Under 1944 och 1945 började Sverige planera för att kunna motta omfattande flyktingströmmar när krigsslutet närmade sig. Främst gällde det flyktinginvasioner över landgränsen i norr, över Östersjön och söderifrån.
Men oron över vad som skulle hända om ockupationsmakten i Norge inte gav upp kriget var också stor. I oktober 1943 fick därför en rad myndigheter i hemlighet uppdrag av socialminister Möller att planera för omhändertagandet av eventuella flyktingströmmar från Sveriges grannländer. En särskild planläggning behövdes för de särskilda åtgärder krävdes vid befarad massflykt. För samordningen av utredningsinsatserna bildades en grupp med representanter för Försvarsstaben, Medicinalstyrelsen, Sjukvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen, statspolisen och Statens utrymningskommission under ledning av Folke Bernadotte vid Försvarsstaben.402 Främst befarades en flyktinginvasion från grannländerna.
Massflykten från Norge beräknades i första hand utgöras av tusentals krigsfångar och flyende tyska soldater. Från Danmark och de baltiska områdena uppskattades dock flyktingströmmarna anta måttliga dimensioner med hänsyn till de begränsade transportmöjligheterna över Öresund och Östersjön. Kommissionen gjorde också antaganden om den troliga storleken på flyktingtillströmningen. Över landgränsen från Finland beräknades
”100 000 eller t o m flera hundratusen flyktingar” med en invasionsström som kunde omfatta 10 000 personer eller mer per dygn.403
I planeringen beskrivs omhändertagandet vid stora flyktingströmmar: Vid gränsen skulle flyktingarna mottas av militära myndigheter som dirigerade dem till uppsamlingsplatser. Dessa skulle ligga så nära gränsen som läget tillät och helst ihop med sanitetsstationen. Flyktingarna skulle inrymmas i militärbaracker. Polisundersökningar, registreringar och framtagningen av ID-bevis skulle genomföras på platsen och likaså en summarisk läkarundersökning samt avlusning vid sanitetsstationer. Efter vistelsen på uppsamlingsplatsen transporterades flyktingarna till karantänläger där de skulle stanna i cirka fjorton dagar och där närmare läkarundersökningar vidtogs. Från karantänlägren skedde sedan transport till mer permanenta förläggningar.404
402 RA, Statens utrymningskommission, hemliga arkivet BI:1, V.P.M. december 1943.
403 RA, Statens utrymningskommission, hemliga arkivet, BI:1, s. 14–15, V.P.M. oktober 1943.
404 RA, Statens utrymningskommission, hemliga arkivet, BI:1, s. 3–14, V.P.M. oktober 1943.
I juni 1944 behandlades frågan om massflykt i riksdagen där den dåvarande statssekreteraren Tage Erlander i socialdepartementet förklarade att Sverige kunde stå inför problem av sådan storlek att det kunde innebära ingrepp på praktiskt taget hela landets livsföring.405 I september 1944 utfärdade regeringen föreskrifter som byggde på det utarbetade förslaget.
Här betonades särskilt de civila myndigheternas ansvar för civila flyktingars mottagande inklusive desertörer och krigsfångar. De militära myndigheterna skulle svara för militära flyktingar. Åtgärderna inom varje län samordnades av länsstyrelsen som initierade samarbete med lokala myndigheter och med frivilliga organisationer såsom Röda korset och Lottakåren.406
Kriget i norra Finland – plan och verklighet
Under kriget i norra Finland från september till oktober 1944 prövades för första gången den upprättade evakueringsplanen vid massflykt. Cirka 60 000 personer samt tusentals kreatur evakuerades över Torne älv under några få dagar. Problem uppstod emellertid mellan plan och verklighet. Den snabba tillströmningen innebar att befolkningen tog sig över gränsälven på en mängd ställen mellan uppsamlingsplatserna vilket gav upphov till som det uttrycktes av den grupp som utvärderade evakueringen ett flertal friktionsanledningar. Avsikten var att flyktingarna skulle ta sig till fots till uppsamlingsplatserna sedan de korsat gränsälven men då flyktingarna främst bestod av kvinnor, barn och åldringar var detta svårt att genomföra.
