I denna avslutande diskussion ska jag presentera de slutsatser jag kommit fram till i försöken att svara på mina frågor. När det gäller frågan hur kanon såg ut och debatten fördes i media, har jag i arbetet kommit fram till att Udvalgets förslag till kanon måste betecknas som väldigt fokuserat på danska förhållanden. Jag finner det märkligt att Udvalget väljer en kanon med så pass många ”danska” punkter, när Nielsens slutsats är att orsaken till att danska skolbarn presterat så dåligt på frågan om 1900-talets politiska händelser är att de fått en alltför ”nationell” historieundervisning.103 Varför inte då lägga krutet på just 1900-talets stora händelser, något som man blivit starkt kritiserade för att ha förbisett?
Tanken med de många danska punkterna är att läraren ska dra linjer från det nationella till det europeiska och senare globala. Det kan man dock tycka lägger det mesta ansvaret på en grundskolelärare, som kanske inte ens har någon utbildning i just historia. Och dessutom är det trots allt så att en kanon har ett stort symboliskt värde, något som jag tycker underskattas av Udvalgets medlemmar. Ska man välja ut 29 punkter som viktigare än andra händelser, ska det vara klart och tydligt varför de är viktigare, eftersom det är detta som barnen (förhoppningsvis) kommer att komma ihåg genom livet. Ett allt för snedvridet urval av kanonpunkter – som jag tycker att det är – kommer att påverka många människors syn på historia, sitt lands utveckling och betydelse, och kanske i förlängningen sig själva. Detta gäller i synnerhet invandrarbarn.
Den kanske mest utsatta invandrargruppen är den arabiska gruppen, som de senaste åren med bland annat muhammedteckningarna, kommit att bli särbehandlade i Danmark. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet den 4 december 2006 att araberna representeras i kanon av oljekrisen och terrordådet mot World Trade Center. Det är i debatten kring Förintelsen som kanonpunkt också tydligt att den mosaiska gruppen inte känner sig inkluderad i det danska samhället, utan snarare exkluderad vid urvalet av punkter. Man är upprörd över att Förintelsen inte kom med som en punkt i kanon.104 Alltså är inte Udvalgets mål att alla kulturella och politiska minoriteter också ska känna att kanon tillhör dem, uppfyllt.
103
Nielsen 1998, s. 111
104
Haarder forsvarer Holocaust-udeladelse, BT 3/7 2006, Haarder åben for ændring i kanon, BT 18/8 2006
Ett av arbetets mål var att applicera Svend Sødring Jensens teorier om historieundervisning på mitt material. Debatten kring historiekanon kan delas in i de som inte vill ha en kanon över huvud taget, de som vill ha en kanon men med andra punkter, och de som är nöjda med förslaget till kanon. Förespråkarna för en kanon i Danmark, använder sig till den allra största delen av en objektivistisk argumentation. Även i argumentet att en kanon är till för att uppvärdera den danska kulturen, finner vi exempel på den klassiska historieundervisningsteorin. Synen är genom den objektivistiska teorin den att historisk kunskap är något statiskt, som det är upp till läraren att föra över till den kommande generationen Enligt Sødring Jensen var den objektivistiska skolan störst under 1960- och 70-talen, för att långsamt ersättas av den formala, som fokuserar på elevernas förmåga att bearbeta stoffet. Den klassiska teorin är ännu äldre, och kan dateras ända tillbaka till det förra sekelskiftet. I och med kanonförslaget ser vi en återgång till både den klassiska och den objektivistiska argumentationen.
Här ser vi stora skillnader om vi jämför med Sverige. I Sverige härskar i mångt och mycket den formala teoribildningen, där eleven genom historieundervisningen ska lära sig att kritiskt granska information, även i sin egen vardag. Men det finns även inslag av den klassiska teoribildningen genom begrepp som värdegrunden. Här är till exempel undervisning kring Förintelsen ofta använd. Men även i Sverige är ett av målen att lära eleverna om ”viktiga personer och händelser” i ”ledande världsmakter”, alltså ett exempel på den objektiva skolan. Som visats i jämförelsen av målen med historieämnet, finns exempel i kursplanen från alla tre teorierna. Detta borgar för en någorlunda jämvikt mellan de olika historiesynerna.
I Sverige finns en ganska negativ syn på Danmark när det gäller invandrarfrågor. Fördomarna säger att danskarna är mer rasistiska, och att detta speciellt gäller mot araber. En undersökning av dansk journalistik och kulturdebatt görs i DN den 18/11 2006 av Stefan Jonsson. Han menar att den danska kulturdebatten är väldigt likriktad, och att diskussionen kring islam och muslimer gör islam till en karikatyr.105 I Sverige talar vi om Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti som symboler för den danska främlingsfientligheten. I skenet av detta blir en nationalistisk historiekanon för den danska folkeskolen bara ett exempel på den danska invandrarfientligheten.
105
Den övergripande frågan i detta arbete är om en historiekanon är önskvärd i Sverige, och hur en kanon i så fall hade kunnat se ut för svenska förhållanden. Som nämndes i inledningen till detta arbete, finns det i Sverige ingen debatt kring införandet av en kanon i historia. Under de senaste 100 åren, har historieämnets innehåll och andel av elevernas schema förändrats väldigt mycket. I tid har ämnet mer än halverats jämfört med hur det såg ut i den gamla realskolan. Vi har gått från en traditionellt fosterlandsorienterad historieundervisning på tidigt 1900-tal, mot en mer opartisk och saklig undervisning. När grundskolan infördes för alla på 1960-talet, har fokus förflyttats mot den moderna historien, med arbetssätt som innebär mer elevaktivitet och undervisning som utgår från elevens erfarenheter.106 I dagens kursplan i ämnet historia för grundskolan finns i princip ingen styrning för vad läraren ska ta upp i sin undervisning. ”Till skillnad från tidigare kursplaner kan de gällande kursplanerna inte ligga till grund för lärarens detaljplanering. Urvalet av stoff, färdigheter och attityder får numera främst ske utifrån skolans lokala arbetsplan.”107 I sitt examensarbete från 2004 från Lärarutbildningen vid Malmö Högskola beskriver Fredrik Clausson hur de lokala arbetsplan ser ut på alla gymnasieskolor i Skåne. Resultatet han kommer fram till är att hälften av Skånes gymnasieskolor saknar en lokal arbetsplan, och de som har utformat en, ”har uppvisat stora brister i sina dokument.”108 Vad innebär då detta i praktiken? Den enskilde läraren har inget stöd från läroplan, ämnesbeskrivning, kursplan och oftast inte heller från den lokala arbetsplanen. Vad finns kvar att förlita sig på? Läroboken, eller möjligtvis lärarens egna åsikter och kunskaper? Är en kanon här ett alternativ, och vad för syften hade den fyllt i den svenska historieundervisningen?
Min åsikt är att en kanon med specifika konkreta punkter, så som den danska, inte är önskvärd. Problemet är, som jag har visat i detta arbete, att det alltid måste göras ett urval, och att detta urval alltid är baserat på en viss typ av historiesyn. Risken är därför stor att ett alltför ensidigt urval görs, och att kanon därigenom kommer att ge en snedvriden syn på, i detta fall, Sveriges historia. Den danska regeringen tillsatte en kommission med experter på historieundervisning som fick till uppgift att sätta samman ett förslag till kanon. Denna kommission var väldigt enig i vilka punkter som skulle vara med, och detta tyder om något på att deras historiesyn var väldigt enhetlig. Likväl fick också kanon mycket kritik för att vara alltför nationalistisk och traditionell. För att 106 Larsson, s. 358, 375 107 Hermansson Adler, s. 41 108 Clausson, s. 48
få en kanon som om inte alla, så i alla fall fler, kan acceptera, tror jag att det är viktigt att de som sätter samman kanon har olika historiesyn, människosyn och kanske rentutav politiska åsikter. Denna kommission kommer att få ett svårare arbete, men resultatet blir nog mer nyanserat.
Är det då inte bra med en kanon som säkrar att alla elever i grunden har samma kunskaper? Absolut. Men lösningen tror jag inte är en kanon i dansk bemärkelse, utan kanske en något lösare konstruktion, där ämnesområden anges på en högre abstraktionsnivå. Vagn Oluf Nielsen presenterade i en artikel redan innan regeringen gett Udvalget sitt uppdrag, ett förslag på en ”kanon”. De ämnen och vidhängande problemställningar som Nielsen ger förslag på är till exempel övergången från jägar- till bondestenåldern i sydskandinavien. När övergick människorna till att bruka jorden, varför kan det ha skett, och vilka följder fick det i människors livsvillkor? Ett annat förslag till ämne är reformationen i Europa och Danmark. Vad innebar reformationen, hur och varför genomfördes den, och vad betydde den för danskarnas tro och vardag?109
Denna typ av öppnare och mer allmängiltiga ämnen, med tydliga frågor kopplade till sig, ser jag som ett bättre alternativ än en kanonpunkt som till exempel Slaget ved
Dybbøl. Självklart ska även nationella händelser vara med i en sådan ”kanon”, men till
skillnad från Bertel Haarder, anser jag inte att nationen kommer före människan. Det vi ska lära nästkommande generationer är likheterna mellan människor, och de villkor vi alla har att brottas med i livet, oavsett vilken nation vi fötts i.
109