Audiovisualitetens möjligheter och begränsningar

Att fånga audiovisualitetens möjligheter verkar i hög grad bero på vilket perspektiv man intar både som iakttagare och deltagare i ett samtal. Frågan hänger tätt samman med frågan om vad audiovisualitet faktiskt är, och där kan definitionerna skilja sig åt:

Det finns hur mycket som helst, mycket kommer väl bara bli mer och mer skärmtid, vilket inte är supernajs egentligen, om det här med social dilemma bara går utför, möjligheterna ska väl helst vara positivt, det är kraftfullt, man kan påverka och förhöja en annan människa på samma sätt, vi har nog inte sett mycket av som än är att komma. AV skulle kunna

användas i ett dåligt syfte, vi behöver ju knivar för att laga mat men i fel syfte kan man göra onda saker med dom. Man kan använda AV för att göra folk beroende eller snarare för att få en att bli mer uppmärksammad, öka på effekten. Man kommer i framtiden kunna kopplat upp sig med alla sinnen förmodligen, för att få en förhöjd upplevelse, det är lite läskigt, total uppkoppling. Det är det AVP handlar om, förstärkning.

IP 1 riktar in sig på hur Audiovisuell produktion förhåller sig så som ett verktyg. Och som sådant kan det användas till olika saker, till olika syften. Denne går dock vidare och utvecklar ett resonemang om relationen till konst och konstverk. Tidsbundenheten är här en central faktor och det verkar som att audiovisuella skapelser kan, till skillnad från film, operera både knutet till en kronologisk tid och inte:

35 Man kan bryta ner det audiovisuella objektet utifrån bara ljudet eller bilden och bara byta ut delarna med något annat konstverk och kanske hitta likheter och skillnader. Den största skillnaden är väl just att det blir ljud och bild samtidigt. Men det här med tidsbundenheten, en film är ju tidsbundet, till skillnad från en tavla, och ett audiovisuellt objekt kan ju vara båda. Du kan göra en början mitten och slut, men du kan också göra den som en entitet som inte är tidsbunden, man kanske ha friare händer på så sätt med AV. Ett AV-objekt kan gå inom ramarna som ett berättande, men en avinstallation fungerar mer som att kolla på en tavla, fast man mer betraktar den som en levande grej och samma gäller interaktiva avobjekt.

Detta möjliggör ett särskiljande från spelfilm och ett närmande till det som kan benämnas konst, åtminstone i traditionell mening. Men är Audiovisuell produktion att betrakta som ett konstverk? Det är troligen att göra det alltför lätt för sig. Särskilt såsom hänsyn måste tas i vilken form, kontext och för vilket uttryck det är skapat. Möjligheterna är kort sagt större än att enbart vara ett konstverk att betrakta. Utövaren betraktas också, beroende på miljö och syfte antingen som konstnär eller producent, skillnaden dem emellan är att en producent producerar en produkt - teknik - som ska komma till ‘’nytta’’, en konstnär vill väcka en känsla och det syftar inte egentligen till att användas som ett redskap i ett funktionssyfte. I de fall som ett konstverk ämnas användas utifrån en produkts specifika användningssyfte liknar det mer ett hantverk. Inom vilket område utövaren identifierar sig beror oftast på personens status eller jobbtitel, och dessa positioner påverkar också hur ämnets premisser och ramverk

bestäms. IP 1:

//…// och det blir ju på nåt sätt inom ramen för hur man använder respektive media, högtalare, respektive bildmediet, skär yta som man projicerar på, då kan man göra väldigt varierande ramar. Gud alltså, Youtube, man väljer aktivt coola videos att kolla på,

dansgolv, det audiovisuella objektet kanske är lite mer diffust på ett dansgolv, men är ju massa audiovisuella element som försiggår hela tiden, det är inte ett objekt som är i fokus, det är på något sätt en själv i sammanhang som blir hela grejen. Events, galor, design, grafik, appar eller en gilla-knapp som får en animeringen med ett ljud på. Det handlar om hur man väljer att interagera med det. Ett audiovisuellt objekt kan ju vara fyrverkerier tex, i samspel med i betraktaren. För att få en förhöjd upplevelse av någonting. Enbart prickarna

36 som kommer upp i en chatt när du skriver och så kommer ett ljud samtidigt, det är ett

psykologiskt grepp för att du ska liksom hålla dig kvar vid skärmen. Det blir lite extra upplyftande om två sinnesintryck stimuleras av samma objekt. Man vill påverka en upplevelse genom att låta ljud och bild samarbeta helt enkelt.

Att förhöja och förstärka någonting och samtidigt ett konstverk i sin egen rätt? Bilden är helt klart komplex och måste fördjupas med hur allt detta relaterar till varandra och till sig självt.

Utövare inom AV i konstnärliga syften är ute efter att bidra med en slående känsla av komponenterna mellan ljud och bild. Huruvida bilderna i sig är slående beror på

organiseringen runt bildmönstret i sig självt. Ögat vill gärna att ett objekt förhåller sig till sitt mönster men också till avståndet mellan flera objekt och dess ordning. Detta är en slutsats att dra av inte minst Arnheims teorier⁶⁷. Ögat vill se objektet och dess avstånd med ett korrekt mellanrum, hjärnan har en inbyggd uppskattning för symmetri och när detta sätts på prov upphör sinnena som uppfattar bild i rörelse att förstå sambandet däremellan. Med hänsyn taget till beroendet av inlärda förhållningssätt, baserad på naturens ordning samt våra vardagliga konventioner, i relation till ögats naturliga betraktande och hjärnans förmåga att uppskatta går det med fog att säga att detta är en begränsning för audiovisualiteten. Däremot är inte medveten manipulering kring hur man skulle kunna dra nytta av reaktionerna från ögats uppskattning begränsat i samma utsträckning. Det är där konventionerna, det sociala, sätter sina spår. Det vill säga: det är inte nödvändigtvis så att experimenterande är en omöjlighet. Frågan om konventioner måste alltså adresseras och det gör IP 2:

Jag försöker att anamma ett så kallat dialektiskt synsätt, mellan materialism och idealism.