Dessutom befanns de flesta vara i dålig kondition och anlände i sådana mängder att de snabbt behövde föras undan från gränsområdet. En följd blev, att sanitetsbehandlingen inte gick att genomföra omedelbart vid gränsen utan blev förskjuten inåt landet. Vid ett särskilt möte mellan olika militära och civila myndigheter framhöll generalläkaren att de civila myndigheterna inte
varit rustade för att taga emot dem [flyktingarna] från medicinsk synpunkt. […]
Man bör ha en medicinsk spärr. Men var skall den sättas in? Vid de av militären bevakade gränserna, som fallet var nu i Norrland eller så snart flyktingen kommer in på civila anstalter.407
405 Slutet riksdagssammanträde protokoll AK 29 juni 1944, s. 615. Se även kapitel två.
406 RA, Statens utrymningskommission, hemliga arkivet BI:1, skrivelse 1 september 1944.
407 RA, Medicinalstyrelsen, lasarettsbyrån, beredskapsavdelningen, FIC:2, protokoll den 7 november 1944 angående tillgodogörande av erfarenheter från omhändertagande av flyktingar vid svensk-finska gränsen, s.
2.
Evakueringsplanen byggde på en medicinsk spärr vid gränsen men mötesdeltagarna var klara över att en sådan organisation inte gick att genomföra vid stor tillströmning. Generalläkaren efterlyste därför behovet av bestämda föreskrifter om hur organisationen skulle utformas utifrån erfarenheterna av evakueringen av befolkningen i norra Finland.408
Beredskapen för större flyktingströmmar från Norge
I slutet av 1944 befarades omfattande flyktingströmmar som följd av den tyska reträtten i Nordnorge. Uppemot 250 000 personer beräknades komma att överskrida landgränsen mot Norrbottens och Västerbottens län.409 När krigsslutet närmade sig ökade också oron om ockupationsmakten i Norge skulle fortsätta striden även efter en tysk kapitulation. Tysk trupp och polis befarades i det läget hålla sig kvar i Osloområdet då alla dalgångar och förbindelser ledde dit. Flyktingströmmen från det tätbebyggda området mellan Oslo och Trondheim hotade i det fallet välla in i Dalarna.410 Den 23 mars 1945 utsände därför Civilförsvarsstyrelsen riktlinjer för en eventuell massflykt från Norge. Riktlinjerna byggde på de nämnda direktiven från Socialdepartementet men också erfarenheterna av flyktingströmmarna till Sverige från norra Finland och norra Norge. Civilförsvarsstyrelsen betonade de civila myndigheternas ansvar för flyktingarnas mottagande och framhöll att de militära myndigheterna endast i samband med en allierad invasion av Norge skulle åläggas det direkta ansvaret. En sådan invasion var emellertid enligt styrelsen inte trolig med hänsyn till krigsutvecklingen på kontinenten.
Däremot kunde massiva flyktingströmmar uppstå till följd av livsmedelsbrist i Norge eller ett ökat tryck på befolkningen från ockupanternas sida.
Vissa uppdelningar mellan militära och civila myndigheter planerades om delar av de tyska stridskrafterna i Norge sökte sig till Sverige för att bli internerade eftersom internering av soldater var ett militärt ansvar. De polisiära uppgifterna låg däremot helt på polisen. Då flyktingströmmen i ett extremläge kunde vara mycket heterogen, behövde flyktingarna enligt civilförsvarsstyrelsen uppdelas direkt vid uppsamlingsplatserna utmed
408 RA, Medicinalstyrelsen, lasarettsbyrån, beredskapsavdelningen, FIC:2, protokoll den 7 november 1944;
RA, Medicinalstyrelsen, lasarettsbyrån, beredskapsavdelningen FIC:1, skrivelse den 12 november 1944 angående redogörelse för evakueringstjänsten vid svensk-finska gränsen 10 september – 12 november 1944.
409 KrA, Beredskapsverket, avd. 6:1, VI, V.P.M. 21 november 1944 ang. mottagandet av flyktingar från norra Norge; RA, Socialdepartementet, konseljakten, hemlig del EI:47, hemlig skrivelse 24 november 1944.
