Av empirin framkom att kvinnors förmåga att hantera sina känslor en lång tid
efter uppbrottet kan se olika ut. Dessa känslor kan handla om känslor för
förövaren men också om känslor kring tillit och om kvinnans mående över lag.
Kvinnorna beskrev att det finns tankar och känslor för det som hänt, vilka också
kommer upp ibland. Dock beskrev de att det är svårt att sätta ord på vad det är de
egentligen känner. Kvinnorna menade att känslorna kring det som har hänt är
omedvetna men att de säkert finns kvar hos dem på något sätt. Två av kvinnorna
beskrev hur de efter uppbrottet fortfarande kan få ångest och panikattacker rätt
ofta. De beskrev hur de tidigare kunde må dåligt mer frekvent men nu kan de
jobbiga känslorna komma över dem ibland och dessa känslor blir då väldigt
intensiva. Kvinnorna menade att de för det mesta mår bra i nuläget men att de
ändå kan känna ångest emellanåt.
Känslor kring förövaren kan också skilja sig åt beroende på vilken kvinna som
tillfrågas. Det kan finnas många olika känslor som ger uttryck för detta, allt från
rädsla till depression. En av de professionella beskrev att en del kvinnor är ledsna
mest hela tiden, vissa kan bli deprimerade och andra kan känna sorg. Enligt henne
är det inte helt ovanligt att en del kvinnor kan känna hat gentemot förövaren. Två
av kvinnorna i denna studie beskrev hur de fortfarande har känslor kring vad de
har varit med om där en av kvinnorna beskrev att hon fortfarande har starka
känslor inför förövaren. Hon uttryckte att hon känner hat och ilska gentemot
honom. Den tredje kvinnan uttryckte att hon är helt likgiltig inför förövaren, att
hon inte känner något alls för honom.
(K:3) ”Jag blir ju så jäkla förbannad... Hade jag sett honom hade jag nästan kunnat slå ihjäl honom. Så känner jag. Och jag tar ut det på, så fort att jag vet att någon annan gör så, så kan jag inte träffa den människan utan då blir jag så jäkla
förbannad. Så det är bara ilska, bara ilska. Jag känner ingen, jag är inte ledsen över att… jag är ledsen över att det hände, jag är inte ledsen för att jag inte är med honom. Jag känner ingen kärlek jag känner bara att det är ett svin, som inte borde få gå ute bland folk. Och jag tycker synd om de tjejer som ska få stöta på honom eller som är med honom nu.”
En av de professionella berättade att en del kvinnor som utsatts för våld kan få
diagnosen Post Traumatiskt Stress Syndrom (PTSD). Vidare sade hon att en del
kvinnor kan ha symptomen för PTSD men får aldrig någon diagnos. Den
professionella upplever att diagnosen kan vara ett verktyg i hennes arbete med
våldsutsatta kvinnor. Hon menade att diagnosen kan ge kvinnorna en förklaring
till deras beteende och att det går att diskutera om att diagnosen är ett resultat av
hur kvinnan har levt, det är således inte en diagnos som fokuserar på fel hos
kvinnan.
En av de professionella beskrev vad som kan hända känslomässigt hos kvinnan på
ett bra sätt. Hon berättade hur vissa kvinnor är som ett pussel som efter en
påfrestande livssituation med våld är i behov av att pussla ihop sig själva igen.
Det kan skapas ett tomrum efter uppbrottet med mannen vilket inte är helt enkelt
att fylla direkt efter uppbrottet. Den professionella menade att trots att mannen har
utsatt kvinnan för våld så är det inte så enkelt som man kanske tror att bara lämna
och gå vidare. Kvinnan kan då känna sig mycket ensam och ifrågasätter sig själv.
Den professionella menade att en kvinna som har levt i en destruktiv relation kan
förlora stora delar av sig själv och det känslomässiga tar mycket stryk.
(P:2) ”Där är mycket känslomässigt, man förlorar oerhört mycket av sig själv. Man måste fylla på men också famla väldigt mycket i mörkret.”
Som tidigare nämnts finns det olika resurser att tillgå för en individ inom
copingteorin. Man talar bland annat om inre copingresurser vilka kan vara tankar,
känslor, tolkningar, självkänsla, problemlösningsförmåga och förmågan att
hantera relationer (Brattberg 2008). De inre copingresurserna ramar in detta tema
väl. De inre copingresurser som Brattberg (2008) redogör för kan kopplas till det
som Lennéer Axelson (2010) kallar för känslofokuserad coping där syftet handlar
om att konfrontera, bemästra, reglera och acceptera de svåra känslor som kvinnan
har haft, har eller får. Om kvinnan går igenom en påfrestande livssituation menar
Lennéer Axelson (2010) att det är oundvikligt att inte få starka känslor kring det.
Det kvinnan då kan göra om hon aktivt använder sig av känslofokuserad coping är
att reglera sina känslor, ventilera bort känslor och därigenom också avlasta bort
sina känslor. Genom att reglera sina känslor skjuter kvinnan känslorna åt sidan för
att kunna leva ett normalt liv och distansera sig från dem (Lennéer Axelson 2010).
