Assistenternas arbetsmiljö

Under kodningsprocessen blev det tydligt att assistenternas arbetsmiljö var beroende av relationen mellan assistenten och brukaren. Vidare framkom att det fanns ett samband emellan arbetsgivarens ansvar, relation och arbetsmiljö.

Alla respondenter beskrev att deras arbetsmiljö var beroende av hur relationen till sina brukare var. Samtliga respondenter beskrev stolt sin relation till brukaren som mycket bra. Alla sju respondenterna sa att relationen mellan assistenten och brukaren var den viktigaste delen i arbetet. Vid frågan om hur en assistent upplevde att relationen till brukaren var viktig svarade respondent 1 “Ja för att det ska funka annars är det ingen mening med att jobba där.”

Många av assistenterna arbetade väldigt nära brukaren. Fyra av sju respondenter arbetade med ett mer inriktat omvårdnadsstöd och övriga tre med brukare som behövde ett mer socialt stöd. Respondent 3 beskrev sitt arbete som innefattade mycket stöttning och närvaro:

“Ja, alltså om man tänker just nu så är det mycket stöttning och uppmuntran att, ja att vara självständig, eh, det är en människa som skulle förmodligen bott på en gruppbostad om hen inte hade vissa specifika sjukdomsbilder. Så att, sen är det att vara nära för att det inte ska blir nåt sjukdomsfall som blir allvarligt. Så att… jag är ju alltid väldigt kloss inpå den här människan så att. Ja sen är det uppmuntra så att inte det blir passivitet.”

Mer än hälften av assistenterna beskrev att en god relation förenklade arbetsmiljön och relationen när brukaren gick igenom kriser under perioder av sitt liv. Exempel på detta kunde vara sjukdom eller dödsfall inom familjen. Då fanns det en trygghet att kunna falla tillbaka på, som hade byggts upp av just en god relation. Två av assistenterna gav

exempel på andra situationer där en god relation var viktig, så som vid intima arbetsuppgifter. Den goda relationen förenklade assistenternas arbetsuppgifter och därmed arbetsmiljön även då.

En av respondenterna berättade att brukaren kunde ha dåliga dagar. Detta gick ut över respondenten, genom att brukaren exempelvis röt till eller suckade. Respondent 2

berättade hur hen tänkte kring det: ”man ska inte tänka långsiktigt. Då grubblar man i onödan”.

Respondenten berättade vidare att brukaren hade rätt att ha dåliga dagar. Det kunde påverka arbetsmiljön, men det visade på en god relationen dem sinsemellan då brukaren tillät sig själv att ha en dålig dag tillsammans med respondenten. “Hen säger det är en dålig dag idag och det är bättre imorgon. Ja och det är så med facit i handen”.

Alla respondenter lyfte att trivseln mellan brukare och assistent var beroende av relationen. Att trivas på sitt arbete gav assistenten en bättre arbetsmiljö vilket gynnade båda parter. Respondent 3 beskrev hur en god relation hade betydelse: “sen är det ju viktigt för trivseln, det är klart. Att jag ska tycka om att gå till mitt jobb och då gör jag ju ett bra jobb så det så.”

Alla respondenter beskrev ensamarbete som vanligt förekommande inom yrkeskategorin.

Flera saknade den psykosociala arbetsmiljön, som kan skapas med medarbetare.

Respondent 5 beskrev:

"Nackdelarna är ganska uppenbara, man saknar ju kollegor, man saknar både att ventilera saker och att berätta, ”nu har ungen lärt sig cykla” aah, det är ensamt. Det är det mest utmanande med detta jobb tror jag.”

Samtliga sju respondenter inkluderade brukaren som en del i att aldrig känna sig helt ensamma. Respondent 5 beskrev hur de hade skapat en god relation sinsemellan, vilken byggde på ömsesidig respekt och förståelse “ensam är man ju inte, alltså vi småpratar ju och har intellektuellt utbyte av varandra under dagen”.

Flera av assistenterna lyfte att vid ensamarbete fanns risk att känna sig mer utsatt när det uppstod svåra situationer och oförutsedda händelser. Otryggheten kunde också förvärras beroende på vart och när händelsen skedde. Första citatet beskrevs av respondent 1, andra citatet beskrevs av respondent 3:

“Jobba ensam är skönt på ett sätt för det är ingen som lägger sig i hur du jobbar och vad du gör. Men sen kan det ju bli ensamt med, till exempel som där jag jobbar, hen har ju svår epilepsi, och får jättestora anfall”

“...ibland att du är ganska utsatt, du står själv i en situation, jag har ingen att rådfråga alltid eftersom vi jobbar dygnet runt och när jag kontaktar någon annan så är det i så fall i en akut situation och då har jag redan fått ta beslutet. Eh, samtidigt så tycker jag att det inte bara är negativt för det är positivt för mig, alltså det stärker mig som person också. Så att, det går väl hand i hand.”

Flera av assistenterna berättade att det dels var jobbigt och dels var skönt med ensamarbete. Variationen av svar speglar en del av alla variationer av situationer, arbetsuppgifter, människor och rörelsehinder som yrket innefattar.

