6.2 Skådespelarnas konstnärliga utveckling
6.3 Personlig utveckling i en konstnärlig arbetsprocess
Vi har valt att kombinera resultaten från aktionsforskning, observation och intervju för att på bästa sätt kunna besvara våra frågeställningar.
6.1 Att använda pedagogiskt drama i en konstnärlig process
Under observationerna var det klart att uppvärmningar genom lek gav en positiv respons från gruppen. Deltagarna tog till sig av lekfullheten och kunde busa och skratta tillsammans, samtidigt som de fick öva sig i att använda sina kroppar, röster, rummet och sin fantasi. I intervjun kom det flera gånger fram att processen hade varit mycket rolig och Anna att ”när man har kul så orkar man arbeta mer”. Vi kunde under observationerna notera att uppvärmningarna hjälpte till att frigöra energi hos deltagarna vilket gjorde de mer mottagliga för det sceniskt gestaltande arbetet.
En dramalektion brukar inledas med en uppvärmningsövning. Det kan vara en vanlig lek, en sång- eller danslek eller någon annan övning som innehåller rörelse. Avsikten är att stimulera och få igång deltagarna, få dem att släppa loss och därigenom bli mer mottagliga för intryck och kreativa impulser. (Erberth & Rasmusson, 2008:84)
Det var i observationen tydligt att de deltagare som vid tillfälle varit försenade och missat uppvärmningsövningarna hade svårigheter att vara lika aktiva som sina medspelare i de huvudövningarna.
Ämnet av gruppkänslan var återkommande i intervjun och det var mycket tydligt att gruppen på denna korta tid utvecklat en stark kamratskap. Eftersom de fått lösa uppgifter tillsammans samt arbetat med olika tillitsövningar, fanns en stor trygghet i gruppen vilket visade sig när de tacklade mer utlämnande övningar. Järleby (2005:46) skriver att man med kreativitet och drama som verktyg ger deltagarna möjlighet att utforska sin egen identitet och lära känna sig själva. Järleby menar att man genom drama kan undersöka ens egna förmåga att röra sig, tänka och känna, men skriver också att undersökandet också kan ”handla om att leta efter och erkänna sidor hos sig själv som man tidigare försökt att dölja och som inte upplevs som särskilt sympatiska” (Järleby, 2005:46). Det senare blev tydligt när vi arbetade med stereotyper och gruppen uttryckte förvåning över hur stereotypa deras tolkningar hade varit. Det var tydligt att gruppen under tidigare diskussioner försökt undvika alla generaliseringar, men att de genom våra övningar tvingades möta sidor som inte stämde överrens med de värderingar de ville ha.
Gruppmedlemmarna tog till sig av samtliga övningar och visade inget motstånd under det praktiska arbetet. I intervjun var den starkaste kritiken att det ibland funnits för mycket frihet. Dramaövningarna kunde uppfattas som ”flummiga” och repetitionerna som oorganiserade. Vi kan konstatera att vår planering därmed inte alltid var tillräcklig. Det var tydligt att deltagarna upplevde stor skillnad under de sessioner som var mer välplanerade och Anna sa i intervjun att de sessioner där hon känt att det fanns ett tydligt mål hade varit mest givande för henne.
Vi arbetade mycket med olika former av improvisation under de tre sessionerna och kunde observera att skådespelarna trots prestationsångest hanterade övningarna mycket bra. Säkerheten och spontaniteten utvecklades under arbetets gång och deltagarna kunde själva uppleva att det krävdes en viss rutin och träning för att bli en bra improvisatör. Elin ansåg i intervjun att prestationskrav och blockeringar var omöjliga att motverka medan Jenny tillade
att de flesta improvisationer hon arbetat med hade haft en tendens att söka sig till det komiska. Jonas uttryckte att han kände sig trög och hade svårt att frigöra sina impulser. Det var dock tydligt i både observationer och intervju att deltagarna hade utvecklat sin förmåga och blivit bättre på att lite på sina impulser i senare övningar.
