Här presenteras svaren till de fyra frågeställningarna genom en kort
sammanfattning samt en kort analys av hur vi, som författare, upplever de positiva och negativa aspekterna med att använda djur som hjälpmedel i vård- och
terapisyfte
Syftet med denna uppsats var att undersöka hur framförallt hundar används som hjälpmedel i behandlingsarbete och vilka effekter användningen av hundar anses ha samt vilka metoder med djur i vård och terapisyfte det finns. Detta har vi försökt att ta reda på genom att fördjupa oss i arbetsmetoderna AAA, AAT och AAT-C, de fysiologiska och psykologiska effekterna av interaktionen mellan djur och människa inklusive oxytocinets verkan samt de tre teoretiska
utgångspunkterna anknytning, empati och motivation med hjälp av en
litteraturstudie. Vi har utöver detta studerat ett exempel av en missbruksinstitution som använder hundar som hjälpmedel för att på så sätt kunna koppla samman praktik och teori.
Vi har berört tre olika metoder där terapeuter eller behandlare kan arbeta med hundar som ett hjälpmedel i vård och terapi. De är Animal-Assisted Activity, Animal-Assisted Therapy samt Animal-Assisted Therapy in Counseling som alla tar fasta på den positiva interaktionen mellan djur och människa. Djur kan
användas som hjälpmedel för att till exempel öka motivation, empati, socialisation samt i terapeutiska samtal med klienten men är även bra som trivselfaktor, de gynnar kommunikationen samt fungerar som en trygg individ klienterna kan prata med i förtroende. Skillnaden mellan metoderna är att AAT och AAT-C måste uppfylla tre kriterier; Ledas av (en inom metoden) utbildas instruktör, vara
målinriktat samt dokumenteras medan AAA enbart behöver ett av dessa kriterier. Vad som gör en hund till en bra vård- och terapihund är att den är lydig, lättlärd samt gillar sitt arbete. När hunden är valp måste den tränas så att den inte känner sig obekväm i nya situationer eller med människor den inte träffat förr. Hunden ska klara av att träffa andra hundar och andra djur samt bör klara av olika distraktioner runt omkring sig. Hunden i sig är ett bra hjälpmedel eftersom den i sitt sätt är väldigt rak – hunden ljuger inte och döljer inte sanningen. En bra vård- och terapihund måste även ha en bra hundförare vid sin sida som läser och känner av hundens signaler och känslor. Hunden kan användas som hjälpmedel i de olika metoder som finns genom att till exempel fungera som motivationshöjare för promenader och för terapeutiska samtal. Den kan även fungera som ett exempel om en klient behöver lära sig att tolka andras känslor då det är enklare att tala om hur hunden kanske upplever saker istället för vad klienten själv känner.
Hunden kan upplevas som negativ för de klienter som exempelvis har hundfobi. Då ska klienterna inte medverka i en behandling med djur som hjälpmedel om de inte själva väljer att överkomma denna rädsla. Det kan även vara negativt för klienter ifall hunden avvisar dem och det ska alltid finnas en reservplan då detta inte får hända eftersom klienten kan bli emotionellt skadad av det.
Vad det gäller det fysiologiska perspektivet, det vill säga de fysiska effekter hundar som hjälpmedel i behandlingsarbete kan ha på oss människor både direkt och indirekt, har vi konstaterat att oxytocinet genom beröring har positiva effekter på oss människor. I och med oxytocinutsöndringen som sker vid beröring av bland annat ett djur, sänks blodtryck och puls, det ger bättre läkningsförmåga och immunförsvar men oxytocinet påverkar även de psykologiska funktionerna i kroppen då det är ångestdämpande, det reducerar stresshormonet cortisol och det öppnar upp för att kunna ta in nya intryck. Det stiger vid ett barns födsel för att bland annat underlätta anknytningen mellan barn och mor. Det sägs att det inte går att reparera en dålig anknytning men att det är möjligt att lära sig tekniker för att hantera svårigheten på ett bättre sätt. Då klienter inom missbruksvården i regel inte har en bra anknytning kan det vara möjligt att med hjälp av interaktionen med hundar få känna trygghet och tillit. Empati kan, enligt forskare, tränas upp oavsett ålder och vissa forskare menar att djuret är den naturliga terapeuten då de lyssnar, ger känslomässigt stöd och bemöter oss människor med empati. Genom att umgås med ett djur lär klienten sig att känna ömhet, kärlek och respekt vilket inte är något nytt då vi långt tillbaka i historien har haft en speciell anknytning till djuren. Att hunden fungerar som motivationshöjare är tydligt. Vi behöver både inre och yttre motivation för att stimuleras att nå framgång. Då det gäller den yttre motivationen är hunden för många den bästa kompanjonen vid en promenad då motionen blir rolig och trevlig. När det gäller den inre motivationen fungerar hunden minst lika bra då den, genom att bara finnas till, gör klimatet mer
avslappnat vilket leder till att det kan bli lättare att prata om jobbiga saker. Detta tillsammans med oxytocinets påverkan resulterar i att det inte kan bli annat än bra. Dock är det viktigt att komma ihåg att djuret/hunden är ett komplement till annan vård och behandling.
Enligt litteraturen och vår informant finns det faktorer som påverkar varför bland annat AAA och AAT inte används mer i Sverige och utomlands. AAT-C har till exempel funnits i över 30 år i USA men ses trots det som en ny metod inom det terapeutiska arbetet. Enligt Beck & Katcher (2003: 85) kan en av anledningarna till kritiken mot djur i vård vara att arbetet på många platser inte dokumenteras och utvärderas och att det inte finns ett mål med behandlingen. De menar också att det kan vara svårt att hitta passande djur för behandlingen. Andra anledningar kan vara rädsla för att prova något nytt då detta är ett område där det
dokumenterats alldeles för lite under åren, det är en kostnadsfråga då utbildning, personal och djurhållning kostar pengar och det krävs otroligt mycket
engagemang från alla inblandade då det är krävande och tar mycket tid. Trots att det har gjorts forskning om oxytocinets verkan i tjugo år (av Kerstin Uvnäs Moberg) så behövs det mycket mer på området. Det som sker är att man inte vågar använda sig av metoderna på grund av att det inte finns tillräckligt med forskning och dokumentation kring arbetet vilket innebär att det inte uppkommer någon ny dokumentation eftersom ingen vågar prova metoderna vilket i sin tur gör att det inte finns tillräckligt att forska i.
Att fördelarna med AAA, AAT och AAT-C överväger nackdelarna är det ingen som helst tvekan om. Som författare har vi, som vi tidigare berättat, en viss förförståelse i ämnet och är båda mycket förtjusta i djur. Vi vet av egen erfarenhet att djur är okomplicerade, ärliga och ickevärderande, att de gör oss glada (och ibland ledsna), att de får oss att må bra och så vidare. Detta gör det givetvis mycket svårt att se dessa metoder utifrån ett objektivt perspektiv men enligt oss
handlar det mycket om att våga och att inte leta efter nackdelar. Djur lättar upp stämningen i vilket rum som helst och många gånger är det lättare att prata ”genom” djuret och ingen kan väl påstå att (om man tycker om djur) man inte blir glad om en katt eller hund kommer fram och vill stryka sig mot just ditt ben eller hoppa upp i just ditt knä. Tycker man om djur så är kontakten med dem oftast positiv och det är inte svårt att känna sig behövd eller att få ge omvårdnad. Finns det djur där man befinner sig kräver de ett ansvarstagande, de ger struktur, empatiförståelse och motivation. Allt detta och mycket mer är positiva aspekter och vad det gäller de negativa så går de flesta att undvika. Det är givetvis inte någon idé att en klient eller personal som inte tycker om djur befinner sig på en sådan institution. Det är heller ingen idé att arbeta på en sådan plats om man inte förstår vad det går ut på eller kan se allvaret i det (till exempel att man blir avundsjuk på den personal som får gå ut med hunden) och inte heller om det inte finns det engagemanget som krävs för att det ska fungera. Att ha djur på en institution där det är risk att klientgruppen kan skada djuren är också dumt men handlar det om AAT och AAT-C händer det troligtvis inte då djuret är tränat därefter. Det måste dessutom alltid finnas en reservplan ifall en klient upplever att denne blir bortstött av ett djur och dessutom måste personalen känna djuren så väl så att de kan förklara för klienten varför det djuret reagerade på just det viset. Att vara på en institution som personal eller klient om man har djurallergi av något slag är givetvis inte heller genomtänkt. Det är också upp till personalen att vara så insatta och engagerade att de vet vilket/vilka djur som passar bäst för ändamålet. Allt detta är enligt vår tolkning självklara saker men sedan finns det sådant som är svårare att styra över som till exempel att en klient skulle vilja ta hand om djuret som sitt eget och då handlar det om att personal kan förklara på ett så bra sätt som möjligt varför det inte fungerar på en institution vilket gör att det enbart återstår
en faktor (enligt litteraturen) som kan göra att det kan vara svårt att förutsäga hur
interaktionen mellan djuret och klienten utvecklas och det är när det handlar om rädsla från klientens sida. Risken finns att klienten inte klarar av att komma över sin rädsla och att situationen istället förvärras men det kan också vara så att denne tvärtom kommer över sin rädsla. Detta bör kunna lösas genom att prata om vad klienten egentligen vill och eventuellt kan det innebära förflyttning. Alltså, enligt bådas vår tolkning, finns det inte något att oroa sig för så länge man som personal är proffsig nog, vet vad man gör och vad man vill med behandlingen.