Att drabbas av en främre korsbandsskada & rehabiliteringsprocessen

Att få beskedet att man som fotbollsspelare drabbats av en främre korsbandsskada var för många av deltagarna ledsamt och frustrerande. Känslan av att hela säsongen var förstörd eller att livet och fritidsaktiviteter förändrades drastiskt kunde framträda. Men att man trots skadan måste blicka framåt. Majoriteten av deltagarna var förberedda på att rehabiliteringsprocessen skulle vara lång när de fick skadebeskedet, genom att ha sett andra gå igenom samma sak, och en deltagare uttryckte att hon kanske inte mäktat med en så lång rehabilitering igen. Vilket även framkom i en annan studie där man känt frustration över den långa

rehabiliteringen (10).

Trots en lång tidsperiod var samtliga deltagare nöjda över sin rehabilitering och lyfte särskilt att ett nära samarbete och täta uppföljningar med fysioterapeuten var fördelaktigt. Önskvärda förändringar var bland annat mer variation bland rehabiliteringsövningarna och ytterligare effektiv tid tillsammans med fysioterapeuten. Man har sett att följsamheten till

rehabiliteringen ökar om patienten anser den vara nöjsam. Patienter som hade sämre

följsamhet till rehabiliteringen kunde utföra den på kliniken men hade svårt att finna nöje i att träna på egen hand (11). Bland patienter som genomgått en främre korsbandsrekonstruktion har det visat sig att övervakad träning ledd av fysioterapeut resulterat i bättre livskvalitet och högre aktivitetsnivå (26) vilket motiverar att mer övervakad träning tillsammans med

fysioterapeut kan vara fördelaktigt. I andra studier har man hittat liknande resultat där deltagarna uppskattat en bra kommunikation med fysioterapeuten och personlig anpassad hjälp och träning. De beskrev också betydelsen av ett samarbete med fysioterapeuten vilket bidrog till drivkraft och motivation genom behandlingsprocessen (27).

7.2.2 Vikten av stöd

Behovet av stöd som lyftes bland deltagarna var både praktiskt och mentalt. Många nämnde känslan av nästintill handikapp efter operation och uttryckte att de inte hade klarat sig utan sina närstående under denna tid. Samt att ha skadat sig i väldigt ung ålder verkade även ha ökat behovet av stöd från föräldrar, såsom när vissa deltagares föräldrar följde med till fysioterapeuten initialt i rehabiliteringen. Flera studier belyser vikten av att ha socialt stöd under hela rehabiliteringen från familj, vänner, laget samt kollegor (10,11).

Ett viktigt mentalt stöd sågs i att deltagarna kunde prata med, och få pushning av, personer som varit med om samma sak, eller att de observerade träningar och matcher för att

fortfarande känna sig som en i laget. I en studie såg man vikten av att lagkamrater

uppmärksammade deltagarens rehabilitering genom dialoger och genom uppmuntran. Även tränaren hade en påverkande roll för att tillgodose en lagkänsla då deltagaren istället kunde hjälpa till med coaching och fylla på vattenflaskor för att medverka så mycket som möjligt (10). Många sportutövare har sina lagkamrater som närmsta vänner, när man då skadar sig och blir borta en längre period är livet inte längre centrerat runt sporten och med

lagkamraterna på samma sätt. Denna förändring kan vara väldigt stressande för individen och kan väcka funderingar gällande om man kommer kunna få tillbaka den positionen man hade i laget innan skadan (20,21,28). Dessa tankegångar fanns hos en av deltagarna i denna

