7. Avslutande diskussion: det demokratiska underskottet på nationell nivå och slutsatser gällande EU:s demokratiska underskott och dess bristande
legitimitet.
Mot bakgrund av tidigare forskning ansågs en beskrivning av regeringspartiernas EU-politiska kommunikation, av vetenskapligt intresse. Då partierna ansågs brista i sin kommunikativa roll och medföra demokratiska implikationer, såsom bristande
ansvarsutkrävande. Demokratiska implikationer betraktades resultera i ett demokratiskt underskott på nationell nivå tillika vara källan till EU:s demokratiska underskott. Den akademiska diskursen gällande EU:s demokratiska underskott och dess bristande legitimitet har främst fokuserats på den övernationella nivån. Varför föreliggande studie uppmärksammat den nationella nivå och de nationella politiska partierna.
Studiens röda tråd har följaktligen varit EU-politisk kommunikation och deliberativ demokrati har möjliggjort en problematisering av regeringspartiernas informativa
kommunikation.
Teoretisk förväntning var att partiernas EU-politiska kommunikation led av flertalet och betydanden demokratiska brister. Den främsta bristen ansågs härledd ur avsaknaden av distinktionen emellan överstatlig och mellanstatlig politik, därav studiens syfte. Slutsatserna av de empiriska resultaten är att regeringspartiernas EU-politiska kommunikation är av divergerande kvalitet. Vilket delvis går emot de teoretiska förväntningarna.
43
Att den demokratiska problematiken inte anses så påtaglig härleds ur att moderaterna hamnade under rubriken Mycket Tydlig EU-politisk kommunikation av fyra möjliga. Dock i likhet med vad tidigare forskning påstår, bekräftar den empiriska undersökningen även i vissa fall demokratiska brister. När det gäller folkpartiets, kristdemokraternas och centerpartiets EU-politiska kommunikation återfinns flertalet anmärkningar, både gällande aktör och omfattning.
Så, hur påverkas det demokratiska underskottet på nationell nivå av partiernas EU-politiska kommunikation?
Den EU-politiska kommunikationen påverkar det demokratiska underskottet genom att inte synliggöra distinktionen emellan överstatlig och mellanstatlig politik. De anmärkningar som identifierats gällande den EU-politiska kommunikationen medför följande. Delegeringskedjor gällande delegering av maktbefogenheter tillika kanalerna för ansvarsutkrävande står för medborgarna oförklarade. Den demokratiska problematiken härleds främst ur den bristande kommunikationen av centrala aktörer givet politikområde. Problematiken förstärks om tillika kommunikation utifrån omfattning är missvisande, vilket kan bekräftas gällande de tre tidigare givna partierna.
Sammanfattningsvis kan med stöd av tidigare forskning bekräftas att kommunikationen gällande delegeringskedjorna tillika distinktionen emellan de givna politikområdena delvis står oförklarad. Den EU-politiska kommunikationen påverkar det demokratiska underskottet på nationell nivå genom att försvåra för svenska medborgare att utkräva politiskt ansvar. Med stöd av Schmidts tidigare forskning hävdar jag att detta kan vara grunden i det svenska demoratiska underskottet, tillika grogrunden för EU:s demokratiska underskott och främst dess bristande legitimitet.
Slutsatserna av bristande distinktion emellan överstatlig och mellanstatlig politik är att som Blomgren & Bergman hävdar, att Sverige gestaltar ett diffust politiskt system där medborgarna inte vet i vilka val de skall rösta för att påverka vilken politik. Den informativa kommunikationen lyser med sin frånvaro och medför således att medborgarna står utan kunskap gällande EU-politiken. Medborgares möjligheter att utöva demokratiska rättigheter minskas och demokratiska funktioner naggas i kanten då den informativa kommunikationen brister. Medborgare tappar kontakten med och inflytandet över den förda politiken.
Slutsatsen är att de svenska medborgarna håller regeringen ansvarig för den överstatliga politiken, vilken de inte kan påverka. Problematiken här är att politiken inte förändras då
44
åsikterna inte riktas mot rätt politisk instans och följaktligen förlorar medborgarna inflytandet över den förda politiken. En slutsats vilken stöds av Schmidt.
Den primära konsekvensen av bristfällig EU-politisk kommunikation är att medborgare röstar bort och därmed håller en svensk regering ansvarig för den överstatliga politiken. Till följd av att de inte är tillräckligt upplysta gällande distinktionen av EU-politik.
