Intervjuare – Först några generella frågor. Vad tycker du är den svåraste aspekten med att undervisa någon som har dyslexi?
Lärare – Det absolut svåraste är att förstå. Att få människor som själva inte vet någonting om dyslexi att förstå vad det verkligen är. Det är faktiskt det absolut svåraste så är det ibland för läraren som undervisar i klassen att förstå vad dyslexi är. Det är nog det absolut svåraste, är det någon gång som jag e arg, ledsen och irriterad så det ofta i dag i den situationen och jag är sällan irriterad på eleven men på lärarna kan jag ibland bli så fruktansvärt frustrerad, de kan inte fatta hur svårt detta är va. Så det är faktiskt det absolut största hindret.
Intervjuare – Om vi tittar på eleven är det någon aspekt som är svårare att jobba med? Lärare – Det svåraste är att få dem att förstå. Eftersom jag träffar dem i 7an och det har gått så många år, så är den svåraste biten att få dem att förstå att de faktiskt kan någonting, att de duger men att de måste göra det på ett annat sätt. Så det … självförtroende biten. Asså när det har gått så lång tid och man har fått en så negativ självbild och betraktar sig själv som en person som inte kan någonting så är det väldigt, väldig svårt att få den att växa. Jag är väldigt glad att jag har jobbat med vuxna människor som har de här svårigheterna, jag har så mycket exempel att använda mig av när jag arbetar med unga människor då va. Jag kan berätta om en man som var 56 år och förstod att han hade dyslexi och han kunde ändå gå vidare i livet. För då kan även en 13 åring förstå att det kanske är bra om jag börjar ta tag i detta.
Intervjuare – Är det många som blir diagnostiserade dyslektiker så pass sent som i högstadiet?
Lärare – Det är fler än vad jag trodde det skulle vara. Att det fortfarande finns den synen att det kommer att läka som något virus (båda skrattar). Men det är okunskap det får man också tänka, det är okunskap. Så när du kom här och sa att du skulle bli lärare och var intresserad… wow tänkte jag!
Intervjuare – Hur skulle du säga att du jobbar annorlunda med en dyslektisk elev till skillnad från en vanlig elev?
Lärare – Jag skulle nog säga att jag använder mig mycket mer av bilder, mycket mer utav berättande och stora sammanhang. Asså, en dyslektiker har ofta svårt att plocka detaljer ur saker. Dels ur sitt egna huvud va, men också ur detaljkunskap och få fram en helhet, det är bättre att gå andra hållet med helheten och förståelse. Så jag jobbar nog mycket mer med helheten och förståelsen så jag jobbar nog mer med förståelse och mycket mer med berättelser och samtal när jag har elever som har dyslexi. Sen tycker jag rent generellt att man borde arbeta mycket mer med det även med andra elever. Intervjuare – Ja, även om man inte har en diagnos så kan man ju ändå ha problem med att läsa och skriva.
Lärare – Asså jag upptäckte ju att när jag började förändra mina egna lektioner, började förstå att läs och skriv svårigheter, att man måste arbeta på ett annat sätt. När jag då började förändra min undervisning då märkte jag att det hände någonting i klassen och att de tyckte att det var mycket roligare, de tyckte att det var lättare att förstå. Man får någon slags bonus effekt i klassen när man ändrar sin undervisning, den är bättre för de andra eleverna också. Så det är inte så dumt att göra det. Så jag brukar använda det som morot när lärarna inte vill förändra sig med att det brukar bli mycket bättre i klassen. Men det är inte alltid de köper det (små skrattar)
Intervjuare – Hur mycket av undervisningen, examination och … bedömning tycker du ska speciallärarens jobb?
Lärare – Egentligen tycker inte jag att någonting av detta överhuvudtaget ska vara speciallärarens jobb. Det ska aldrig någonsin göra det ensam. Utan alltid tillsammans med en undervisande lärare.
Intervjuare – Hur kommer det sig, eller vad är grunden till det?
Lärare – Dels där att om jag arbetar med en elev så arbetar jag och bedömer väldigt mycket inte bara med hjärnan utan även med hjärtat. Och därför tycker jag att det är viktigt att det liksom blir samma bedömning för en elev med läs och skriv svårigheter har sånna svårigheter och man får ta emot så mycket av deras frustration och besvikelse ibland så att det är väldigt lätt att, wow, vad detta gick bra fast det egentligen kanske inte gjorde det.
Lärare – Nej det går absolut inte.
Intervjuare – Bra poäng. Om det nu misstänks att en elev är dyslektiker hur skulle man fortgå då?
