I min diskussion kommer jag reflektera över mitt val av metod samt studiens resultat. I slutet kommer jag ge förslag på hur man kan gå vidare med forskning om barns språkutveckling i förskolan.
5.1 Metoddiskussion
Jag valde att använda mig utav kvalitativa intervjuer, för att komma åt hur förskollärare ser på språkutveckling och hur det kommer till uttryck i förskolan. Fördelen med att göra kvalitativa intervjuer var att frågorna var öppna och pedagogerna fick ta en stor plats för att ge sin bild av språkutveckling. Det var intressant att se vad respektive pedagog valde att lägga fokus på och hur de resonerade. Hade tid funnits så skulle jag kunna göra fler intervjuer med pedagoger och även observerat hur en dag ser ut. På så sätt hade jag fått en större inblick i deras verksamhet och få se om det som togs upp under intervjun stämde överens med hur
verksamheten ser ut. Det hade varit intressant att få ta del av deras planering inför en samling, temaarbeten och arbete kring böcker. Det hade även vart spännande att vara med när de arbetade utifrån de arbetsmaterial som språkeri språkera och språksnabben.
5.2 Resultatdiskussion
I mitt resultat har jag fått fram att den vardagliga kommunikationen på förskolan är
betydelsefull. Den innefattar matsituationer, konflikthantering och den fria leken. Resultatet visar att det är viktigt att kunna göra sig förstådd och få med alla barn. Precis som Eriksen Hagtvet (2004) påpekar att aktiva samtal vid matbordet leder till att barnen blir bättre på att använda sitt språk. Ställer man följdfrågor till barnen så underlättar det kommunikationen och då blir bordssamtalen en viktig plats där barns språk stimuleras (a.a.). I mina resultat framgick det även att pedagogerna anser att det är viktigt att man pratar mycket med barnen och sätta ord på allt man gör. Eriksen Hagtvet (2004) betonar att ett av de viktigaste tillfällena i förskolan när det gäller att stimulera barns språk, är att pedagoger namnger saker och hjälper barnen att sätta ord på de som sker. Framförallt hos de yngre barnen som har ett annat
hemspråk. Jag anser att pedagogerna tog vara på detta, alla de intervjuade betonade vikten av att man sätter ord på allt för att få med alla barn. Jag upplever att de är lättare att lära sig om någon först visar och handleder mig, detsamma gäller hur barn lär sig. Mina resultat visar att det är viktigt att man kan sätta ord på känslor och kunna förmedla dem. Evenshaug och Hallen (2001) anser att det är genom språket som man kan göra sig förstådd, ge uttryck för känslor och idéer. Men det är viktigt att man använder sitt kroppsspråk för att förstärka ordens innebörd även bilder och rörelser är en viktig aspekt. Jag tycker det är viktigt att pedagogen
26
tar vara på att alla lär och utvecklas på olika sätt. Detsamma gäller när man ska uttrycka sig, vi kan uttrycka oss på flera sätt, allt ifrån kroppspråk, bilder, musik och tal en metod fungerar inte för alla barn.
Jag vill veta hur pedagogerna bemöter barns olikheter, en del barn är mer framåt vad det gäller att lära sig skriva och vilja lära sig läsa. Medan andra barn har svårt med språket.
Resultatet visa att det gäller då det att dela in barnen i mindre grupper. Då har pedagogen goda förutsättningar för att utmana alla barn i sin språkutveckling. Barns olika sätt att lära skapar en utmaning för pedagogerna. Det står i läroplanen att förskolans uppdrag är:
Förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande, förskolan ska vara rolig, trygg och lärorik.
Verksamheten ska anpassas till varje barn i förskolan. De barn som behöver mer stimulans eller stöd ska få detta med hänsyn och egna behov och förutsättningar, så de kan utvecklas så långt som möjligt (Skolverket, 2010, S. 5).
Förskollärarna som ansåg att det är en utmaning att stimulera alla barn, då de lär på olika sätt och befinner sig på olika ställen i sin utveckling, hade löst det genom att dela in barnen i mindre grupper. De använder sig även av material som innehåller rim och ramsor för att stimulera barns språkutveckling. Svensson (2005) betonar att det viktigaste är att barnen anser det är roligt och det sker genom ett lustfyllt lärande. När man rimmar så finns det inga krav att det måste blir riktiga ord utan det är bra att låta barnen smaka på språket och låta dem höra hur tokigt det kan bli. Mina resultat visar att pedagogerna använder sig av ett material där de observerar hur barnen uttalar ord exempelvis, för att upptäcka saker de inte lagt märke till innan. I läroplanen för förskolan står det att barnen ska utveckla ett rikt ordförråd. Men det står även att verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik (Skolverket, 2010). Här drar jag slutsatsen att det gäller att pedagogerna arbetar på ett smidigt sätt och gör så att ”testet” med barnen blir något roligt. Annars finns det risk att barnen upplever en situation som är helt emot det som läroplanen säger. Blir inte aktiviteten trygg och rolig så kan det leda till att barnen känner krav på sig, och de upplever en situation där de måste klara av att svara på det som pedagogen frågar om, vilket jag anser kan leda till att barn som har svårt med språket tappar motivation och intresse för att lära. Här anser jag att det är viktigt att pedagogen är flexibel, precis som Alleklev och Lindvall, (2000) betonar att alla barn lär och utvecklas på olika sätt och då handlar det om att fånga upp och få med alla barn. En metod fungerar inte för alla, pedagogen måste våga testa nya metoder och material.
