Men det kan också vara så att barnens kompetens inte betraktas som giltig av den vuxna omgivningen. Barnen behandlas som om de vore hjälplösa, trots att det inte är deras egen bild (James och James 2008: 11).
Ett exempel på det senare är Henar. Hon är ibland trött på sina syskon, för att systern och brodern grälar ofta och då av föräldrarna förpassas till sitt rum, som också är Henars. Som en lösning på det här vill Henar få sova över hos sin bästa kompis.
Henar
Jag säger till min mamma: `De tjafsar så mycket´ säger jag. Jag tycker jag kan sova hos Noor då. Men mina föräldrar lyssnar inte alltid så bra.
Kristina
76
H
Såklart. Och hon vill och hennes mamma och… hennes föräldrar säger ok. Men jag får inte för det är för lång väg till spårvagnen.
K
Vem säger det? H
Mamma! Men jag kan gå själv. Om det inte är för sent. Men jag får inte. För det kan komma knarkare och sånt. Hon har inte fattat!
K
Mmm. Men det kan ju vara sant? H
Ja. Men då skulle jag ju gå hem igen. Jag ser ju… alltså såna som inte är bra.
Även om Henar fogar sig i föräldrarnas beslut, kan vi se att hon ändå inte helt godtar föräldrarnas auktoritet att veta var gränserna bör gå. Hon liknar därmed inte helt barnen hos Elsley som menar sig bli lyssnade på av vuxna och som är tillfreds med deras gränssättning (2004: 155-164). Henar menar sig ha kompetens att avgöra vem som kan göra henne illa eller ej. Om det är sant kan förstås diskuteras. Det är svårt att avgöra Henars mognadsgrad bara av ett samtal. Varför artikulerar hon motstånd mot sin mamma i citatet?
Det står under intervjun klart att Henar betraktar sig som mogen, till skillnad mot vissa kamrater: Henar Att de klagar över typ allt. Eller inte kan hjälpa till hemma.
K Är du annorlunda?
H Ja… jo. Jag hjälper till. Gör läxorna. Faktiskt, jag är bra på mycket.
När Henar börjar högstadiet får hon gå till hållplatsen själv, är hon lovad. Hennes kompetens definieras via ålder. Så tillåts hon inte själv söka lösa negativa effekter av att bo trångt och hon förvisas till en barnets position - beroende av någon annan för att ta sig hemifrån. Hennes ålder gör henne beroende (James och James 2008: 6), när hon i andra sammanhang definierar sig som mer kompetent än andra barn i samma ålder. Hon har relativiserat sin ålder med hjälp av sitt beteende (Lancy 2008: 6 ff) men inhöstar inga förmåner för det.
Nedira är ett barn som gärna reflekterar. Under vårt samtal diskuterar hon länge vad man kan göra åt trångboddheten som problem och hon gör elaborerade jämförelser mellan olika politikers inställning till marginaliserade grupper. Men Nedira säger också att hon är lite dum.
Nedira
Att hon, att min mamma blev arg när jag fick fem av tretton rätt på matten. `Du kan om du vill´, så sa hon. Men vi hade gäster då… då när det var prov.
Den dan. Dan före. Jag kunde inte koncentrera mig. Ah, jag kan vara lite dum.
Kristina Hade ni kalas?
N
Nejnejnej, de bodde här. Ehh… jag kommer inte ihåg, en månad kanske. Och min mamma var jättestressad. Laga mat och allt.
77
K
Var det svårt att plugga? N
Men om min mamma blir stressig, varför kan inte jag bli det då?
Oj, oj, oj…Men mamma sa: `Jag är inte stressad.´ I Nediras fall förefaller det rimligt att koncentrationen människor på en liten yta, är en förklaring till att hon underpresterar (Goux och Maurin 2005: 797-819).
För den trångbodda familjen utgör släkt och nätverk både en lättnad och en belastning (Popoola 1999: 1-41). I en redan trång lägenhet ska det för Nediras räkning under en månad rymmas ytterligare fler boende. Det betyder dels att ljudvolym och interaktion ökar men naturligtvis också att Nediras föräldrar får än mindre tid att stötta barnen i skolarbetet. Nedira glider mot att omfatta bilden av sig själv som dum. Men hon bjuder också uppfattningen motstånd. Hon ser att modern är stressad av ansvaret för alla gäster och gör kopplingen till sin egen stress. Det är inget enkelt relationellt landskap där Nedira förhandlar med sig själv kring om hon har rätt att prestera undermåligt eller ej, främst på grund av att modern inte vill låta Nedira spegla sin stress i hennes. Nediras kompetens att logga sig själv och klara det individuella ansvarstagande som fordras av det kompetenta barnet, (Ellegaard 2004: 179-180) grumlas.
