Att arbeta inkluderande

En av de intervjuerna uttrycker sig på följande vis kring hur man kan arbeta med och tänka kring barn i behov av särskilt stöd:

Det kan handla om att ett barn inte kan sitta i samlingen… snurrar hela tiden. Behöver vi kanske fun- dera på hur vi gör våra samlingar? Varför snurrar det här barnet? Varför har vi tio barn som snurrar i en samling? Behöver vi kanske strukturera om allting? Då behöver vi ändra vår verksamhet istället för att barnet ska ändras.

(Margareta)

Citatet ovan ger en tydlig bild av ett inkluderande perspektiv på hur verksamhetens utfor- mas. Margareta lägger vikt vid att det inte handlar om barn som behöver ändras utan verk- samhetens utformning, något som skulle kunna rymmas i ett kritiskt perspektiv på special- pedagogik (se teoretisk förankring). Att möta barnet i den proximala utvecklingszonen in- nebär att som pedagog försöka förstå barnen, utmana till reflektion och bekräfta barnets lärande i dialog med barnet (Benn, 2003) En förändring av verksamheten, istället för av barnen, kan därmed underlätta att möta barn i den proximala utvecklingszonen. Margaretas tanke kan således ses gynnsam för den proximala utvecklingszonen, och som inkluderande.

Att anpassa verksamheten på något vis för att underlätta och ge förutsättningar för olika barns behov är den gemensamma förklaring av specialpedagogik som de intervjuade för- skollärarna lägger fram. Det framkom också tankar kring att specialpedagogik är till för pedagogerna, när deras så kallade vanliga pedagogik inte räcker till kan specialpedagogi- ken hjälpa dem att nå sitt mål. På följande vis uttryckte sig Åsa kring detta:

Jag tycker lite att pedagogik är hur man når varje barn som individ. Det är ju det som är vårt upp- drag. Det är det som är pedagogiken, man kan ju aldrig säga att alla barn funkar detta för, alla barn funkar detta för. Men specialpedagogik känner jag är lite är det när man som pedagog inte känner att den vanliga pedagogiken inte räcker riktigt. Jag tycker att specialpedagogik är riktat mer mot peda- gogerna och inte mot barnen. När pedagogerna behöver stöttning, inte att barnen behöver stöttning egentligen.

(Åsa)

Specialpedagogik ur ett kompensatoriskt perspektiv grundar sig i tanken att problemet lig- ger hos individen, det är individens brister som behöver kompenseras (Nilholm, 2007) Att se specialpedagogik som något för barnen kan således tolkas ur ett kompensatoriskt per- spektiv där problem och åtgärd läggs på barnet. På så vis kan man se Åsas tanke om speci- alpedagogik för förskolläraren som en mer inkluderande tanke där verksamhetens utform- ning, det vill säga förskollärarnas förhållningssätt, sätts i fokus. Specialpedagogik för för- skollärarna är en idé som även kan gynna den proximala utvecklingszonen då fokus läggs på hur förskollärarna på bästa sätt kan bemöta barnen. Loris Malaguzzi sade att “alla barn är intelligenta” med betoning på “alla”. Han menade inte att alla barn är genier, men att alla människor innehar en viss intelligens. Vidare menar Malaguzzi att man bör se på barnen med positiva glasögon för att hitta barnens unika intelligens (Wallin, 2003). I nedanstående citat benämner Åsa en liknande tanke:

Det finns ingen anledning att leta fel, man ska leta rätt. Vad är det som funkar, vad är det som är bra, vad är det barnen behöver, vad är det samhället behöver?

Både Åsa och Malaguzzi berör en tanke som handlar om att inte bara se problem hos bar- nen utan även de positiva sidorna. Genom att lyfta barnets positiva och starka sidor ökar barnens självkänsla (Wallin, 2003) Malaguzzis tanke kan rymmas inom inkludering efter- som han lägger vikten vid varje individs styrkor och förmågor istället för vid det som skul- le kunna ses som negativa egenskaper och drag. På så vis kan verksamheten lägga mer vikt vid att stötta barn, istället för att “åtgärda barnen”, vilket är centralt i ett kompensatoriskt perspektiv på specialpedagogik.

