Att arbeta för att göra skillnad

Ett synligt mönster framträder bland respondenterna vilket är känslan av att få kunden att lyckas: att skapa hälsosamma förändringar, få andra att må bra, göra skillnad i personers liv och att det är det som gör deras arbete så viktigt. Vad som ger mest energi är att se klienternas framgångar, att kunna glädjas tillsammans med klienterna. Anna beskriver att det viktigaste med arbetet är att göra skillnad vilket följande citat exemplifierar: ”när jag ser till vad jag har gjort, och hur många jag har hjälpt, jag har ändå gjort skillnad och det har varit det viktigaste för mig i det här yrket […] på det sättet tycker jag att jag har nått framgång”. Följande citat av Ronja stärker mina tolkningar och illustrerar samma mönster: ”att göra skillnad och hjälpa andra att uppnå livskvalitet det är nog det viktigaste för mig”. Med grund i citaten ovan visar resultatet att det finns en ömsesidig inställning till att personliga tränare arbetar med att göra skillnad. Detta kan troligtvis förklaras med Maguire (2008) som framhäver att det finns vissa normativa koder som yrket karaktäriseras av. Dessa normativa koder handlar om att sätta kunden före eget intresse, det vill säga före egen ekonomisk vinning. Forskaren menar alltså att detta förklarar varför det finns viss prestige inom yrket då tränarna anses arbeta med en större social orsak, än ekonomisk vinning enligt Maguire (2008). Ur undersökningen framhävs nämligen en gemensam underton i att respondenterna arbetar för mer än bara pengarna, där det betonas att man inte gör arbetet för att bli rik, utan som Maguire (2008) skulle förklara det, för en större social orsak. Det framhävs ett mönster av att arbetet ger en personlig inre tillfredsställelse och utgör alltså inte endast ett medel för försörjning.

Resultatet visar att det framträder en inställning bland respondenterna där även om arbetet tar väldigt mycket tid, så är arbetet i sig väldigt givande vilket gör att man inte fokuserar på de negativa sidorna av arbetet. Berglund (2017, s 466) förklarar det med att människan är benägen att anstränga sig för att erhålla, förverkliga eller vidmakthålla de saker som individen bedömer som viktiga. Värderingarna påverkar alltså individens handlingsbenägenhet menar forskaren. Noon och Blyton (2007, s 354) betonar även de värdet av arbetet där det tillsammans med mä-nniskors olika attityder och motivation till arbete skapar en djupare förståelse för den växlande relationen som finns mellan arbetet och fritid. Forskarna menar att dessa tre delar är grundstenar i vad som kallas Work life balance.

Resultatet visar alltså att den dominerande upplevelsen är att arbetet tar väldigt mycket tid av tränarnas liv, tid som de egentligen skulle vilja lägga på annat, som familjelivet, vänner, återhämtning, egen träning och andra sysslor som hör livet till utanför arbetet, det övriga livet. Med följande citat vill jag lyfta fram inställningen till arbetet av en respondent som anser sig själv arbeta dygnet runt och på så vis stärka mitt resonemang:

Jag tror att det handlar mycket om vad du har för känslor för ditt jobb, alltså många tror jag, majoriteten går ju till sitt jobb och har ingen kanske stark lojalitet eller att man ser det som sitt levebröd, medan jag går ju till mitt jobb och älskar det och vill leva med det liksom, därför tror jag att det blir mer hårfin balans för en sådan som mig, än en person

37

som måste ha det här jobbet för att betala räkningarna, det är ju min passion, jag ser inte hur jag skulle kunna jobba med något annat, jag vet inte vad det skulle kunna vara som är bättre (Lotta)