Kompetens att leka
Det ställe där barnens kompetens tycks få som allra mest fritt spelrum är på de oreglerade platserna utomhus och i lek med kamrater inomhus eller utomhus. Här kan kompetensen att fantisera, att förstå och att undersöka sägas vara en stor del av hur barnen tar sig an världen. Salina
Och då leker vi att vi är två ensamstående mammor. Och papporna har flyttat
hem till hemlandet. Och vi har inga män. Och vi bor i Hjällbo då.
Kristina
Har ni barn? S Ja. Nej. Nej, det… men inte så himla många. För vi har ju helt vanliga lägenh… hus.Citatet kan tolkas på
ett sätt som ger Salina en dyster framtid. För att göra den tolkningen måste vi förlita oss på socialisationens kraft och tänka oss Salina som en becoming, ett projekt i utveckling (Lee 2001: 18-19). Det är då månne lätt att se hur Salina via socialisationsprocesser internaliserat ett socialt arv av enförälderskap i marginalen, ett manuskript hon nu övar in.
Om vi tänker oss Salina med Lees (ibid.) bilder av subjektet i ständig förflyttning är Salina fortfarande en becoming men nu kan vi istället förstå leken som Salinas sätt att testa en möjlig subjektsposition. Via sina observationer av omvärlden har hon kommit att begripa att livet kan gestalta sig på det här sättet och hon undersöker den livserfarenheten genom leken. Redan i lekens form synliggörs att Salina vet ett och annat om vad det innebär att ha många barn i ett boende som inte räcker till. I den fantiserade framtiden är hon inte ens säker på att hon själv har barn.
Jag begriper leken som ett slags accepterat filter genom vilket Salina kan diskutera världen utan att behöva ta manifest ställning. Salinas kompetens är i högsta grad performativ; hon leker med ett möjligt scenario för framtiden men kan i lekens form välja bort en komponent som gjort henne själv trångbodd; många barn.
Att studera barnen utifrån begreppen agens och kompetens, kan kopplas till hur Alanen beskriver strukturens förhållande till empiri hämtad från barn. Det blir tydligt att barnen inte
78 manifesterar vilken agens/kompetens som helst. Alanen påminner om att en strukturell syn på barndom ser den som samspelande med klass och genus, med andra ord länkad till strukturer på makronivå (2001: 13). Salinas fantasilek kan betraktas som ett belysande exempel på hur lekkompetens kopplas både till genus och klass. Hon leker en särskild sorts kvinna som bor på en särskild plats i ett särskilt boende. Salina både manifesterar och löser sitt problem i en och samma lek. I det genus- och klasspecifika i hennes lek, lösgör sig en kompetens som inte
skulle ha samma utseende på andra sidan staden. Men leken kan också ha avstannat. Avslutande ska vi lyssna till Beyan, om lek.
Kristina När du är hemma, vad leker du för något?
Beyan Leker? Inte så mycket. Med mina kompisar spelar jag basket och sånt men det är ju ute. Hemma, det går inte så bra. Inte när det är folk överallt.
Också Beyan är särskild; en särskild sorts flicka som bor på en särskild plats i ett särskilt boende, men inte jämförbar med Salina. Salinas boende är särskilt på en punkt, det är trångt, men generellt på en annan punkt, det är en vanlig lägenhet. Beyans plats verkar vara särskild på för många sätt för att hon via leken ska kunna diskutera världen. Den plats som blivit Beyans ger inte lov till någon kommenterande performance eller robust kompetens.
Mellan Salina och Beyan, såväl som mellan casebeskrivningens Amir och Amin, manifesteras den skiljelinje som löper genom analysens välmående och mindre välmående barn: vem som trots allt kan och vem som hämmas, vem som uppfattar sig normal och vem som sticker ut, vem som är frimodig och vem som skäms, vem som manifesterar en
79