Förskollärarna uttryckte stress kring såväl tids- som personalbrist. En stress som leder till att det blir svårt att nå styrdokumentens strävansmål och hålla en god kvalité på det peda- gogiska arbetet. I nedanstående citat får vi möta Tinas tankar i frågan.

Så är det ju det med sjukdomar och det är vikariebrist och det är… man sitter där och ja... då är det inte lika lätt… utan då känner man ju lite hur stressen inom sig byggs upp och då hinner man ju liksom bara sträva på ytan... och hinner inte det där extra som man skulle vilja liksom.

(Tina)

Tina berättar om den frustration som finns när verksamheten inte fungerar som önskat. Kunskapen kring vad som skulle behövas för att tillgodose varje barns behov finns där många gånger, men med de stora barngrupperna räcker inte tiden till och barn i behov av särskilt stöd hinns inte med i den utsträckning som förskollärarna önskar. Åter igen visar förskollärarnas tankar på att verksamhetens utformning spelar roll för att ett inkluderande arbetssätt ska bli möjligt.

Margareta uttrycker under intervjun att barn i behov av särskilt stöd påverkas av var man drar gränserna för normalitet. Carlina Rinaldi, från Reggio Emilia, går i liknande tanke- mönster som Margareta. Rinaldi önskar se en bredare och rikare normalitet för en bättre, mer inkluderande, förskoleverksamhet (Wallin, 2003)

Vem bestämmer ramarna? Hur är det? Är det vi som säger att ett barn ska vara såhär, innanför den här ramen. Och om ett barn då hamnar lite utanför… whoop [gestikulerar att hon ”upptäckt” något. Egen anm.] här måste vi göra någonting för hen måste ju in tillbaka där igen..! Vem är det som be-

stämmer om ett barn inte passar in? Om ett barn behöver hjälp av en specialpedagog eller specialpe- dagogik eller ska vi... är det så att vi ska ändra kanske på våra regler och på vår verksamhet istället..?

(Margareta)

Margareta problematiserar kring gränserna för vad som anses avvikande. Man kan tänka att inkludering av barn i verksamheten kan ske genom en bredare normalitet. På så vis har man ändrat verksamhetens utformning, istället för barnen, vilket enligt Lutz (2013) är en nyckel till inkludering. Cleas Nilholm (2006) problematiserar kring pedagogik och special- pedagogik genom att ställa frågan om specialpedagogik kan vara inkluderande alls då hela den specialpedagogiska tanken bygger på att särskilja de barn som behöver det lilla extra? I citatet ovan kan Margaretas tankar verka gå i samma banor som Nilholms. Om förskolans verksamhet omstruktureras till en mer inkluderande verksamhet, där förskollärarna upplev- de att det fanns tid till alla barn, kanske specialpedagogiken kunde slopas eller ändra struk- tur? I Reggio Emilia, Italien, försöker man se med positivitet på olikheter och individer och har därmed valt att benämna barn i behov av särskilt stöd som barn med särskilda rättighe-

ter för att på så vis få in mer inkludering i det vardagliga tänkandet (Wallin, 2003).

7.4 Slutsats

Studiens resultat visar att de intervjuade förskollärarna anser att barngruppers sammansätt- ning, i de verksamheter där de själva är verksamma, är avgörande för att kunna möta alla barn och tillgodose varje individs behov. Med stora barngrupper blir det omöjligt att se alla barn och informanterna upplever att det framför allt är barn i behov av särskilt stöd som får stå tillbaka. Antalet barn i behov av särskilt stöd anses sjunka i takt med att barngruppernas storlek reduceras. Att antalet barn i behov av särskilt stöd minskar vid mindre barngrupper kan ses som inkludering. Det vill säga att fler av barns behov kan tillgodoses i verksamhe- ten utifrån hur den är utformad. Anledningen till att det kan ses som inkludering är att när grupperna minskar finns det större möjlighet att möta barnen där de behöver och där ige- nom bidra till en bredare normalitet. Genom att det blir möjligt att stötta barnen i deras svårigheter så minskar behovet av särskilt stöd, behoven sticker inte längre ut, de ryms istället inom normen. Informanterna upplever att de har större möjligheter att tillgodose varje barns behov med mindre barngrupper. Informanterna lyfte att när de själva arbetar

