Av A. B. Bergstrand, J. Samuelsson, A. I. Stcartling och S. J. Södcrlindh.
Då det gäller att föreslå de villkor, som böra ställas för folkskollärarnas till-träde till universitet, torde det lämpligen böra erinras om att man här icke står inför det allmänna spörsmålet, huruvida för bedrivande av universitetsstudier
efter-givande av studentexamen för reellt kvalificerade skall kunna förekomma. Ett sådant eftergivande bör för varje särskilt fall prövas individuellt. Nu gäller det att" föreslå villkor för en viss grupp, som åtnjutit en enhetlig förutbildning. På grund härav är det nödvändigt att jämföra denna förutbildning med fordringarna för studentexamen, som ju hittills varit den enda vägen till universitetsstudier. Sker icke detta, har man inga fasta hållpunkter att gå efter, utan det hela blir god-tyckligt.
Vidare jir det av vikt att tillse, att man ej beträffande en särskild kate-gori avstår från fordringar, som anses berättigade i fråga om andra. Den enda säkra hållpunkten för bedömandet av villkoren för folkskollärarnas rätt att in-skrivas vid universitet är således en noggrann undersökning av kunskapsmåtten i folkskollärarexamen och en jämförelse med studentexamen.
Det torde även vara nödvändigt att framhålla, att vad vederbörande myn-digheter uttalade sig om 1911 och 1912. gällde en annan sak. Det var då fråga om folkskollärares fortbildning vid universitet för att avlägga en särskild examen för behörighet till lärartjänst, vid kommunal mellanskola med mindre fordringar än i filosofisk ambetsexamen. Kommissionens förslag har en större räckvidd. Det av-ser nämligen rätt för elev med avgångsexamen från statens folkskoleseminarium enligt nådiga stadgan för statens folkskoleseminarier den 3 juli 1914 att inskrivas vid universitet och där inom teologisk eller filosofisk fakultet avlägga examen. Här avses alltså ingen inskränkning i fråga om examina, utan alla — även de högsta — examina i de ovannämnda fakulteterna innefattas i förslaget.
Kommissionen har nu anställt en jämförelse mellan fordringarna i folkskol-lärarexamen och studentexamen. Utan att ingå i detaljer vilja vi dock framhålla, att vi visserligen i det hela kunna godtaga denna jämförelse, men att det dock synes oss, som om i några punkter kunskaperna i folkskollärarexamen värderats för högt i jämförelse ined studentexamen. Så har t. ex., då kommissionen jämför seminariets och gymnasiets kurser, den omständigheten ej tillräckligt beaktats, att gynmasie-kurscrna direkt stödja sig på det underlag av kunskaper, som realskolan givit lär-jungarna i cle allmänna läroverken. I fråga om seminariet är det blott i svensk historia och geografi, som stadgan kräver kunskaper vid inträdet, motsvarande kur-serna i realskolans fem lägre klasser. Att kurkur-serna vid seminariet äro något över-lägsna i geografi och psykologi, skall ej förnekas. Dock kan det betvivlas, om det-samma gäller för ämnet kristendomskunskap i betraktande av att studiet av kyrko-historia ej bedrives i samma omfattning som i gymnasierna. Vidare har man svårt att föreställa sig, att allmänbildningen i ämnet historia kan nå samma nivå som på gymnasiet, där man lägger en helt annan vikt på studiet av den allmänna historien.
Sammanfatta vi jämförelsen av utbildningen i de humanistiska ämnena bort-sett från de främmande språken, så kan man säga, att seminariebildningen i stort sett kan anses likvärdig med gymnasiets men att likväl — i motsats till förhål-landet med elever, avgångna från högre lärarinneseminarium — intet överskott fin-nes a seminariets konto, som kan berättiga till avkortningar i fråga om andra läro-ämnen. I dessa utfaller med undantag för ämnena geografi och möjligen biologi jämförelsen avgjort ogynnsamt för seminariets vidkommande. Vad slutligen de Främmande levande språken angår, intaga dessa en särställning. Här kan ingen jämförelse komma i fråga. Och om man i andra ämnen rimligtvis bör låta ett even-tuellt minus i någon del av kursen uppvägas av ett plus inom andra områden därav,
måste man i fråga om språken, som utgöra hjälpmedel vid de akademiska studierna, hålla på att alla studerande böra ha en något så när likartad förutbildning.
