Diagnoser är en lätt utväg

Diagnoserna på barn mellan 0-6 år har ökat kraftigt de senaste åren (Nöjd, 2010). Såhär uttryckte sig en förskollärare från empirin kring diagnosers ökning bland de yngre barnen:

Jag tror att man är mer uppmärksam på det nu... än vad det var förr. Sen vet jag inte faktiskt om det är fler… vet jag ju inte... befolkningen ökar ju också. Men jag tror att man är mer uppmärksam på det. Ja, om man bara jämför sen man själv var liten så där var ju inte många med dyslexi och sånt där i skolan. Men där satt ju säkert många som hade det. Men det fanns ju inte i den utsträckningen som det gör nu. Där är mycket bättre hjälp och stöd nu för tiden.

(Ruth)

Ovanstående citat pekar på att ökning av diagnoser kan bero på ökad medvetenhet och kunskap kring olika diagnoser, vilket i sin tur leder till att tecken upptäcks tidigare, en tan- ke som samtliga intervjuade uttryckt. Ökningen av diagnoser lyftes även i intervjuerna som ett resultat av de stora barngrupper och den stress som skapas, såväl för barn som för peda- goger.

Jag tror egentligen man är för snabb med att sätta diagnoser... Nej, jag tycker inte att vi behöver dia- gnoser i förskolan. Jag tycker vi behöver färre barn. För att vi ser också där det är barn där vi vet att vi hade kunnat utmana dem och vi hade kunnat stötta dem i deras utveckling på ett helt annat sätt om vi hade haft fem barn färre här. Sen är det, nu får ju ibland ett barn stå tillbaka för de andra 23… det är lättare att stoppa in dem i ett fack med diagnoser... Det är lättare att säga liksom att Och Lisa kan inte för hon har ADHD. Så det behöver du inte anstränga dig för. Att det är så lätt att säga liksom, för

man har inte tid, man har inte resurser och man har kanske inte orken längre för att man har försökt i tio år liksom. Så jag tror att diagnoser är en lite lätt väg ut.

(Åsa)

Åsa problematiserar kring att diagnoser kan bli en undanflykt för att orka med arbetet, för att kunna ursäkta att man som pedagog inte alltid räcker till och för att få en enklare för- klaring till varför inte alla barn ryms i verksamheten. Problemet läggs då istället hos barnet, det är “barnet Lisa” (som nämns i citatet ovan) som får bära bördan, ett synsätt som ryms inom det kompensatoriska perspektivet på specialpedagogik (Nilholm, 2007). Det blir lät- tare att skylla problemet på något annat än att ta tag i det själv. Ur ett dilemmaperspektiv skulle man istället försöka hitta en väg att förhålla sig till problemet medan det ur ett kri- tiskt perspektiv (se teoretisk förankring) legat på verksamheten att ändra sig (Palla, 2011). Åsa är själv inne på ett kritiskt perspektiv då hon önskar mindre barngrupper, det vill säga en förändring av verksamheten, för att kunna inkludera alla barn. I några av deltagarnas verksamheter vittnar de om att det krävs en diagnos för att verksamheten ska få en resurs. Såhär uttrycker sig Tina:

Det har ju varit en del som man har hört att när man kommer upp i skolan då upptäcker man barnen i behov av särskilt stöd… och då hade man istället kunnat jobba mycket mer med det i början... då har man missat så mycket. Alltså så… så jag tror det är rätt så viktigt att det upptäcks tidigt... och att job- ba med de barn på det viset som det behövs… ehm ja, vad det nu är för diagnos… och så får de nu resurs om det behövs och så här... ja för att få sin vardag att fungera…

(Tina)

Även Åsa uttryckte sig i ämnet, så här säger hon:

Vi har ju ett barn där vi känner att här är det någonting som vi inte riktigt kan sätta fingret på... det är väldigt svårt för oss att…”suck”... få hjälp utifrån. Eftersom det inte sätt några diagnoser liksom, och extra pengar får vi ju aldrig. Så vi har nu ett barn som vi vet kommer få en diagnos och de vet även de på barn- och ungdomspsykiatrin och även någon mer som varit inkopplade... Det är någon mer... Och alla de säger att det här kommer bli en diagnos men man vill inte sätta den än. Men när vi sökte peng- ar för att kunna sätta in en resurs så säger de att det är en del av vårt uppdrag. Med 24 barn..!

