I denna avslutande diskussion finns många nya frågeställningar som uppkommit under arbetets gång och vi skulle ha kunnat fördjupa oss i dem alla men då det inte finns utrymme för alltför många djupare resonemang har vi valt att hålla diskussionen på en ytligare nivå.
Vi har i vår studie konstaterat att djur fungerar som hjälpmedel i
behandlingsarbete samt att de har positiva effekter på klienten. Det finns olika metoder och arbetssätt att använda sig av i arbetet med djur/hundar som hjälpmedel inom vård- och terapiarbete. Vi har i uppsatsen fått svar på hur det behandlingshem vi studerat använder sig av de olika metoderna och arbetssätten. Finns det fler arbetssätt där djur/hundar skulle kunna användas som hjälpmedel? Hur skulle metoderna kunna spridas till att bli ett mer vedertaget arbetssätt? Vad är det som stoppar framfarten? Är det att människor har allergier eller är det för att djur inte alltid passar in på kliniska institutioner? Hur är det med
avundsamheten, till exempel att viss personal får ha med sina hundar på
arbetsplatsen medan andra inte får det? Kan det bero på att viss personal ser djur som en fara mot ordningen och dess kliniska omgivning eller är det deras
allmänna inställning till djur som är negativ? Måste allting vara enligt
regelboken? Beror det på att det är banbrytande? Läggs skulden på att det inte finns tillräckligt med forskningsbelägg? Att skylla på det och sedan inte våga prova metoderna innebär ett moment 22 eftersom det utan användning av metoderna inte heller finns något nytt att forska i. Att inte vilja använda de metoderna – beror det på feghet eller rädsla? Skulle det kunna fungera med en institution där hälften av inrättningen hade djur och den andra inte? Alla dessa frågor ställer vi oss i och med detta arbete.
Är det rätt att bara för att människor mår bra av att umgås med djur glömma bort dem som är allergiska? Att skapa oordning bland sjuka människor som behöver lugn och ro? Dessutom innebär djur, speciellt hundar, på institution en kostnad då de ska ha mat, då det måste finnas hundförare samt att det finns någon som går ut och går med dem på arbetstid. Djuren kan även bli skadade, och skada klienterna. Djurs livslängd är inte heller lika lång som en människas och om en klient skulle fästa sig vid djuret och det sedan avlider kan klienten känna svek på grund av dess bortgång och speciellt om denne knutit an till djuret. Det skulle även innebära en stor sorg. Hur bra är det för välmåendet? Dock får ej glömmas att även människor avlider eller kanske lämnar sitt yrke för ett nytt vilket också påverkar klienterna. Skillnaden är att om en person till exempel ska sluta arbeta på institutionen kan denne förklara det som händer men det kan inte ett djur. Men måste inte klienten trots allt lära sig att hantera kriser då de ingår i det verkliga livet?
På behandlingshemmet vi har studerat använder de djur på olika sätt. Finns det fler sätt att använda dem på just på det hemmet? Skulle det vara möjligt att ha djur både i terapeutiskt syfte och som ansvarsområde eller för att träna struktur? Varför använder inte behandlingshemmet djur på det viset? Beror det på plats-, penga- eller personalbrist? Vi tror inte det utan att det kanske istället handlar om att det enbart finns en person på institutionen som verkligen brinner för ämnet och att
hennes engagemang på grund av tid och omfattning enbart sträcker sig till hundar i vård- och terapisyfte. Det är dock säkerligen också en kostnadsfråga eftersom behandlingshemmet är statligt och det krävs mer resurser för att ta hand om djur. På behandlingshemmet tillhör dock hundarna personal vilka tar med hundarna hem på kvällen. Att djur och användningen av dem på detta sätt kostar pengar är självklart men det gäller att se det på lång sikt då ekonomin stabiliseras efter att engångskostnader är betalda samt att den stora vinsten blir klienternas välmående. Något annat vi undrar över är hur AAA, AAT och AAT-C uppkom. Vi vet att Boris Levinson startade med PFT, att det sedan utvecklades på olika
vårdinrättningar och att Delta Society håller i olika utbildningar med metoderna men vi kan inte svara på om det är Delta Society som själva har utvecklat dem. De står dock som referens på metoderna i den litteratur vi läst. Vi har inte kunnat hitta svaret på den frågan då deras utbildningsmaterial är mycket svårt att få tag på och det krävs att man har gått utbildningarna för att kunna inhandla det.
