Hälsokontrollens uppbyggnad som i första hand gällde avlusnings- och sanitetsbehandlingen följde i stort samma förlopp som den övriga flyktingmottagningen gjort sedan 1940. Det innebar att de svenska myndigheterna även här reagerade först när problemet uppstått, i detta fall när förekomst av klädlöss upptäckts hos några flyktingar från Norge. Det fanns visserligen två äldre förordningar som skulle förhindra smittspridning.
I anvisningarna till 1919 års epidemilag redovisades hur avlusning vid fläckfeber skulle ske med förordande av cyanvätesmetoden, medan 1934 års karantänkungörelse angav hur bevakningen vid gränsen skulle ordnas för att förhindra smittspridning. Karantänstationer skulle uppföras för behandling av smittad person och Medicinalstyrelsen utövade högsta tillsynen. Polis, tull, lots och hamnpersonal hade att vaka över efterlevnaden av kungörelsen och som besiktningsman angavs provinsialläkaren för hälsoområdet. Om ett norskt territorium förklarats smittat skulle länsstyrelsen anordna bevakning och underrätta flyktingar vart de skulle bege sig för hälsokontroll.372 Fram till sommaren 1942 hade emellertid inga förebyggande åtgärder vidtagits av Socialstyrelsen och Medicinalstyrelsen utmed den norsk-svenska gränsen.373
Klädlöss bland norska flyktingar
Det första larmet om att flyktingar från Norge var behäftade med klädlöss kom från ledningen för det nystartade mottagningslägret Kjesäter dit alla norska medborgare fördes från gränsdistrikten. I en skrivelse till Socialstyrelsen i juli 1942 meddelade den svenske representanten i lägret,
371 VA, Landsfogdens i Värmland hemliga arkiv, HBI:4, protokoll avseende inspektioner av gränsbevakningen 11–12 maj, 12–17 augusti och 12 september 1944 samt 3–11 april 1945.
372 Svensk författningssamling, SFS 1920:251, bil II, s. 594–595; Svensk författningssamling, SFS 1934:142, s. 201, 202, 213, 214.
373 Fläcktyfusens spridning i olika tider har bland annat Berndt Tallerud skrivit om i Farsoter genom tiderna, Stockholm 1991.
Harry Horndahl att två flyktingar vid ankomsten haft klädlöss och att flyktingar berättat att fläcktyfus utbrutit i några distrikt i Nordnorge.
Socialstyrelsen reagerade snabbt och anmodade två dagar senare Horndahl att skyndsamt undersöka samtliga omhändertagna i lägret om de företedde
”märken efter klåda å kroppen, särskilt vid halslinningen och i veka livet”.374 Två dagar senare meddelade Horndahl att ytterligare en flykting hade upptäckts med klädlöss och isolerats, medan kläderna skickats till en avlusningsstation. Samtidigt nåddes landsfiskalerna vid gränsen av information från flyktingar att fläcktyfus utbrutit i krigsfångelägren för ryssar i främst Nordnorge. Sjukdomen hade även börjat sprida sig bland civilbefolkningen. De fall som upptäcktes i Kjesäter bland norska medborgare kom också från Nordnorge.375
Förekomsten av smittsamma sjukdomar bland flyktingarna från Norge innebar att gränsbevakningen som under 1940–1942 organiserats som en militär och polisiär säkerhetsåtgärd nu successivt inordnades i de hälsoförebyggande insatserna. Forskarna Malin Thor och Norma Montesino har studerat sambanden mellan migration och folkhälsa. De menar att fokus i det förebyggande hälsoarbetet oftast låg på att minska rörligheten som antogs underlätta spridningen av epidemiska sjukdomar. Under den extremt rörliga period som andra världskriget innebar orsakades den allt mer omfattande gränskontrollen i rädslan för militära angrepp men även i hotet från pandemiska sjukdomar som befarades i samband med krigshändelserna.376
I likhet med gränsbevakningens upplägg byggdes sanitetsfunktionen upp som en resurs under kriget när händelserna inträffade. Olika lokala lösningar utvecklades i växelverkan mellan lokala myndigheter, Kjesäter, Socialstyrelsen och Medicinalstyrelsen. Erfarenheterna från slutet av första världskriget och Spanska sjukans pandemi med miljoner döda gjorde att myndigheterna insåg vikten av att sätta in effektiva skyddsåtgärder.377
Som första åtgärd bestämde Socialstyrelsen i början av augusti 1942 att polisen vid gränsen skulle vara uppmärksam på om en flykting visade symtom på att vara smittad eller om klädlöss kunde misstänkas. I det läget
374 RA, Statens utlänningskommission, lägerarkiv, Kjesäter, BI:3, skrivelse 25 juli 1942.
375 RA, Statens utlänningskommission, lägerarkiv, Kjesäter, BI:3, skrivelser 23, 25 och 27 juli samt 13 augusti 1942.
376 Norma Montesino och Malin Thor, ”Migration och folkhälsa. Hälsovårdspolitiska bedömningar i den svenska flyktingmottagningen under 1940-talets första hälft” i Historisk Tidskrift 2009 nr 1, s. 32–33.