Noon och Blyton (2007, s 363 ff) och Maguire (2008) poängterar att det skett förändringar av kulturella normer i samhället som ställer större krav på individen att sträva efter att skapa tillfredsställande livsstilar vilket lett till individers ökade konsumtion, där konsumtion idag har en betydelse för hur individer kan forma sina liv. För att kunna leva ett tillfredsställande liv behövs för vissa pengar till konsumtion som till viss del genereras av arbetet, vilket lett till en ökning av arbetstimmar bland individer som delar den uppfattningen (Noon & Blyton 2007, s 363 ff). Hur kommer det då sig att vissa individer ägnar sitt liv åt att vara i sfären av arbetet, där detta arbetet enligt respondenterna genererar i liten inkomst? Då Noon och Blyton (2007, s 363 ff) och Maguire (2008) hävdar att den allmänna inställningen är att lönen brukar vara medel för att kunna konsumera. Kanske är det så att arbetet i sig för de personliga tränarna är en stor tillfredsställande del av livet? Denna tolkning grundar jag i respondenternas inställning till arbetet samt den stora mängd tid de lägger på det med följd av att andra saker i livet försummas. Möjligen att Eikhof, et al. (2007) kan ge en förklaring eller åtminstone sätta en del av fingret på min analysering. Eikhof, et al. (2007) är nämligen de som varit kritiska mot att forskningen kring work life balance fokuserar alldeles för mycket på mängden tid en individ lägger på arbetet där de anser att forskningen har en viss ignorans mot möjligheten att själva arbetet kan vara en källa till tillfredsställelse för vissa individer. De poängterar alltså att arbetet kan för vissa ses som största bidraget i livet, själva källan till självförverkligande och poängterar att fokus bör ligga på arbetstagares attityder gentemot arbete, vilket är anledningen till att jag tycker att resonemanget är värt att lyftas. Berglund (2017, s 475) anser även han att individers attityder till arbete är intressanta, spännande och viktiga för att förstå olika processer i arbetslivet. Det går nämligen att sätta studiens resultat av tränarnas inställning till arbete i relation till Berglund (2017, s 456) som tar upp fyra grundläggande inställningar till arbete utifrån individers värderande förhållningssätt.

Från respondenternas utsagor kan jag upptäcka två förhållningssätt som utmärker sig bland dessa fyra. De personliga tränarnas inställning till arbete kan liknas med den altruistiska attityden eftersom tränarna anser sig själva arbeta med att göra skillnad samt hjälpa andra. Den altruistiska attityden kännetecknas nämligen av att individen ser arbetet som en källa till att göra nytta för andra och samhället enligt Berglund (2001, s 80–99, 232-247). Individen som kännetecknas av den altruistiska attityden anser att det är viktigt att man hjälper andra människor genom sitt arbete menar forskaren.

Det andra förhållningssättet som utmärker sig är den individualistiska attityden. Den individualistiska attityden kännetecknas enligt Berglund (2001, s 80–99, 232-247) av att individen värdesätter ett arbete som skapar självständighet, flexibilitet och möjlighet till självförverkligande. Resultatet visar att samtliga respondenter älskar friheten arbetet ger, att själv kunna styra över sin egen tid är utmärkande bland respondenternas upplevelser. De framhäver även friheten med att kunna välja arbetsplats samt arbetstider. De personliga tränarna värderar den självständighet och flexibilitet som arbetet genererar. Berglund (2001, s 80–99,

38

232-247) menar att individer med ett individualistiskt förhållningssätt värdesätter att kunna bestämma över sina egna arbetstider och värderar ett fritt arbete. Berglund (2001, s 80–99, 232-247) menar även att arbetet ses som något betydelsefullt i livet vilket även stämmer överens med Eikhof, et al. (2007) som menar att arbetet kan för vissa ses som själva källan till självförverkligande.

4.2.1 Passionen

Den individualistiska attityden värdesätter ett arbete som ger möjlighet till självförverkligande, borde inte då ett passionerat förhållningssätt anses som självförverkligande? Denna unders-ökning ville ta reda på om de personliga tränarna verkligen anser sig arbeta med sin passion vilket SAFE education (2019) förutsätter. När man besöker hemsidan för SAFE education (2019) som är ledande utbildare inom personlig träning i Sverige får man frågan om man vill förvandla sin passion till sitt yrke. De beskriver framtidsutsikterna som goda för de individer som besitter passion för träning och hälsa och som tycker om att arbeta med människor. Det är väldigt intressant att analysera kring det då SAFE nästan förutsätter att man bör ha en passion för träning och hälsa som personlig tränare.

Utifrån datamaterialet visade det sig att dominerande delen av respondenterna anser sig arbeta med sin passion och har ett passionerat förhållningssätt till arbetet. Det mönster som kan plockas ut från intervjuerna är att respondenterna som anser att de arbetar med sin passion även starkt identifierar sig med yrket. Flera respondenter beskriver nämligen att PT är den individen är och menar att de inte ser sig själva kunna arbeta med någonting annat. Övervägande del av respondenterna beskriver att omgivningen identifierar dem som PT oavsett om respondenten är i arbetslivet eller privatlivet vilket stärker självidentiteten. Respondenterna som inte identifierar sig med rollen som PT även är de som inte utrycker någon passion för yrket, vilket jag återkommer till på sida 38. Resultatet visar alltså att det finns ett samband mellan stark identitet och passion bland de intervjuade. Vallerand (2008) förklarar att detta samband är viktigt för att ett passionerat förhållningssätt ska kunna utvecklas, vilket jag tolkar som förklaringen till varför detta mönster uppdagades.