Konsekvenserna som jag ser det kan även bli att svenska medborgare antingen bara röstar i riksdagsvalet, vilket siffrorna för valdeltagandet påvisar. Eller väljer medborgare att bara rösta till Europaparlamentet då man anser att den svenska regeringen inte håller måttet, då den politik de röstar för inte uppfylls. Det tredje och mest oroväckande är att medborgare tappar intresset helt för EU-politiken då kommunikationen är missvisande. EU kan betraktas som en obegriplig och byråkratisk koloss i Bryssel vilken inte är till för medborgarna.
Konsekvenserna jag ser av den bristande kommunikationen är att medborgare tids nog struntar i att rösta i Europaparlamentsvalet, då de inte är tillräckligt upplysta gällande delegering av maktbefogenheter och politiskt ansvar. De vet inte varför de skulle rösta i Europaparlamentsvalet. Bristande EU-politisk kommunikation anser jag även kan resultera i en ökad EU-skepsis och en ökning av missnöjespartier, då det medborgerliga inflytandet tenderar att försvinna.
Avslutningsvis dras slutsatsen utifrån studiens empiriska resultat att om den svenska EU-politiska kommunikationen på nationell nivå inte förbättras och effektiviseras är risken att de påtalade konsekvenserna blir ännu kraftigare. Krafttag bör sättas in för att upplysa och vägleda medborgare gällande sammanlänkningen av EU och Svenska politiken. Risken är annars att fortsatt reformproblematik uppstår i framtiden, fortsatt svagt valdeltagande i Europaparlamentsvalet, politiska demonstrationer, upplopp, generell EU-skepsis och en ökning av missnöjespartier. En ökning av missnöjespartier i det svenska politiska systemet. Sverige står inför ett demokratiskt problem.
Med utgångspunkt i de fyra svenska regeringspartiernas EU-politiska kommunikation, har ny kunskap frambringats. Det centrala bidraget anses hur kommunikationen faktiskt kan skapa demokratiska implikationer på nationell nivå och dess troliga länk till EU:s demokratiska underskott och dess bristande legitimitet. Ny kunskap är även synliggörandet av länken emellan svenska regeringspartier och bristande möjlighet att utkräva politiskt ansvar. Studiens bidrag ifråga om ny kunskap ligger även i den nyanserade beskrivningen av de fyra svenska
45
politiska partiernas EU-politiska kommunikation. Där jag med hjälp av de analytiska
verktygen (aktör, omfattning) har möjliggjort att urskilja att de fyra politiska partierna skiljer sig ganska markant gällande kommunikationen. Centerpartiets kommunikation vara under all kritik, och således ger partiet en mycket skev och missvisande bild av hur kanalerna för ansvarsutkrävande förefaller. Detta till skillnad ifrån moderaterna som ger en mycket tydlig och korrekt bild av hur kanalerna för ansvarsutkrävande förefaller. Folkpartiet och
Kristdemokraterna anses kommunicera en tydlig bild av det samma. Dock hävdar jag att det empiriska resultatet och således tolkningen av de politiska partierna, skulle ha blivit
annorlunda om en person med i jämförelse mindre förståelse för ämnet skulle ha genomfört undersökningen. Jag hävdar att det demokratiska problemet är större och mer påtaglig än vad föreliggande studie påvisar. Vilket jag baserar på min förförståelse, jag antas tolka partiernas kommunikation tydligare än vad den möjligtvis är, då jag vet vad jag skall leta efter. Ock materialet är till trots för tunt för att få en korrekt och nyanserad bild av den EU-politiska kommunikationen och främst dess demokratiska implikationer.
Föreliggande studie kan dock ligga till grund för ytterligare och bredare jämförelser politiska partier emellan. Således en grund för fortsatt forskning där exempelvis samtliga politiska partier i riksdagen jämförs för att få tydliga referenspunkter. Eller varför inte jämföra höger -vänster partier, EU-negativa med EU-positiva och granska huruvida dess EU-politiska kommunikation divergerar.
Studies teoretiska ramverk kan tillika ligga till grund för fortsatt forskning. För fortsatt forskning kan det andra steget i den kommunikativa processen granskas, således den primära deliberation. Istället för fokus på regeringspartiernas EU-politiska kommunikation kan fokus riktas emot relationen emellan regeringspartierna och medborgarna. För att utröna huruvida medborgarna upplever den EU-politiska kommunikationen. Dock bör den fortsatta
forskningen utöka materialurvalet för att få en mer rättvis bild och således en mer fördjupad bild gällande nationella politiska partiers EU-politiska kommunikation.
46
8. Referenslista;