intervjustudie där han uttryckte känslan av att hamna på efterkälken och inte veta om han återigen kommer platsa i laget. Därför är det viktigt att den skadade idrottaren tillåts komma tillbaka till sin sport så snart som möjligt, gärna i kombination med att tränaren av laget ser till att hen kan vara med så mycket som möjligt (28). Detta kunde vi se hos en av deltagarna där hennes tränare anpassade träningarna så att hon kunde vara med. Att få känna denna tillhörighet kan dessutom öka motivationen och därmed följsamheten till rehabiliteringen (28), vilket vi även kunde hos en av våra deltagare. Bara genom att prata med lagkamrater eller få uppdateringar om vad som händer i laget kan den skadade idrottaren känna sig mindre ensam eller nere (28). Känslan av att ens vänner inte förstod vad man gick igenom fanns hos en av deltagarna. Dessa känslor fanns även hos vissa av de korsbandsskadade

handbollsspelare i Things studie, då de upplevde att när kryckorna var borta fanns det mindre förståelse och sympati från omgivningen (8).

Patienter som är självmotiverade behöver mindre yttre stöd och behöver inte förlita sig på fysioterapeuten för att bli motiverad och klara av olika uppgifter (20). Detta speglar även en

av våra deltagare som egentligen inte kände något behov av yttre stöd under sin rehabilitering.

7.2.3 Påfrestningar under rehabiliteringen

Ur de fem intervjuerna framkom en hel del upplevda påfrestningar bland deltagarna. Dessa har delats upp i sub-kategorierna; balansen mellan fysiskt och mentalt, svullnad, stress och fysisk kapacitet. Ett försök att dela upp påfrestningarna i mentala och fysiska ansåg

författarna vara svårt eftersom det ofta var de fysiska påfrestningarna som i grunden gav den omfattande känslan av mentala påfrestningar. Såsom att den nedgångna formen gällande vikt och kondition skapade frustration och att rehabiliteringen kan vara så pass intensiv att det stundtals bara blir för mycket att få ihop med sitt övriga liv och fritid. Trots nämnda påfrestningar som fanns bland de olika deltagarna kunde det ändå urskiljas att mängden upplevda påfrestningar skiljde sig åt från person till person. Det har setts åldersrelaterade skillnader gällande följsamhet till rehabiliteringen där en stark sportslig identitet och vilja att återgå till sporten var de viktigaste faktorerna för följsamheten bland patienter i tonåren (20) . Detta sattes i kontrast till de vuxna patienterna som istället nämnde det sociala stödet och självmotivation som den drivande faktorn i rehabiliteringen. En tanke finns att dessa

åldersrelaterade skillnader är konsekvensen av identitetsbildandet under tonåren. Således att om man utvecklar en identitet starkt kopplat till sport kommer den individen inte acceptera ett misslyckande, utan därmed istället få en ökad följsamhet till rehabilitering eftersom det anses som en absolut nödvändighet för att återgå till sin sport, det vill säga till sin identitet (20). Den av deltagarna som skadade sig vid yngst ålder (12–13 år) upplevde exempelvis ingen stress under rehabiliteringen, vilket skulle kunna motiveras genom att hon inte riktigt hunnit knyta an till sin sportsliga identitet på samma sätt som många av de andra deltagarna som skadat sig i vuxen ålder. Dessa deltagare gav även ett tydligt sken av självmotivation och drivkraft att återgå till fotbollen, vilket ses resultera i den ökade känslan av stress,

påfrestningar och därmed ett ökat behov av socialt stöd. Man har även sett att

korsbandsskadade tonåringar har mer humörsvängningar preoperativt samt oftare hade inslag av ångest, katastroftankar samt sämre smärthantering vilket kan påverka rehabiliteringen negativt (20). Inslag av detta kunde även ses hos deltagaren som befann sig mitt i tonåren när hon skadade sig, i form av att påfrestningarna kunde bli så stora att hon blev illamående samt att hon hade svårt att ta till sig skadebeskedet.

