När man använder ett begrepp som re-entry syftar man oftast på återinträdet i samhället efter avtjänat fängelsestraff (Ekunwe, 2011: 414) och man tänker kanske först och främst på aspekter som att skaffa utbildning, körkort, arbete och bostad. Men man ska i det sammanhanget minnas att flera av deltagarna inom Passus kan ha både mer fundamentala svårigheter vid behandlingsstart och därför mer basal färdighetsträning bakom sig vid återinträdet. Vissa vet när de börjar i programmet inte hur man bokar en tvättid, betalar räkningar eller slår på en spis. För de avhoppare som har den här typen av svårigheter med sig in i behandlingsmodellen, alternativt har en kognitiva svårigheter (ibland i kombination med en lägre grad av impulskontroll), kommer återinträdet präglas av vissa möjligen mer grundläggande frågeställningar, medan andra deltagare har kommit väsentligt längre när de skrivs ut.
Det är ändå ofta just materiella aspekter av utslussningen som många av avhopparna nämner allra först när de talar om tryggheten i ett program av Passus’ sort – man skrivs inte ut med ”ingenting på fickan”. Det som emellertid framträder som det verkligt stora arbetet, och också det arbete som fortskrider långt efter att Passus behandlingsmodell avslutats, är omformandet av personens habitus och sätt att interagera med omgivningen. Näste informant pratar om hur hans språk har behövt förändras för att han ska kunna klara sig efter avslutat program:
Men det är en jättestor omvändning. Innan ... jag bara märker på min svenska till exempel, den är tio gånger bättre än vad den var innan.
När man har pratat sånt förortsspråk och ... ja, för att man pratar med normala människor behöver man prata på ett normalt sätt. Inte bara ”brorsan” och ”mannen” och ”jag svär” och ... Förstår du? Så kan jag ju inte gå och prata i Arbetsförmedlingen. Kalla han för mannen, och ... ja. Men det är så man pratar där hela tiden. Det finns jättemånga ... Alltså, det är alla de här små detaljerna runt omkring.
Det är inte så lätt, du vet, utan det är miljoner småsaker som du måste justera, och inse, och börja göra på ett annat sätt.
i
Deltagarens beskrivning av ”miljoner småsaker du måste justera” är närmast kongenial med Pierre Bourdieus definition av begreppet habitus. Bourdieu söker här teckna hur de storskaliga sociala orättvisor som präglar samhället inte första hand vidmakthålls eller levandegörs genom direkt, manifest institutionell diskriminering, men snarare genom ett slags subtilt inskärpande av maktrelationer på och i våra kroppar och våra dispositioner. Det sociala så att säga manifesteras i och visas upp av kroppen (Bourdieu, 1992: 167): hur vi talar, hur vi använder bestick, vår kroppshållning, hur vi beter oss i en teatersalong, på en restaurang, på ett föräldramöte, hur vi hälsar på en främling, vilka filmer vi tycker är spännande eller vilken slags mat vi helst äter; det vill säga vilka sociala koder vi gör med enkelhet, utan att tänka på dem, och vilka som är oss främmande; vilka vi måste lära in för att inte sticka ut eller framträda som avvikande.
I den meningen kan man exempelvis betrakta terapin både som ett främmande och nytt element i deltagarnas liv, och som absolut nödvändigt. För att klara av att justera de miljoner småsaker som krävs för att ett självständigt liv utanför Passus ramar ska bli möjligt, måste man ha bearbetat det man varit med om, som deltagaren nedan redogör för:
Kanske att börja ... Ja, men jag tänker man ska börja inifrån och avsluta på utsidan. Avsluta med ditt utseende. Och börja inne i ...
alltså, längst ner, från ... de besvären som finns längst in. Eller ... jag vet inte hur jag ska förklara, men…
Man måste vara klar med insidan för att kunna arbeta med utsidan, tycks deltagaren ovan mena. Men det förefaller också vara så att coacherna efter utskrivning delvis stannar kvar inuti som ett slags orienteringsnod, en rollmodell eller riktningsvisare i tillvaron för vissa deltagare. Att imitera någon annan är inget ovanligt inslag under en förändringsprocess (Thomassen (2016) och ibland verkar det vara just detta deltagarna gör. Näste informant brukar konkret visualisera hur hans coach skulle agerat vid vissa svårigheter:
Ibland när det känns tungt tänker jag ’Hur hade Samir gjort i ett sånt här läge?’
Den allra vanligaste föreställningen bland de intervjuade deltagarna är emellertid att man kliver ut från Passus i det skick man lyckat ”ordna till”. Den överväldigande majoriteten beskriver hur stressymptom sjunkit undan radikalt, hur nattsömnen förbättrats och hur oro eller ångest inte längre besvärar dem och de flesta har ordnad sysselsättning och ett strukturerat liv. Deltagarna ger ofta uttryck för upplevelser av att vara tryggade – både praktiskt och mentalt. För några fortsätter dock omställningen att skava i viss utsträckning. Några av de intervjuade deltagarna erfar till exempel fortfarande vissa bekymmer med ekonomin; särskilt de som fortfarande inte kommit ut i arbete och därför uppbär försörjningsstöd. För dessa personer uppfattas omställningen från ett liv med mängder av kontanter i fickorna över till den rigida övervakning av ekonomin
som blir fallet vid försörjningsstöd ibland fortsatt orsaka viss oro. Men flera av informanterna uppvisar också en slags elastisk förståelse av sin tillfrisknings-och rehabiliteringsprocess. Allt kan inte ske omedelbart tillfrisknings-och många informanter talar om att Passus hjälpt dem till ett tålamod och en mer långsiktig planering av sitt liv. Det uppfattas som exempel inte som ett nederlag att fortfarande erfara viss social oro när man vistas utomhus:
Men det där sitter kvar. Inte så här extremt, men det där sitter kvar.
Jag tror att jag alltid kommer titta mig omkring. Men det är inte så jobbigt längre. Nu är jag van. /…/ Jag gillar till exempel inte om jag går ute, om någon går kanske en och en halv meter bakom mig. Då saktar jag ner som fan eller så ökar jag tempot. Jag vill inte ha någon för nära mig. Sitter på tunnelbanan, någon sitter bakom mig, eller bussen och så där. Det gillar jag inte. Det har jag fortfarande svårt för.
Den allra mest lyckosamma behandlingsutkomsten ska kanske förstås på just precis detta sätt – att ha givits kapaciteten att leva i en vardag som är allt annat än glamorös eller spänningsmättad: att vara förkyld medan man skyndar sig till förskolan för att hämta upp sitt barn, att plocka upp matvaror från våt asfalt när kassen brustit, att fortfarande med jämna mellanrum se sig över axeln när man går hem från busshållplatsen, att få nej på en anställningsintervju eller att för hundrade gången genomlida en självgod kollegas utläggningar över lunchen utan att brisera i ilska, våld eller självömkan. Den day-to-day-reliability (Giddens, 1990: 114) som programmet uppvisar och som är grundvalen för avhopparnas förtroende för behandlingen, måste till syvende och sist slutligen förmås att flytta in i och manifesteras av deltagaren själv. Man måste bli självbärande (Blob, 2001).