Avgivna yttranden

2. Avgivna yttranden.

Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk förklarar i sitt den 1 maj 1911 Övcrstyrel-avgivna utlåtande inledningsvis, att den till förstärkande av den sakkunskap, som ks

™ ^ /m"n. redan inom ämbetsverket kunde finnas i fråga om det sålunda till överstj^relsen över- na läroverk lämnade ärendet, hade anmodat åtskilliga vid rikets folkskoleseminarier anställda den 1 maj rektorer och lärare att inkomma med förberedande yttranden över den gjorda ansök- l⁹¹¹ -ningen, vilka yttranden, i regeln innehållande förord under vissa villkor för

fram-ställningen i fråga, finnas bilagda överstyrelsens utlåtande i ärendet.

För egen del betonar överstyrelsen det föreliggande ärendets viktiga innebörd.

Det vore uppenbart, att tungt vägande skäl måste kunna anföras för att en så genom-gående förändring, som framställningen åsyftade, skulle kunna tillstyrkas. Det vore tillika uppenbart, att. om förändringen tillstyrktes, det måste tillses, att genom

den-f6—2318S9

samma ingen väsentlig förändring åstadkommes vare sig i fråga om kraven på utbild-ningen av den högre skolans lärare eller i fråga om universitetsstudiernas allmänna nivå.

Med hänsyn till den kommunala mellanskolans organisatoriska ställning före-låge redan ur ekonomisk synpunkt skäl för att utvägar öppnades för folkskolans lärare att vinna kompetens till anställning vid mellanskolan. För kommunerna skulle det erbjuda bestämda fördelar, om vid en högre folkskolas ombildning till mellanskola åtminstone en del av dess lärare kunde överflyttas till den nya skolan. Riksdagen hade ock år 1909 uttryckligen i skrivelse uttalat, att kompetensfordringarna för lärar-personalen vid sagda skolor icke finge ställas så, att dugliga lärare och lärarinnor, som vore behöriga till ordinarie anställning vid högre folkskolor, utestängdes från möjligheten att vinna anställning vid kommunala mellanskolor.

Överstyrelsen erinrar i fortsättningen om de kompetensbestämmelser, som av överstyrelsen och Kungl. Maj:t föreslagits för den kommunala mellanskolans lärare, enligt vilka en diskretionär prövning efter närmare angivna grunder av behörigheten förutsattes såsom en normal väg. Tillika framhålles på närmare angivna skäl, att det vore högst önskvärt, att en särskild examen inrättades för seminarieutbildade lärare i syfte att bereda dem kompetens till anställning vid mellanskola. Men här-vid uppstode frågan, huruhär-vida denna examen borde förläggas till de redan förefint-liga universiteten eller om en eller flera högre läroanstalter för detta särskilda ända-mål borde inrättas. För sin del måste överstyrelsen bestämt ge den förstnämnda ut-vägen företräde. Huvudsakliga skälet därtill vore, att det på denna väg lättast kunde sörjas för att de blivande lärarna vid kommunal mellanskola i fråga om både studie-sätt och kunskapernas omfattning komme att bli jämförliga med realskolans lärare.

Det kunde alltför lätt inträffa, att, om ifrågavarande studier bleve förlagda till för ändamålet särskilt upprättade läroinrättningar, dessa senare kunde komma att be-traktas mera såsom en omedelbar fortsättning av eller överbyggnad på folkskole-seminarierna och därigenom också berövade studierna den frihet i fråga om inne-håll och anläggning och den möjlighet till anpassning efter personliga anlag och önskemål, som universitetsstudierna erbjuda. Därtill komme de betydande kostna-der, som skulle vara förbundna med upprättandet av sådana läroanstalter.

Med den av överstyrelsen sålunda intagna ståndpunkten uppstode vidare den frågan, huruvida de seminariebildade lärarna överhuvud kunde anses innehava den utbildning, som gjorde dem skickade att tillgodogöra sig de akademiska studierna.

Innan överstyrelsen ville inlåta sig på detta spörsmål, ansåges det lämpligt att först till behandling upptaga frågan om omfattningen och beskaffenheten av de akade-miska studier, som enligt centralstyrelsens förslag skulle erfordras för avläggande av den ifrågasatta examen och som följaktligen skulle medföra behörighet till anställ-ning som lärare vid mellanskola.

