Vi träffade gruppen en vecka efter sista arbetspasset i ett allrum på studentboendet Xantippa. Vi valde rummet med tanke på dess vardaglighet vilket vi hoppades skulle göra gruppmedlemmarna bekväma och avslappnade. Två av skådespelarna var frånvarande och fick frågorna via email istället men hävdade att de inte hade något att tillägga. Vi förberedde tjugo frågor (se bilaga A) till intervjun, och la sedan till följdfrågor efterhand och utifrån informanternas svar (för transkriberingen se bilaga B).
5.3.1 Gruppens reflektioner
Gruppens medlemmar hade lite olika uppfattningar om dramaövningarnas funktion i en teatergrupp. Hampus var skeptisk och menade att dramaövningar visserligen kunde vara användbara i grupper där blyghet och osäkerhet råder, men att det i en etablerad teatergrupp var överflödigt. Hampus tillade dock att han hade haft väldigt roligt, varpå Anna påpekade att det var viktigt att ha roligt i en teatergrupp: ”För när man har kul så orkar man arbeta mer, och det ger mer till gruppen.” Jonas menade att drama-situationen skapade ett rum som gjorde att man kunde släppa sitt privata liv och gå upp i agerandet: ”Att man liksom kommer tillbaks till det, till den platsen, den mentala platsen genom en uppvärmning och en lek.” Jenny berättade att hon hade tyckt mycket om de mer fysiska övningarna och möjligheten att kommunicera utan ord. Jenny ansåg också att det även i en teatergrupp där skådespelarna känner varandra var viktigt att interagera genom drama: ”Jag har svårt att se hur man skulle kunna bli en grupp annars.”
Anna tyckte om övningen ”Kungen och tjänaren” och kommenterade den censur som Keith Johnstone (1985:99) också skriver om i sin bok Impro:
Jag tyckte bara den (övningen) var så rolig att se på och att jag, jag tror man kan utveckla den, eller du vet så här jag tror man hade kunnat hämta material ur den, om man hade velat. Jag tycker om såna övningar som ger. Bara; Ah! Men här kan man ju plocka. (...) Att man kan liksom bara plocka och vara mer spontan. För att man, för jag är ofta så här bara: ”Men duger det här att sätta upp?”. Eller jag har
(tvekan) jag tänker så, jag vill inte, men jag tänker så hela tiden. Men när jag leker
har jag inte den censuren inom mig. (Anna, 18/5 2010)
Elin instämde och tyckte att det var en bra övning att börja med. Hon menade att det var viktigt att inte börja med för intima övningar på en gång eftersom det skulle kunna vara avskräckande för en ovan grupp. Anna sa att hon höll med Hampus om att det var viktigt att anpassa sessionerna till gruppen så att det alltid finns en tydlig linje med det arbete man gör. Elin tillade att i en grupp där rollerna ännu inte är tydliga så kan övningen ta en obehaglig utveckling och att positionen som ”kung” kunde missbrukas gentemot en svagare gruppmedlem, gruppen nickade instämmande.
Konversationen återgick sedan till att prata om självcensur och blockeringar. Hampus påpekade att det var mycket lättare att vara ”tjänare” eftersom ”kungen” var tvungen att driva övningen och hela tiden komma med nya idéer. Flera höll med om att det var bekvämt att som tjänare bara följa order. Hampus berättade att han kände ett behov av att komma med roliga förslag i improvisationer, så att det skulle bli komiskt. Samtliga kände igen sig i den här formen av prestationsångest och Anna sa att hon trodde det låg i instruktionen, att ledaren kunde avvärja denna form av blockering genom att tydliggöra att övningen var kravlös och inte handlade om att vara rolig utan om att lita på sina impulser och samspela med den andra. De var alla överrens om att en bra improvisation var när det flöt mellan medspelarna, att båda kunde lita på sina egna impulser och samtidigt plocka upp den andres förslag.
Samtliga i gruppen tyckte att improvisationer i allmänhet kunde vara väldigt obehagliga på grund av prestationsångest. Anna och Jenny ansåg att det handlade om att öva upp en förmåga och vänja sig vid situationen. Jonas instämde och sa att han alltid behövde en viss process för att komma in i teaterarbetet igen. Gruppen tyckte att det var lätt att hitta en koppling från övningen ”Kungen och tjänaren” till pjäsens teman: ”Den handlar ju om status och det går ju att applicera på väldigt mycket.” (Jonas, 18/5 2010). Anna poängterade att det fanns
paralleller till skådespelarens roll i sig då man som skådespelare, liksom tjänaren, ibland kunde förlita sig för mycket på regissören och glömma bort sin egen initiativförmåga.