I ovanstående citat märks Åsas uppgivenhet kring sin arbetssituation. Kristian Lutz anser att det borde vara förskollärarna själva som avgör vilka barn som anses vara i behov av särskilt stöd. Det borde vara den pedagogiska situationen som lägger grunden för när en resurs bör sättas in, inte de neuropsykiatriska diagnoserna. I många fall krävs idag utred- ningar och diagnos för att en resurs ska ges. (Claesdotter, 2009) Gunnar Åsén, projektleda- re för skolverkets utvärderingar, varnar för en risk att överdiagnostisera när sambandet mellan stöd och diagnos är så starkt (Nöjd, 2010). Den ökade stressen hos personalen, till- sammans med det faktum att diagnos ofta krävs för resurs, bidrar till att diagnostisering ses som en lätt utväg. Det faktum att diagnos ofta krävs leder också till en form av sorg hos förskollärarna. Åsa uttrycker följande:

Vad jag tror sen, man måste göra det bästa av det man har. Där måste man ju tänka på varje barn, vad kan man göra just här för att stötta så mycket som möjligt? Men det som jag tycker är så sorligt är att man skulle kunna göra så mycket mer. Det stör mig också. All forskning säger att ju tidigare man sätter in stödet desto bättre blir det. Vilket ju motsägs av att man vill vänta med att sätta diagnoserna så länge som möjligt och vänta med att sätta in stöd och att man har som flest i förskolan för sen blir det ju lite bättre i skolan för de är äldre, de har små… oftast försöker man jobba i små grupper. Lik- som man har kanske satt in någon resurs där, men det är ju nu i förskolan som detta skulle behövas. Kan vi hjälpa barnen här så kanske det inte behöver gå så långt att barnen behöver få en diagnos. Det tycker jag är sorligt.

(Åsa)

Precis som Åsa uttrycker så säger forskning att ju tidigare resurserna sätts in desto bättre. Extra stöd lönar sig bäst hos de små barnen, trots denna kunskap är det vanligt att stöd inte sätts in förrän det att barnet går i nionde klass. Skolforskaren Anna Sjögren menar att det finns en sorts vänta-och-se-mentalitet som orsakar att det inte alltid sätts in stöd när det behövs (Leijnse, 2014).

Det behöver inte alltid vara bristen på diagnoser som sätter stopp för resursinsatserna i för- skolan. Anledningen till att en resurs undanhålls kan också vara en politisk fråga. När eller hur snabbt en resurs sätts in ser helt olika ut från kommun till kommun. Bor en individ i en rik kommun kan chansen vara aningen större att hen får en resurs än om hen är bosatt i en mindre rik kommun. Det väger även in hur mycket pengar kommunpolitikerna vill satsa på

de olika skolformerna (Persson, 2008). I citatet ovan framhäver Åsa vikten av att sätta in resurs tidigt. En annan aspekt på varför det är viktigt med resurs tidigt är ekonomin. Ekonomen James Heckman visar i sin forskning att ju tidigare det sätts in en resurs för ett barn, desto bättre avkastning har insatsen. En hundralapp som satsas på ett förskolebarn kan ge upp till sju gånger sitt värde tillbaka. Om samma hundralapp satsas på ett barn som är i slutet av grundskolan, har avkastningen minskat till mindre än hälften av sitt original värde. Tidiga insatser sparar på känslan av nederlag och möda hos både elev och lärare (Leijnse, 2014).

Bland de intervjuade fanns även andra tankar kring vad som bidragit till den kraftiga ök- ningen av diagnoser. Kost, föräldrars ålder och barnens antal timmar i verksamheten är några av orsakerna som kan tänkas påverka utvecklingen. Då detta inte berör studiens syfte så undersöks inte detta djupare.