Fysioterapeutens roll

Kategorin fysioterapeutens roll återspeglar vad deltagarna berättat angående fysioterapeutens bemötande och förhållningssätt, deras positiva egenskaper, vikten av fysioterapeutens

engagemang samt att deltagarna, mycket baserat på fysioterapeutens kunskaper och meriter, kunde känna ett förtroende för fysioterapeuten. Gällande fysioterapeutens förhållningssätt kunde det urskiljas pedagogiska komponenter gällande information om skadan och dess efterföljande rehabilitering. Såsom att en av fysioterapeuterna vid det första besöket hade låtit deltagaren träffa en annan tjej som var mitt uppe i sin rehabilitering, för att hon skulle kunna dela med sig och få berätta om sin upplevelse. Detta för att deltagaren skulle få en bättre förförståelse och mer kunskap om vad som väntar henne. Vissa deltagare i vår studie nämnde dessutom just ärlighet gällande vilka förväntningar man kan ha på sig själv som en positiv egenskap hos fysioterapeuten. Vilket stöds av att preoperativ utbildning för patienten bör ingå som en del av en optimal rehabiliteringsplan för att bland annat skapa realistiska

förväntningar och främja självständighet hos patienten (31). Det har exempelvis framgått att om korsbandsskadade patienter fått se filmer på hur olika funktionella uppgifter såsom kryckgång, rörelseövningar och trappgång går till har dessa patienter postoperativt visat på mindre smärta, ökad self-efficacy och haft bättre resultat på IKDC (International Knee Documentation Committee) jämfört med kontrollgrupp (20). För att öka förståelsen är det även viktigt med information om varför patienterna ska följa ett visst rehabiliteringsprogram och vad man vill uppnå med träningen. Samt att det under rehabiliteringen är viktigt att patienterna förstår att de har det största ansvaret och därmed måste veta vad som krävs för att nå målet (32). Detta kunde vi se att en av deltagarnas fysioterapeuter gjorde med tydligt pedagogiskt tänk. Han ritade upp på en tavla hur lång tid rehabiliteringen skulle ta om allt gick enligt planerna och förklarade samtidigt att ansvaret i slutändan ligger på henne.

Fysioterapeuten som låtit en deltagare träffa en annan korsbandspatient hade även vid återgången till fotboll fått patienten att våga lita på sitt knä igen genom att pedagogiskt förklara att testerna nu visar på att du är stark och redo för att kunna spela fotboll igen. Samtidigt som fysioterapeuten tog hänsyn till patientens försiktighetskänslor och lät henne ta det i sin egen takt vilket visar på att fysioterapeuten arbetat patientcentrerat samt ur ett biopsykosocialt perspektiv med förståelse för att patientens kognitioner och affektioner

speglar hennes beteende (21). Detta biopsykosociala perspektiv kan även appliceras på att några av de andra deltagarnas fysioterapeuter exempelvis hade gett rätt mängd motivation, utan att det blir krystat, kunnat uppmärksamma när rehabiliteringsplanen behövt justeras då påfrestningarna för den deltagaren varit för stora för tillfället. Samt att det av en deltagare lyfts som positivt att hennes fysioterapeut var hård mot henne i början av rehabiliteringen då hon envisades med att, på sidan av fysioterapeutens rehabiliteringsplan, ha en egen plan och delmål baserat på diverse googlingar. Vilket ytterligare visar på att det är fördelaktigt, samt anses positivt av deltagarna i vår studie, att fysioterapeuten kan uppmärksamma hur

patientens kognitioner, affektioner och beteenden samspelar. Samt ur det uppmärksammandet kunna arbeta mer patientcentrerat för att bryta onda cirklar eller göra justeringar för att få en bättre social interaktion med patienten och därmed även öka förutsättningarna för en lyckad rehabilitering (16,21). Särskilt med tanke på att psykosociala interventioner såsom stöd för patientens känslor, att vara en god lyssnare samt att stödja med information har positiva effekter på följsamhet till rehabiliteringen och att det kan fungera som god strategi för att hantera bakslag (21). Vilket gör det extra intressant att deltagarna i denna studie ansåg att fysioterapeutens engagemang var viktigt, att exempelvis fysioterapeuten, trots inget inbokat besök, kunde komma förbi när deltagaren tränade för att höra hur det gick. Samt att man uppskattade uppmuntran gällande framsteg och att fysioterapeuten visade intresse vid träningstillfällen tillsammans. Allt tydande på att den sociala interaktionen mellan

fysioterapeut och patient är en avgörande faktor för patientens upplevelse av rehabiliteringen (10,11).

Exempel på att fysioterapeuten inte arbetat patientcentrerat eller ur ett biopsykosocialt perspektiv kunde även återfinnas i en av intervjuerna. Detta i form av att, som tidigare nämnts, en första fysioterapeut som deltagaren träffade helt negligerade hennes vilja och målsättning och menade att hon inte skulle kunna spela fotboll igen, att tjejer bara skadade sig. Detta resulterade som sagt i tankar kring att sluta spela fotboll, vilket därmed tydligt visar på att interaktionen mellan fysioterapeut och patient är av stor vikt, där informationen som ges av fysioterapeuten och det känslomässiga stödet är centralt (10,11). Samt att frånvaron av det patientcentrerade och biopsykosociala perspektivet bevisligen lämnar spår hos patienten, som i detta fallet lyckligtvis resulterade i att deltagaren sökte sig till en annan fysioterapeut istället för att sluta spela fotboll och därmed möjligtvis ställas inför en identitetskris, vilket i sig kan innebära stora mentala påfrestningar (20). Samt att om deltagaren slutat spela fotboll vid den tidiga ålder som hon skadat sig (12–13) hade hon möjligtvis kunnat gå miste om de

stora hälsovinsterna som fysisk aktivitet och idrott innebär för barn och ungdomar. Särskilt med tanke på att fysisk aktivitet och idrott är viktigt för såväl fysisk som mental och social utveckling, särskilt för barn och ungdomar där stillasittandet i dagens samhälle dessvärre lett till ökad andel barn och ungdomar med övervikt och fetma (33).