377 Spanska sjukan varade mellan mars 1918 och juni 1920 och mellan 50 och 100 miljoner människor dog, varav 37 000 svenska medborgare. Om epidemins spridning i Sverige se avhandling av Margareta Åman, Spanska sjukan. Den svenska epidemin 1918–1920 och dess internationella bakgrund, Uppsala 1990.
skulle landsfiskalen enligt karantänsbestämmelserna sända flyktingen till närmaste besiktningsman, det vill säga provinsialläkaren.378 Redan en månad senare konstaterade emellertid Socialstyrelsen att åtgärderna vid gränsen varit otillräckliga. En del av de norska flyktingar som hade dirigerats till Kjesäters mottagningsförläggning bar fortfarande klädlöss vid ankomsten.
Kjesäters ledning krävde därför att ytterligare instruktioner lämnades till gränsstationerna om vikten av hårklippning. Även truppavdelningar vid norska gränsen fick order att iaktta försiktighet vid umgänget med ankommande flyktingar. Förekomsten av löss vid ankomsten till förläggningen tydde på att desinficeringen av kläderna hade varit undermålig och det fanns också anmärkningar från flyktingarna mot renligheten i vissa uppsamlingslokaler.379 I Strömstads landsfiskalsdistrikt rapporterades att vare sig kontroll eller behandling utövades.380 De flesta smittade under 1943 hade dock anlänt till Sverige genom Kiruna landsfiskalsdistrikt, där avlusningen vid gränsen varit direkt undermålig. Horndahl anmodade därför rakning när lus eller lusägg konstaterats och desinficering av overaller och sovlokal.381
Fläcktyfusen hade kommit att breda ut sig särskilt i Nordnorge och en flykting norrifrån sade sig ha sett ett femtiotal lik efter sovjetiska krigsfångar som var behäftade med röda fläckar. Det ryktades även att 600 sovjetiska krigsfångar under september och oktober 1942 hade avlidit i fläcktyfus.
Situationen förvärrades av bristen på sängar i Kjesäters förläggning. Det gjorde att några flyktingar tvingades sova i samma säng med risk för smittöverföring.382 Förekomsten av löss vid ankomsten till Kjesäter innebar att flyktingar med klädlöss måste ha rest långa sträckor från gränsen på svenska järnvägar vilket riskerade en ökad spridning av tyfus till svenska medborgare. Slutsatsen var tydlig. Avlusning måste ske så nära den norska gränsen som möjligt. Gränsbevakningen skulle därför i stället för att direkt föra flyktingen till landsfiskalen för förhör först transportera denne till en uppsamlingsstation i avvaktan på läkarundersökning och avlusning vid
378 VA, Landskansliet i Värmlands län, HD:8, cirkulär till polismyndigheten i Värmlands län 6 augusti 1942.
379 RA, Statens utlänningskommission, avdelningen för utlänningsförläggningar BII:18, skrivelse 25 oktober 1942; KrA, Försvarsstaben, C-byrån, B2:2, strängt förtroligt 15 september 1942.
380 RA, Statens utlänningskommission, avdelningen för utlänningsförläggningar BII:18, skrivelse 4 oktober 1942.
381 RA, Socialstyrelsen, avdelningen för utlänningsförläggningar FIj:2, mapp Kjesäter, skrivelse till Socialstyrelsen 28 mars 1943.