Nu menar kommissionen, att akademiska studier kunna bedrivas med känne-dom om två främmande levande språk, och därför bör man icke fordra mer av folk-skollärarna. Att man kan idka universitetsstudier med kännedom om endast ett eller två främmande levande språk, är ju uppenbart. Men det är lika uppenbart, att möjligheterna till ett framgångsrikt bedrivande av högre studier väsentligen skulle be-skäras, om den studerande endast ägde kunskaper i ett kulturspråk. Det är också svårt att förstå, hur fordran på någon kännedom i de tre kulturspråken i längden skall kunna upprätthållas för studentexamen, om man icke anser dem oundgäng-liga för alla studerande vid universiteten. Vad som gäller i ena fallet, måste väl gälla även i det andra, såvida ej en särskild kategori skall bliva privilegierad. Stu-dentexamen är ju från början uteslutande en inträdesexamen till universiteten och är alltså avpassad efter det mått av allmänbildning och förbildning, som universitets-studierna ansetts kräva, och universiteten ha också sedan alltjämt haft stort infly-tande vid fastställandet av den högre skolbildningens mål. Detta mål är natur-ligtvis rörligt och måste avpassas efter den allmänna kulturutvecklingen. Men ingen har väl ansett, att det för närvarande är satt för högt ur synpunkten av förbild-ning till universiteten, snarare tvärtom. Öppnas nu uya vägar till universiteten, på vilka man kan komma in med mindre förkunskaper, är det ju tydligt, att de vetenskapliga universitetsstudierna skola sjunka till en lägre ståndpunkt. Särskilt befara vi, att detta skall visa sig i följd av den föreslagna minskningen i språk-kunskaper.
Kommissionen har begränsat fordringarna till två främmande levande språk under hänvisning till att studenter enligt nu gällande bortvalsrätt kunna inskrivas vid universitet efter blott ett års undervisning i franska. E t t dylikt undantags-förhållande bör dock ej enligt vår mening åberopas såsom försvar för total från-varo av franska i ifrågavarande seminarieelevers kompletteringskurs. I annat sam-manhang (Betänkande I sid. 291) har också kommissionen själv med rätta skarpt kritiserat bortvalsrätten i denna punkt.
Då kommissionen nu föreslår, att kunskaper skola vitsordas i två främmande levande språk och latin enlig-t fordringarna å latinlinjen eller i två främmande le-vande språk och matematik enligt fordringarna å reallinjen, så förefaller det oss alltså, som1 om detta är en alldeles godtycklig avkortning av studentexamens kun-skap smått.
Däremot står man på fast mark, om man hävdar den grundsatsen, att kom-plettering av studentexamens fordringar skall äga rum i de ämnen, där seminariets kunskaper äro avgjort svagare än gymnasiets, alltså i tyska, engelska, franska, latin.
matematik och fysik efter fordringarna på latinlinjen och i tyska, engelska, franska, matematik, fysik och kemi efter fordringarna på reallinjen. Det blir ju likväl avse-värd lättnad och tidsbesparing, om seminarieelev befrias från skyldigheten att sam-tidigt upprätthålla och redovisa kunskaperna i ämnena kristendom, svenska, histo-ria, filosofi, geografi och biologi. Därjämte bör seminarieelev kunna göra bruk av nu gällande bortvalsrätt mecl skyldighet att i sådant fall i examen redovisa för kun-skaper, motsvarande andra ringen av respektive linje, i det eller de bortvalda äm-nena, varvid dock vid bortval av ämnena matematik och fysik på latinlinjen betyg i folkskollärarexamen i dessa ämnen må anses fullt tillräckliga.
