Samtliga förskolor har vila i form av att de yngre barnen sover och de äldre barnen lyssnar på saga varje dag efter maten. Under vilan delas barngruppen upp efter ålder men två av förskolorna delar även upp den äldre barngruppen i två grupper till.
Ulla arbetar med barnqigong för att minska barnens stress på förskolan vilket hon även menar ger positiva resultat senare när barnen börjar skolan. Hon menar att ”...grunden till stressen det är när barnen inte kan få lugn och så att de kan koncentrera sig/.../qigongen är en slags koncentrationsträning i grunden/.../kan du koncentrera dig kan du stänga ut mycket uttryck/.../så kan du koncentrera dig på det du ska läsa eller skriva utan att bli störd.”. Hennes arbetssätt stöds av den tidigare presenterade forskningen som visar att tid för vila och återhämtning är livsviktigt för att stress inte ska bli skadlig i längden. Ullas
och unga verktyg så att de själva lär sig hantera stress i framtiden. Förskolan bör erbjuda barnen varierade former av avslappningsövningar vilket även Ulla menar. På Jennys förskola har man en så kallat snoezelrum vilket hon upplever aktivt minskar barnens stress; ”...det är ett bra sätt om barnen behöver varva ner.”. Hennes erfarenheter stöds även av Ellnebys litteratur om denna form av avslappning för barn.
Jenny arbetar efter grundprincipen att trygghet motverkar stress och att trygghet uppnås genom att barn, personal och föräldrar känner varandra; ”...barnen känner all personal och de känner alla barn.”. Förskolan har även ett system med ”frukostflex” där frukost serveras på en avdelning under en knapp timme och de barn som ätit färdigt kan leka på avdelningen bredvid. Detta gör dem för att personalen tidigare ofta märkte att både barn och föräldrar kom stressade till förskolan för att hinna innanför dörren till kl 8 då maten serverades. Vidare beskriver Jenny att personalen lägger mycket tid på planering och på att gå igenom dagen så att alla pedagoger vet vad de ska göra och hur dagen kommer att se ut. Även detta är en ett led i den trygghet som ger en stressfri miljö; ”...vi brukar planera i förväg vad vi ska göra på dagen/.../någon gång vid niotiden pratar vi ihop oss fem minuter/.../så har man den här säkerheten, man vet vad man ska göra.”.
Birgitta beskriver att man ibland sätter på lugn musik och att det gör att barnen varvar ner. Hon berättar även att de har rytmik en gång i veckan som avslutas med
avslappningsövningar. På Jennys förskola har man tidigare jobbat med massage och ska snart ta upp det igen. Personalen upplevde att barnens konflikter blev färre och att de blev mindre hårdhänta som effekt av massagen, vilket Jenny uttrycker såhär: ”...massage kan hjälpa barnen/.../barnen kan varva ner och det blir lugnare i gruppen och vi ser att det blir inte hårda tag.”. Dessa erfarenheter stöds även av forskning som gjorts inom området och som Ellneby skriver om. Barn som ger och får massage regelbundet får bättre
immunförsvar och relaterar till varandra på ett lugnare sätt.
Gustav tycker att de för små lokalerna, bristen på personal och att själva barngruppen är hinder för att kunna arbeta mer aktivt med att skapa lugn och ro. Han återkommer flera gånger till att problematisera barnens sätt att agera och vara på och hur detta skapar
problem i verksamheten, exempelvis hur barn som inte kan svenska beter sig stökigt på samlingarna vilket han berättar om såhär: ”...här har en del barn språkproblem och det är lite svårt att fånga dom när man har någon samling eller grupp/.../då drar dom igång dom andra också.”.
I motsats till Gustav lägger de mindre stressade pedagogerna Jenny, Ulla och Ines tyngdpunkten på pedagogernas ansvar för att skapa en lugn barngrupp, snarare än på barngruppens beteende. Dessa pedagogers fokus ligger på hur de i arbetslagen och mellan avdelningarna kan arbeta för att möta barnens behov, snarare än att problematisera barnen själv. Vi tror att ju längre ner man befinner sig i den stresstrappa som Kindenberg och Wallin presenterar, ju svårare är det att se sin egen roll och sitt eget ansvar för den situation man befinner sig i. Vi placerar in Gustavs arbetsplats långt ner i trappan eftersom han berättar om stor personalomsättning och omfattande korttidsfrånvaro; ”...väldigt sådär turbulent personalomsättningen, det är den.”, säger Gustav. Som individ uppfattar vi att Gustav inte befinner sig riktigt lika långt ner i stresstrappan då han ger uttryck för att ändå kunna hantera stressen genom att han lyckas koppla av på raster osv. Vilket han uttrycker på följande sätt: ”...jag har inga som helst problem för jag slappnar av lätt till musik. Jag har hörlurar och sitter här inne [personalrummet] fastän det är kackel.”. Dock tolkar vi hans tendens att skylla den stressiga miljön på avdelningen på barnen som ett uttryck för stress som kan jämställas med missnöje, sjunkande arbetsprestation och klagomål på miljön vilka alla är steg i stresstrappan.
Birgitta upplever sig som stressad i arbetet. Den stress hon ger uttryck för är kopplad främst till stressiga situationer; ”...det är vissa situationer som man är mer
stressad/.../övergångarna som är stressande.”. Vi uppfattar det som att Birgittas arbetsplats befinner sig i början av stresstrappan, en viss olustkänsla och missnöje. Missnöjet är främst kopplat till den ökade mängd kringuppgifter som förskollärarna fått sig tilldelade på senare år. Dock uppfattar vi det som om Birgittas olust med åtföljande magont kan vara tecken på en mer långvarig stress. Hennes uttalande om den stress som nya direktiv och