382 RA, Socialstyrelsen, avdelningen för utlänningsförläggningar FIj:2, mapp Kjesäter, skrivelser 16 augusti, 19 augusti och 3 oktober 1942 samt 10 december och 28 mars 1943.
speciella sanitetsanläggningar. Ansvaret för transporten lades på landsfiskalen i gränsdistriktet. De som var fria från ohyra skulle först förhöras av fiskalen. Även flyktingar som haft sällskap med en nedlusad flykting måste genomgå samma avlusningsprocedur som den smittade. I proceduren ingick klädernas behandling samt klippning, rakning och badning allt efter den form av ohyra som flyktingen var behäftad med.383
Avlusningsstationerna
Medicinalstyrelsens instruktioner om klädlöss avsåg att förhindra spridning av fläcktyfus, men även allmänhygieniska aspekter ingick såsom avlägsnande av huvudlöss och flatlöss. Avlusningslokalen skulle uppdelas i en oren och en ren sida. Från avklädningsrummet fördes kläderna in i ett rum för cyanvätegasbehandling, medan den nakne själv fördes till ett tvättrum och noggrant rengjordes genom behandling med tvål och såpa. I påklädningsrummet erhölls nya kläder i väntan på de egna klädernas färdigställande. Utrustningen utgjordes bland annat av skyddsdräkter, mekaniska hårsaxar, gråsalva, gasmask och förstoringsglas. Stationerna skulle enligt Socialstyrelsen ligga så nära gränsen som möjligt, helst vid flyktingstråken där det redan fanns tillgång till badhus eller badstuga eller anordning för avlusning, exempelvis vid epidemisjukhus. Valet av lämpliga avlusningsstationer var enligt Socialstyrelsen en fråga för de lokala myndigheterna främst länsstyrelsen, landsfiskalen och provinsialläkaren.384
För Värmland anordnade länsstyrelsen fem avlusningsstationer varav två var kopplade till epidemisjukhus, två till badhus och en var fristående. Det fanns också ytterligare anläggningar i reserv ifall flyktingströmmen skulle öka.385 För Bohuslän och Dalsland organiserades vardera en station i Strömstad och Ed. Gången var att gränsbevakningen först förde flyktingen till ett så kallat härbärge invid gränsen i väntan på transport till sanitetsstationen. Inom Strömstads landsfiskalsdistrikt anordnades en rad sådana inkvarteringsställen fördelade efter bevakningsområdena invid gränsen. I Hogdals polisområde hade fjärdingsmannen anskaffat lokaler för 500 platser i sjöbodar och logar och i Skee polisområde stod nära 250 platser
383 VA, Landskansliet i Värmlands län, HD:8, V.P.M. 25 september 1942 till socialministern.
384VA, Landskansliet i Värmlands län, HD:8, V.P.M. 25 september 1942 från Socialstyrelsen till
Socialdepartementet; LA, Landsfiskalens i Strömstad arkiv, EXIII:1, Instruktion från Medicinalstyrelsen 28 september 1942.
385 VA, Landskansliet i Värmlands län, HD:8, V.P.M. 25 september 1942 samt skrivelse 10 oktober 1942.
klara i Folkets hus, bilgarage och tullbodar. Husen ägdes av hemmansägare, fiskare och gränspoliser men även tullverket ställde upp med lokal.
Gemensamt för byggnaderna var att de låg vid allmän landsväg så att transport snabbt kunde ske till sanitetsstationen för avlusning. För transporterna användes trafik- eller lastbilar som också desinficerades efter varje åktur med flyktingar.386 En gränsbo mindes att de ofta blev ögonvittnen till när den speciella bilen kom farande. Den utgjordes av en lastbil med en masonithytt på lastflaket. När den anlände visste de boende att norska flyktingar hade kommit över Idefjorden under natten.387
I norra Finnskogas glesbygdsområden var vägarna vid gränsen i så dåligt skick att flyktingarna fick gå långa sträckor innan de kunde hämtas och transporteras till avlusning vid epidemisjukhuset i Dalby. Transporten skedde med överbyggd militärlastbil. Vintertid ersattes de kalla och dragiga lastbilarna med uppvärmda personbilar på grund av den stränga kylan. Efter avlusning fortsatte färden med bil till tingshuset i Likenäs, där flyktingarna förhördes och sedan fick stanna i avvaktan på landsfiskalens beslut. För flera sovjetiska krigsfångar antecknades att de omhändertagits och försetts med nya kläder sedan de behandlats vid sanitetsstationen i Värmlands Dalby.388 Endast i en del förhörsprotokoll noterade fiskalerna avlusningen. Exempelvis antecknade Landsfiskalen i Strömstad att tre holländska sjömän rymt från ett fartyg utanför Fjällbacka och att en av dem undergått avlusning vid avlusningsanstalten samt att difteriprov tagits på honom av tjänsteläkaren.389
Resultatet av flyktingarnas läkarundersökning fördes in i journaler. För de flesta angavs ”ej haft tuberkulos, malaria, difteri, gulsot”.390 Det antecknades också huruvida flyktingen varit vaccinerad mot difteri och om difteriprovet var negativt eller positivt. För varje flykting registrerades också ohyra eller ingen ohyra. Under januari 1943 till maj 1945 genomgick i distriktet Finnskoga 4 115 flyktingar läkarundersökning och sanitetsbehandling. Av dessa befanns 23 ha varierande slag av löss och för några få antecknades också loppor. Från och med 1944 togs även difteriprov och ett tiotal visade positiva utslag. Det kan tyckas vara få, men kontakter med svenska medborgare kunde snabbt leda till en pandemi. Med få
386 LA, Landsfiskalens i Strömstad arkiv, EXIII:2, P.M. angående åtgärder för att förhindra spridning av sjukdomar, förteckning 20 september 1943 och rapport 20 september 1943.