Överlag kan dramaövningar och improvisationer kompensera en repetitionsprocess väl. Processen blir mycket demokratisk och deltagarna får frigöra sin egen kreativitet på ett mer djupgående plan. Det var tydligt under observationerna att deltagarna var väldigt trygga och avslappnade inför varandra. Rasmusson och Erberth (2008:107) skriver att avslappning hjälper deltagarna att upptäcka och frigöra sitt inre flöde av tankar, idéer och associationer.
Nackdelen med att arbeta med improvisationer är att det är en långsam process. Jonas påpekade att processen varit mycket demokratisk men uttryckte också en längtan om mer styrning. Samtliga medlemmar i gruppen uppvisade besvikelse inför det faktum att materialet till pjäsen ännu var långt från färdigt. Även om vi förstår gruppens frustration så har vi sett enorma framsteg när det gäller utvecklande av pjäsmaterial, scener och karaktärer under en väldigt kort period, och vi tror att gruppen också skulle ha sett tydliga förändringar över en längre period. Det var dock tydligt att de trots bristande tydlighet i materialet, hade god förståelse för pjäsens innehåll.
Då vi har valt att arbeta främst med det holistiskt lärande perspektivet har pjäsens färdiga resultat kommit i andra hand, och deltagarnas känslomässiga och intellektuella utveckling kommit i första hand. Genom att till exempel låta deltagarna berätta om sina sexuella minnen, blev deras personliga erfarenheter en viktig ingrediens i det konstnärliga arbetet. Målet har varit att öka medlemmarnas medvetenhet för att på så sätt ge dem verktyg att arbeta med pjäsens tema. Järleby (2005:66) skriver att ett utvecklande av den empatiska förmågan är viktig för trovärdigheten i ett uppspel. Begreppet empati innebär i teatersammanhang förmågan att sätta sig in i en annan människas situation och en sådan förmåga uppnås genom att kombinera personliga erfarenheter med inlevelse i en fiktiv situation där man gestaltar någon annan än sig själv (a.a.). Genom att delge sina egna personliga erfarenheter och lyssna på andras berättelser för att slutligen gestalta fiktiva karaktärer i en improvisation har skådespelarna fått mer underlag till sina gestaltningar. Som Hampus säger i intervjun blir det lättare att tolka en karaktär när man hämtar materialet från sig själv och på så sätt direkt använder den empatiska förmågan till sitt gestaltande arbete. Genom att uppmuntra
användandet av stereotyper har gruppen också fått en större förståelse för motsatsen. Synliggörandet av generaliseringar har gjort de variationer och personligheter som finns tydligare, vilket ger skådespelarna ett vidare spektrum att arbeta med (Järleby 2005:130).
Arbetet med dramaövningar är också ett sätt att göra skådespelarna medvetna om sina kroppar. Jenny uttryckte i intervjun att hon njöt av den ordlösa kommunikationen i de mer fysiska övningarna. Då pjäsen var utformad som en dansteater pjäs, var det relevant för gruppen att få arbeta med fysiskt så väl som verbalt uttryck. Enligt Stanislavskij måste skådespelaren känna sin kropp och sina uttryck då det yttre och det inre står i direkt relation till varandra - kroppen påverkar psyket och tvärtom (Merlin, 2007).
Det är intressant att notera att besvikelsen som gruppen uttryckte inför metoden fokuserar på resultatet eller brist på resultat, och detta efter så få tillfällen (tre repetitionstillfällen). Men den här besvikelsen uttalades av en stark, självsäker grupp som ligger långt ifrån de förvisso starka, modiga och öppna individer vi mötte på introduktionsmötet. Vi vill därför påstå att ett resultat har uppnåtts i och med gruppens känsla av gemenskap är så stark, och vad detta innebär för grupprocessen och det fortsatta arbetet.