Vid genomförande av kommissionens förslag till ny läroverksorganisation torde samma grundsats för seminarieelevs komplettering av studentexamen kunna tillämpas, så att den äger rum efter fordringarna för någon av gymnasielinjerna med skyldighet för examinand att i examen eller genom intyg av vederbörande lärare styrka, att han i cle ämnen, som icke föras fram till studentexamen å ifrågavarande linje utan tidigare avslutats, äger motsvarande kunskaper.
Av S. J. Södcrlindh angående villkoren för lärarinnornas och folkskollärarnas universitetsstudier.
Bland de villkor, som av kommissionen uppställts för att lärarinnor och lärare, utexaminerade från högre lärarinneseminariet eller statens folkskolesemina-rier, skola erhålla rätt att inskrivas vid universitet och där avlägga examen, har även upptagits, att de under minst två läsår skola hava med goda vitsord utövat viss praktisk lärarverksamhet. Som skäl för att uppställa ett sådant villkor anför kom-missionen: l:o att, då det allmänna berett dessa personer tillfälle till kostnadsfri utbildning för framtida verksamhet i skolans tjänst, det med full rätt kunde hävdas.
att det kan anses som en förpliktelse för dessa att i vart fall under någon tid gagna det allmänna genom att arbeta inom det verksamhetsområde, för vilket utbildningen förberett; 2 ro skulle den enskilde individen under en sådan mellan cle grundläg-gande och cle fortsatta studierna liggrundläg-gande period av praktisk verksamhet komma till större klarhet rörande sin framtid och arten av sin fortsatta utbildning och sam-tidigt genom självstudier förbereda sig för fortsatta högre studier: samt 3:o skulle genom en sådan anordning uppnås en garanti för att seminarievägen icke i någon mån skall kunna betraktas såsom en genväg till universitetet.
J a g har ej kunnat finna dessa skäl vara av den beskaffenhet, att cle kunnat övertyga mig om det nämnda villkorets berättigande. Vad det första skälet beträf-far, är ju den ifrågavarande fortsatta utbildningen vid universiteten ej avsedd att leda de studerande in på andra levnadsbanor utan endast att göra dem bättre skickade för den bana de redan valt, nämligen lärarbanan, och för vilken de erhållit en första utbildning. Vad särskilt beträffar de från högre lärarinneseminariet utexaminerade.
komma dessa även efter sina universitetsstudier i regeln att undervisa i samma slags skolor som de, i vilka de genom sin lärarinneexamen äro berättigade att vinna anställning. Och vad folkskollärarna angår, får man väl hoppas och förmoda, att åtskilliga av dem även efter avlagd akademiska examen stanna kvar i folkskolans tjänst. Men även cle, som med sina universitetsstudier vilja förvärva sig möjlighet att bliva lärare i de högre skolorna, avse ej att övergå till en ny levnadsbana. De ämna ju i alla fall bliva lärare, och då är deras utbildning i seminariet ej bortkastad utan tvärtom av stor nytta. Om nu emellertid detta krav på två års praktisk lärarverk-samhet skulle uppställas för att det allmänna skulle få någon valuta för vad under-visningen i seminarierna kostat det allmänna, så skulle väl detta krav böra uppställas för alla, som utexaminerats från dessa läroanstalter, och ej endast för dem, som önska bedriva studier vid universitet och som genom dessa studier endast avse att skaffa sig bättre kompetens för det lärarkall, de i varje fall tänka ägna sig åt.
Det andra skälet synes mig ej heller bärande. Man torde väl i regeln hos dessa personer, som ju nått en ålder av minst 21 år och som under 3 ä 4 års tid utbildats för ett särskilt kall, kunna, förutsätta, att de nått en ej så ringa grad av mognad, och att cle även hava kommit till klarhet rörande sin framtid. Någon
sär-skild eftersinnandets tid torde väl ej nödvändigt behöva fastställas. Var och en, som ej kommit till klarhet angående sin framtid, har ju emellertid givetvis rättighet att gå ut i praktisk lärarverksamhet och övertänka sin framtid, så länge hon eller han själv önskar.