Resultatet visar att barn möter bokstäver och skriftspråk på förskolan, framförallt genom text på skåp, hyllor och lådor. Pedagogerna anser att alfabetet ska finnas på förskolan och att de ska arbeta för att väcka ett intresse för skriftspråk. Men barnen får inte uppleva några krav och
27
det ska inte upplevas som någon form av undervisning. Eriksen Hagtvet (2006) påpekar att barnen på förskolan ska få lov att utforska skrivtecknets egenskaper utan att de känner någon press, det här kan ske genom leken och i barnens egen takt. I mitt resultat har jag kommit fram till att det handlar om att fortsätta stimulera och utmana de barn som är mer framåt och vill lära sig skriva och läsa. Det framgick att pedagogen kan ge uppdrag till barnen där det handlar om att barnen får vara med och skriva antingen för hand eller på dator, efter en text som pedagogerna skrivit innan. Alleklev och Lindvall (2000) betonar vikten av att pedagogen är flexibel och anpassar uppgifterna till den inlärningsnivå som barnet befinner sig på.
Pedagogens inställning till vilka metoder som ska användas är viktigt eftersom som en metod inte fungerar på alla barn. Bokstäver fanns på förskolan så pedagogerna kan hjälpa och visa de barn som är framåt och intresserade av det. Det här anser jag bygger på Vygotskys teori om inlärning där han menar att barn tar hjälp av vuxna för att lösa problem. Hjälper en vuxen ett barn och visar innan eller berättar om hur barnen ska göra och gå tillväga leder det till att barnen senare kommer klara av att lösa uppgiften på egen hand. Det här kallar Vygotsky för proximal utvecklingszon (Lindö, 2009). Så jag tror det är betydelsefullt att ge barnen uppdrag och även låta barnen hjälpa och visa för varandra, det stärker deras självförtroende och de känner sig sedda.
Mitt resultat visar att böcker är mycket viktigt framförallt då de utvecklar barns fantasi och leder till att barn möter skriftspråket. Svensson (1998) menar att högläsning är viktigt för språkutvecklingen, den bidrar till ett rikare ordförråd men ger även upplevelser av språk som inte är kopplade till en specifik situation. Det framgick i resultatet att pedagogerna använder högläsning då det är vila och det ska vara en lugn stund. Högläsningen har ingen egen plats i den pedagogiska verksamheten mer än vilan efter maten. Jag tycker att det är konstigt att pedagogerna håller med forskning som visar att böcker är mycket viktigt men väljer att inte använda högläsningen vid fler tillfällen än i samband med barnens vila. I mitt resultat
framgick det även att pedagogerna upplever att vuxna läser mer sällan för barn. Då tycker jag att förskollärare borde fånga upp det och använda högläsningen vid fler tillfällen. Svensson (2005) menar att böcker är det bästa hjälpmedlet vi har för att ge barnen ett rikt ordförråd och dessutom är det många som inte får böcker lästa för sig i hemmet. Läsningen leder till att barnen kommer i kontakt med det skrivna språket (a.a.). Eftersom både forskning och mitt resultat visar att vuxna idag läser mer sällan för barnen så är det många barn är i behov av att få mycket böcker lästa för sig på förskolan för att utveckla ett rikt ordförråd.