Samtalet gick vidare in på den improvisationsövning där skådespelarna fått berätta om sina personliga sexuella minnen. Tjejerna i gruppen tyckte mycket om övningen. De berättade att de visserligen upplevt prestationsångest och lite nervositet inför att prata om något så privat, men menade att det gav materialet en äkthet och ärlighet eftersom det kom från dem själva.
Jag tror att en sån övning kan vara väldigt bra bara för att få fram en ärlighet när man levererar en text också att det är mycket lättare tycker jag att få fram en ärlighet när man pratar i jag-form. Alltså ”jag gjorde detta” det blir ju, jag har mycket lättare att relatera då. (Anna, 18/5 2010)
Killarna var mer skeptiska till övningen och menade att den kunde upplevas som väldigt utlämnande.
Jag tycker att man kan va försiktig med den övningen för det finns ett så här, ett grupptryck och det finns regissörens auktoritet även om du säger att man får hitta på vadsomhelst just när det ändå antyds att man ska plocka någonting personligt, det finns liksom antytt eller sådär i hela upplägget. Så att, nej men att man känner sin grupp kanske, att det inte är nybörjare och att det är människor som känner varandra ganska väl och sådär (Jonas, 18/5 2010).
Hampus kände sig utlämnad och hade hellre velat jobba tillsammans med någon för att kunna bolla idéer och få feedback på sina förslag.
Diskussionen ledde vidare till den session där temat varit genus. De uttryckte alla viss förvåning över hur stereotypa deras tolkningar blivit. Jonas trodde att titeln ”manligt och kvinnligt” hade bidragit mest till den stereotypa tolkningen, men tillade att han genom de förberedande övningarna visst hade fått en fördjupad fysisk känsla för hur han skulle gestalta kvinnligt respektive manligt i de slutliga statyerna.
Vi frågade om de frustrationsövningar som gruppen varit med om där de först skulle ta sig fram på stolar, för att sedan arbeta med olika kulturella koder. Några hade upplevt övningarna som mycket frustrerande och jobbiga medan andra såg det som en kul utmaning. Elin, som hade varit nära att vägra fortsätta med övningen, berättade att hon fann den mycket frustrerande. Anna som egentligen var föremålet för övningens effekter sa först att hon bara såg övningen som en kul utmaning, men medgav att hon börjat blir irriterad på slutet.
Samtliga var överrens om att gruppens sammanhållning hade ökat eftersom irritationen hade riktats mot ledaren, och inte mot varandra.
Anna berättade om sin upplevelse på ”den öde ön” och förklarade att frustrationen över att inte förstå så småningom hade fått henne att sluta bry sig.
Det är så sjukt för jag tänker att det är så här folk kanske tänker när man kommer till nya länder, när man upptäckt ett nytt land, typ att man kommunicerar med människor sen så när man inte förstår dem så bara blir det så här amen de är knäppa. (Anna, 18/5 2010)
Det talades mycket om tillit och gruppen började prata om de tillitsövningar som genomförts. Jonas kommenterade hur det var att lyfta varandra: ”Det var väl lite som en samarbetsövning tyckte jag för det var inte så lätt att hitta var som var bäst att stå för alla för att det skulle bli lätt och säkert sådär.” Hampus instämde: ”Det blev mycket också att lita på, för man visste att jag inte kan lyfta hela Anna själv utan jag lyfter min del och litar på att alla andra lyfter sin del också så att jag inte kan ta ansvar för någon annans del liksom.” Elin som hade haft en väldigt stark reaktion på övningen och vars ursprungliga känsla inför att bli lyft hade varit rädsla, berättade att hon blev berörd av den tillit hon kände: ”Ja, jag kom på att shit, ni tycker om mig.”
Vi frågade vad de tyckte om arbetsprocessen så här långt.