410 RA, Medicinalstyrelsen, lasarettsbyrån, beredskapsavdelningen, FIC:2, protokoll den 7 november 1944, s. 9.
gränsen. Det gällde främst tysk militärpersonal, tyska civila flyktingar och förrymda sovjetiska krigsfångar. Det var också viktigt att hålla isär quislingar från norska patrioter och därför betonades samarbetet med de norska legala myndigheterna.411 Planer utarbetades för att kunna ta emot omfattande flyktingströmmar från Danmark och Tyskland. Också denna behövde summariskt fördelas på kategorier efter ankomsten till Sverige.412
Sammanfattning
Tablå 4.2: Sammanfattning av den organisatoriska uppbyggnaden av gränsområdets vakthållning 1940–1945
År, bestämmelse Händelse
16 februari 1940 SFS 1940:92, Skyddskungörelse.
April-maj 1940 Första preliminära organisationen: Landsfiskalen rekryterade gränsbor som hjälppoliser för gränsbevakningen. Militär linjetrupp biträdde från och med maj 1940.
24 maj 1940 SFS 1940:383, Bevakningskungörelse. Militär bevakningspersonal hade rätt
att gripa misstänkta personer vid gränsen. Civila personer överlämnades till polismyndigheten.
Hösten 1940 Stora luckor i bevakningen. De militära gränsförbanden drogs bort från gränsen utan samråd med de civila myndigheterna. Oklart ansvar militär-civila.
Årsskiftet 1940/1941
Första lokala gränsplanen för Värmland upprättad. Fokus på samordning polis, tull och militär. Även för Dalsland och Bohuslän upprättades planer.
17 februari 1942 SFS 1942:59, Gränsbevakningskungörelse: Ramar inom vilka varje län fastställde lokal plan för gränsbevakningen. I Värmland kombinerades rörliga militärpatruller med stationär tull och polis. Varje myndighet hade dock sin egen befälsordning.
Under 1944 Polis, tull, militär och passpolis arbetade fristående från varandra och länsstyrelse och landsfogde saknade formella befogenheter att utöva den samlade ledningen. Övervakningen av flyktingar från sjön var ofullständig.
1 januari 1945 SFS 1944: 728–732: Gränsövervakningskungörelse: Länsstyrelse och
landsfogde svarade för formell ledning i fredstid, medan militär myndighet tog över, när krigshandlingar inträtt.
Av tablå 4.2 framgår hur gränsbevakningen byggdes upp av de lokala myndigheterna för att sedan i växelverkan med Socialstyrelsen och Medicinalstyrelsen formas till 1945 års gränsövervakning för alla flyktingströmmar till riket. Under 1940 och 1941 härskade ännu ett
411 LA, Landsfogden i Göteborgs och Bohus län DVIII:28, skrivelse 23 mars 1945 från Civilförsvarsstyrelsen.
412 RA, Justitiedepartementet, hemlig konseljakt nr 6, V.P.M. 11 april 1945.
sektoriellt tänkande hos gränsens olika myndigheter. Landsfogdens samordning av gränsbevakningen begränsades av att tull, passpolis och militär var underställda olika centrala myndigheter. Gränskungörelsen i februari 1942 avspeglade detta förhållande. Länsstyrelsen skulle visserligen svara för en plan för gränsbevakningen men gavs inga befogenheter för samordningen. Först i den nya gränskungörelsen i januari 1945 gavs länsstyrelse och landsfogde den samlade formella ledningen i fredstid och den militära när krigshandlingar inträtt.
Under de första krigsåren utgick bevakningen från vakthållning mot
”främmande element” men steg för steg utvidgades den till att också förhindra smittspridning genom de ankommande flyktingarna. Även här utarbetades olika lokala lösningar utifrån mellankrigstidens kungörelser om smittskydd och karantänstationer. Utfallet vid norska gränsen kunde utläsas av Kjesäters ledning där efterkontroll av folkhälsan gjordes hos alla nya flyktingar. De lokala lösningarna vid gränsen utvecklades alltså i samverkan med Kjesäter och Medicinalstyrelsen.
5. Flyktinggruppernas numerär och kännetecken
Under de fredstida förhållandena i slutet av 1930-talet och fram till april 1940 kunde ännu Socialstyrelsen och UD avgöra vilka flyktingkategorier som skulle mottagas. När flyktingströmmarna från Norge vällde in över gränsen var det som tidigare nämnts emellertid inte längre möjligt att noga undersöka flyktingens bakgrund och därmed välja ut vilka som skulle omhändertas. I de allra flesta fall mottogs flyktingar oavsett bakgrund. Men det var inte en homogen grupp som sökte skydd och kategorierna kom att växla markant under olika tidpunkter under kriget vilket satte press på hur mottagningen skulle organiseras. Följande genomgång vill ge en bild av flyktingarnas bakgrund och flyktmotiv som hade betydelse för hur de skulle bemötas i Sverige. År 1940 redovisas separat mot bakgrund av att den omfattande och hastigt uppkomna flyktingströmmen under april och maj ledde till att ytterst få flyktingar registrerades. För 1941–1945 upprättades däremot ett registreringssystem med förhörsprotokoll för varje flykting där flyktingens bakgrund och flyktmotiv framgick.
