Efter att ha tagit del av texter från Unicef, Statens folkhälsoinstitut, Naturvårdsverket och Skolverket (2010) och sedan gjort denna studie har vi förstått att kommunikation
36
och samspel i utemiljö är komplext och mångfacetterat. I analysen har vi sett att barnen kommunicerar och samspelar med varandra och pedagoger på både förskolegården och i skogsmiljön. Men att barnen lättare når fram till sina kamrater och pedagoger på
förskolegården. Till en viss del motsäger detta det som Norling & Sandberg (2015) och Änggård (2014) syftar på då de skriver att barn kommunicerar mer med varandra när de vistas i skogsmiljö. Är det en tillfällighet att vi har observerat detta eller är det
materialen på förskolegården som lockar barnen in i kommunikation och samspel? Möjligen kan det vara så att barnen känner sig trygga med materialet och använder dessa som redskap i kommunikationen. Materialen på förskolegården blir till
kommunikationsredskap mellan barnen (Vygotskij 2010b). Norling & Sandberg (2015) skriver att utemiljöns yta kan påverka barnens och pedagogernas interaktion med varandra. I studien ser vi att skogsmiljöns öppna yta skiljer sig markant åt från den inhängande förskolegården, detta skulle kunna påverka barnens och pedagogernas kommunikation och samspel.
I ett par händelser ser vi att djur lockar barnens uppmärksamhet, vare sig det är en levande katt eller en färgglad keramiktupp. Barnen verkar använda djuren för att kommunicera med pedagogerna. Barnen kommunicerar inte direkt med djuren men har ändå ett intresse av dem. Vi ser att barnen tar tillvara på de eventuella erfarenheter de har kring djur för att sedan använda dessa i kommunikation med andra i omgivningen. Av allt material som fanns i skogen är det bland annat tuppen som lockar barnens uppmärksamhet flertalet gånger. Är det de utstickande färgerna som gör att tuppen blir intressant eller är det placeringen av objektet? Att objektet fortsätter att vara intressant kan vara för att pedagogen uppmärksammar barnets försök till kommunikation och det uppstår ett samspel dem emellan.
Kroppsspråket har en central roll i de små barnens kommunikation, detta för att
kroppsspråket kommer som en naturlig del i barnens första samspel med sin omgivning (Quilliam 1995). I småbarnens kommunikation och samspel använder de sitt
kroppsspråk, ljudande och imitation, vilket vi drar liknelser till Lökken (2008) och Michélsens (2005) studier kring de småbarnens kommunikation och samspel med varandra. Vi har lagt märke till att även pedagoger använder sig av imitation då de kommunicerar med de små barnen. Vi hänvisar till en händelse i vårt empiriska material för att exemplifiera detta: “Hampus, 2 år, säger till en pedagog: "Katten botta, katten
37
botta uuee". Pedagogen säger: "Är katten borta? Var har den gått någonstans?" Imitation kan från pedagogernas sida ses som ett slags bekräftande av barnens kommunikation. I den händelsen ovan så hade pedagogen, istället för att ställa frågor till barnet om katten, kunnat säga “ja katten är borta.” och därmed avslutat samspelet. Som vi kan se i det här exemplet: “Johan, 2 år, går fram till pedagog 1 och ger i från sig ett ljud. Pedagog 1 härmar Johans ljud och tittar upp de andra pedagogerna.” Vi ser att det verka som om att bekräftandet endast stannar vid imitation, vilket gör att ett utvecklande samspel uteblir.
Delade känslotillstånd hos individer kan göra att samspelet mellan dem gynnas, vilket forskare som Stern (2003, 2011) och Michélsen (2005) är överens om. De delade känslornas betydelse för de små barnens interaktioner har vi även märkt har stor inverkan på hur samspelet yttrar sig. Som bland annat i händelserna där barnen,
skrattandes, springer fram och tillbaka med sand och häller det på gräsmattan, samt när pojken på cykeln följer efter pojken med spaden, de skrattar och ljudar om vartannat och visar att de delar samma känslotillstånd. Under studiens gång har vi förstått det som Vygotskij (1994) skriver om, nämligen att barnen bör vistas i miljöer som skapar
möjligheter till många känslouttryck.
Som den här studien har visat är det vikigt att barnen får erfara och uppleva för att förstå sin omvärld. I flera av händelserna ser vi att barnen använder sig av det som Vygotskij (2010a) syftar till som reproduktiv handling. Barnen skapar i samspel med andra barn och vuxna, nya och utvecklande erfarenheter. Som pedagog är det viktigt att möta barnen utifrån dessa tidigare erfarenheter och intressen (Johanssson 2003).
Pedagogernas roll i förskolan är viktig men vi ser även att den inte får vara för
framträdande eller för avståndstagande. Pedagogerna ska finnas tillhands och bekräfta barnen när de behöver det men ska ha så pass mycket självinsikt att de vet när de ska ta ett steg tillbaka och låta barnen få utforska själva. Barnet måste vara ledande och aktivt i kommunikationen och samspelet med sin omgivning för att hens intresse och behov ska gynnas.