Först och främst just när det gäller den här uppsättningen så har ju improvisationen varit a och o. Den här uppsättningen har ju handlat om improvisationer det är så vi har fått vårt manus, vårt material liksom. Och det har varit jätteroligt, jag tror framförallt att vi har vuxit som grupp genom att jobba så här och kommit varandra väldigt, väldigt nära som grupp (...) Men begränsningarna och kuggarna är väl att som sagt vi har fått skjuta fram arbetet för vi har inte fått något manus färdigt. Det blir lätt att det blir lite mycket lek och lite för lite allvar. (Elin, 18/5 2010)
Anna tillade:
Jag vet att de passen vi har haft där det har känts som, ja men där du (regissören) har haft ett upplägg som du ”amen nu vill jag, jag vill komma någon vart med den här övningen” de passen har verkligen känts amen fan va skönt, alltså att vi har arbetat mot någonting och det kan ha varit flummig men det har ändå känts som att amen vi är ändå på väg och funkar det inte funkar det inte men vi har testat det liksom, och de passen har jag tyckt bäst om. (Anna, 18/5 2010)
i sin gruppkänsla. De upplevde dock viss frustration över att materialet inte blivit klart lika fort som de hade förväntat sig: ”att det har känts liksom att vi famlar i mörker efter ett sammanhang” (Jenny, 18/5 2010). Hampus instämde: ”Jo det hade behövts lite mer alltså planering och fokus tror jag så hade det blivit bättre.” Jonas påpekade att den improvisatoriska arbetsmetoden ger deltagarna mer ansvar: ”det har känts väldigt demokratiskt, vad alla gör och vad alla bidrar med har varit väldigt viktigt. Men det har också lett till att, eller ja, det tog ett tag innan man kände det och därmed kom också känslan att man hade större eget ansvar.”
Vad tyckte de då om att arbeta med improvisation och övningar som metod?
Man har så himla mycket frihet när det kommer till improvisation, men ibland kan det hämma en, för att man inte riktigt vet vad man ska förhålla sig till. Ibland kan man improvisera mer när man har lite hållpunkter, eller en text. (tvekan) Det beror på… för mig improvisera är lite som att åka skridsko, jag är inte så stabilt på skridskor på samma sätt som jag promenerar. Men det kan vara fantastisk, för att man kan komma på saker man aldrig skulle komma på utifrån en skriven text. (Anna, 18/5 2010)
Elin jämförde med det manus som det från början var tänkt att Partisanteatern skulle arbeta med innan man bestämde sig för det nuvarande projektet: ”jag tror vi har kommit på någonting smartare, roligare och lite mer normkritiskt nu, än vad vi hade gjort om vi hade jobbat med manuset” (Elin, 18/5 2010). Hampus instämde: ”Jag tror att gruppen har växt mer med det här arbetet också, än om vi hade tagit det manuset också.” Jenny menade att hon vid tillfälle hade känt sig förvirrad och hämmad av alla valmöjligheter som improvisationsarbetet erbjöd.
Vi undrade om processen hade utvecklat deras syn på temat ”modern sexuell kultur”: ”jag har mina tankar och åsikter men det är så sällan man verkligen få höra andras verkligen djupa tankar och åsikter om sexuell läggning och så vidare … man känner sig inte lika ensam för att andra kanske har liknande åsikter” (Hampus, 18/5 2010). Övriga tillade att det har varit en väldigt öppen atmosfär och att ingen har blivit dömd för sina åsikter.
Slutligen diskuterade vi den konstnärliga kvalitén.
Genom improvisationer är det svårt att vara normkritiskt för att man falla i ett stereotypmönster… en del av vår utgångspunkt har varit svårt att upprätthålla.
vi kunnat tänka) hur kan vi tänja på det här? Jag förstår att tanken är att hitta på en improvisations scen som man improviserat fram och sen gå igenom och tänka hur vi tänja på den, men vi har inte kommit så långt, det tog ganska lång tid, jag känna liksom var vi befann oss (...) Jag som skådespelare vill tänja på mina gränser. (Jonas, 18/5 2010)
De var överrens om att planering är a och o i improvisatoriskt arbete och att det krävs styrning för att få fram användbart material. På frågan om det hjälpt dem att utvecklas i sitt agerande svarade de flesta att de visst hade kunnat plocka små bitar från de olika övningarna som hade visat sig användbara.
Jag hittar nog min tolkning av en roll lättare på det här sättet för att det är närmre mig… det skulle presenteras mer tydligt om jag spela någonting som jag har tagit fram från mig själv. (Hampus, 18/5 2010)
6. Analys
För att analysen ska bli mer lättillgänglig har vi valt att dela in den efter våra ursprungliga frågeställningar på följande sätt: