Ett resultat som är genomgående är hur de flesta barn menar att den största vinsten med att ha eget rum skulle vara att få ha sina saker därinne; sin dator, sin tv eller sina leksaker. Detta svar kommer från den grupp barn som lever under mer normala omständigheter såväl som från de mer utsatta barnen. Tillgången till dator, mobiltelefon och tv är mycket viktig för barnen och de återkommer upprepade gånger under intervjuerna till dem. De används som lekredskap, för att kommunicera eller för att koppla av.
Darius som är 14 år, bor utan hyresvärdens vetskap inhyst i ett sovrum hos bekanta. Där bor också hans yngre bror och hans mamma. Brodern och Darius har en våningssäng medan mamman sover på en madrass på golvet. I rummet ryms också två garderober och ett antal kartonger och påsar där familjen har övriga tillhörigheter. Darius och hans familj vistas då och då i resten av lägenheten, för att äta eller titta på tv men först tillfrågas värdfamiljen. Modern ligger ofta om dagarna, berättar Darius, och hon gråter mycket. Sin far har han inte sett på två år. Efter skilsmässan från mamman, flyttade han hem till Irak och sedan dess har ingen hört av honom. Darius pratar om sin avundsjuka gentemot klasskamraterna som alla har eget rum. Men är det själva rummet han är avundsjuk på?
Kristina Skulle du också vilja ha det så?
Darius
Ja. De har allting. K
Hur menar du allting? D
De kan köpa vad de vill. När jag frågar dem: `Har du data? ´ Han säger: `Jaa´. Han säger till, frågar mig, jag svarar nej. Han frågade varför, jag sa: `Vi har ingen, vi har inga pengar att köpa.´
Kopplingen mellan ett eget rum och fler prylar, eller mellan ökat utrymme och ökad materiell standard är inte alldeles utan bäring. Desale är 14 år och föddes i Sverige av föräldrar från ett västafrikanskt land. I hans familj är de sju personer; sex syskon och en ensamstående mamma. Fram till september 2009 bodde de i en trea i Hjällbo men har nu på prov fått flytta till en femma i Biskopsgården. Han talar om en kamrat vars pappa har arbete:
Desale Han har dator ja. Egen. Han har ju ett rum för sig själv. Hans pappa jobbar på taxi tror jag.
48
Kristina Vad tänker du då?
D Njae… avundsjuk. För det är, vad ska man säga, helt normalt.
Desale jämför sig med en komparativ referensgrupp som innehar en abstrakt identitet (Runciman 1966: 12). Den abstrakta identiten är normalitet och det väcker Desales avund. Sakerna är med andra ord inte bara till för att njutas, de bygger också tillhörighet till en verklig eller föreställd majoritet. Brist på saker placerar Desale i en minoritetskategori.
Att man önskar sig saker som en dator kan också handla om hur trångboddheten bottnar i en fattigdom som gör livet torftigt. Darius bor i Gårdsten men går i skola i Bergsjön. Han har ett gott stycke till sina klasskamrater och kan inte bjuda hem dem på grund av
boendesituationen. Hans mamma säger till honom att de än så länge är för fattiga för att få en riktig lägenhet.
Darius Man kan inte gå ut för det finns ingenting att göra. Jag sa till mamma att hon skulle köpa till mig playstation eller data eller nånting så att jag kan… men hon sa: `Nej, vi har inga pengar. Vi behöver mycket pengar.´ Hon sa: `Du måste vänta.´ Jag sa: `Jag har väntat för mycket. Jag orkar inte mer.´
Darius jämför sig här med vad som borde finnas för att han ska stå ut med syssloslösheten. Det är med andra ord inte alltid överskottet på interaktion eller underskottet av intimitet eller avskildhet (Gove m. fl 1979: 59-80) som lämnar barnen otillfredsställda. Här är det istället frånvaron av stimulans som plågar Darius.
Hans situation är inte olik Beyans. Beyan är en tioårig flicka från Irak som bor i ett
källarförråd i en förortskyrka tillsammans med sin mor. Hennes far mördades i hemlandet för sitt samarbete med amerikanerna och under flykten tappade man kontakten med Beyans tre äldre systrar och deras barn. Beyan och modern har för ett knappt år sedan fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd och väntar nu på resultatet av överklagan. På grund av en familjekonflikt blev de utslängda ur släktingarnas lägenhet i Angered och fick då lov att bosätta sig i kyrkans källare. Där finns två sängar och en liten tvåsittssoffa. I resten av rummet står påsar med kläder. Strax utanför rummet finns en toalett. Här har de bott i knappt ett år.
Beyan Ja, vi väntar ju på uppehållstillstånd. Och på bo… en bostad.
Kristina Vad gör ni om ni får avslag?
Beyan Då gömmer vi oss. Jag vill inte dö i Irak.
Beyans vardagsliv utmärks av väntande. Hon väntar på livstecken från systrarna, på uppehållstillstånd och på att hitta en lägenhet. Hennes situation belyses inte helt med Lees (2001: 137) diskussioner kring distinktionerna mellan barns status av att vara being eller
becoming. Hon ges inte möjligheter att vara en person, en medborgare eller en being i sin
egen rätt och hennes status av blivande, av becoming ger inga riktningsangivelser. Får hon stanna i Sverige? Går hon och hennes mamma under jorden vid ett avslag? Skickas hon i en framtid tillbaka till Irak, dit hon under inga omständigheter vill återvända? Beyan vet inte. Det är heller inte bara flyktingskapet som håller henne i ett väntande tillstånd. Familjen är utfattig och minsta inköp måste planeras noggrant, om det alls kan genomföras. Beyan får kläder, skor och leksaker genom kyrkan.
49 Hon tycks, tillsammans med Darius, hamna i en egen analyskategori av waiting, på
trygghet, på bostad och på permanens. Båda barn lever i en utsatt boendesituation och båda är i ett tillstånd av väntande: på uppehållstillstånd, på en lägenhet, på en dator och nya skor, på att få pengar. Darius och Beyan lever i en barndom som inte tycks vilja börja.
Om Darius och Beyan bildar en ytterpunkt på ett kontinuum av fattigdom, finns andra mer välmående barn som under samtalen också längtar: fast jag får vänta (Amir om fotbollskor).
Jag gick inte på pyamaspartyt. /…/ för jag hade ingen pyamas. (Tibe).
Det är möjligt att bekymrat ruska på huvudet och kategorisera samtidens barn, så även de trångbodda, som materialistiskt fixerade och okreativa. I diskussionerna om hur teknologi och konsumtion övermannat senmodern barndom och gjort dess gränser mot vuxenvärlden
suddiga (Jenks 1996: 116-123), kan en fond spåras av förföriska svartvita bilder av pojkar i kortbyxor som seglar egentäljda barkbåtar i bäcken bakom utedassen. Det är en moraliserande bild. För även om en barndom präglad av barkbåtar skulle vara kvalitativt mer uppbygglig, är det med mobilen och datorn som barn i mellanbarndomen både leker och sköter sina sociala
kontakter. Utan dessa verktyg, försvåras både barns interaktion och deras lek. Även barns sociala kommunikation försvåras utan ”rätt” slags prylar. Om identitet formas
via markandens leveranser av byggmaterial och om den identitet marknaden kan producera är den socialt accepterade, sänder Darius och Beyan ut fel signaler (Hamilton 2009: 544-545).
Att delta i normal konsumtion kan på motsvarande vis tränga undan känslan av att vara trångbodd. Salina kommenterar hur det är att ha liten plats hemma:
Salina Inte så farligt.
Kristina Kan du ta hem kompisar?
S Men vi är ute mest. Cyklar och så. Och jag tränar i klubben med dem.
Salinas upplevelse av boendet hjälps upp av cykeln och medlemskapet i en fotbollsklubb. Platsupplevelsen medieras genom hennes tillgångar. Om barn från relativt fattiga familjer utestängs från normal konsumtion, inte kan få dyrare leksaker och inte deltar i
fritidsaktiviteter lika frekvent som jämnåriga (Ds 2004: 41: 34-35), gäller det inte Salina. Salina reser ibland till släkten i USA och till släkt hon har där. Inte bara har Salina tillgång till ekonomiska möjligheter för resekonsumtion, genom resorna vidmakthålls släktskapsband och Salina träder fram som en flicka med multipla tillhörigheter. Hon är del av ett transnationellt nätverk (Bak och von Brömssen 2010: 113 ff) som gör henne mindre platsbunden. Salina talar under intervjun lika ofta om städer i USA som om sin förort.
Lancy söker fånga hur vuxenvärldens syn på barn förändrats i ekonomiskt hänseende. Om barnet inte för så länge sedan sågs som en materiell tillgång i meningen att det kunde bidra till familjens utkomst, är situationen idag en annan. Han kallar rörelsen en förändring mot the
priceless child. Istället för att skapa materiellt mervärde för sina föräldrar, suger senmoderna
barn snarare ut dem. Vi mäter inte barnets värde i pengar; likafullt kostar de stora summor (2008: 13). Betyder det att barn är omedvetna om vad de kostar?
Beyan
I min klass de köper typ sånt här, fina kläder och allt. Och jag kan inte göra det. De köper stövlar för trehundra, nya kläder, nya byxor. Mycket saker. Min kompis, när hon går till
50
Kristina
Det är ganska mycket pengar…. När köper du kläder då? B
Ibland får jag av några här i kyrkan. En som jobbar här gav mig en tröja. Ibland tar jag från kyrkans seccond hand. Så mina kläder kostar inget. Men jag har inte så bra jacka. Några har
sån där Everest-jacka. Sån vill jag ha. Men de är dyra. Åttahundra. De har den i min klass. Och byxor för trehundra från Lindex. De var också fina. Jag känner mig lite fel. Mina är gratis.
Somliga barn upplever sig ha god kontroll över vad de kostar, både andras värde och det egna. Beyan kostar inget och blir på ett annat vis än Lancy avsåg också ett priceless child.
Beyan, som jag förstår henne, differentierar sig själv i citatet. Hon kan inte konsumera sig närmare sin referensgrupp (klasskamraterna). Marknaden, som har potentialen att ge henne byggstenar för identiteten, är inte till för Beyan och det blir svårt att skapa en socialt
accepterad bild av sig själv (Hamilton 2009: 544): Jag känner mig lite fel. Via jämförelsen informeras hon om sin plats vid sidan av, på fel sida om normen.