språkbruket i en uppsats av en dyslektiker sämre än vad det borde varit om de inte haft dyslexi om man jämför med det muntliga. Det händer inte alltid men det händer ibland att det är väldigt stor diskrepans mellan dom två momenten. Men det är inte sällan som en dyslektiker stavar bättre på engelska än på svenska.
Intervjuare – Jaha, varför kommer det sig tror du?
Lärare – Därför att man har lärt sig språket på ett annat sätt. Intervjuare – Man har lärt sig språket från grunden liksom. Lärare – ja, det tror jag, jag har inte doktorerat i detta!
Intervjuare – Hur kan du som lärare se till att, att alla betygen är rättvisa även om man jämför dyslektiker men vanliga studenter?
Intervjuare – Ja, det är en väldigt svår fråga.
Lärare – Asså, genom att ha en så allsidig undervisning som möjligt. Att se till att de tysta eleverna får tillfälle att öva det muntliga, att de som är lässvaga får tillfälle att öva det dom är svaga på. Så att jag försäkrar mig om att de får träna på sina bristkunskaper eller hur jag nu ska uttrycka mig. Så är det möjligt att det är så jag försöker få alla framåt och att jag har koll att de inte missar något moment, när man går igenom kunskapskraven. Ja lyssna kan du om vi har en lyssnings test, en diagnos till exempel och läsa... Men hur är det med det här momentet att kommentera och diskutera vad du har hört och läst, wow, om vi då inte har gjort det specifikt utan bara har vanlig klassundervisning. Nu lyssnar vi på BBC återberätta vad det handlade om, ja då är det några händer som åker upp. Men det är ju också några som aldrig gör det, och om jag fortsätter med det hela terminen då är det en grupp elever som inte får betyg för det har inte varit med och diskuterat. På så sätt kanske jag försöker göra en så rättvis bedömning som möjligt.
Intervjuare – Att alla får visa vad man kan?
Lärare – Ja, i nått sammanhäng. På något sätt, genom att ändra på undervisningen eller göra si eller så eller vad det nu e. A jag vet inte… för betyg kan inte bli helt rättvisa det tror jag inte.
Intervjuare – Nä och sen har vi ju andra klasser och andra lärare och de ska också vara rättvisa, så det är svårt. Ändrar du läroplanen eller målen för dyslektiskt studenter… skulle du till exempel ta bort skriftliga uppgifter eller stavning för dyslektiker.
Lärare - När, eller jo stavning, ja naturligtvis. Intervjuare – Stavning det kollar man inte ens på?
Lärare – Nä, det gör man inte, eller ja nu kanske jag ljuger för om man stavar så att det blir andra ord nu tänker inte jag på Beach och Bitch, jag kan inte komma på något bra exempel men om det blir för långt ifrån, men jag kan kanske ändå ana, då händer det att jag ber eleven läsa det. Vad står det här nu? Vad är det du vill ha sagt? Men jag har också blivit väldigt duktig på att läsa dyslektiska skrifter. Jag har tränat mig i det så mycket nu så att jag ser ofta vad det är de vill säga.
Intervjuare – Det pratade vi ju om innan men det är viktigt att de får skriva och öva och så för annars…
Lärare – (Avbryter) Ja, det tycker jag. Det är ju precis som de tysta eleverna som inte pratar. Nationella prov muntlig del och de inte har pratat, Hallå, de är hur ringrostiga som helst!
Intervjuare – Tycker du att det är tillräckligt mycket information angående dyslexi från skolan till exempel?
Lärare – För mig eller vad menar du?
Intervjuare – Ja, för bedömning och hur man ska kunna ta hand om dyslektiska elever vad det finns för resurser och så.
Lärare – Den specialläraren vi har nu och den vi hade innan är helt inriktade på dyslexi. Så där har vi fått rätt mycket. Men det kan ju hända fortfarande att hon säger att de ska få mer tid på prov. Vi hade en förälder som informerade här i våras, nej, i höstas, en elev som börjar i 6an och där kände vi nog att, nä vi vill inte slösa tid på det här för vi kan det rätt så bra, vad man ska ta hänsyn till och så vidare.
Intervjuare – Men det här är en kunskap som du har samlat på dig över, ja nu är det kanske annorlunda för du började som lärare i en tid då inte dyslexi var lika uttalat som det är i dag. Man har ju fått ta sig den kunskapen. Jag hade inte fler frågor, men tycker du att det finns någon fråga jag missat eller någon aspekt som jag inte har tagit upp? Lärare – Jag tycker att… hysch hyschandet… att elever inte vågar säga att de är dyslektiker. Det har stört mig i många år, nu tycker jag att det har blivit bättre. Men jag ser dåligt alltså har jag glasögon, bryter jag benet så har jag kryckor och gips. Att det fortfarande i viss mån lever kvar att har man problem med att läsa och skriva är det lika med dum i huvudet så man vågar inte visa! Och det är, tror jag, är förödande för dyslektikerna själva.
Intervjuare- Det är lite sorgligt…
Lärare - Då smusslar man och vågar inte, och så vågar man inte och vågar man inte sen till slut sitter man där och har inte lärt sig så mycket. Man vågar inte pröva sina teorier eller man vågar inte kommentera, man kanske har jättebra idéer. Så att där är någonting
som vi lärare måste arbeta oerhört mycket med, öppenhet i klassrummet, en tillåtande atmosfär som det heter så fint. Nä, men det är A och O för att kunna arbeta, nya läroplanen med självbedömning och kamratbedömning och allt det här. Sitter man då och inte vågar berätta att jag kan knappt läsa… och det känns, det känns som om allt fler elever har svårigheter med att läsa. Nu har jag ingen 6a i år men jag har 7a och jag skulle vilja påstå att nästan halva klassen är dåliga till halvtaskiga läsare. Så man tränar ju inte.