Lärare – Asså om jag misstänker att det är så, ofta är det ju någon annan lärare som har tyckt då att de kanske läser dåligt eller har svårt för sig. Ofta när det har kommit så här långt så är det ofta en otrolig motvilja att göra de här sakerna och det är alltid en signal, man märker att det inte vill. Och då tar jag de här eleverna och samtalar och det handlar om att bygga upp ett förtroende och då är det så här enkla saker som läser du? Läser du på Tvn när du ser filmer läser du texten? Läser du hemma? Läser du på mjölkförpackningar? Hur är det med facebook? Asså alla sånna här saker och känner de då ett förtroende för en så blir det då gärna också att de avslöjar sina… sina… om vi kallar det brister då. Sen går jag vidare då och gör lite enklare tester då med eleverna, lästest och läsförståelse. De får läsa högt för mig och återberätta vad de har läst och rättstavning och så.
Intervjuare – Men det är speciallärarens jobb? Att utreda eleven och göra tester?
Lärare – Ja, och sen också finns det tidigare utredningar, finns det kartläggningar som är gjorda tidigare. Det är sådant som jag brukar ta på mig att göra därför att finns det en utredning så förstår jag ju språket till den utredningen, men det är ju inte sånt som, och det måste ju inte en varje lärare göra heller finns ingen anledning till det. Utan jag förstår och kan då förmedla det till lärarna det är det här som är svårigheterna hur ska vi nu kunna hjälpa dem eleverna?
Intervjuare – I dessa testerna kan man se vilken slags dyslexi eleven har då?
Lärare – Nej, det kan man inte göra med de här testen som jag har här, utan då får man ju göra en vidare utredning och då kopplas ju elevhälsan in och sen är det ju, sen görs ju även en utredning av en psykolog och en logoped och det har vi inte längre här, jo en psykolog har vi här i kommunen men logoped har vi inte här utan då får man faktiskt åka ända till, till (anonym stad) För att göra den utredningen och nu kostar ju det va. Därför att vårdavtalet ser annorlunda ut, är de över 15 år så är det plötsligt en kostnad för föräldrarna och det har jag märkt här och nu att det finns föräldrar som tycker att nja det vet vi inte om vi har råd till och då blir det plötsligt en klassfråga det här med utredningar.
Intervjuare - Är det också en svår aspekt att föräldrarna är negativt inställda till det? Lärare – Ja, det finns ju föräldrar som absolut inte vill ha sina barn utredda.
Intervjuare – Vad kan det bero på tror du? Om mitt barn hade dyslexi så hade ju jag viljat att han/hon utreddas.
Lärare – Ja, det tror jag också att jag hade tyckt men det finns alltid, precis som det finns föräldrar som inte vill vaccinera sina barn, asså, det är en stämpel. Sen har vi andraspråks elever där man kommer från en annan kultur och då göra en utredning och det ska finnas ett papper på att man har svårigheter. Kommer man från ett land där det finns papper som om det kan bli väldigt negativt så är det inte säkert att man känner en trygghet i detta som kanske de allra flesta gör i Sverige idag, så det är inte alltid självklart för alla. Sen ska det inte behöva en utredning för om man misstänker att ett barn har läs och skrivsvårigheter så är skollagen kristallklar, då ska denna eleven ha hjälp så det behövs inte, man kan ju inte gå och vänta på en utredning. För misstänker jag som lärare att det är så, så måste jag ju hjälpa eleven, där emot är det ju bra när man kommer vidare om man kommer vidare i studier eller ut i arbetslivet och så att man har en utredning. För högskolan är det otroligt, asså i de statliga skolorna är ju otroligt mycket rättigheter som är förknippade med att ha en utredning så det kan ju på sikt vara väldigt bra. Så det får man ju försöka förklara för föräldrarna.
Intervjuare – Ja, det klart, kan du berätta lite om hur du skulle examinera en dyslektisk student på en skriftlig uppgift?
Lärare – Asså jag kan nog säga att det vanligaste sättet är ju att de får ett prov med frågor som ska svars på och det vanligaste sättet då som jag går till väga är ju att jag får samma prov och läser frågan, lyssnar på eleven och antecknar då vad den har skrivit. Intervjuare – Att inte eleven skriver, utan att eleven svarar bara.