Flertalet respondenter beskrev vidare att ett eget utrymme var viktigt för att deras upplevelse av arbetet skulle bli bättre. Detta gav dem någonstans att pausa, andas, äta måltider och “bara vara”. Denna möjlighet varierade beroende på hur stort brukarna bodde. En assistent beskrev att hen arbetade i en tvårumslägenhet, en annan i ett stort hus. Att assistenterna hade någonstans som kändes som deras egna var viktigt för deras arbetsmiljö. Två assistenter berättade om deras möjlighet till att pausa. Första citatet från respondent 1, andra citatet från respondent 4:

Intervjuare: bor hen så att du kan vara någonstans privat? Ehh, inte nu, nä.

Jag kan sova lite privat så, med larm, men... annars måste jag ju va där så jag kan inte, jag kan inte gå ifrån hen.Intervjuare: Nä, du kan inte det alls eller?Inte långt, inte långt. Jag kan gå på toaletten om hen sitter säkert på en soffa, haha, så att, annars så är vi väldigt nära varandra.

“Vi har ett assistentrum som vi sitter i, som vi har våra grejer i, hälften som detta tror jag. (vårt lilla kontor). Och så har vi en säng och fåtölj och TV som vi, men nu, där är det vaken natt så att, man kan inte sova där. Så, man sitter och tittar på filmer”

Alla respondenter berättade att arbetsgivaren implementerat genomförandeplaner och arbetsbeskrivningar. Detta tydliggjorde assistenternas arbetsuppgifter; hur de skulle

genomföras och dess omfattning. Respondent 2: “Ja, men idag stryks brukarens kläder men det stryks inte anhörigas kläder”. Citatet visar hur en gränsdragning gjorts där assistenterna tidigare strök alla kläder, vilket efter implementeringen ändrades. Samma respondent:

”Tvätta får man göra för då tvättar du allt, men man får inte stryka anhörigas kläder och ändå, jag tycker det är lite orättvist då emot anhörige”. Citatet visar vidare hur assistenten tyckte det var orättvist. Hen berättade under intervjun sin syn på det hela om att det kanske hade varit brukarens uppgift i hemmet att stryka anhöriges kläder. Även fast det sågs som positivt med genomförandeplaner värnade de alla om sina respektive brukare och anhöriga och gick ständigt utanför gränsdragningarna. Detta visas även i tidigare citat, där assistenten på morgonen efter att ha arbetat vaken natt tar ett större ansvar över morgonrutinerna.

Detta trots att det inte ingick i hens arbetsuppgifter, men till förmån för deras relation.

Respondent 3 beskrev en äldre händelse där brukaren inte förstod eller ville inse att hen blivit sämre och vad konsekvenserna blev av det. Detta speglar svårigheten med

brukarens självbestämmande och assistentens arbetsmiljö.

“Jag jobbade hos en människa som vägde väldigt mycket som kunde förflytta sig ganska lätt med min hjälp, med lite glidbälte och sådär ett tag men sen gick det inte alls och det blev jätteslitigt för kroppen. Ingen orkade va kvar där, jag stod där själv i den här situationen och ingen vågade konfrontera hen så att mm, det är viktigt. Det slutade med att jag fick säga, jag kommer gå till chefen och tala om att jag måste sluta här, att jag inte klarar detta så att. Mm, det va känsligt för jag hade jobbat där i många år och det, det är ju tuffa saker när man sitter där och dagen efter ska jag sitta åtta timmar med denna människa igen, alltså när det är, så jag det är det. Så även om man har en chef som är väldigt stöttande så är det jag som är där hela dagen, helt själv, och det, det är det tuffa”.

Respondent 5 lyfte det komplexa i att arbeta i en annan människas privata hem, där det förekom rökning inomhus.

"Det finns ju mer svårare problem till exempel ett sånt som rökning, är ju ett

jättestort problem, alltså, det är ju deras hem och vill de röka 40 cigg om dagen så ska de få göra det, men vem sjutton vill jobba i den arbetsmiljön, nej. Intervjuaren: Det är klurigt. Det har stötts och blötts i 20 år och det finns fortfarande inga bra svar”.

Respondent 5 beskrev det komplexa i att yrkeskategorin vilar på två lagstiftningar. Hen menade att diskussionen kring lagarna har funnits länge, men att en riktig lösning aldrig har tagits fram. Vidare berättade respondent 5 att hen har en förståelse för brukaren.

“De vill ju att det ska vara bra för oss samtidigt är det ju ändå deras hem, vi går ju hem. De är kvar. Jag brukar tänka “måste hen röka så mycket när jag är här”, men när jag går därifrån så kommer det ju en ny, hen blir aldrig fri från oss liksom”

Alla assistenter beskrev att de upplevde sig stolta och nöjda med sitt arbete. När vi frågade respondent 6 varför hen arbetade som personlig assistent svarade hen stolt “För att jag är bra på det!”. Detta summerar alla respondenters upplevelser om sin egen roll.