Diagram 5.1: Norska medborgare, som 1941–1945 mottogs i de svenska gränslänen.413
Källa: LA och VA, landsfiskalernas arkiv, förhörsprotokoll 1941–1945; NAV, Flyktningekontoret, S-6753, serie D 11 nr 1991 mappe 2 och nr 1989 mappe nr 1, rapport 30 augusti 1945.
Anm. De tre undersökta länen avser Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Värmlands län.
413 Förutom de tre länen i undersökningen hade Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län gräns till Norge.
Totalt registrerade Norges flyktingkontor i Stockholm cirka 46 200 norska medborgare som flyktingar till Sverige under 1941–1945. Omkring 30 100 av dessa inkom i de tre undersökta länen (Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län). Det resterande antalet 16 100 gällde således de fyra nordliga länen. Som diagrammet visar var utvecklingen likartad för både de södra och norra gränslänen samtidigt som antalet varje år var högre för de tre undersökta länen jämfört med de fyra norra.414
Utöver de norska medborgarna inkom från Norge även några tusen icke norska medborgare vilka aldrig tidigare tagits med i beräkningarna av flyktingströmmarnas omfattning från Norge. För de tre undersökta länen uppgick antalet till cirka 1 900 medan för de övriga fyra länen antalet är oklart. Det torde dock röra sig om åtskilliga tusen individer med hänsyn till att främst sovjetiska krigsfångar flydde från de olidliga förhållandena i Nordnorge och att de intensiva striderna i norra Finland och Nordnorge ledde till omfattande deserteringar av tyska soldater som sökte fly till Sverige.415 En mer preciserad beräkning av dessa kategorier kräver emellertid genomgångar av landsfiskalernas och landsfogdarnas arkiv i de berörda länen vilket ligger utanför denna avhandlings ramar. Det totala antalet flyktingar som korsade den norsk-svenska gränsen 1941–1945 kan således sammanfattningsvis inte helt preciseras men torde röra sig om minst 50 000 till 52 000 personer. För 1940 beräknades cirka 10 000–15 000 flyktingar ha inkommit, men underlag för en mer precis omfattning saknas.
Totalt innebär det att antalet civila flyktingar från Norge 1940–1945 därigenom bör ha uppgått till mellan 60 000 och 67 000 individer.
De militära flyktingarna rörde sig om mycket små grupper som överskred gränsen till Sverige. Det kunde exempelvis gälla nödlandande flygare av tyskt, brittiskt eller amerikanskt ursprung. Även en del besättningar i allierade plan som nödlandade i Norge lyckades fly över gränsen till Sverige.
Vid ett bombanfall över Norge blev exempelvis ett amerikanskt plan nedskjutet. Besättningen tillfångatogs utom en löjtnant som tog sig till Sverige sedan norrmän hjälpt honom med mat och kläder.416 Det mest omfattande överskridandet av den svenska gränsen företogs emellertid i april 1940, då en norsk division på uppemot 5 000 man flydde över gränsen till
414 NAV, Flyktningekontoret, S-6753, serie D 11 nr 1991 mappe 2 och nr 1989 mappe nr 1, Rapport 30 augusti 1945. Se även Grimnes, 1969, s. 31, 53, 55, 300–303.
415 Se bland annat Soleim, 2009.
416 VA, Landsfiskalens i Järnskog arkiv FI:17, P.M.18 februari 1944. En liknande händelse framgår av LA, Landsfiskalens i Strömstads arkiv, FII:19, P.M.5 maj 1945.
Värmland. Tillsammans med andra spridda norska soldatgrupper internerades totalt cirka 6 000 norska soldater i Sverige så länge kriget i Nordnorge 1940 varade.417 Antalet flyktingar under hela kriget 1940–1945 från Norge till Sverige – civila som militära – bör därför snarare ha uppgått till minst 70 000 individer.