Under den tid, då södra och centrala Norge successivt ockuperades av tyska trupper, trädde den svenska inresekontrollen praktiskt taget ur funktion. Alla anländande norska medborgare mottogos som bekant och omhändertogs efter bästa förmåga.278
Som UD:s citat visar var bristen på militär närvaro vid gränsen i april 1940 sådan att ansvaret för gränskontrollen helt föll på civilsamhällets främsta företrädare landsfiskalerna, som under april organiserade provisoriska bevakningar vid gränsvägar och broar. Strömstads landsfiskalsdistrikt rekryterade i all hast 70 extra poliser. Inriktningen vid rekryteringen var att bereda sysselsättning åt arbetslösa stenhuggare från norra Bohuslän men att dessa då inte skulle vara i värnpliktsåldern. Lönen fastställdes därför till samma nivå som gällde för stenhuggare i området. De extra poliserna utrustades med overall, skärmmössa samt beväpning i form av revolver, träbatong och signalpipa.279 Landsfogden i Värmland rekryterade också dagarna efter 9 april ytterligare poliser. Statspoliser från fem städer i landet överfördes för att förstärka tullstationerna i Värmland. Dessutom rekvirerades 160 extra poliser från boende i gränsbygden, främst bönder och arbetare.280 Hemmansägaren Nils Magnusson berättade många år senare med viss ironi att de stod vid gränsen i vindtygskavajer och snörkängor och med gamla bössor och tomma patronbälten inför hotet av en armédivisions eldstorm. Landsfiskal Valfrid Johansson i Dals Eds distrikt lär enligt vittnen själv ha gått ut i gränsgatan och hängt upp svenska flaggor för att för tyskarna markera den i långa sträckor omärkta gränsen.281
Huvuddelen av år 1940 ägnades åt att steg för steg täppa till luckorna i den svenska gränsbevakningen. Även behoven av fler bevakningstrupper togs upp. Vid exempelvis Vängs tullstation i södra Värmland låg stationen och bebyggelsen tre kilometer från gränsen. Kontrollen kunde därför bara uppehållas genom patruller, men posteringen vid tullstationen bestod endast av två gränsuppsyningsmän vilka förutom stationstjänst och luftbevakning skulle svara för patrulleringen. Den militära bevakningen i samma område
278 RA, UD p 1340, P.M. från UD angående mottagande av norska flyktingar den 30 maj 1940.
279 LA, Landsfiskalens i Strömstad arkiv, BI:1, skrivelse från landsfiskalen 15 augusti 1941; LA, Landsfogdens i Göteborgs och Bohus län arkiv, DVIII:2, odaterad skrivelse 1940.
280 VA, Landsfogdens i Värmland hemliga arkiv HDI:1, skrivelse från Landsfogden 10 april 1940, dnr 60/1940.
281 Williams 1989, s. 302, 400–401.
omfattade nio landstormsmän som hade att patrullera ett omfattande område dygnet runt. Följden av den underdimensionerade personalstyrkan blev att en stor mängd ortsbor under helgerna begav sig till den obevakade gränsen och samtalade med de tyska posteringarna. De tyska soldaterna var enligt landsfiskalen i Årjäng utrustade med parlörlexikon på olika språk och risk fanns att olämpliga upplysningar kunde utlämnas av befolkningen till tysk militär om befästningar och truppförläggningar på den svenska sidan. Ofta bestod kontakterna mellan tyska och svenska soldater i försäljning eller smuggling av sprit och snus. En tysk postering bestående av SA-män invid gränsen bedrev enligt en av de svenska gränsuppsyningsmännen försäljning såväl i hela flaskor som supvis och denne misstänkte att soldater ur de svenska linjetrupperna terrängledes tagit sig fram till den tyska posteringen.
Tullmannen hade nämligen noterat att många linjesoldater periodvis varit svårt ankomna av sprit som knappast kommits över på legalt sätt. Även norska gränsbor ville byta sprit mot snus med de svenska soldaterna och ofta inleddes kontakten enligt en lantstormsofficer med att norrmännen låtsades vara ute i skogen för att plocka bär eller för att söka efter bortkomna kreatur.
Polisen vid landsfiskalskontoret i Järnskogs distrikt sökte få fram uppgifter om den påstådda gränstrafiken genom förfrågan hos olika gränsbor men konstaterade uppgivet att ingen kunnat lämna några upplysningar.282 Gränsbevakningen skulle således inte bara skydda gränsen mot flyktingar utan även förhindra smuggling och fraterniseringar mellan svenska och tyska soldater.283
För gränskontrollen i Värmland under april och maj 1940 utfärdade landsfogden successivt instruktioner anpassade till det hastigt uppkomna läget. I riktlinjerna som utfärdades ett par veckor efter den 9 april frångick länsmyndigheten de dittills stränga visumkontrollerna för att komma in i Sverige. Nu angavs att civila flyktingar endast behövde redovisa intyg om namn och födelseår. För dem som inte ägde ett sådant intyg var det tillräckligt om personen kunde uppge en bostadsadress i Sverige och att flyktingen i övrigt befanns förtroendegivande. De som inte föll inom dessa kriterier skulle inhysas på orten och ställas under uppsikt av polismyndigheterna medan de som uppgav sig vara politiska flyktingar skulle tas i förvar. De lokalt utfärdade bestämmelserna var främst skrivna för att så smidigt som möjligt kunna ta emot den stora grupp som flydde hals
