Avslutande diskussion

Resultatet pekar på att det finns ett stort behov för lärare att diskutera pedagogik utifrån övergripande samhällsförändringar och hur det avspeglar sig i deras vardag. Det framstår också som att dessa diskussioner bör initieras och underhållas av skolledningen.

Diskussionen fortsätter här kring de teorier av och Bronfenbrenner och Antonovsky som har tagits med i arbetet. Bronfenbrenner (1976) har bidragit med en systemteoretisk teori som har tagits med för att ge arbetet om bemötande mellan lärare-elev den relationella karaktär som genomsyrar hela arbetet. Bronfenbrenner visar på betydelsen av att se barns utveckling och uppväxtmiljö som en helhet. Detta anser jag också vara riktigt och för att kunna se helheten ska man också kunna se delarna, ett specialpedagogiskt perspektiv Därför har också Bronfenbrenner delat in sin teori i fyra system mikro-, meso-, exo- och makrosystem. I mikrosystemet är eleverna, på den gymnasieskola jag undersökt, från socio-ekonomiskt och kulturellt mycket skilda delar av staden. Detta innebär att de har mycket olika förutsättningar

med sig i bagaget till denna skola. Många har dessutom sina rötter i ett annat lands system och detta är ytterligare en bidragande orsak till varför bemötande inte alltid stämmer hela vägen. I det invanda mikrosystemet finns ganska ofta omedvetenhet. Just därför, tror jag, att diskussioner omkring dessa olikheter och likheter är mycket berikande ur alla synvinklar, inte minst bemötande. Detta är viktigt ur mångfaldssynvinkel.

I mesosystemet utvecklas detta till att infatta sådana diskussioner mellan hem och skola. Skolan kunde göra mycket föra att få sådana diskussioner att genomsyra föräldramöten och - träffar, menar jag. I sådana meningsskapande diskussioner flyttas ofta fördomar och broar till förståelse och vänskap byggs upp, enligt min erfarenhet. Alla förändras av sådana diskussioner och möten. Detta genererar på sikt ett bättre bemötande från alla håll.

I exosystemet går Bronfenbrenner över till att tala om där förvaltningar och kommunekonomi spelar roll. Resurser kommer ofta att handla om kronor och ören, det är en del av den verklighet vi lever i. Om en förvaltning måste dra ner på lärarantal och öka elevtätheten så påverkar det naturligtvis förutsättningarna att, som i denna studie - skapa goda bemötandesituationer. På ett annat plan börjar jag tänka att det också handlar om hur högt samhället värderar lärare och ungdomar, ett indirekt bemötande. Det sätter också en prägel på vad kunskap är.

I makrosystemet ses samhällsstrukturen mer övergripande. De ideologiska och ekonomiska och politiska systemen bör gärna ha en trovärdighet. Möjligheten/Risken, som jag ser det, är att det i denna studie inte var några problem överhuvudtaget att hitta styrdokument och forskning som styrkte hur viktigt bemötande mellan lärare-elev är ur samhällssynvinkel. Ändå kan lärare och elever inte leva upp till det fullt ut, och detta skapar stress och förvirring. Jag tänker att systemen inte riktigt hänger samman, vilket i sin tur kan göra att bemötande mellan lärare-elev inte får det mest optimala förutsättningarna. Här är den specialpedagogiska nischen.

Detta leder mig över till Antovoskys teori om Känsla av sammanhang. Antonovsky (1991) menar att en person med hög KASAM lättare kan klara livets svårigheter och att detta är salutogent. Jag tror att det är viktigt att ha ett salutogent synsätt på undervisningen och att fokusera på elevens starka sidor och det eleven är bra på. Ett salutogent arbete innebär för mig att påverka eleverna till att upptäcka sina egna resurser genom att locka fram dem. Detta är den stora utmaningen för alla som arbetar i skolan. Specialpedagogen har särskilt stort ansvar för att ha ett övergripande ansvar för utvecklingen av skolans pedagogik så att den passar alla elever. Jag anser att lärare har en stor roll att arbeta för att stärka KASAM och därmed öka chansen för ungdomen att välja rätt väg. Den som leder till att individen får ett framtida

önskat levnadssätt. Antonovsky skriver om adolescensens betydelse för KASAM här får jag ytterligare stöd hur viktigt det är att lärare som har hand om ungdomars utbildning och träffar dem en större del av dagen verkligen arbetar för att bemötandet ska stärka eleven. De ska få en så stark KASAM som möjligt. Skolan är ju en av de psykosociala miljöer människan oftast vistas i under sina första tjugo år.

I adolescensen är man alltså mycket påverkbar. Antonovsky tar upp några faktorer som gäller arbetet i vuxenlivet. Dessa faktorer kan även överföras till skolan, som ju är ett slags arbete för eleven. Antonovsky menar att känslan av meningsfullhet påverkas av att känna ”glädje och stolthet” i arbetet och att eleven själv kan bestämma över sin situation. Den som känner att han har möjlighet att välja uppgifter, arbetsordning och takt upplever meningsfullhet. Många elever har alldeles för hög arbetsbelastning idag. De har alldeles för många ämnen och för många lärare, anser jag. De går till för många olika klassrum. Om en elev inte läste så många ämnen med så många lärare och på så många skilda platser skulle detta vara faktorer som kunde påverka hanterbarheten i positivare utsträckning. Jag anser att det skulle vara bra om eleven läste färre ämnen och kunde kombinera detta med praktikplats eller det som förr kallades lärlingsplats. Antonovsky tar upp de sociala relationernas betydelse för förutsägbarhet. Detta tror jag är en stor poäng att veta vem och var man tillhör och vara trygg i den. Jag ser att skolan i dagsläget inte har resurser att genomföra en inkluderande skola fullt ut. För det första saknas pengar till att fördela så att specialpedagogiska tankar når fullt genomslag. Det behövs också tid att förändra tankesätt och gamla värderingar. Det behövs mer personaltäthet i en inkluderande skola och kreativa lösningar. Specialpedagogik är för mig ett begrepp som betyder att den finns till för alla elever, även de som har svårt att klara de krav skolan ställer på dem.