med barn i mindre grupper ser de många fördelar. Stress hos såväl barn som pedagoger minskar. Förskollärarna har mer tid att se varje barn. Konflikterna blir färre, koncentratio- nen djupare och lekarnas kvalité ökar. Arbetsmiljön för såväl barn som personal förbättras i mindre grupper. Färre antal barn underlättar således för pedagogerna att möta barnen i de- ras proximala utvecklingszon, det vill säga att som pedagog försöka förstå barnens tankar och aktiviteter, utmana till reflektion och bekräfta barnets lärande i dialog med barnet. In- formanterna reflekterade över att många gånger vågar de mer tillbakadragna barnen ta mer plats när det är färre barn och därför blir det lättare för förskollärarna att se vart barnen befinner sig i sin proximala utvecklingzon. På så vis blir det lättare att möta barnens behov och där igenom få bättre möjlighet att utvecklas. Detta gäller givetvis alla barn, oavsett svårigheter eller inte.

Informanterna upplevde sig många gånger otillräckliga i de stora barngrupperna vilket or- sakade frustration och uppgivenhet över arbetssituationen. Stress var också en faktor som informanterna ansåg påverkades av barngruppernas sammansättning i deras verksamheter. Förskollärarnas tankar berörde även verksamhetens organisation. Antalet barn i behov av särskilt stöd minskar inte enbart för att barngrupperna gör det, utan organisationen behöver omstruktureras. Ett tydligare samarbete mellan involverade parter och barngrupper anpas- sade efter individerna sågs som möjliga lösningar. Detta är en slutsats som gäller i infor- manternas verksamheter och kan inte ses som ett generellt antagande.

Att sätta in resurs i tidigt skede trodde informanterna kunde minska antalet barn i behov av särskilt stöd i deras verksamheter. Under intervjuerna vittnade förskollärarna om en pro- blematik kring diagnoser. De upplever att tillgång till resurs är starkt kopplat till om barnen har en diagnos eller inte. Då diagnoser sällan ställs på små barn blir det svårt för verksam- heterna att bli berättigade resurs. Informanterna lyfte också att den starka kopplingen mel- lan diagnos och resurs, som de ser på sina respektive förskolor, ökar efterfrågan och beho- vet av diagnoser. Vilket kan leda till ökade antal diagnoser. Förskollärarna såg även större kunskap kring diagnoser som en orsak till att diagnoser ökat bland de mindre barnen.

Tankar om vem det egentligen är som sätter ramarna för vilka barn som är i behov av sär- skilt stöd togs upp under intervjuerna. Studien visar att med en bredare normalitet och ett positivare synsätt skulle antalet barn i behov av särskilt stöd minska, eftersom färre barns behov hamnat inom ramarna för specialpedagogik.

8. Diskussion

Tanken om att alla någon gång i livet är i behov av särskilt stöd, har kommit på tal flera gånger under studiens gång. Anledningarna till behovet kan vara många, till exempel kan det handla om en bortgång i familjen eller om att familjen fått tillskott. Något som alla handskas med på olika sätt. De nya omständigheterna som detta för med sig kan påverka en på olika vis. Många gånger räcker det med en kortvarig resursinsats eller någon annan form av stöd för att kunna hantera situationen på bästa möjliga sätt. Med kravet på diagnos för att bli berättigad stöd, hur blir det då möjligt att stötta upp korta men viktiga tillfällena där behov av stöd finns? Kristian Lutz lyfter att det borde vara förskollärarna själva som avgör vilka barn som anses vara i behov av särskilt stöd (Claesdotter, 2009). En tanke som känns relevant utifrån studiens resultat. En möjlig lösning till en mer inkluderande förskola är att ge förskollärare befogenhet att avgöra vilka barn som är i behov av särskilt stöd och när det bör sättas in resurs. På så vis kan man tänka sig att verksamheten haft resurs efter behov och därmed kunnat hålla en högre kvalitet. En annan tanke som också behöver diskuteras och funderas över är vem det egentligen är som är i behov av särskilt stöd. I studien fram- kom tankar om att specialpedagogik kanske är till för personalen och inte för barnen. Kan det vara så att fokus istället borde läggas vid förskollärarnas kompetens och verksamhetens utformning? Att specialpedagogiken borde ses som ett hjälpmedel för personalen istället för något som ska lösa ett barns så kallade problem?