Efter en närmare utredning på denna punkt förklarar sig överstyrelsen ingen-ting hava att erinra mot godtagande av den föreslagna examen ur synpunkten av de för densamma uppställda kunskapsfordringarna i vissa s. k. skolämnen. Däremot gör överstyrelsen gällande, att den ifrågavarande examen skulle kunna till fördel för den utan tvivel största kontingenten av blivande examinander •— seminariebil-dade lärare utan studentexamen — erhålla en i någon mån ändrad anordning, rörande vilken närmare antydningar av överstyrelsen lämnas. Emellertid ansåges det när-mast tillkomma de akademiska myndigheterna, att pröva, vilkendera av de båda

ifrågasatta examensformerna som med hänsyn till ett ändamålsenligt ordnande av hithörande universitetsstudier bäst skulle tjäna det med den föreslagna examen åsyftade målet. I anslutning till sin uttalade uppfattning framlägger överstyrelsen alternativa förslag beträffande omfattningen och beskaffenheten av den ifråga-satta nya lärarexamen.

Överstyrelsen övergår därefter att närmare angiva sin ståndpunkt till frågan, huruvida de vid seminarierna inhämtade kunskaperna och den därigenom förvärvade allmänna utbildningen vore av den beskaffenhet, att de kunde läggas till grund för fortsatta studier vid universitet. Denna fråga vore uppenbarligen av den största betydelse för bedömande av hela det föreliggande ärendet. Med dess bejakande eller förnekande stode eller fölle möjligheten av ett ordnande av hithörande angelägenheter efter de linjer, som centralstyrelsen angivit.

Såvitt överstyrelsen kunde finna, gällde det vid denna frågas bedömande icke så mycket att se till, i vad mån de kunskaper, som vid seminarierna inhämtades, i och för sig betraktade, kunde anses vara tillräckliga såsom underlag för ett fortsatt stu-dium vid universitet. Vad som i detta avseende, t. ex. i fråga om insikter i främ-mande levande språk, kunde brista, torde lätt nog kunna inhämtas genom speciella fyllnadsstudier. Viktigare syntes vara att undersöka, huruvida i allmänhet de elever, som vid folkskoleseminarierna utbildades, kunde anses besitta den grad av allmän-bildning samt den förmåga av fruktbärande självstudier och mognad i omdömet, som måste anses såsom en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt universitets-studium.

Av de utlåtanden, som de av överstyrelsen anlitade sakkunniga avgivit, syntes framgå, att dessa i regeln ansåge, att åtminstone eliten av de från seminarierna ut-examinerade eleverna besutte förenämnda egenskaper och att dessa elever därför också borde — under vissa villkor och förutsättningar — erhålla tillträde till uni-versitetsstudierna. Till samma uppfattning syntes man ock komma genom de upp-lysningar, som kunde hämtas av motsvarande förhållanden i främmande länder, där seminariebildade lärare ägde tillträde till akademiska studier. Emellertid uppstode här den mycket svåra frågan, vad som vore att förstå med eliten av nu ifrågava-rande lärare, och om det överhuvud läte sig göra att uppställa vissa yttre formella normer för bestämmande av de gränser, inom vilka sagda elit vore till finnandes.

Det vore tydligtvis ett försök i sistnämnda riktning, som i vissa främmande länder framkallat bestämmelser om, att endast lärare med vissa kvalificerade betyg eller eljest konstaterade läraregenskaper erhålla tillträde till universitetsstudierna.

Det vore väl ock i huvudsak samma synpunkt, som för centralstyrelsen varit be-stämmande, då den såsom villkor för avläggande av den ifrågasatta examen före-slagit bland annat minst vitsordet med beröm godkänd i fyra av de i examen ingå-ende läroämnena.