En annan skillnad som författarna uppmärksammat var skillnaden i förkunskaper bland deltagarna gällande korsbandsskador och hur denna förkunskap kunde ha inverkan på upplevda påfrestningar. Skillnaden som kunde ses åldersmässigt var att de två deltagare som var yngst vid skadetillfället inte satt på förkunskaper och därmed knappt visste vad en korsbandsskada var, de hade heller inte lagkamrater som gått igenom samma sak. Medan deltagarna som skadat sig i vuxen ålder någorlunda direkt efter skadetillfället kunde misstänka att det var en korsbandsskada samt hade kunskapen att det är en lång och tuff rehabilitering. Inverkan av förkunskaper gällande påfrestningar skiljde sig genom att vissa av deltagarna blev stressade och/eller maniska i träningen, eftersom de visste att hård träning krävs eller att de jämförde sig med andra som gått igenom samma sak. Att vara medveten om vad rehabiliteringen innebär genom förkunskaper kan även anses bidra till en mer

uppmuntrande och inspirerande inställning inför rehabilitering och därmed förklara varför deltagarna som skadat sig i vuxen ålder, och som upplevt mest påfrestningar, ändå vidhöll sin starka motivation och drivkraft (29).

Löpning var en milstolpe i rehabiliteringen som togs upp av deltagarna, dels att försiktighetskänslor uppstod inför men även att löpning var bidragande till att

rehabiliteringen gick snabbt framåt. I en annan studie belystes också hur viktigt det var att kunna springa igen och att det var ett stort steg framåt (8). Rehabiliteringsperioden är tuff efter en främre korsbandsskada och fokuserar på att återfå styrka, rörlighet, uthållighet och kondition (4). Komponenterna kan även vara väsentliga för individen, då de påverkar dennes kondition och kroppsvikt under rehabiliteringen vilket påvisats bidra till en bibehållen motivation (11). Detta är något som deltagarna belyste genom att rehabiliteringsperioden var fysisk påfrestande, en strävan att bli starkare än innan men också att det fanns en ovana att träna hårt men också en känsla av att tappa sin fysiska kapacitet. Träningen kunde i vissa fall övergå till mani och skapa en stress för att man ligger efter eller inte kommer komma tillbaka till fotbollen tillräckligt snabbt.

7.2.4 Riskbedömning

Efter en korsbandsskada ställs individen inför ett val där möjligheten finns för att återgå till sin sport eller inte, valet är kopplat till förtroende för kroppens kapacitet och därmed övervägs framtida risker in (8). Sportutövare som skadat det främre korsbandet har lyft rädslan för en andra skada, att skadan påverkat deras liv så pass mycket att beslut gällande återgång till aktiviteterna man haft innan skadan var svårt att fatta. Att det var en ständig

riskbedömning fram och tillbaka (10). En deltagare i denna studie nämnde att hennes fysioterapeut informerade om risker men lade också mycket fokus i att hon fick bestämma själv och att dem skulle sätta upp ett gemensamt mål. En annan fysioterapeut fokuserade på att informera om risker men också på hur många sportutövare som kommit tillbaka till fotboll efter en främre korsbandsskada. De flesta deltagare i denna studie lade mindre vikt vid risker kring återgång för fotboll. De var dock medvetna om en risk för en sekundär korsbandsskada och framtida komplikationer men att återgången till fotboll var av sån stor vikt och istället tog över. En deltagare nämnde att han inte reflekterade så mycket över risker direkt efter skadan och rehabiliteringen utan att det kommit när han blivit äldre.

En kvalitativ studie på handbollsspelande kvinnor visade att de efter skadan inte skyndade sig tillbaka till sporten på samma sätt som män. Det framkom att kvinnorna hade en ökad

medvetenhet om riskerna efter skadan, att de litade på informationen de fick av vårdgivarna samt att de funderade mycket på deras framtid (8). Bland deltagarna i vår studie kunde någon sådan skillnad inte uppmärksammades mellan könen. Däremot uppmärksammades att en av kvinnorna initialt i rehabiliteringen fick informationen av sin dåvarande fysioterapeut, att hon inte skulle kunna spela fotboll igen och att tjejer bara skadade sig. Likt den ovan nämnda kvalitativa studie trodde hon då att hon kunde lita på fysioterapeutens kunskap och hamnade därmed i tankebanor gällande att sluta spela fotboll. Detta visar på att fysioterapeuten har ett inflytande på patientens reflektioner gällande risker.