282 KrA, Karlstads försvarsområde, stabsavdelning I, B:1, skrivelse 30 augusti 1940 från tullstationen i Hån.
283 KrA, Karlstads försvarsområdet, stabsavdelning I, B:1, skrivelse 27 augusti 1940 från Gränstullkammaren i Karlstad.
över huvud undan krigshändelserna i Norge. ”Icke önskvärda element”
avvisas vid gränsen och det var landsfiskalens och gränsbevakningens uppgift att avgöra vilka dessa var. Som tidigare nämnts dolde sig i begreppet bland annat de grupper som enligt utlänningslagen skulle avvisas oavsett om de var flyktingar eller inte. Detta gällde främst ”tattare” och ”zigenare”.284
Ryktessmideriet och spionjakten
Att gränskontrollen satts ur spel genom de omfattande flyktingströmmarna resulterade i att ryktesspridning och främlingsskräck fick god näring hos en orolig befolkning. Exempelvis varnade Strömstads Tidning för ”falska”
flyktingar som ”lockades att fiska i grumligt vatten”.285 Särskilt framhölls att
”tattare” utgav sig för att vara norska flyktingar för att få allmänhetens välvilja. Tidningen avslutade med att påminna läsarna om att inga äkta norska flyktingar någonsin bettlade eller drev ”nasarehandel”. Såväl hos myndigheterna som på tidningarnas redaktioner var vissa grupper uttalat inte välkomna.286 Rädslan för den inre fienden var samtidigt stor vilket i rådande läge avsåg nazisympatisörerna. Bland annat tog det sig uttryck i anmälningar om landsförräderi mot polis, militär och ämbetsmän i länet. Tre polischefer utpekades som femtekolonnare.287
Ett rykte under de första veckorna gick ut på att Tyskland stod i begrepp att anfalla Sverige genom Värmland. I ett telegram från militärbefälhavaren för västra Sverige till Karlstads försvarsområde vidarebefordrades rykten från privatpersoner i Oslo att tyskarna avsåg skruda sig i norska uniformer och därefter utföra kuppförsök mot Sverige.288 Stabschefen hade därefter skickat meddelandet vidare till gränstrupperna i Årjäng och Töcksfors.289 Landshövdingen i Värmland manade nu i de lokala dagstidningarna att detta hysteriska ryktessmideri måste få ett slut. Också Karlstads Tidning krävde moralisk samling mot ryktesspridningen och att nervkrigare måste hållas kort för att befolkningen inte skulle hemfalla åt klenmodighet och defaitism.
Samtidigt spädde tidningen på oron hos befolkningen genom att antyda att dunkla krafter ville skapa misstro mot landets ledning.290
284 VA, Landsfiskalens i Charlottenberg arkiv, F III:1, P.M. ang. gränsövervakning i Värmland 27 april 1940.
285 ”Flyktingströmmen har ännu ej sinat” i Strömstads Tidning 25 april 1940.
286 ”Flyktingströmmen har ännu ej sinat” i Strömstads Tidning 25 april 1940.
287 VA, Landskansliet i Värmlands län, EH:1, landsfogdens verksamhetsberättelse för 1940.
288 KrA, Karlstads försvarsområde, stabsavdelning I, B:1, Telegram 14 april 1940.
289 Kaijser p. 36, s. 7.
290 ”Moralisk samling mot ryktessmidare” i Karlstads Tidning 18 april 1940.
Ett av många telegram byggt på rykten om förestående tyska kuppförsök. KrA, Karlstads försvarsområde, Stabsavdelning I, B:1, telegram 14 april 1940.
Årsrapporterna från Värmlands och Älvsborgs län visade dock att det fanns visst fog för vaksamhet. Sammanlagt anhölls eller kvarhölls 42 personer under 1940 i de båda länen för spioneri och misstänkt förräderi.
Nära 340 personer var föremål för post-, telefon- och telegramkontroll och cirka 100 för husrannsakan.291 Såväl nazister, kommunister som så kallade Englandsvänner var i gränsområdena kartlagda för att kunna omhändertas beroende på från vilket land ett angrepp skulle komma och det bedömdes således inte som helt uteslutet att ett anfall även kunde komma från de allierade. I Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län fanns 1942 cirka 230 nationalsocialister registrerade som skulle tas omhand vid ett tyskt angrepp.
De flesta skulle föras till Mässhallen i Göteborg i avvaktan på mer stadigvarande förläggningar inåt landet.292
291 LA, Landsfogdens arkiv Älvsborg, koncept, hemliga arkivet, CIV, rapporter 15 och 16 december 1940;
VA, Landsfogden i Värmlands län, hemliga arkivet HD:1.
292 LA, Landsfogdens arkiv i Älvsborgs län, CIV, koncept till hemliga handlingar, skrivelse 7 april 1942;
LA, Landsfogden i Göteborgs och Bohus län, DVIII:2, skrivelse 10 november 1943.