Ett passionerat förhållningssätt kännetecknas enligt Vallerand (2008) av tre saker vilka delats in i punkt (a) (b) och (c) för att kunna förklara resultatet lättare. Ett passionerat förhållningssätt kännetecknas alltså av att personen (a) tycker om eller till och med älskar utövandet (b) värde-sätter utövandet och (c) ägnar tid och energi åt det. Citatet nedan illustrerar passionen och poängterar den tid som läggs på det:

Som PT jobbar du med din hobby, du jobbar ju med din passion, och det får man nog ha med sig liksom, att det är det som driver, jag tror inte, när man väljer ett yrke som är ens passion och hobby, så blir det lite flummigt o det blir ju lite sådär, det är ju inget sju till fyra jobb oftast, det kan man ju styra men, det är sällan det blir så. frågan är om man har rätt yrke om man inte känner någon passion, jag tror att man finner andra vägar tillslut om man inte har det 100% tänker jag kanske, man kommer nog alltid att gilla yrket, men att lägga såhär mycket tid och inge pengar [skratt] då måste man fasen vilja alltså! svinviktigt att ha bra hemmavid också tror jag, så att man inte, det krävs att man är ifrån familjen att man har en plan i relationen (Lotta)

39

De respondenter som uttrycker en passion, som svarar ja till frågan om de anser sig arbeta med sin passion, är även de respondenter som under intervjuerna uttryckt att de verkligen brinner för arbetet vilket jag tolkat genom att de använt sig av orden ”älskar mitt jobb” och inte ser sig arbeta med något annat, vilket stämmer överens med Vallerand (2008) punkt (a). Passion är alltså något djupt, som övermannar oss och som vi har mycket svårt att värja oss mot menar Ivarsson (2014, s 82), det handlar om betydligt mer än att endast bry sig om något konkret. Värdesättandet i Vallerand (2008) punkt (b) handlar om att utöva en aktivitet som ger uttryck åt personligheten, där denna identifikation anses vara en nyckelfaktor i processen till att utövandet blir en passion vilket stämmer överens med resultatet då respondenterna som upplevde passion anser att det är deras identitet.

Respondenterna som har ett passionerat förhållningssätt har även ägnat mycket tid och energi åt utövandet vilket överensstämmer med punkt (c) Vallerand (2008), men viktigt att poängtera är att det inte likställs med att de som saknar en passion inte har gjort det. Tolkningen blir att tiden respondenterna lagt ner på arbetet skulle kunna förklaras med att kraften att få utöva det som respondenterna älskar att göra, är så pass stark att man ägnar all sin tid åt arbetet, då respondenternas utsagor visar att de anser sig försumma andra delar av livet.

Två av de intervjuade skiljer sig från övriga intervjuade genom att de inte upplevde att de arbetade med sin passion och heller inte kunde identifiera sig med yrket. Varför vissa av respondenterna inte upplever någon passion går säkerligen att delvis förklara genom att dessa respondenter inte identifierar sig med utövandet då Ivarsson (2014, s 82) förklarar det med att aktiviteter, områden och sysselsättningar måste ha en sådan stor betydelse att de blir en central del av identiteten för att klassas som passionerade.

För att kunna identifiera sig med ett visst utövande krävs enligt Steele (1997) fem huvudpunkter. Enligt forskaren är dessa huvudpunkter att det krävs ett intresse, egenskaper, möjligheter, resurser samt acceptans. Det krävs alltså ett visst intresse antingen direkt eller indirekt för utövandet, där intresset anses vara det mest väsentliga för identifikation (Steele 1997). Den ena respondenten som inte identifierade sig med yrket saknade det stora intresset som behövs för att kunna identifiera sig med yrket. Samtidigt visade utsagor från intervjun att respondenten upplevde ett slags utanförskap på arbetsplatsen genom att inte passa in i den idealiserade bilden av vad en PT är det vill säga en person med god fysik och hälsosam livsstil. Individen kände inget välkomnande från arbetsplatsen och dessutom upplevde sig gå mot strömmen genom att inte passa in. Individen saknade alltså den acceptans från omgivningen som Steele (1997) anser identitetsbärande vilket förklarar resultatet. Steele (1997) lyfter fram att det krävs acceptans från omgivningen som redan befinner sig inom område för utövandet, här spelar klass, attityder och värderingar stor roll då det är lättare att anpassa sig till den befintliga strukturen än att gå mot strömmen. Resultatet stämmer även överens med Voswinkel (2012) som anser att det krävs erkännande från andra för att kunna utveckla en identitet, där erkännandet saknades för respondenten. Forskaren menar att identitet skapas i ömsesidiga möten där man erkänner varandra som subjekt vilket visar på samstämmighet med Steele (1997) som anser att acceptans är viktigt för att skapa identifikation.