En central del av Passus verksamhetsidé är att stödja klienterna i förändringen till att ingå i en mer ”strukturerad vardag”, vilket underförstått innebär att deltagarna inte har en strukturerad vardag. Exitprocessen, lämnandet från tidigare invanda sammanhang, är utmanande och kan vara förenad med upplevelse av ”otrolig ensamhet”. Detta är också en form av problemkonstruktion. Detta konstaterande för också med sig åtgärder som avser att deltagaren ska kunna bli autonom (se Blob, 2001). De anställda diskuterade olika problem som de arbetar med för att stödja männen ut från gängen, men de angav då inte en förteckning av olika problemyttringar som de fokuserade på.
En avgörande del var att försöka förstå sammanhang och hur de manifestationer av problem i form av våldsbenägenhet, kriminella attityder osv kunde ledas tillbaka till individen. Personen de arbetar med är mycket mer än de problem som föranleder kontakten och uppdraget handlade om att söka kontakt med individen bakom dessa – en individ som skulle kunna vara så mycket annat än den som formades inom gänget, och som kan bli något annat i framtiden.
Ser vi kriminella strukturer och gängkopplingar som ett socialt fält med olika positioner där en form av (symboliskt) kapital är central, såsom våldskapital eller manligt kapital, står detta i kontrast till ett fält där våldskapital rimligen inte är lika central (se Forkby et al., 2019). Det vill säga i majoritetssamhället (fältet) där annan syn på våldsanvändning och andra maskulinitetsideal gäller.
Här ses därför majoritetssamhället för enkelhetens skull som ett stort socialt fält
med gemensamma normer och värderingar som står i kontrast till det kriminella fältet.12 Kort sagt, det som informanterna lyfter fram som problematiskt är vad som avses ändras eftersom det avviker från normer i majoritetssamhället.
I intervjuerna beskrivs interaktionen med deltagarna i ordalag som att dessa har eller har haft värderingar som hyllar våldsanvändning och vissa representationer av köns- och maskulinitetsideal som inte passar väl in i majoritetssamhället. En del av sådana ideal symboliseras också utåt genom olika signaler om vem man är, symboler som guldkedja runt halsen eller dyra bilar. Sådana symboler är intressanta för de är inte exklusiva för gäng, utan visar att det är liknande signaler om framgång här som gäller i övriga samhället, om än att de kan uppfattas överdrivet tydliga (Forkby, Kousmanen & Örnlind, 2020).
Ja. Och… du ska ha en tung kedja, eller du ska ha en dyr bil eller en snabb bil eller eehh… en kvinna som ska se ut som en porrskådis.
Men sen bakom allt det där så finns det nåt helt annat. Adressera och titta på. ”Har du nån gång ifrågasatt de mönster som du går i?”
De anställda tog under intervjuerna också upp impulsdrivna handlingar, så som att deltagare talat om att de slagit okända personer ”på käften” på tunnelbanan.
Från detta följer beteendemönster som avses förändras – här alltså att träna till impulskontroll och överväganden av handlingar.
Något som framträder som gemensamt för många av deltagarna är att de upplevt problematiska och ibland tragiska eller traumatiska barndomsupplevelser. Inte minst terapeuterna försöker närma sig dessa frågor genom att se en koppling mellan sådana upplevelser och den senare livsutvecklingen. Informanterna tog upp att många levt upp med en avsaknad av en pappa. Denna behöver inte nödvändigtvis varit fysiskt frånvarande, utan det kan också ha handlat om en emotionell frånvaro.
Jo, men det. Eller att ha en väldigt sträng, auktoritär pappa som också är i kriminalitet, eller krigsperson eller nåt sånt där. Om det finns farsor så är det ofta den…. Eller att papporna är missbrukare eller narkomaner eller kåkfarare själva. Men oftast är de ju borta ur bilden. Och överbelastade mammor då. Också. På det så att säga.
Flera syskon, ofta. Miljonprogram är vanligt, tycker jag. I alla fall de jag har….
För att klara sig inom gänget gäller exempelvis att agera inom ramarna för vad som gäller där, bland annat genom att uppvisa ett visst slags manlighet, och utesluta andra alternativ (Forkby, Kuosmanen & Örnlind, 2020). Barn som varit
12 Bourdieu (1984) menar att ett fält är en fristående samhällssfär där det råder hård konkurrens kring makt och erkännande. Sett till majoritetssamhället som ett enda stort socialt fält återfinner vi till exempel sådan konkurrens kring vad som är ”rätt” och ”fel”. Vi är nog, flesta av oss, eniga att det finns rätt och fel, men inte lika eniga i vad som är rätt och fel. Passus förstås här som en agent i detta fält (se även Broady, 2002).
med om socioemotionella trauman under uppväxten kan leda till att individen utvecklar överlevnadsstrategier som på sikt kan visa sig problematiska. Det kan exempelvis handla om att bygga upp egna barriärer av hårdhet, att inte känna och att agera proaktivt med våld innan man själv blir attackerad (se t.ex.
Ainsworth, et al., 2015; Herschman, 1972). De med få alternativa vuxna att söka trygghet hos, om de egna föräldrarna inte kan ge detta, riskerar i högre grad att utveckla ett sådant beteende- och attitydmönster. Att komma i kontakt med personen ”bakom försvaren” och etablera en närmare och tillitsfull relation, att kroka i terapeuten som någon uttryckte det, är dock en utmaning som kan kräva tid och tålamod.