28
I resultatet visar det sig att pedagogerna väljer att använda sig av kapitelböcker som de ibland har använt till tidigare barngrupper och de böckerna har då varit omtyckta. Eftersom
förskollärarna berättar att de använder sig av kapitelböcker, som har används tidigare så läser pedagogerna inte igenom kapitlen innan de läser dem för barnen, utan de upplever att man kan leva sig in i texten ändå. Bilderböckerna som står framme för barnen och som
pedagogerna läser för de mindre barnen läser pedagogerna inte igenom innan de läser dem för barngruppen. Jag upplever en svårighet med att arbeta med sitt röstläge och läsa med inlevelse när man inte känner till en text sedan tidigare. Fox (2001) betonar vikten av att arbeta med vår röst när vi läser, genom att vi sänker och höjer rösten och gör pauser. Det är viktigt att
pedagogerna gör sina bokval väl inför en högläsning. Får barnen tidigt höra många böcker som de inte fångas av eller kan relatera till så finns risk att de kan tappa sitt intresse att lyssna på någon som läser eller berättar menar (Lindö, 2009). Mitt resultat visar att man turas om att ta med barnen till biblioteken, där barnen får välja böcker. Men kapitelböckerna får inte barnen bestämma utan de väljer pedagogerna utifrån, vad det känner till innan. Jag tycker det känns fel att pedagogerna väljer kapitelböckerna utifrån vad som har fungerat med andra barngrupper. Jag anser att pedagogerna borde lyssna på barnen även när det gäller
kapitelböckerna, och se vad barnen är intresserade av. Nu när pedagogerna väljer så upplever jag att det finns risk att barnen inte fångas av innehållet och tappar intresse för att lyssna. Det är ju faktiskt för barnen vi läser och inte för att de ska vara lätt för oss genom att ta en bok vi är bekanta med. I resultatet framgick det att pedagogerna försökte tänka på att ställa frågor utifrån texten, för att få barnen att reflektera och prata om det som inte är situationsbundet.
Det här stödjer Björklunds (2008) forskning, där hon utifrån observationer konstaterat att när en av pedagogerna upprepar det barnen säger och ställer frågor, så hade det betydelse för barns samvaromönster och det gav upphov till att få fler delaktiga i berättandet. Även Eriksen Hagtvet (2004) påpekar betydelsen av att man reflekterar tillsammans med barnen. Orden är ett viktigt hjälpmedel som vi har för att kunna kommunicera med varandra. Genom samtal kring ”där och då” istället för att alltid prata om ”här och nu” lyfts samtalet och barnen
kommer att utveckla sitt tal och tänkande till det som inte är situationsbundet. Det visade sig i resultatet att pedagogerna upplever att lässtunden inte alltid är lika uppskattad, utan det handlar om vem som läser och hur engagerad man är och fångar barns intresse. Eriksen Hagtvet (2006) menar att när pedagogen stannar till i läsningen för att ställa frågor och be barnen återberätta, så blir det en träning för barnen när de tar hjälp av språket, bilder och fantasi för att återberätta. Jag anser att när pedagogen är aktiv och engagerad då man läser och ställer frågor så kommer det leda till att barnen blir aktiva och att de känner sig sedda och
29
upplever att pedagogen är intresserad av deras tankar. Trots att pedagogerna är medvetna om vikten av böcker samt reflektionens betydelse för barns språkutveckling, så använder
pedagogerna högläsning nästan enbart vid vilan och enstaka fall då man introducerar ett tema.
Även forskning stödjer och visar på att högläsning och böcker är det bästa hjälpmedlet vi har för att utveckla barns ordförråd och språk. Jag anser att det är bra att använda sig av böcker, då pedagogerna upplever att det är svårt att utmana och stimulera alla barn. Jag tycker att pedagogerna kan ha en stor hjälp av böcker som material. Där kan pedagogerna ställa frågor, reflektera med barnen, prata om det som inte är situationsbundet och träna på att återberätta.
Detta upplever jag man kan göra med alla barn i alla åldrar. På så sätt så kan pedagogen anpassa övningen utifrån barnens behov.
När barn leker så tränas språket, genom att barn leker med varandra så måste de uttrycka sig så att den andre förstår, barn använder sig av rörelser, gester olika tonfall och röstlägen.
Leken är en källa till fantasi, inlevelse och symboliskt tänkande (Pramling Samuelsson &
Sheridan, 2006). Mitt resultat visar att miljön är viktig på förskolan. Pedagogerna betonade vikten av att allt material ska vara i barnens nivå och finnas tillgängligt. Finns materialet inte i barnens nivå utan att de alltid måste fråga en pedagog varje gång, så tror jag det leder till att barnen tappar intresse för något de vill leka med. Det visar sig även i resultatet att några pedagoger inte har allt material framme samtidigt, för att de lättare ska kunna variera och inspirera till en bra miljö för barnen. Finns det material framme som lockar barnen till lek, så kommer det i sin tur leda till att barnen utvecklar sin fantasi, inlevelse och ett symboliskt tänkande som Pramling Samuelsson och Sheridan (2006) menar. Även läroplanen trycker på miljöns betydelse på förskolan. Miljön på förskolan ska vara trygg, utmanande och locka till lek (Skolverket, 2010).
5.3 Fortsatta studier
Jag har i min studie valt att fokusera på pedagogerna syn på språkutveckling och hur det kommer till uttryck i förskolan. Det skulle vara intressant att göra en större studie där man både intervjuade och observerade pedagoger för att se om de gör som de säger. Ett annat alternativ är att det hade varit intressant att intervjua barn om vad det tycker om läsning, skrivning och hur de ser på språket.
30