Cullberg (2003; 2006) menar emellertid också att det är viktigt att man har
försonats med det man har varit med om och också bearbetat sina känslor för att
kunna gå vidare i livet.
Då de tre kvinnorna i denna studie har talat om för sitt nätverk men också tagit
professionell hjälp har de gjort en aktiv handling som har lett fram till att de får
möjlighet att ventilera sina känslor och således också avlasta sig från dem. Utifrån
redogörelsen för känslofokuserad coping kan en förståelse vara att kvinnorna kan
ha använt sig av den strategin för att bemästra sin situation. Likväl som Lennéer
Axelson (2010) skriver så upplever kvinnorna i denna studie att det är starka
känslor kring att ha varit utsatt för våld och de uttryckte även att de jobbar med att
hantera allt vad det innebär.
Enanders och Holmbergs (2004; 2008) studie bekräftar emellertid att känslorna
kring vad som har hänt och förövaren inte avtar bara för att kvinnan lämnar
relationen. De menar att det tar tid för en tidigare våldsutsatt kvinna att bli
emotionellt fri från förövaren. De beskriver att kvinnan inte är helt fri bara för att
hon har lämnat fysiskt, det krävs att kvinnan också blir känslomässigt likgiltig
inför mannen innan hon kan anses vara helt fri.
6.3.1 Att inleda en ny kärleksrelation
Att träffa en ny partner eller att börja träffa nya män är för kvinnorna något de
beskrev som relativt svårt och jobbigt. Kvinnorna har många frågor kring om och
i så fall hur en ny kärlekspartner ska få ta del av hennes erfarenheter och på vilket
sätt det kan påverka en ny relation.
(K:3) ”Jag känner absolut inte att jag kan ha en relation med kärlek om jag inte kan berätta det. Så att… det är någonting som tar emot liksom. Just eftersom det var sexuellt våld och så känner jag att jag är tvungen att liksom berätta ifall jag skulle gripas av panik [---] Det är väl just det som gör att man också tar avstånd i att man inte tycker det är så skönt att berätta en sådan sak... vad ska man säga, hur ska man börja och vad ska man säga och när? Det är ju inte så himla lätt… Jag tycker inte det är lätt att träffa någon.”
En av kvinnorna beskrev hur hon relativt snabbt efter uppbrottet från den
destruktiva relationen träffade en ny man. Hon berättade hur det i början
fungerade väldigt bra mellan dem men att det ganska snart blev problematiskt då
hon ansåg att hon inte hade bearbetat färdigt det hon varit med om i sin förra
relation. Hon upplevde att det var viktigt att hon började tänka mer på sig själv
efter en destruktiv relation och går man in i en ny relation för tidigt så blir det
automatiskt så att man börjar tänka mindre på sig själv igen då fokus kan hamna
på den nya mannen istället. En av kvinnorna menade att hon inte har några
problem att inleda nya relationer så länge det är vänskapligt men så fort en man
kommer för tätt inpå henne tar hon avstånd. Hon beskrev hur hon har satt en
fysisk gräns för hur nära någon får komma. Vidare beskrev hon att detta har
uppstått på grund av det våld hon har varit utsatt för i tidigare förhållande.
(K:1) ”För att jag har tagit in erfarenheten i min nya relation. Och detta förstör ganska mycket för mig. Så tyvärr denna, detta är någonting som har påverkat mig extremt negativ… min nya relation... tyvärr.”
Kvinnorna menade att det är nödvändigt att berätta för en ny partner om vad man
har varit med om för att en ny relation ska fungera på ett bra sätt. Två av
kvinnorna beskrev hur de tycker att det är viktigt att en ny partner vet då de lätt
kan drabbas av panik eller obehag i olika situationer, vilket de anser att partnern
behöver få en förklaring till.
Under intervjuerna framkom att kvinnorna såväl som de professionella menade att
det inte är helt ovanligt att tidigare våldsutsatta kvinnor blir mer uppmärksamma
på så kallade varningssignaler då de träffar nya män. Dessa kan identifieras på
olika sätt men det återkommer till att kvinnorna känner sig obekväma och ibland
också ångestfyllda. De professionella menade att kvinnor som levt i en destruktiv
relation och sedan bearbetat vad hon har varit med om blir mer uppmärksam på
faror och signaler. Dessa erfarenheter kan hon ta med sig för att undvika att träffa
en ny våldsam man.
(K:3) ”Just för det, för att det blir som en spärr. Och jag känner att så fort en kille kommer för nära så blir jag… jag blir liksom ångestfylld. [---] Om jag går ut och träffar en kille så är det endajag tänker på, går runt och letar varningstecken hela tiden och det är jättejobbigt. Då tycker jag nästan... det är inte värt det.”
