Vad som visar sig i enkäterna vi fått in av förskolecheferna finns ingen vidare/större reflektion kring deras ansvar angående barn i behov av särskilt stöd. Cheferna uttrycker att styrdokument, så som läroplan och skollag, är det som ska följas. ”Det är uttryckt i skollag och läroplan” (Enkätsvar F6), ”Förskolechefen har huvudansvaret i enlighet med styrdokumenten” (Enkätsvar F4).
Av pedagogernas enkätsvar får vi reda på att erfarenheter från verksamhet ute på förskolor är det som gett mest kunskap inom området med barni behov av särskilt stöd. Kunskapen från deras grundutbildning har inte varit något de har varit nöjda med eller tyckt varit tillräcklig. Utan poängterar att erfarenheter från verksamheter samt fortbildning varit den främsta kunskapskällan.
I min utbildning fick vi inte så mycket kunskap om barn i behov av särskilt stöd. Hade dock önskat mycket mer. Har ej gått extra utbildning, utan går på erfarenheter. Behöver jag eller arbetslaget info om något specifikt får vi söka kunskap när behoven uppstår (Enkätsvar P7).
Det finns även de som varit nöjda med sin utbildning och som anser att de fått ut tillräckligt för att kunna arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Men även de poängterar vikten av att erfarenheter spelar roll i arbetet.
Man har fått övergripande kunskap genom utbildningen. Jag har fått extra utbildning och gått på föreläsningar, läst böcker. Beroende av vilket stöd som behövs t.ex. miljön går jag ibland efter erfarenhet (Enkätsvar P16).
I min utbildning har jag fått med mig en stor erfarenhet, teckenspråk men även annat som gett mig lite erfarenhet. Men annars är det mest allt jag lärt mig under dessa år ute på förskolor (Enkätsvar P3).
Vad litteratur och forskning kommit fram till är att det behövs inte bara baskunskap som utbildningen tilldelar, utan att även mer specialinriktade kunskaper kan vara av stor användning. En stor uppsättning av metoder för att kunna möta alla barn där de finns i sin egen utveckling och fånga in dem i verksamheten är också något som behövs. Erfarenheter anses vara till nytta när de kan användas på ett klokt sätt. Det har inget att göra med mängden av erfarenheter. Det behövs även kunskap om vad som ligger till grund för ett barns beteende för att lättare kunna förstå vad en metod ska användas för (Asmervik, 2010; Gerland, 2009; Hellström, 1993).
- 33 -
När verksamheten ska anpassas så genomgår miljön en förändring. De som valt att nämna miljön på denna fråga är inte många men trots det är det något viktigt när litteratur och forskning får komma in i sammanhanget. Anpassningen kan ske genom ommöblering, gruppanpassning (så som mindre grupper) eller materialanpassning. ”Man kan dela in barnen i mindre grupper, anpassa material som passar barnet, arbeta enskilt med barnet” (Enkätsvar P4).
Det kan vara att man grupperar barnen på annat sätt, ändrar typiskt i miljön (möblerar om, flyttar material). Tränar det som behöver tränas på, planerar för behoven (Enkätsvar, F10).
Att respondenterna väljer att svara att miljön anpassas och grupperna blir mindre ger oss en bild över vad som bland annat har fungerat i deras arbete med barn i behov av särskilt stöd. Det är som sagt delvis miljön i verksamheten som påverkar om ett barns behov är av ett särskilt slag som behöver stöd. Detta behov kan te sig på diverse sätt och stödet ges därefter.
I stort sett är majoriteten av förskolechefer och pedagoger av uppfattningen att det är viktigt med en diagnos för resurstillgången. Men de var överens att det inte var viktigt för pedagogerna att barnen hade en diagnos eftersom de anpassar verksamheten efter alla barn
. Vad som kan utläsas av enkäterna finns det en tydlig uppdelning av för och emot diagnoser av barnets behov/problem. Det är som sagt viktigt med diagnos för att få en resurs, men även för att veta hur man ska agera.
Verksamheten skall anpassas efter varje barns behov så en särskild diagnos tycker jag inte är viktig i förskolan på barnen. Barnen kan då lätt bli stämplade och man skyller på diagnosen istället för att anpassa verksamheten (Enkätsvar P5).
En pedagog har svarat att för att enklare få en resurspersonal krävs det ofta att det finns en diagnos eller att barnet kommer få en inom snar framtid, ”För att få en resursperson behövs det oftast en diagnos eller att den är på väg. Men det beror också på efterfrågan och hur barnets behov ser ut” (Enkätsvar, F6).I styrdokumenten står det att en diagnos inte ska vara avgörande för tilldelningen av resurs till barnen. Det finns de som svarar på enkäten i samma anda. ”Inte av större vikt” (Enkätsvar F1), samt ”Förskolans uppgift är att anpassa verksamheten för alla barn som vistas där. Diagnos är en förklaring/förståelse kring vad/varför barnet har svårigheter/annorlunda färdigheter” (Enkätsvar, P6).
De olika citaten speglar vad som framkommit i enkäterna och de olika uppfattningarna om diagnos säger en del om vilka möjligheterna är för att kunna få resurser. Pedagogerna samt förskolecheferna svarar utefter sina erfarenheter och då ser man att en diagnos oftast har varit till stor hjälp i ansökan om resurstilldelning. Detta strider emot vad som står i de Allmänna
- 34 -
råden om kvalitet i förskolan (2005), där en diagnos inte ska spela någon roll i tillgången till resurser.
- 35 -
5 Slutsats och diskussion
Vi valde att göra denna undersökning för att vi känner ett stort intresse för detta område och har båda stött på barn i behov av särskilt stöd men inte riktigt vetat hur vi skall agera. Vi ville veta hur pedagogerna väljer att anpassa sin verksamhet för att själva få en insikt i vilka möjligheter som finns och hur vi vill arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Samarbetet mellan förskolechef och pedagoger är viktigt och vi ville veta hur pedagoger och chefer själva upplevde samarbetet. Utifrån våra frågeställningar och enkäter har vi kunnat avläsa var centrum finns i arbetet med barn i behov av särskilt stöd, utifrån respondenternas synvinklar.