Värdet av det sålunda antydda sättet att urskilja eliten av de från semina-rierna utexaminerade lärarna syntes överstyrelsen av flera anledningar ganska tvi-velaktigt. Det framginge nämligen av de avgivna sakkunnigutlåtandena, att med den organisation och de kurser i övrigt, som för det dåvarande gällde för semina-rierna, nödig likformighet beträffande kurser och bedömande icke vore för handen, utan att en mycket stor ojämnhet i berörda avseende vore rådande, ja, att till och med vid ett och samma seminarium grunderna för betygens avgivande vore växlande. Olä-genheterna av dessa förhållanden ökades än mera genom den förestående

seminarie-reformen, som ansåges komma att medföra, att en jämförelse mellan de vitsord, som dittills avgivits, och dem, som framdeles kunde komma att avgivas, bleve mycket svår, om icke alldeles omöjlig. Sedan den nya seminarieorganisationen blivit genom-förd och verkningarna därav kunnat visa sig, inträdde givetvis i detta avseende gynn-sammare förhållanden.

Vidare framhåller överstyrelsen, att det onekligen vore förenat med en ej ringa risk att tillägga alltför stor betydelse åt ett betyg, förvärvat på ett jämförelse-vis tidigt stadium och under konkurrens mellan ett stor antal läroämnen. Erfa-renheten gåve nogsamt vid handen, att, sedan en elev lämnat en viss mera elementär läroanstalt och begynt en mera praktisk verksamhet, oväntade omslag kunde inträffa både i fråga om hans personliga utveckling och hans kunskapstillägnelse. Det syntes därför vanskligt nog att låta tillträdet till en för en lärares hela framtid så ytterst betydelsefull förmån som den nu ifrågasatta i någon högre grad bli beroende av de examensbetyg, han erhållit vid avgången från seminariet.

Om centralstyrelsens förslag i denna punkt, nämligen villkoret minst betyget med beröm godkänd i fyra av de i folkskollärarexamen ingående ämnena, kunde vis-serligen sägas, att de därigenom uppdragna gränserna vore så vida, att de icke kunde komma att lägga något egentligt hinder i vägen för tillträdet till studierna för verk-ligt studiebegåvade elever. Men å andra sidan vore de, såsom av flera sakkunniga framhållits, just på grund av de jämförelsevis låga anspråk de ställde utan egentligt värde såsom uttryck för eliten bland de utexaminerade lärarna.

Överstyrelsen uppehåller sig ock vid den från något håll ifrågasatta utvägen, att folkskollärarna för att idka studier vid universitet skulle vid allmänt läroverk i större eller mindre utsträckning undergå prövning efter fordringarna för student-examen. En sådan, endast ett fåtal ämnen omfattande prövning kunde icke i någon avsevärdare mån bli en värdemätare på, huruvida den prövade i allmänhet ägde för-utsättningar för högre studier. Därtill komme åtskilliga olägenheter, som skulle medfölja ett sådant tillvägagångssätt, för läroverken och i fråga om studentexamen.

Den nämnda prövningen bleve visserligen till formen ganska nära besläktad med fyllnadsprövningen till studentexamen men saknade den förnämsta förutsättningen för denna prövnings berättigande, den förut avlagda examen. Det bleve en alldeles ny princip på examensväsendets område, som infördes och som otvivelaktigt kunde få ganska vittgående följder.

Såväl den ena som den andra av nu avhandlade utvägar syntes överstyrelsen vara av för ensidigt formell natur och icke erbjuda den reella garanti, som här vore av nöden. Överstyrelsen hade därför sökt finna en mera hållbar, på mera^ personliga och naturliga förhållanden vilande grundval för bedömandet av de nu ifrågavarande kvalifikationerna och därvid letts av följande tankegång.

Det vore givetvis önskvärt, att det tillträde till akademiska studier, som ifrå-gasattes, icke måtte, därest det komme till stånd, komma att verka i så hög grad loc-kande på de seminariebildade lärarna, att de i allt för stort antal ägnade sig åt dessa studier. Ett sådant förhållande vore i främsta rummet ur folkskolans synpunkt att beklaga. Vidare vore det uppenbarligen ägnat att giva tillströmningen till de lärda studierna en osund omfattning. Det vore därför redan ur de antydda synpunkterna önskligt, att de från seminarierna utexaminerade lärarna finge tillräcklig tid på sig för att besinna sig och pröva sig, innan de bestämde sig för fortsatta universitets-studier. Bästa sättet för åvägabringandet av en sådan prövotid vore utan tvivel att,

såsom centralstyrelsen också föreslagit, uppställa en viss tids tjänstgöring vid folk-skola eller dess överbyggnader såsom villkor för tillträdet till universitetet. Tjänst-göring vid kommunal mellanskola borde i angivna avseenden jämställas med den nämnda tjänstgöringen.

