Arbetsuppgifternas fördelning i medlemsgrupperna

70-talets kvinnorörelse: Jag vill veta hur fördelningen av arbetsuppgifter ser ut i medlemsgrupperna. Finns det något synligt mönster där utbildning och yrke har betydelse för vilka uppgifter man arbetar med i gruppen, eller är det snarare intresset som styr? Cecilia minns att medlemskapet i basgrupperna var mycket aktivt, men hon kan inte se att det fanns något mönster som hade samband med de olika medlemmarnas sociala bakgrund. Det var helt enkelt så att det som skulle göras det skulle göras, och det fanns inte någon ledare och man fick inga bidrag, så alltsammans byggde på medlemmarnas egna, frivilliga engagemang. Cecilia menar att var man med i rörelsen så fick man lov att arbeta på de villkor som fanns. Anna berättar att i hennes grupp var det viktigt att arbeta tillsammans. Det fanns ingen styrelse eller någon ordförande, utan man hade stormöten istället. Man träffades och bestämde hur olika saker skulle göras och så delade man upp arbetsuppgifterna. Anna kan inte se att det fanns något mönster i hennes grupp där de olika individernas bakgrund hade samband med vilka arbetsuppgifter de hade, men hon säger att det möjligen hade kunnat bli så om gruppen hade varit större. Då hade det bildats arbetsgrupper tror Anna, som hade haft ansvar för och arbetat med olika saker. Man ville få bort hierarkiska strukturer och låta alla göra sin röst hörd, men Anna säger också att det troligtvis fanns skillnader i hur dominerande olika personer i gruppen var.

Karin berättar att i hennes grupp så turades medlemmarna om att utföra olika uppgifter, och man fick även själv säga vad man ville arbeta med, men Karin tror att de gjorde ungefär samma saker allesammans. Det fanns inget samband mellan individernas bakgrund och de arbetsuppgifter de hade tror Karin, och hon tycker att det fungerade väldigt bra i hennes medlemsgrupp. Däremot tror Karin att när gruppen närmade sig slutet av sin aktiva tid tyckte nog nya medlemmar som kom in i den att de som hade arbetat länge hade en tendens att tycka sig veta hur man skulle gå till väga med saker och ting, medan de nya hade velat pröva nya sätt. Karin understryker att detta inte hade med klass att göra, utan snarare om man hade varit med i gruppen lång eller kort tid.

Feministiskt initiativ: Andreas beskriver talespersonerna för den Fi-grupp han tillhör, och konstaterar att det handlar om två akademiker och ytterligare en person som han inte riktigt kan karaktärisera, men han tror inte att personen i fråga själv identifierar sig som akademiker. Jag frågar Andreas vad det kan bero på att vissa personer får vissa uppgifter, och han tror att beträffande talespersoner så är det människor som har en vana att formulera sig och som folk lyssnar på. Andreas nämner en person som tidigare har varit talesperson för gruppen, en person som var van vid politiska situationer, och Andreas menar att det troligtvis var det som avgjorde att just den personen fick uppgiften att vara talesperson. Andreas framhåller även att det finns arbetsuppgifter som inte är så synliga, men som är helt nödvändiga för att gruppens verksamhet ska kunna fungera. Som exempel nämner han den person som har hand om anteckningarna efter gruppens möten. Det är en sjuksköterska och Andreas hävdar att hon är bra på att strukturera och han gissar att hon är van vid att hjälpa till där behov finns. Marie beskriver att de som är studenter de arbetar med student-Fi, och den person som har hand om mediebevakningen är väldigt akademisk.

Sammanfattning och analys: Samtliga informanter från 70-talets kvinnorörelse säger att det inte fanns något mönster i deras medlemsgrupper där medlemmarnas bakgrund avspeglades i de arbetsuppgifter de utförde. Det tycks ha varit viktigt att alla hjälpte till i arbetet och att alla fick vara med och bestämma om gruppens verksamhet. Som beskrivits i avsnitt 2.1 tycks det ha varit ett typiskt drag hos 70-talets kvinnorörelse att i demokratisk anda låta alla vara med och bestämma genom en platt organisation och stormöten.96 Att mina 70-talsinformanter inte kunde se något samband mellan individers bakgrund och de uppgifter de utförde i

96

medlemsgruppen kan delvis bero på att man aktivt gick in för att verkligen inkludera alla i arbetet och att arbetet byggde på frivilligt engagemang där man fick hugga i där det behövdes. Att gruppmedlemmarna inte upplevde att de olika individernas bakgrund hade samband med deras arbetsuppgifter kan även kopplas till det faktum att medlemmarnas aktuella situationer var tämligen likartade, t.ex. beträffande utbildningsnivå.

I Feministiskt initiativ är uppgifterna betydligt mer uppdelade på olika individer och det är tydligt att medlemmarnas erfarenheter och kunskaper har betydelse för vilka uppgifter de arbetar med. Andreas beskriver att två av tre talespersoner i hans grupp är akademiker, och han belyser vikten av att kunna formulera sig och få människor att lyssna till det man säger. Thomsson beskriver att då individer med olika klasstillhörighet möts uppträder de inte på ett likartat sätt. Det finns mönster som ger företräde åt personer från högre klasser att definiera problem och vad som är sant, de har rätt att tala och avgöra vad som är viktigt.97 Det faktum att två av tre talespersoner är akademiker i Andreas grupp kan kopplas till Thomssons resonemang om vem som har rätt att tala o.s.v. Marie berättar om studenter som är engagerade i student-Fi och att mediebevakningen sköts av en akademiker. Utifrån intersektionalitetsperspektivet framstår graden av utbildning som betydande för vem som ansvarar för vad. Utåtriktade arbetsuppgifter tycks i större utsträckning skötas av välutbildade personer än dem som har lägre utbildning. I detta sammanhang är det intressant att belysa att trots att arbetarklassen är väl representerad i medlemsgruppen till antalet tycks ändå klasstillhörigheten styra dem bort från vissa arbetsuppgifter. Detta kan tolkas som att där skillnader finns förstärks de i viss mån och bevaras. Naturligtvis kan också var och ens enskilda situation ha betydelse för hur mycket tid han eller hon kan avsätta för arbetet i gruppen. Om man arbetar inom vården med oregelbundna arbetstider är det kanske svårare att delta på alla möten än för någon som arbetar vanlig dagtid. Jag utgår ifrån att uppgiften att vara talesperson förutsätter att man kan delta på möten och hålla sig uppdaterad, och då blir det svårt för t.ex. ett vårdbiträde att ta på sig den uppgiften.

3.3 Medlemmarnas bild av lågavlönade kvinnors och arbetarklasskvinnors vardagsliv