387 Carina Ahlqvist, Birgit Skarin Frykman och Annika Nordström (red), Vardagsliv under andra världskriget. Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939–1945, Göteborg 2012, s. 441.
388 VA, Landsfiskalens i Finnskoga arkiv, EXIIb:1, Skrivelse 20 november 1942; VA, Landskansliet, HD:8, Skrivelse 10 oktober 1942.
389 LA, Landsfiskalen i Strömstad, FII:11 och FII:19, P.M. 13 juni 1944 respektive 31 april 1945.
390 VA, Landsfiskalens i Finnskoga arkiv, DXX:1, journal nr 2098, 4 september 1944.
undantag utgjordes de smittade av sovjetiska krigsfångar. Genomsnittsåldern låg på cirka 30 år och bland yrkena fanns främst arbetare men också några studenter, lärare och tjänstemän.391
Vid ett tillfälle hade fem flyktingar rymt från ett fångläger i Våler nära gränsen till Dalarna och norra Värmland. De hade gått genom skogar rakt österut, passerat gränsen till Finnskoga landsfiskalsdistrikt och omedelbart omhändertagits av svensk militär. Under vägen till Sverige hade de övernattat i övergivna bostäder och kommit över civila kläder som ersatt de slitna tyska uniformer de burit i lägret. En av de fem lussmittade visade sig vid undersökningen ha ett positivt difteriprov. Efter avlusningen fick de nya kläder. Var och en erhöll en kostym, underkläder, ytterskjorta, ett par skor och strumpor, hängslen, mössa, näsduk och kam. Avlusningsproceduren för varje flykting tog ungefär sex timmar.392
Utöver löss och olika åkommor var allmäntillståndet dåligt hos samtliga sovjetiska krigsfångar. En fånge ägde ”mycket dåliga kläder (endast trasor), uppbrända. Endast skorna användbara.”393
Flyktingens möte med avlusningen
Hur uppfattade flyktingen mottagningen och den intima kontrollen? Ytterst få beskrev avlusningen i minnesberättelser och brev. Kanske sågs det som självklart för alla de nordbor som hade erfarenhet av karantän efter första världskriget och de följande epidemierna främst Spanska sjukan.
Karantänsystem under denna tid var inget ovanligt i Sverige. En kvinna, som anlände som barn till Finnskoga gränsdistrikt kommenterade dock proceduren:
Svenskene fryktet at de norske flyktningene hadde med seg skadedyr, særlig var de redde for lus […]. Fra Likenäs ble vi derfor kjørt videre til et lite sykehus eller lasarett i Dalby. Vi skulle avluses. Noe så flaut!394
391 VA, Landsfiskalens i Finnskoga arkiv, DXX:1, journalerna från januari 1943 till maj 1945. Se bland annat nr 1510, 1536 och 1539.