Denna åt praktisk tjänstgöring ägnade mellantid, vilken ej borde sättas mindre än till tre år, borde enligt överstyrelsens mening kunna bliva av det allra största värde för utrönande av vederbörande lärares lämplighet för fortsatt utbildning. Under nämnda tid skulle det visa sig, huruvida vad en lärare under sin seminarietid möj-ligen lovat infriades och kanhända ytterligare förkovrades eller huruvida ett mot-satt förhållande inträffade. Och sådana lärare, som under sin seminarietid av en eller annan anledning mindre väl lyckats i sitt arbete, kunde under tiden i fråga komma i tillfälle att förete en ny och måhända oväntad utveckling, visa nya anlag och ny duglighet för självständigt arbete. Den unge läraren kunde därunder av hänförelse för sitt kall och av iver att ytterligare vidga sitt vid seminariet inhäm-tade vetande på egen hand ge de kommande universitetsstudierna en mera personligt tillägnad och därför ock fastare grund att bygga på. Samtidigt skulle det för ve-derbörande myndigheter bliva möjligt att efter mera objektiva grunder avgöra, hu-ruvida den ifrågavarande lärarens undervisningsgåvor vore av den art, att möjlighet borde beredas honom till befordran till en högre läraranställning.

Skulle nu denna åt tjänstgöring ägnade mellantid få verklig betydelse såsom en objektiv värdemätare av vederbörande lärares kvalifikationer, då erfordrades gi-vetvis i första hand, att det uppdroges åt viss myndighet, som därtill ägde nödiga förutsättningar, att följa lärarens utveckling och avge ett sakkunnigt omdöme om densamma. Enligt överstyrelsen vore det lämpligast, att omdömet i fråga i varje fall avgåves av den person eller myndighet, som hade offentligt uppdrag att utöva inspektion över den skola, där vederbörande lärare hade anställning, alltså vid egent-lig folkskola eller högre folkskola av statens, eller, då Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt, av kommunens folkskolinspektör samt vid kommunal mellanskola av över-styrelsen.

Beträffande innehållet i sådant omdöme torde detta böra avse samtliga de synpunkter, ur vilka för närvarande tjänstgöringsbetygen avgivas. Och det syntes böra föreskrivas, att endast den lärare, som för nit och vandel erhållit högsta, samt i övriga avseenden minst näst högsta vitsordet, borde äga tillträde till-universitets-studierna. För att ifrågavarande betyg måtte kunna stödja sig på så omfattande erfarenhetsmaterial som möjligt och därigenom ock erhålla så mycket större värde såsom uttryck för vederbörande lärares kvalifikationer, höll överstyrelsen före, att deil betygsgivande myndigheten i god tid, senast ett år i förväg, finge kännedom om lärarens avsikt att begära sådant betyg, varom nu vore fråga, så att denna bleve i tillfälle att under någon längre tid med skärpt uppmärksamhet och med särskilt avseende fäst vid det ändamål, för vilket betyg önskades, följa lärarens utveckling och arbete. Det syntes jämväl böra i betyget uttryckligen angivas, för vilket ända-mål det blivit utfärdat.

Den garanti för lämplighet för fortsatta studier, som överstyrelsen ansåge ligga i tjänstgöringsbetyg av berörda art, syntes både kunna och böra vinna en lämplig förstärkning genom de förberedande universitetskurser, vilka av centralsty-relsen föreslagits och som enligt överstycentralsty-relsens förmenande borde åtminstone i någon mån genomgås av varje studerande av nu ifrågavarande kategori, innan han erhölle

f7—2318S9

tillträde till de egentliga examensfackstudierna, Det tillkomme visserligen närmast de akademiska myndigheterna att yttra sig om anordnandet av desamma. Men på grund av det nära samband, i vilket de stode till hela den övriga frågan, ville över-styrelsen ytterligare beröra dem med några ord.

Uppställdes, såsom överstyrelsen ansåge önskligt, intet annat formellt villkor för tillträdet till universitetet än avlagd godkänd folkskollärarexamen och tre års tjänstgöring, vitsordad på sätt i det föregående antytts, samt, såsom jämväl ssmtes önskvärt, visst krav på kunskaper i främmande levande språk, så vore det väl att förvänta, att antalet av dem, som önskade begagna sig av universitetsstudierna, icke bleve ringa. Överstyrelsen ansåge därför, att vissa mått och steg borde vidtagas för att begränsa såväl antalet kurser som antalet deltagare i dessa samt därvid ock träffa ett urval av de bättre bland de anmälda. Vid detta urval borde hänsyn tagas till företedda vitsord över insikter och lärarduglighet samt i övrigt till sådana intyg om lämplighet för universitetsstudier och högre lärarverksamhet, som av sökande kunde presteras. Vidare låge det enligt överstyrelsens förmenande stor vikt uppå, att i kurserna i fråga måtte ingå även prövningar, och att endast den studerande, som kunde förete intyg om att hava nöjaktigt genomgått föreskriven kurs, borde äga rätt att anmäla sig till tentamen för den föreslagna examen. Huruvida propedeutiska kurser borde anordnas i varje examensämne, ansåge sig överstyrelsen icke för det dåvarande kunna avgöra men ville dock uttala den meningen, att, på grund av den betydelse såsom garanti för lämplighet för fortsatta studier, som dessa kurser borde kunna få, varje examinand borde genomgå propedeutisk kurs i åtminstone ett av sina examensämnen.

Övriga frågor av organisatorisk och ekonomisk natur rörande kurser och exa-mina, alltså bland andra även om på vad sätt studerande borde för tillträde till pro-pedeutisk kurs styrka sig äga erforderliga språkkunskaper, borde göras till föremål

för särskild utredning och yttrande från de akademiska myndigheternas sida.

Överstyrelsen ansåge sig slutligen böra erinra om att avlagd studentexamen jämte folkskollärarexamen givetvis borde berättiga till tillträde till fackstudierna för den nya examen till samma utsträckning som avlagd studentexamen berättigade till dylika studier för filosofisk ambetsexamen, ävensom att vad som i dess utlåtande sagts om den, som avlagt folkskollärarexamen, i lika mån avsåge man och kvinna.

På grund av vad sålunda anförts, tillstyrkte överstyrelsen,

att inom de filosofiska fakulteterna vid rikets universitet inrättas en särskild lärarexamen, avsedd att medföra behörighet till anställning som lärare vid kommunal mellanskola,

att denna examen skall med avseende på de i densamma ingående ämnena samt kunskapsfordringarna i dessa, ävensom i fråga om villkoren för examens god-kännande anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad centralstyrelsen före-slagit och vad överstyrelsen i sitt utlåtande närmare utfört,

att behörighet att avlägga sagda examen skall tillkomma den, som avlagt godkänd folskollärarexamen och därutöver antingen avlagt godkänd studentexamen eller ock dels under minst tre läsår såsom lärare tjänstgjort vid folkskola eller vid dennas överbyggnad samt för denna tjänstgöring blivit på sätt i utlåtandet närmare angivits vitsordad, dels ock till den omfattning, som kan komina att föreskrivas, vid universitet nöjaktigt genomgått propedeutisk kurs, förutsättande visst mått av

inhämtade kunskaper i främmande levande språk och avseende att utgöra förbere-delse för de i här föreslagna examen ingående fackstudierna, samt

att propedeutiska kurser med dylikt syfte skola i den ordning och till den omfattning, som efter verkställd utredning kan komma att befinnas erforderlig, vid universiteten inrättas.

I avgivet yttrande den 21 september 1912 framhåller filosofiska fakulteten i iJjJJSJjJ⁰* Uppsala vikten av att utvägar beredas i tjänst varande folkskollärare till fortsatt jjppS„ia den utbildning, såväl med hänsyn till den egentliga folkskolans egna behov som med 21 september hänsyn till behovet av lärare för fortsättningsskolor, yrkesskolor och andra skolor. 1913.

Det vore emellertid synnerligen olyckligt, om eventuella fortbildningsmöjligheter skulle hava till följd, att ett större antal av de dugligaste folkskollärarna droges ifrån folkskolans tjänst och denna överlämnades åt medelmåttorna.

Anspråken på lärare för den kommunala mellanskolan kunde å andra sidan

Anspråken på lärare för den kommunala mellanskolan kunde å andra sidan