Arbetsgivaravgifter för sjömän

Regeringens förslag: De särskilda regler om sjukförsäkringsavgift, arbetsmarknadsavgift och sjömanspensionsavgift som gäller för arbetsgivare som sysselsätter sjömän avskaffas. Dessa arbetsgivare skall i stället betala arbetsgivaravgifter efter de regler och procent-satser som gäller för övriga avgiftsskyldiga.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frå-gan. Riksförsäkringsverket tillstyrker att nedsättningen av sjukförsäk-rings- och arbetsmarknadsavgiften slopas men avstyrker att sjömanspen-sionsavgiften avskaffas redan den 1 januari 2001. Verket menar att det råder stor osäkerhet om utvecklingen av intäkter och kostnader när det gäller sjömanspensionsavgiften och sjömanspensionerna. Det är enligt verket för tidigt att ställa en prognos på kommande avgiftsinbetalningar, bl.a. med hänsyn till inverkan på färjetrafiken av slopad tax-free-försälj-ning. SMBF/Sjöbefälen tillstyrker att sjömanspensionsavgiften avskaffas och att sjömanspensionerna finansieras genom statsmedel. Förbundet menar också att sett ur ett snävt försäkringstekniskt perspektiv finns det i princip inte längre några vägande skäl som talar för att arbetsgivare som sysselsätter sjömän skall betala lägre arbetsgivaravgifter.

Skälen för regeringens förslag:

Sjömanspensioneringen

Arbetsgivare som sysselsätter sjömän (redare) betalar utöver sedvanliga arbetsgivaravgifter en särskild sjömanspensionsavgift på 1,20 procent av avgiftsunderlaget. Avgiften skall användas för beredande av pension åt sjömän som varit påmönstrade som manskap på svenska handelsfartyg i utrikes fart (4 kap. 11 § SAL).

Den särskilda sjömanspensioneringen enligt kungörelsen (1972:412) om sjömanspension upphörde vid utgången av år 1989 (prop. 1989/90:4, bet. 1989/90:TU7, rskr. 1989/90:62, SFS 1989:996). En sjöman som vid utgången av år 1989 beviljats pension eller som då fyllt 55 år har dock rätt till full pension enligt den upphävda kungörelsen även efter utgången av år 1989. Sjömän som då befann sig i åldersintervallet 46 år och 8 må-nader till 55 år och som kvalificerat sig för pension hade rätt till reduce-rad pension. Det innebär att nya sjömanspensioner inte beviljas efter april 1998.

Utöver pension enligt 1972 års kungörelse utges fortfarande sjömans-pension enligt äldre författningar. Vissa av dessa sjömans-pensioner är livsvariga.

För närvarande utgår 614 sjömanspensioner per månad, varav 137 livsvariga. Antalet utgående sjömanspensioner minskar successivt. Pen-sionsutgifterna beräknas för år 2000 uppgå till 9 mkr.

Prop. 2000/01:8

86 Sjömanspensionerna är alltså under avveckling. Fram t.o.m. år 2008

kommer pensioner att kunna utges både enligt 1972 års kungörelse och enligt äldre författningar. Därefter kan utges endast livsvariga pensioner enligt äldre författningar, vilket får antas avse ett obetydligt antal perso-ner. Under tiden kommer kostnaderna för pensionerna att minska.

Sjömanspensionerna skall finansieras genom fonderade medel jämte avkastning och den särskilda sjömanspensionsavgiften. Tidigare under-skott i finansieringen har täckts genom upplåning i Riksgäldskontoret.

Någon skuld hos Riksgäldskontoret för pensionerna finns emellertid inte numera. De fonderade medlen för sjömanspensioner uppgick vid ut-gången av år 1999 till 36 mkr. Vid bibehållen storlek på sjömanspen-sionsavgiften överstiger från och med i år intäkterna från avgiften kost-naderna för sjömanspensionerna. Intäkterna från sjömanspensionsav-giften beräknas för år 2000 till 30 mkr, vilket innebär att de fonderade medlen vid utgången av år 2000 kan beräknas till ca 55 mkr.

Sjömanspensionsavgiften avser alltså att finansiera sjömanspensio-nerna. Emellertid beviljas inte längre några sjömanspensioner. Det under-skott i finansieringen som tidigare funnits är numera reglerat. Med bibe-hållen nivå på sjömanspensionsavgiften överstiger i stället intäkterna från avgiften kostnaderna för sjömanspensionerna.

Meningen är inte att sjömanspensionsavgiften skall medföra en över-finansiering av sjömanspensionerna utan avgiften borde justeras ned med hänsyn till de sjunkande kostnaderna. En årlig justering av avgiften är emellertid ingen tillfredsställande lösning. I stället bör sjömanspen-sionsavgiften avskaffas och finansieringen av återstående pensioner tryg-gas på annat sätt, om inte de fonderade medlen är tillräckliga.

Som framgår av nästa avsnitt föreslår regeringen att nedsättningen av sjukförsäkrings- och arbetsmarknadsavgiften som gäller för redare av-skaffas och att redare skall betala arbetsgivaravgifter efter samma pro-centsats som andra avgiftsskyldiga. En kombination av en slopad ned-sättning och ett avskaffande av sjömanspensionsavgiften beräknas inne-bära en inkomstförstärkning för staten. Inkomstökningen hänförs bl.a. till ökade intäkter från sjukförsäkringsavgiften med ca 20 Mkr. De återstå-ende pensionskostnaderna bör med hänsyn till detta fortsättningsvis fi-nansieras med sjukförsäkringsavgiften, om de fonderade medlen inte täcker de återstående kostnaderna.