Jag tror att den fysiska, verkliga, världen sätter ramarna. Till exempel skulle det aldrig gå att ”tänka fram radion” innan det fanns förutsättningar för det, men vi är sociala varelser och samhällets alla konventioner är konstruerade i någon mån. När det gäller ljud och bild så blir det komplicerat, då det är sinnen som hjälper till att skapa vår kunskap och

medvetande. Man sitter så att säga fast däri, och det går ju inte att förändra vår fysiska gestalt/manifestation. Däremot så är ev. regler och konventioner inte naturlagar, och slutsatsen jag drar är därför att det inte finns en bestämd koppling (mellan ljud och bild,

67 Arnheim 2004.

37 min anmärkning). Ett visuellt och audiellt uttryck bör dock finnas, ett föremål syns och vi förväntar oss att det även hörs, åtminstone när vi manipulerar/rör/påverkar det. Det är någon typ av materialism där. Exakt vad, som till exempel klaff med kicken är antingen formella eller informella regler, dvs socialt skapat. Hela idén om dialektiken är att försöka binda samman idé och materia i ett samspel.

Vi är bundna till våra sinnen. Det är sinnena som skapar vår verklighet, och på så vis är vi begränsade till vår egen perception av verkligheten och materia. Med tanke på sensorisk substitution⁶⁸ kommer det i framtiden vara möjligt att ändra på det här faktumet. Det är inte alldeles omöjligt, utan snarare sannolikt att det kommer förändras. Inte minst kommer teknikutvecklingen tvinga fram det, Kress invändningar om dess lämplighet till trots⁶⁹. Ingenjörer, forskare eller vetenskapsmän kommer uppfinna ny teknologi med potential att ersätta våra kroppsliga redskap - exempelvis som Harbinsons antennlika kamera⁷⁰ - som kan representera det ögats sinnesintryck medför till vårt uppfattande. Dessa nya teknologier kan ändra på hur vi gestaltar vår omvärld och det vi skapar. Frågan är ju dock ifall vi människor trots det kommer bryta oss loss från förhållningssättet vi har till våra nuvarande sinnen. IP 3 är inne på samma spår:

Förväntningen på en under utbildningen är att det ska synka. Men ändå måste allting inte synka. Så det är lite motsägelsefullt egentligen hur det funkar. Men det kan vara en bra grund att lära sig synka för att få osynka.

Detsamma går att säga om ljud och symmetrin. IP 3 fortsätter:

Människor söker undermedvetet efter synk. Om jag knackar på bordet får jag feedback på en gång. Då förväntar man sig att det digitala ska svara samtidigt i det visuella. Det gör att komponenterna som sker i omlopp till varandra, synkront, blir tilltalande att åskåda.

Samtidigt vet vi att huruvida ljudet kommer innan eller efter bilden har stor signifikans, om ljudet kommer efter godkänns det i högre grad än ifall ljudet kommer innan, eftersom eko är ett naturligt fenomen

68 Can we create new senses for humans?.

69 Kress 2009, s. 30.

70 I listen to color.

38 Detta tydliggör hur sättet att se på det audiovisuella kan knytas till fysikaliska fenomen, som här exempelvis ekot. Takala och Hahns Sound Rendering⁷¹, hur ljud reflekteras mot ytor är en tydlig faktor när det kommer till audiovisuellt skapande, inte enbart i själva framförandet.

IP 2 kopplar samman det audiovisuella med språket, och hur vi förstår saker olika beroende på positionen vi befinner oss i. Det ger ett samspel som bidrar till ökad förståelse:

I princip kan man säga så här att en blå himmel är en blå himmel, rent objektivt. Men ett subjekt skapar den i viss mån utifrån sin position av betraktande. Alltså, för en

semesterfirare på stranden är himlen en sak, för fysikern en annan och den religiöse en tredje. Det beror bland annat på språkets konventioner och konstruerade verklighet. Man sätter så att säga saker i en skala, och där har vi olika skalor. Dessa definieras av våra behov, som i sin tur definieras av den materiella världen, som i sin tur påverkas av vår kunskap om den, dvs i en slags ändlös spiral.

Men okej, vad har det här för egentlig betydelse? Verkligheten finns ju där, och vi kan veta att den är sann, bland annat genom att vi förstår varandra. Den är inte relativ och ej heller absolut (vår kunskap). Jo, relationen är avgörande.

Detta leder oss in frågan om hur det går till att bryta ramar. I vilken mån det är möjligt, allra särskilt om man vill bli förstådd. Det handlar i viss grad om den meningspotential som

uppstår vid användandet av de olika semiotiska resurserna⁷², vilket kan knytas till exempelvis begrepp som kreativitet. IP 2 fortsätter sitt resonemang och lägger vikt vid

kunskapsprocessen. Vad måste man veta, för att bryta ramar? Och vad måste mottagaren?

71 Takala & Hahn, 1992, s 1-10.

72 Kress 2009.

39