Ur intervjuerna i denna studie framkom det att riskbedömningar även framförts av andra vårdprofessioner. En deltagare minns att läkaren informerat om att hon inte borde återgå till fotboll och därefter gett exempel på att hon troligtvis inte kan springa med framtida barn i pulkabacken om hon skadar sig igen. I studien på de handbollsspelande kvinnorna har man noterat liknande information, där läkaren uppgett att återgång till utövande sport är möjlig om rätt kroppsstyrka uppnås. Men att det kan bli problematiskt om skadan sker igen vilket kan leda till att sportutövande aldrig igen kan springa. Denna information skapar självklart reflektioner hos den skadade (8), liksom som deltagarna i vår studie. Det vill säga, fysioterapeuten och annan vårdpersonals information har ett direkt inflytande på den

individuella riskbedömningen gällande tankar om framtiden och återgången till sport. Därför är det av vikt att som fysioterapeut vara medveten om vilken information man ger, vilken information patienten har fått sen tidigare, på vilket sätt det framförs och hur individen i fråga tar emot informationen. Detta eftersom patienterna litar på informationen som ges av den

fysioterapeutiska professionen (8) och därmed har utrymme att på olika sätt utnyttja sin maktposition.

7.2.5 Återgång till fotboll

Motivation är viktigt för genomförandet av rehabiliteringen, att träna tillsammans med någon annan, sitt lag eller fysioterapeut är exempel på sådant som ger motivation under

rehabiliteringen (11). I denna studie belystes vikten av att kunna var med på

fotbollsträningarna och att det gav motivation inför rehabiliteringen. Samtliga deltagare i denna studie uttryckte stark målmedvetenhet och motivation inför återgång till fotboll, ibland så pass stark att träningen blev manisk. Den starka motivationen gjorde också att deltagarna kunde hantera bakslag bättre. Detta har man även sett i en annan studie som visade att de som hade återgått till samma nivå som innan skadan var mer motiverade under rehabiliteringen än de som inte hade återgått (19).

För att fullfölja en rehabilitering och för att återgå till sin ursprungliga fysiska aktivitet har det visat sig vara viktigt med hög self-efficacy eftersom rehabiliteringen är mer krävande än vad patienten förväntat sig. Psykiska faktorer som rädsla för att åstadkomma en ny skada och frustration kan finnas, bidragande till en eventuell rörelserädsla som i sin tur kan bli ett hinder för rehabiliteringen (30). Under intervjuns gång har deltagarna påvisat vikten av self-efficacy och reflekterat gällande återgång till fotboll. Låg self-efficacy har uppmärksammats avseende första träningen och närkamperna inom fotbollen vilket i vissa fall präglats av rädsla och försiktighet. Hög self-efficacy har noterats då deltagaren tagit kontroll över sin rehabilitering eftersom de blivit starkare än innan skadan och därmed skapat förutsättningar samt

självbestämmande om återgång till fotboll.

Patientens self-efficacy kan därefter påverkas av fysioterapeutens bidragande och agerande under rehabiliteringen, till exempel hur fysioterapeuten uttalar sig kring behandling och prognos vilket påverkar patientens fullständiga rehabilitering (30). Författarna har under intervjuns gång noterat att fysioterapeuten bidragit till self-efficacy då man uppmuntrat till eget ansvar och deltagaren själv fått bestämma sina gränser vid återgång. Även

fysioterapeutens upplagda rehabiliteringsplan har ansetts vara väsentligt och bidragit, då deltagaren vetat om vad denne ställs inför. Det visar sig också att fysioterapeuten i något enstaka fall bidragit till låg self-efficacy då en deltagare uttryck sig att hon litat så mycket på

fysioterapeutens kunskap och reflekterat kring att hon eventuellt avslutat sin karriär om hon till slut inte bytt fysioterapeut.