Sjukförsäkrings– och arbetsmarknadsavgiften

Redare betalar något lägre sjukförsäkringsavgift och arbetsmarknads-avgift än andra arbetsmarknads-avgiftsskyldiga. De lägre procentsatserna, som fastställs årligen av Riksförsäkringsverket, skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg.

För år 2000 är sjukförsäkringsavgiften och arbetsmarknadsavgiften för redare 7,17 procent respektive 4,93 procent av avgiftsunderlaget. Mot-svarande procentsatser för andra som betalar arbetsgivaravgifter är 8,50 procent respektive 5,84 procent. I jämförelse med andra avgiftsskyldiga betalar alltså redare sammanlagt 2,24 procentenheter lägre avgifter.

Till saken hör att redare, som framgår av föregående avsnitt, utöver de vanliga arbetsgivaravgifterna också betalar en sjömanspensionsavgift på

Prop. 2000/01:8 1,20 procent av avgiftsunderlaget. Sammanlagt betalar alltså redare 1,04

procentenheter lägre arbetsgivaravgifter än andra som betalar arbets-givaravgifter.

Nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för redare var föremål för överväganden i samband med sjömansskattens avskaffande (prop.

1995/96:227 s. 78 ff). Regeringen gjorde då den bedömningen att frågan om nivån på avgiftsuttaget för redare måste utredas ytterligare, bl.a. med hänsyn till att flera särregler gäller för sjömän på förmånssidan, innan ställning kunde tas till om särreglerna kunde slopas.

Motivet för de lägre sjukförsäkrings- och arbetsmarknadsavgifterna för redare har bl.a. varit att en del av besättningen inte är bosatt i Sverige och därför inte heller berättigad till de förmåner som avgifterna är avsedda att täcka. Som regeringen konstaterade redan i prop. 1995/96:227 har för-hållandena emellertid ändrats, bl.a. beroende på det svenska EU-medlem-skapet. Det är mycket få sjömän på svenska handelsfartyg som inte om-fattas av det svenska socialförsäkringssystemet. Utländska sjömän på svenska handelsfartyg som inte är bosatta i Sverige är i och för sig för närvarande endast försäkrade för inkomstgrundad ålderspension (1 kap.

4 § LIP). När socialförsäkringslagen träder i kraft den 1 januari 2001 kommer emellertid sjömän på svenska handelsfartyg oavsett medborgar-skap att omfattas av den arbetsbaserade försäkringen. Det innebär bl.a. att de omfattas av inkomstgrundad ålderspension och arbetsskadeförsäkring samt att de är försäkrade för sjukpenning och föräldrapenning enligt AFL (2 kap. 8 § och 3 kap. 4 § SofL). Detta gäller också anställning som sjö-man vid s.k. bare-boat charter med svensk anknytning. Det angivna moti-vet för lägre arbetsgivaravgifter för redare saknar alltså numera bärkraft.

Redare har emellertid vissa särskilda skyldigheter enligt sjömanslagen (1973:282) som bör vägas in vid en bedömning av frågan om de lägre arbetsgivaravgifterna för redare bör slopas. En skyldighet avser kontantförmåner vid sjukdom eller skada. I sådana fall kan lön utgå vid sjukdom eller skada såväl under pågående befattning som efter det be-fattningen lämnats, dock högst 60 dagar vid befattning i utrikes fart och högst 30 dagar vid befattning i inrikes fart.

Redare som har haft kostnader enligt sjömanslagen för en anställd till följd av sjukdom eller skada har rätt till ersättning från försäkringskassan enligt förordningen (1982:842) om vissa sjukförsäkringsersättningar för sjömän. Ersättningen beräknas på den lön redaren betalat till sjömannen under sjukdomstiden och på de kostnader som redaren haft för fri kost och logi för honom under denna tid. För de första 28 dagarna av en sjuk-period lämnas ersättning med 30 procent av utgiven lön och kostnader och för tid därefter med 90 procent av lön och kostnader.

Redare är alltså skyldiga enligt sjömanslagen att inledningsvis betala högre sjuklön och för längre tid än andra arbetsgivare. Den ersättning som lämnas för sjuklönen begränsar emellertid ansvaret och sammantaget skiljer sig inte en redares ansvar på något avgörande sätt från det ansvar andra arbetsgivare har.

Redare har också enligt sjömanslagen en skyldighet att sörja för att en sjuk eller skadad sjöman får betryggande vård. Även i detta fall har reda-ren emellertid rätt till ersättning från den allmänna försäkringen för kost-naderna. Ersättning lämnas för kostnader för öppen hälso- och sjukvård,

Prop. 2000/01:8

88 tandvård, sjukhusvård och läkarvård (2 kap. 7 § AFL). Rätten till

ersätt-ning omfattar kostnader för sjömän som är bosatta i Sverige eller som till följd av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap.

Sammanfattningsvis gäller att det utvidgade ansvar som en redare har enligt sjömanslagen för lön vid sjukdom och skada och för sjukvård i betydande utsträckning kompenseras av redarens möjligheter till ersätt-ning från försäkringskassan för sina kostnader. Skillnaden mellan en re-dares ansvar för sjömän enligt sjömanslagen och det ansvar som arbets-givare generellt har mot sina arbetstagare kan med hänsyn till detta inte anses så stor att den motiverar en fortsatt nedsättning av sjukförsäkrings-och arbetsmarknadsavgiften, särskilt som sjömanspensionsavgiften sam-tidigt slopas. Den särskilda nedsättningen av dessa avgifter som gäller för redare bör därför avskaffas.