Vad till slut det tredje skälet beträffar, så är det givetvis opåkallat att upp-ställa detta villkor endast för att seminarievägen ej skall bliva en genväg till uni-versitetet. Om här ifrågavarande personer hava cle teoretiska förutsättningar för bedrivande av akademiska studier, som kunna anses behövliga, är det väl ingen mening i att uppställa detta krav på två års tjänstgöring för att deras tillträde till universitetet skall fördröjas i två år och denna väg således ej skall kunna sägas vara en genväg. För övrigt torde med de övriga villkor, som kommissionen upp-ställt för ifrågavarande personers tillträde till universitetet, och alldeles särskilt med de villkor, som av ledamöterna Bergstrand. Samuelsson, Svvartling och mig uppställts i särskilt yttrande, ingen kunna med skäl påstå, att vägen (iver seminarierna skall bliva en genväg, även om det ej föreskrives två års praktisk lärarverksamhet.
Emellertid torde nog förhållandena av sig själva gestalta sig så, att de frän seminarierna utexaminerade ofta först giva sig ut någon tid i praktisk lärarverk-samhet, detta dels för att pröva sin förmåga, dels för att möjligen samla en slant till bekostande av fortsatta studier, dels också för att genom självstudier förkorta universitetsstudierna. J a g anser dock, att den enskilde individen bör själv få avgöra, om och huru länge han skall sysselsätta sig med praktisk lärarverksamhet, innan han övergår till högre studier.
Om jag således ej funnit kommissionens skäl för det uppställda kravet på två års praktisk lärarverksamhet på, något sätt övertygande, anser jag å andra sidan, att vissa skäl tala för att något sådant krav icke uppställes.
Först och främst synes det mig, som om det vore särdeles lämpligt för de fortsatta högre studierna, om cle från ifrågavarande läroanstalter utexaminerade kunde omedelbart efter avgången få fortsätta sina studier, medan deras i semina-rierna inhämtade kunskaper ännu äro fullt aktuella för dem och således en påbygg-nad på den lagda grunden torde lättast låta sig göra. Vidare må särskilt beaktas, att dessa personer äro minst 21 år, åtskilliga avsevärt äldre, och att det således är nödvändigt, om de mecl framgång skola kunna idka universitetsstudier, att deras tillträde till universitetet ej onödigtvis fördröjes. Vad till slut särskilt angår de manliga eleverna, så torde det väl i allmänhet ställa sig så för dessa, att, om de hunnit bilda familj, de i regeln knappast hava någon möjlighet att sedan avbryta sin lärarverksamhet och lägga sig vid universitet för att studera vidare. Skall för dessa, som vid avgången från seminariet redan nått en mogen ålder, möjligheten till akademiska studier bliva mer än en vacker hägring i ett ouppnåeligt fjärran, så böra de också snarast möjligt kunna få påbörja dessa studier.
Då jag sålunda ej kunnat finna kommissionens skäl för uppställande av kra-vet på två års praktisk lärarverksamhet efter avlagd examen vid högre lärarinne-seminariet eller statens folkskoleseminarier såsom villkor för ifrågavarande personers rätt att inskrivas vid universitet och där avlägga examen på något sätt övertygande utan tvärtom anser att vägande skäl finnas för att något sådant krav icke upp-ställes, har jag ej kunnat biträda kommissionens förslag i denna punkt.
Sid
I. Om rätt för elever, utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, att
vinna inträde vid universitet och där avlägga examen o II. Om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende 23 Särskilda yttranden
av G. R. Fåhrseus, under instämmande av Gerda Martin 57
;>
J. Samuelsson 57
» A. B. Bergstrand, J. Samuelsson, A. I. Swartling och S. J. Söderlindh . . . 58
» S. J. Söderlindh 61