En av de professionella menade att det är en myt att kvinnor som varit våldsutsatta
automatiskt träffar nya våldsamma män. Givetvis kan det vara så att de går in en
relation med våld igen men det är ingenting som kvinnan gör medvetet eller har
benägenhet att göra. Att kvinnor inleder nya relationer med våld menar den andra
professionella kan ha andra förklaringar än att de skulle ha en benägenhet för det.
Hon beskrev att för att frånta kvinnan skulden för vad hon utsatts för så kan man
prata om att det kan vara så att en del kvinnor befinner sig i en skör livssituation
som kan göra att våldsamma män känner av det på något sätt och utnyttjar den
situationen. Dock ville hon tydliggöra att detta är en grov generalisering och en
del kvinnor kan bara ha otur. En av kvinnorna i denna studie beskrev hur hon efter
uppbrottet från den destruktiva relationen fortfarande har en tendens att träffa
våldsamma män. Hon sade dock att hon är uppmärksam på varningssignaler men
hon lämnar inte mannen förrän det sker något våldsamt psykiskt eller fysiskt.
(K:3) ”För att man… jag har i alla fall hamnat med samma typ av killar efter honom tyvärr... men det har inte alls gått så långt för att jag har känt av direkt... och sen så tror jag också att en kille tar lite avstånd när de får höra min, att jag har gått igenom det en gång redan och gjort en polisanmälan hit och dit. Att de kanske känner att jag nog inte riktigt är det offret som man trodde jag var.”
Cullberg (2003; 2006) beskriver vikten av att ha bearbetat en påfrestande
livssituation för att kunna gå vidare i livet. Han menar att det kan handla om
acceptans för vad man har varit med om. Vidare menar han att man inte ska
glömma det man har varit med om men att det inte ska vara ett hinder för att leva
ett lyckligt liv. Kvinnorna i denna studie har uttryckt under intervjuerna att de har
försökt inleda nya kärleksrelationer men att de erfarenheter de nu har efter att ha
levt i en destruktiv relation påverkar dem i nya förhållanden. En av kvinnorna
beskrev att hon upplever att hon inte har bearbetat färdigt det hon har varit utsatt
för vilket hon anser har haft en negativ inverkan på hennes nya relation. Det finns
emellertid en koppling till begreppet nyorientering där det skulle kunna vara så att
kvinnans, likväl som hon säger, bristande bearbetning orsakar hinder för att gå
vidare i livet – vilket kan innebära att inleda en ny kärleksrelation. Cullberg
(2003; 2006) menar att man i nyorienteringsfasen söker nya relationer. Utifrån att
nyorienteringen utmärks av att kvinnan behöver ha bearbetat och accepterat vad
hon har varit utsatt för kan det vara så att det är först då kvinnan känner att det är
nödvändigt att berätta för en ny partner om hennes tidigare våldsrelation.
Kvinnorna menade detta, att de anser att en ny partner behöver veta om vad de har
varit med om i den tidigare relationen för att deras nya förhållande ska ha
möjlighet till en gynnsam utveckling.
En av de professionella beskrev att kvinnor som befinner sig i en skör
livssituation kan vara mer tillgängliga för våldsutövande män än kvinnor som har
en stabil livssituation. De professionella beskrev även hur det efter ett uppbrott
kan skapas ett tomrum hos kvinnan som är svårt att fylla, vilket kan kopplas till
den sköra livssituationen kvinnan kan befinna sig i. Dessa två faktorer skulle
kunna vara bidragande orsaker till att en tidigare våldsutsatt kvinna träffar en ny
våldsutövande man. När kvinnan har råkat ut för en svår situation i livet menar
man inom copingteorin att man kan ta hjälp av både inre och yttre resurser för att
klara av en skör livssituation. När de inre känslorna är i obalans kan man ta hjälp
av de yttre faktorerna för att stabilisera sin situation (Brattberg 2008). Utifrån
copingteorin skulle det emellertid kunna vara så att om en kvinna saknar nätverk
(yttre faktorer) kan även det vara en bidragande orsak till att kvinnan fyller sitt
tomrum med en ny våldsam man. Detta för att utöka sina egna yttre resurser och
på så sätt också försöka stabilisera sin livssituation.
Brattberg (2008) beskriver att syftet med problemfokuserad coping är att
förebygga, förändra, förhindra eller förbättra en stressande eller oroande situation
som uppstår och som behöver lösas för att man ska uppnå sina mål. För kvinnorna
i denna studie och även enligt de professionella är det vanligt att tidigare
våldsutsatta kvinnor letar efter varningssignaler hos nya män de träffar. Om
kvinnan uppmärksammar något som inte känns bra kan hon agera i enighet med
problemfokuserad coping och på så sätt försöka förhindra att en ny våldsam
situation uppstår. Kvinnorna beskrev hur de kämpar för att se dessa
varningssignaler och två av kvinnorna uttryckte att de är mycket tydliga med att
sätta gränser för vad som är acceptabelt och inte samt handla därefter. Till skillnad
från de två kvinnorna nämnde den tredje kvinnan att hon ser fler varningssignaler
nu än tidigare men hon är inte lika snabb på att agera.
In document
Resan mot ett nytt liv
(Page 34-38)