Lärare – Den svarar bara, så jag kan vara sekreterare. Sen kan man ju också spela in som vi gör här nu, att man kan spela in hela samtalet och det kan jag tycka på något sätt är väldigt bra därför att då hör också den undervisande läraren att jag har inte suttit här och sagt en massa saker till eleven som göra att det är lättare att svara på frågan. Sen kan ibland frågor behöva formuleras om, därför att det kanske just bara är ett begrepp man vill komma åt. Och eftersom dyslektiker i allmänhet har svårt att komma på just
begrepp så kanske man ibland måste vända på frågan och säga begreppet och be den förklara det istället, för det är oftast mycket lättare.
Intervjuare – Men i det här fallet så är det ju mer en hörövning än en läs eller skrivövning, om vi säger nu att det ska examineras på skrift hur skulle du gå tillväga då? Lärare – Jag läser, då läser jag det skrivna om det nu inte finns inläst för då kan man ju naturligtvis använda det. Men där finns det ett litet problem i engelska, därför att det finns en tydlighet i detta att lärförståelse är läsförståelse. Och egentligen är det inte okej att läsa texten för eleven. Men sen går där ju en annan klausul in som säger att den hjälp som eleven har fått under sin skoltid ska den också få på nationella provet, och det är inte bara jag utan vi har diskuterat hur vi ska göra här på skolan då rättar vi oss efter den. Så har eleven alltid fått texten uppläst utav mig eller någon annan lärare så gör vi likadant på nationella provet och då tycker vi att vi gör rätt. Fast vi är inte helt övertygade om att vi gör rätt. Men vi har inte heller kunnat fått ett bra svar från skolverket kring detta.
Intervjuare – Kan det vara ett problem att en elev som har dyslexi har fått mycket läst för sig, att det kan bli svårt till exempel på högskolan att ta sig igenom texter.
Lärare - Nä men å andra sidan så är det på högskolan inget problem för där har man ju rättigheten att få det inläst. Du har till och med rättigheter att få en assistent som hjälper en med sånna saker, så där är egentligen det minsta problemet, har man väl tagit sig igenom hela skolan så är egentligen problemet mindre då. Men å andra sidan ska alltid en elev under hela sin grundskole- och gymnasietid ha den hjälp som den behöver, det står det i skolagen behöver man ha det uppläst så ska man ha det uppläst.
Intervjuare – Kan du berätta lite om hur du skulle bedöma en dyslektisk elev på en skriftlig uppsats eller skriftlig uppgift. Nu är ju inte bedömning din huvudsakliga arbetsuppgift men…
Lärare – Nej, men jag har ju ändå gjort det eftersom jag är svensklärare (skrattar) så att en sak som man definitivt måste bortse från det är ju stavningen. Och det är, kan jag känna, viktigt att eleven att den vet om det så att det inte fokuserar på stavning. Och att den vet att an inte kommer att titta på det. Och att den också då får använda den hjälp som rättstavningsprogram det finns ju avancerade sånna idag. Så att det är innehållet och formen som är det viktiga. Men att man är tydlig med det att det är så.
Intervjuare – Hur kan du som lärare se till att betygen är rättvisa både för den dyslektiska eleven och den vanliga studenten?
Lärare – Det är ju otroligt svårt. För rättvisa betyg överhuvudtaget är nästan en utopi. ¨så att rättvisan den… det skulle jag vilja säga att det finns inga rättvisa betyg.
Intervjuare – Det finns ingenting som du kan tänka dig skulle hjälpa den att det ska bli rättvist?
Lärare – Det jag möjligtvis kan hjälpa den eleven med är just att få en betygsättande läraren att förstå att det finns kvalitéer även när man berättar saker muntligt. Eller kanske åskådliggöra på något annat sätt ett innehåll i någonting eller sin kunskap. Att det inte alltid bara är det skrivna ordet som visar vad man kan. Så att det tror jag egentligen, att man, för många gånger tror jag att en dyslektiker har lägre betyg just beroende på att den inte kan skriva och att, asså vi lever i en skriftkultur och att skriva har absolut högst status, kan du det så har du hög status. Och i synnerhet lärarna för där är det ju läsa och skriva människor som är helt övertygade att det bara finns det sättet att lära sig saker på. Så man har ju ingen som helst förståelse för att man kan lära sig på något annat sätt. Och det innebär också att få lärare förstår detta att den är lika värdefull den kunskapen, det tror jag är det viktiga när det gäller bedömning.