392 VA, Landsfiskalens i Finnskoga arkiv, AXI:2, P.M. 27 november 1942 och P.M. nr 264–268, 5 maj 1944.
393 VA, Landsfiskalens i Finnskoga arkiv, DXX:1, journal nr 1525, 9 maj 1944.
394 Citerat i Rimstad 2016, s. 138.
En 12-årig pojke från det judiska barnhemmet i Oslo berättade att sedan barngruppen korsat gränsen vid Finnskoga landsfiskalsdistrikt och omhändertagits av gränssoldater blev de
kjørt til lasarettet i Dalby med militærbil. Vi kom fram sent på kvelden. Der visste de ansatte ikke hva godt de kunne gjøre for oss. […] Deretter ble vi kommandert til å kle av oss, alt tøy skulle vaskes. Svenskene var redde for lus.395
Avlusningsproceduren inklusive transport till sanitetsstationen och vilostunden efteråt tog som nämnts åtskilliga timmar. För de som utsattes för avlusningen kunde den utdragna proceduren te sig oändlig och inte minst efter de dramatiska upplevelser som själva flykten inneburit. En dotter och mor gav i en minnesberättelse uttryck för detta:
Noen timer gikk før vi ble hentet og kjørt til avlusning. Det foregikk på et lasteplan. Alle flyktninger måtte aller først avluses - svenskene ville ikke ha norske lus. Ingen i gruppen hadde lus […]. Klokken 15 gikk ferden videre til en skole i Töksfors der det var køyesenger overalt med hestedekken og en pute til hver, og hvor alle ble stablet inn […]. Etter endeløse timer ble gruppen hentet og avlevert på et hotell samme kveld.396
Av förhörsprotokoll framgår att även andra sjukdomar fanns bland flyktingarna. Vid en läkarundersökning i Charlottenberg konstaterades exempelvis scharlakansfeber hos ett lantbrukarpar vilka genast remitterades till epidemisjukhuset i Årjäng.397 Hos en flykting konstaterades tbc och hos en annan krävdes en skabbkur. I sanitetsjournalerna framkommer också enstaka andra sjukdomar som krävde omedelbar behandling eller uppsikt.398
Förekomsten av klädlöss i Kjesäter var som störst 1942. Under september detta år behandlades 470 flyktingar för klädlöss medan under hela 1943 antalet sjönk till 280. Trots de allt större skarorna av krigsfångar som under 1944–1945 flydde över gränsen minskade successivt antalet fall med klädlöss. Detta ska ses i samband med att sanerings- och avlusningsstationerna vid gränsen hade blivit allt mer rigorösa där efter hand samtliga flyktingar fick genomgå behandling. I Kjesäter konstaterades också
395 Citerat i Rimstad 2016, s. 218–219.
396 Levin 2015, s. 171.
397 VA, Landsfiskalens i Charlottenberg arkiv FV:9, P.M. 16 augusti 1944.
398 VA, Landsfiskalen i Finnskoga arkiv, DXX:1–2, sanitetsjournalerna.
förekomsten av andra sjukdomar hos de anländande flyktingarna såsom tbc, skabb, huvud- och flatlöss. Antalet fall som härrörde från gränsdistrikten i Värmland, Dalsland och Bohuslän var påfallande få jämfört med distrikten längre norrut. Exempelvis härrörde under fyra veckor i augusti-september 1942 20 klädlössfall av 328 från dessa tre gränslän.399
Det nya undergörande medlet
Under det sista krigsåret prövades ett nytt medel i kriget i Stilla havet där fläcktyfus och malaria plågade de amerikanska soldaterna i stor utsträckning.
En docent utsänd av svenska staten för att studera den medicinska forskningen i USA beskrev entusiastiskt vad som varit mest betydelsefullt för att rädda liv undan krigets härjningar:
Svaret kan nog ges utan tvekan. Insektspulvret DDT, som kan sprutas ned under kläderna och dödar alla klädlöss, vilka är den viktigaste överbringaren av sjukdomen fläcktyfus. Avlusningen som förut varit ett nästan olösligt problem, när det gäller stora människomassor, har nu blivit förhållandevis enkel. Även i kampen mot malariamyggan, som betytt så mycket för amerikanska armén i Stilla havet och medelhavstrakterna, är DDT av stor betydelse.400
Citatet visar med vilket allvar de militära myndigheterna såg på de båda sjukdomarnas effekt på stridsviljan bland soldaterna. Idag är det känt att DDT har allvarliga effekter på växter, människor och djur.
Redan under hösten 1944 planerade den svenska staten att använda DDT för att utrota klädlöss. I samband med beredskapsplaneringen för evakuering av flyktingar från Nordnorge in till norra Sverige planerade man för fullständig sanering av flyktingar med bad, hetluftsbehandling och efterföljande DDT-besprutning. Även personal på de tåg som medföljde de icke-sanitetsbehandlade flyktingarna skulle i förebyggande syfte inpudra sina underkläder med DDT-pulver.401
399 Statens utlänningskommission, avdelningen för utlänningsförläggningar mapp Kjesäter BII:18 och BI:3, statistiksammanställningar 1942–1945.
400 ”Kriget och medicinen” i Social-Medicinsk Tidskrift nr 10 1945.
401 V.P.M. från civilförsvarsstyrelsen 24 november 1944, Socialdepartementet, hemlig del, konseljakten, EI:47.