Ibland som komplement till men ofta som kompensation för en avsaknad av annan gemenskap har gänget fungerat för deltagarna i Passus. Att detta
”broderskap” inte håller vad det lovar eller vad deltagarna hoppats på är också ett centralt tema. Den önskan som funnits om gemenskap och närhet i ett slags surrogatfamilj som kan kompensera gentemot brister i den egna familjen, riskerar i förlängningen att bli destruktiv:
Och hela idén om broderskapet. Vi måste slå hål på den, det är inget broderskap. Men jag förstår att killarna sitter fast i det för det är en familj. Är det nån som är utan pengar, då kommer man med femhundra kronor. De tar hand om varandra. För det är ingen annan som tar hand om dem. Det är deras upplevelse.
Likaså beskriver informanterna hur de närmar sig frågor kring maskulinitet på olika sätt. Vissa teman kan vara känsligare än andra, och kan bland annat yttra sig i synen på kvinnor eller homosexuella, men det kan också handla om den egna självbilden (se Connell, 2008). Återigen kan man se hur de lösningar som en individ skapat för att skapa trygghet och tydlighet tidigare i livet, i förlängningen kan låsa fast denne i ett visst beteende som fungerar dåligt i (framtida) sammanhang av betydelse för dem.
[en kille som] pratar om alla tjejer han har och om yadayada och så… jag försöker sådär att: ’Ja, phew, gud vad jobbigt, jag är så glad att jag har min fru, så jag slipper hålla på sådär liksom’. Så man får liksom försöka bearbeta det. Och sen var vi, träffade vi, igår, nej i förrgår skulle vi gå på bio och då frågade han: ’Ja, får jag ta med mig min tjej?’ Och då var han ju en helt annan person. Så jag tror också såhär… han ser också att… han kan babbla på om alla de här tjejerna och jag blir inte imponerad. Då kanske han börjar tänka själv såhär att… jamen att det kanske är… lite uttjatat liksom sådär [...]
Vissa behöver man inte göra så mycket med, det är bara att hänga och umgås och ha trevligt ihop. Andra får man liksom engagera sig lite mer i liksom.
Även om deltagarna som kommer till Passus i många fall tvingats att hantera mycket svåra situationer och där visat stor kapacitet, kan de samtidigt ha brister
när det gäller andra kompetenser som vuxna personer i allmänhet har utvecklat.
Hit räknas såväl ansvarstagande, social kompetens som emotionell mognad.
Informanterna kunde berätta om att klienterna kunde ha svårt att hantera saker som kan uppfattas ganska banala, så som att planera inför vad de ska äta till middag och vad som krävs i form av inhandling för denna. Sådana tillkortakommande kan kontrasteras mot bilden av en självgående individ, och kan hos den enskilde leda till förstärkt känsla av mindervärde. Det är därför en utmaning att skapa möjligheter att erövra sådan kompetens under trygga former.
Men nånstans så finns det olika känsla eller kunskap för vad som är rätt och fel. Vissa har dolt det och vissa har aldrig fått det och vissa är väldigt medvetna om det. många ger sken av att vara extremt högfungerande. Men de har egentligen, de vet egentligen inte ens hur man betalar en räkning. De vet inte hur man går ner på affären, de vet inte hur man slår på en spis, de vet inte hur man bokar en tvättid.
De har ingen aning. De vet inte hur man hör av sig till Skatteverket eller hur man ställer sig i kö till en trafikskola. Ingen aning alls. Noll koll. Det fattas jättemånga sociala färdigheter i vissa sammanhang.
Men många gör allt vad de kan för att hålla uppe sin fasad […]
Att arbeta med det som de enskilda behöver, när behoven kan vara såväl omfattande som varierande ställer krav på en likaledes mångfacetterad arsenal av olika stödmöjligheter. Därav blir bilden av Passus som ett slags smörgåsbord med många valalternativ, eller den betoningen på flexibilitet som beskrivs av såväl anställda som av personal, förståelig. Att nå fram till personer som kan ha avsevärd kompetens inom vissa områden, men samtidigt missat mycket inom andra kan vara svårt då de senare sidorna sällan lyfts fram – i synnerhet om man som många gängmedlemmar tränats i att inte visa svaghet, inte söka hjälp utan klara sig själv med egen kraft.
[…] de kunde ju bränna en bil, det var inga problem för dem men de kunde inte ringa till en person och prata med den på telefon och säga
’Hej, jag skulle vilja jobba hos er’. Då ligger de på golvet. [...] De kan inte det. För att de har inte tagit till sig det. Det har liksom startats en cirkel, nån gång i tio-, elvaårsåldern, så har de ju redan börjat där.
Att kunna ha kontakt med en arbetsgivare; ha möten med myndigheter; ha en fungerande relation med nära och kära är sådant som blir till viktiga förankringspunkter i förändringsarbetet, och vilka även kan fungera som hävstänger för den vidare samhällsinvolveringen. En förutsättning för denna förändring beskrivs i intervjuerna att också handla om att ta del av det stödet som erbjuds. De ska vilja ”ta tag i handen”, men samtidigt också erkänna sin egen kraft för förändringen.