Intervjuare – Skulle du ändra mål för en dyslektisk student? Skulle du då till exempel bortse från skrift eller skriftuppgifter för att det är för svårt eller…
Lärare – Ja, det skulle jag ju göra men det skulle jag ju inte göra med detsamma, för det är ju också så att jag träffar många, många elever i 7an som har dyslexi och det finns utredningar och så har dem aldrig någonsin behövt att skriva. Och de har inte behövt att läsa och jag kan säga att ibland har de till och med inte behövt haft engelska ”för du har ju haft dyslexi” har de fått höra. Så det är bra om du går på lite lästräning eller träffar specialläraren på engelsktimmarna, för det är meningslöst att du har engelska, för kan du inte svenska så kan du inte lära dig engelska. Asså det är ett mycket märkligt resonemang men inte helt ovanligt. Så att … vad var frågan? (Skrattar)
Intervjuare – I fall du ändrar målen för dyslektiska elever.
Lärare – Ja, just det, nu kom jag på vad jag skulle säga, nu kom jag på det. Så det är viktigt att inte göra det för snabbt men den när man är i 9an och man ska börja bedöma
och sätta ett slutbetyg så har ju detta hänt att jag har suttit, tillsammans med läraren ofta då, och sagt att detta målet eller momentet det är omöjligt för den här eleven att uppnå. Att skriva engelska till exempel. Att man då helt enkelt plockar bort det då på den nivån. Sen kan man kanske skriva en liten enkel text på några rader om man vill skriva ett e-post och beställa ett hotellrum eller sånt, men inte de här långa texterna som kanske förväntas av de här eleverna.
Intervjuare – Som speciallärare vad är din roll, lär du eleverna deras ämneskunskaper? Lärare – Det ska jag egentligen inte göra, men det kan jag inte låta bli. (Små skrattar) Intervjuare – Ja, man måste ju kanske fylla ämnet med någonting.
Lärare – Ja det är som du säger man kan ju inte lära mig att läsa och samtala, asså man måste ju ha något att samtala om.
Intervjuare – Det är ju som Engelska som är ett tomt ämne som man måste fylla med någonting.
Lärare – Ja, man måste ju fylla det med någonting va och då är det ju ganska bra när jag träffar eleverna och jag har lästräning med mina elever, försöker jag ju läsa någonting som har med det dem gör just nu i skolan. 9orna håller på om andra världskrigen nu va, så att, de nior som jag har som fortfarande då träffar mig och läser några gånger i veckan då har vi en bok som handlar om andra världskrigen, så att man slår två flugor i en smäll.
Intervjuare – Ni har ändå då lästräning för att utveckla den kunskapen? Lärare – Oja, jag tycker att det är väldigt viktigt.
Intervjuare – Så där tar ni inte bort det? Det är ändå viktigt att eleven får öva på sin svaghet.
Lärare – Ja, de får både läsa och skriva för man blir bättre. Jag är ju ett väldigt fan av Martin Ingvar som är övertygad om detta att man måste träna, man blir bättre på det. Intervjuare – Så om jag har förstått det rätt så är det viktigt att träna, det är viktigt att få bli bättre. Men när det kommer till bedömning och examination så är det inte det som man ska examinera och bedöma.
Lärare – Ja.
Intervjuare - Tycker du att det är tillräkligt med information i skolan idag om dyslexi? Lärare – Nej, det tycker jag absolut inte.
Intervjuare – Både för er lärare och studenter eller?
Lärare – Jag kan nog säga att jag tycker det är för lite information för alla. Och sen är det mycket möjligt att man får information men att få information och förstå är ju inte riktigt samma sak så att jag skulle nog kanske snarare vilja säga att information finns säkert. Och det är inte svårare än att sätta sig framför datorn och leta upp informationen. Men att sen omvandla den till kunskap och förståelse för vad det verkligen är att ha dyslexi och läs och skriv svårigheter det är någonting helt annat. Det är ibland, ibland brukar jag säga så att jag tycker att alla lärare borde under någon period i sitt liv arbeta som speciallärare för att få förståelse för hur svårt dessa elever har i skolan och hur mycket mer dessa elever måste arbeta än de andra eleverna. Därför att det tar längre tid att lyssna sig till kunskap. Man får de här eviga frågorna som man fortfarande, det var likadant när jag gick i skolan, fick man frågor och så ska man leta upp svaren i en bok. Det är ju hopplöst om jag ska lyssna, vart var nu det någonstans?
Intervjuare – Är det någon aspekt som du tycker jag har missat under den här intervjun eller någon fråga som du vill ta upp?
Lärare – Jag ska säga att jag är fruktansvärt långsam i tanken, det är säkert ett ålderstecken (skrattar) så när jag sen sitter på tågen och åker hem så kommer jag, varför sa jag inte det? Och då skickar jag ett e-post till dig. (Skrattar)