Wallskog (1999) menar att förskollärarnas kompetens är starkt kopplad till deras arbets- glädje. För att förskollärarna ska känna arbetsglädje är det viktigt att de känner sig tillfreds- ställda med sin arbetsinsats. Informanterna uttryckte att de kände sig otillräckliga och upp- levde stress då de inte hann möta alla barn på grund av barngruppernas storlek. Förskollä- rarna som intervjuats uttrycker kunskap om hur de kunnat bemöta barnens olika behov, till exempel genom att dela in barnen i mindre grupper. Då det inte finns möjlighet att arbeta på det sättet alltid, känner förskollärarna sorg och frustration kring att inte hinna med så- dant de vet hade stöttat barnen. Om man istället minskade barngrupperna så att förskollä- rarna fann tid att tillgodose alla barns behov och arbeta med metoder de tror fungerar, kan

man anta att stressen skulle minskat och på så vis arbetsglädjen öka. Om stressen minskar och arbetsglädjen ökar kan man även anta att kvalitén i förskolan skulle öka.

Studien visar att informanterna upplever att antalet barn i behov av särskilt stöd minskar i takt med barngrupperna. Anledningarna, tror informanterna, är många. Till exempel får förskollärarna mer tid att möta alla barn och stressen hos både personal och barn minskar. Ändå blir barngrupperna större och personaltätheten minskar (Broberg M, Broberg A & Hagström, 2012). Hur kan det vara så att forskning visar på att barngrupperna borde mins- ka samtidigt som gruppernas storlek ökar? Vad är det som gör att ingen förändring sker? Det blir mer och mer populärt med storarbetslag, där det inte är ovanligt att man är upp mot 60 barn på åtta pedagoger. Med storarbetslag kan det vara möjligt att öka personaltätheten samtidigt som många barn får plats i förskolans verksamhet. Ett högt antal barn kan dock vara problematisk då för många relationer kan skapa stress hos barn och påverka deras in- lärningsförmåga (Kihlbom, 2009). Vilket åter igen pekar på att mindre barngrupper är att föredra.

Kan de stora barngrupperna vara en fråga om pengar? Persson (2008) menar på att kom- munernas ekonomi är en bidragande faktor till de växande barngrupperna. En rik kommun har större möjligheter att sätta in resurs än vad en mindre rik kommun har. Kommunerna försöker spara pengar genom att få in fler barn i grupperna. Då de stora barngrupperna tros skapa fler barn i behov av särskilt stöd behövs mer pengar sättas in för resurs, kan fler barn i verksamheten verkligen spara pengar i längden? Kanske sparar de bara pengar för tillfäl- let? Informanterna tror att man i längden sparar pengar på att sätta in resurs redan i försko- lan. James Heckman underbygger detta i sin studie som visar på att om man satsar resurs tidigt ger det bättre avkastning i längden (Leijnse, 2014). En viktig fråga att ställa sig när man talar om att spara pengar är vem är det egentligen vi sparar åt?

Problematiken ligger inte enbart i de stora barngrupperna. Det går inte att skapa en helt inkluderande verksamhet genom att enbart minska barngrupperna. Verksamheten i sin hel- het behöver också ses över. Informanterna vittnar om att verksamhetens organisation behö- ver omstruktureras. De inblandade parterna, så som personal, föräldrar, specialpedagog och

verksamhetschef, hade behövt skapa ett starkare samarbete. Detta för att höja förutsättning- arna för en så rättvist inkluderande förskola för varje barn som möjligt. Även Pramling (2013) lyfter att det inte enbart är barngruppernas storlek som påverkar barn i behov av särskilt stöd utan att även andra faktorer spelar in, till exempel hur verksamheten är upp- lagd, vilka individer som finns i den och hur miljön är utformad. Att lägga all fokus på an- tal barn och personal skapar inte en inkluderande förskola, men någonstans måste det in- kluderande arbetet påbörjas. Kanske blir det lättare att skapa en förskola för alla när de positiva effekterna av minskade barngrupper blivit verklighet? Kanske behöver vi börja med att skapa en god arbetsmiljö för såväl barn som personal?