Det fokuseras mycket på fördelarna med interaktionen mellan djur och människa både vad det gäller psykiska och fysiska effekter, och av erfarenhet med våra egna djur vet vi att de ger lugnande effekt, välmående, ökad ansvarskänsla samt att de ger oss stor glädje. Som djurägare får man ge omsorg som uppskattas och själv få tillbaka samma omvårdnad genom att känna sig behövd och tillfreds. Men visst medför djur vissa konsekvenser som inte är lika positiva då de kostar pengar (mat, läkemedel, försäkring med mera), de kräver omvårdnad när de blir sjuka och de går inte att lämnas ensamma längre tider. Dessa kostnader är dock något som medföljer vid införskaffandet av djur och fördelarna överväger utan tvekan nackdelarna. Gäller samma fördelar och nackdelar i behandlingsarbetet? Vi har funnit att fördelarna är många. Oxytocinets verkan är fantastisk och vi har inte stött på några negativa effekter. Varför kan sjukvården inte bara ordinera ren oxytocin? Vi vet att detta går att ge till får så varför inte ge det till människor på samma sätt? Har det med intresse från forskare att göra? Eller har forskarna inte funnit rätt dos? Blodtrycket samt pulsen sjunker av oxytocin – är det möjligt att överdosera? Detta kan vi inte heller svara på men spekulera går ju alltid. Vi tycker definitivt att oxytocinet och dess verkan vore intressant att forska vidare i.
Då det gäller anknytning säger forskare att det inte går att reparera men att det däremot är möjligt att underlätta förhållandet till sin anknytning genom att finna olika tekniker. En av dem är att genom andra individer, såsom djur och
människor, delvis försöka uppväga tidigare anknytningsförluster. Men hur lätt är det att finna dessa ”substitutanknytningar”? Att umgås med djur eller vissa människor betyder inte att alla kan knyta an, men det betyder att förutsättningar finns. Anledningarna till att inte lyckas knyta an kan vara många. En kan vara att kemin mellan klienten och djuret/den andra människan kanske inte uppkommer men det kan även vara på grund av att ansvaret delvis ligger hos klienten själv. Det krävs två i alla relationer.
Empatin då? Vad är det som är så speciellt med djur och empati? Är det verkligen empati som klienten utvecklar? Kan det inte lika väl vara sympati eller
medkänsla? Går det att fastställa att det är empatiska känslor som utvecklas? Utifrån vems sanning? Kan empati mätas? Detsamma gäller motivationen. Måste djur användas för att kunna motivera en klient? Finns det inte andra sätt som fungerar lika bra eller bättre? Arbetsmetoderna skiljer sig dock åt mellan olika
behandlingshem och vilken metod som används för motivationsarbete beror nog på personalens värderingar och synsätt. I vårt exempel finns det en stark kraft som förespråkar hunden som motivationshöjare, därav valet. IP berättade för oss om de små terapeutiska lögnerna de använder sig av för att motivera klienten. Var går gränsen för en oskyldig vit lögn till att en lögn kan bli skadlig för klienten? Eftersom djurs välmående ligger oss båda varmt om hjärtat har vi funderat mycket på om klientens välbefinnande sker på djurens bekostnad. På behandlingshemmet informerades vi om att djuren trivs bra med sitt yrke och inte blir illa behandlade. IP berättade också att djuren har lärt sig tekniker som ska lugna klienter om de blir för hårdhänta mot dem. Kan de då vara säkra på att djuren aldrig far illa? Hur vet vi att de alltid klarar av dessa situationer – ett djur kan inte efteråt berätta exakt vad som hänt. Vi tänker även på klienter som haft problematiska
förhållanden till djur av olika slag tidigare i livet. Hur vet personalen att de kan lämna klienten ensam tillsammans med djuret? Klienten kan uppvisa en sak för personalen men sedan göra en annan. Kan personalen kontrollera detta? En annan sak vi också funderar på är att valpar och vuxna hundar testas för att se om de är bra vård- och terapihundar. IP berättade att hundarna utsätts för bland annat tester på smärta. Är detta acceptabelt? Är dessa tester av allmänt slag eller förutsätts det att hunden kommer att få uppleva en viss slags smärta i sitt yrke? Vi hoppas dock att så inte är fallet och vår förhoppning är istället att djur och människa på
behandlingshem kan leva tillsammans i symbios.
Vi vill båda i framtiden gärna arbeta i behandling av något slag där djur ingår som ett komplement och helst då, om möjligt, med både AAA och AAT. Djur vi skulle kunna tänka oss att ha som mysfaktor, för struktur och ansvar (AAA) är bland annat höns, getter och katter. Att utöver dessa ha en eller flera hundar med hundtränare skulle vara guld värt då vi på så sätt även skulle få möjligheten att arbeta med AAT som vi i denna studie upptäckt så många fördelar med. Att gå ännu ett steg längre och ta in hästar och hästterapeuter i behandlingen skulle vara det ultimata. Men allt detta är än så länge en dröm – en dröm som vi hoppas en dag ska gå i uppfyllelse.
I och med arbetet med denna studie har vi inte bara lärt oss hur hundar på olika sätt kan användas i vård och terapi samt att de positiva effekterna är många. Vi har även lärt oss att om bara engagemanget finns bland en eller flera personal på den plats där metoderna används, är det möjligt att med djur som hjälpmedel genomföra ett arbete med positiva resultat. Vi får dock inte glömma att djur som hjälpmedel i vård- och terapisyfte måste ses som ett komplement till annan behandling.