Diagnoserna ökar bland barn i förskoleålder (Nöjd, 2010). Informanterna såg flera anled- ningar till varför, bland annat upplevde de att kopplingen mellan diagnos och tillgång till resurs är så stark att de tror att efterfrågan på diagnoser ökar. Informanterna problematise- rade även kring att diagnos kan ses som en lätt utväg, då det är lättare att skylla på en dia- gnos än på verksamhetens uppbyggnad. Denna ursäkt önskade förskollärarna bli av med. Informanterna såg även ökning av diagnoser som ett resultat av ökad kunskap kring dia- gnoser. Vilket kan ses som positivt eftersom om diagnoser upptäcks tidigt ökar möjligheten att möta barnen så optimalt som möjligt. Ökning av diagnoser behöver därför inte ses som enbart negativt. Carlina Rinaldi, från Reggio Emilia, önskar se en bredare och rikare nor- malitet för en bättre, mer inkluderande, förskoleverksamhet (Wallin, 2003). Med en större normalitet kan man tänka sig att diagnoserna skulle minska eftersom fler barn fallit inom ramarna för vad som anses som normalt. Vi tror att om förskolan ger barn grunden till en bredare normalitet kan den bredare normen, med tiden, ge samhället en rikare normalitet och större acceptans.

Studiens resultat visar att de intervjuade förskollärarna upplever stress över sin arbetssitua- tion. De informanterna uttrycker kring stress berör främst de stora barngrupperna men även andra aspekter lyfts, till exempel miljöns utformning och den höga ljudvolymen. För att minska ljudvolymen kan antalet människor i verksamheten ses som avgörande, men finns det fler aspekter som spelar in? Skulle informanternas stress minska i fall förskolors lokaler var utformade på ett sätt där ljudvolymen minskat? Eller om kvadratmeter per barn ökade

så att känsla av trängsel försvann? Skulle en möjlig lösning vara att ha mer av verksamhe- ten ute i naturen? Finns det andra lösningar än bara mindre barngrupper?

De förändringar vi tror är viktiga för förskolan är att gruppers storlek börjar regleras utifrån vilka individer som befinner sig i den. Pengar bör satsas i tid och barn som förskollärare upplever är i behov av särskilt stöd ska bli berättigad resurs. Tanken om det verkligen är barnen som är i behov av särskilt stöd bör tänkas över, kanske är det pedagogerna som be- höver extra stöd för att klara av att möta alla barn? Eller är det förskolan som institution som behöver ses över? Vi anser att ett väl utvecklat samarbete i förskolans verksamhet är relevant och att utvecklingsarbete inom förskola alltid bör fortgå.

Denna studie är relativt liten och smal, men dock ett viktigt inslag för förskolans fortsatta utveckling. Som blivande förskollärare kommer vi möta många olika individer och med en djupare förståelse för hur barngrupper storlek kan påverka barn i behov av särskilt stöd kan vi sträva efter att arbeta mer inkluderande och lägga fokus på det vi, efter denna studie, vet är viktigt. Med studien i bagaget kan vi påverka de verksamheter där vi kommer att arbeta. Vi kommer kunna sträva efter att utforma miljön på ett så optimalt sätt som möjligt, arbeta mer med att dela in barnen i mindre grupper i den mån det är möjligt och lägga fram forsk- ningsbaserade argument i diskussioner om förskolans verksamhet.

Forskning kring förskola och barngrupper är viktig. Ett intressant område inom ämnet att forska vidare kring är att titta på barnens perspektiv. Genom att lyssna på verksam personal framkommer ett barnperspektiv på frågan, vilket givetvis är relevant. Men hur upplever barnen de stora grupperna? I vilka miljöer trivs barnen bäst?

Barn i behov av särskilt stöd är också ett högst relevant ämne som hade kunnat utforskas mer. Vad påverkar barn i behov av särskilt stöd? Hur kan vi få en mer inkluderade förskola i Sverige? Finns det människor i behov av särskilt stöd eller är det systemet som är utfor- mat på ett sådant vis att vissa individer inte passar in? Intervjuer och observationer tror vi