I vistelserna i skogen har vi uppmärksammat att det blir ett dilemma då barnen utforskar det naturen har att erbjuda men blir hindrade av pedagogerna. Pedagogernas handlingar är fullt förståeliga då barnen vid dessa tillfällen skadat naturen, men det kan även
38
upplevas som ett problem eftersom barnen blir hindrade i utforskandet med sin kropp och sina sinnen. Hindrandet leder även till att kommunikationen och samspelet mellan barnen avstannar. Är det då bättre att vara på förskolan och utforska de leksakerna som finns där, än att vara i naturen och leka med naturmaterial då vi måste värna om vår natur och inte får förstöra den? Eller kan man kombinera det lustfyllda utforskandet med omsorgen om naturen? Vi kan se tendenser till detta i händelsen där en pedagog och barn undersöker vitsippan och pedagogen ber barnet att inte trampa på blomman utan att istället lukta på den. Vygotskij (1994) menade att vuxna och barn upplever naturen olika beroende på tidigare erfarenheter, vilket vi kan se tydligt i bland annat händelsen med vitsippan. Utemiljöns betydelse för kommunikationen och samspelet upplevs vara skiftande i sin karaktär beroende på var barnen befinner sig i sin utveckling och vilka erfarenheter barnet har sedan tidigare. Barnen uppmärksammar objekt i utemiljön och gör samspels- och kommunikationsförsök kring dessa med både barn och vuxna. Därför ser vi att det finns skäl att observera och fördjupa sig i barns kommunikation och samspel i utemiljöerna.
Som den här studien har visat är det viktigt att barnen får erfara och uppleva för att förstå sin omvärld. I flera av händelserna ser vi att barnen använder sig av det som Vygotskij (2010a) syftar till som reproduktiv handling. Barnen skapar i samspel med andra barn och vuxna, nya och utvecklande erfarenheter. Som pedagog är det viktigt att möta barnen utifrån dessa tidigare erfarenheter och intressen (Johanssson 2003).
Pedagogernas roll i förskolan är viktig men vi ser även att den inte får vara för
framträdande eller för avståndstagande. Pedagogerna ska finnas tillhands och bekräfta barnen när de behöver det men ska ha så pass mycket självinsikt att de vet när de ska ta ett steg tillbaka och låta barnen få utforska själva. Barnet måste vara ledande och aktivt i kommunikationen och samspelet med sin omgivning för att hens intresse och behov ska gynnas.
I vistelserna i skogen har vi uppmärksammat att det blir ett dilemma då barnen utforskar det naturen har att erbjuda men blir hindrade av pedagogerna. Pedagogernas handlingar är fullt förståeliga då barnen vid dessa tillfällen skadat naturen, men det kan även upplevas som ett problem eftersom barnen blir hindrade i utforskandet med sin kropp och sina sinnen. Hindrandet leder även till att kommunikationen och samspelet mellan barnen avstannar. Är det då bättre att vara på förskolan och utforska de leksakerna som finns där, än att vara i naturen och leka med naturmaterial då vi måste värna om vår
39
natur och inte får förstöra den? Eller kan man kombinera det lustfyllda utforskandet med omsorgen om naturen? Vi kan se tendenser till detta i händelsen där en pedagog och barn undersöker vitsippan och pedagogen ber barnet att inte trampa på blomman utan att istället lukta på den. Vygotskij (1994) menade att vuxna och barn upplever naturen olika beroende på tidigare erfarenheter, vilket vi kan se tydligt i bland annat händelsen med vitsippan. Utemiljöns betydelse för kommunikationen och samspelet upplevs vara skiftande i sin karaktär beroende på var barnen befinner sig i sin utveckling och vilka erfarenheter barnet har sedan tidigare. Barnen uppmärksammar objekt i utemiljön och gör samspels- och kommunikationsförsök kring dessa med både barn och vuxna. Därför ser vi att det finns skäl att observera och fördjupa sig i barns kommunikation och samspel i utemiljöerna.
För att förstå omvärlden underlättar det att ta hjälp av någon med mer erfarenhet, enligt tankar i det sociokulturella perspektivet kallas detta den proximala utvecklingszonen (Säljö 2010). Vi har sett i den observerade, åldersblandade förskolegruppen, att de äldre barnen främjar de små barnens kommunikation, vilket kan ge möjlighet till ett
språkutvecklande vilket Norling & Sandberg (2015) skriver om i sin studie. Vygotskij (1978) hävdar att barn i leken kan ta på sig en roll som en mer erfaren än barnets eget själv. Betyder detta att barnet endast kan utmana sig själv i leken men inte i verkliga livet och hur kan barnet ta på sig en roll som en mer erfaren när den inte har kunskapen som finns bortom sin egen kunskap. En av flickorna i vår empiri använder sig av
uteslutningsmetod och problemlösning som en utmaning av sin egen kunskap och är här inte i behov av någon med mer erfarenhet. Behärskar man inte det talade språket kan problemlösning vara ett alternativ, när barnet i en av händelserna missförstås i sin kommunikation provar hen olika metoder för att nå fram till pedagogerna. Detta visar att man måste vara observant när det gäller barn utan det talade språket. Detta är något som Michélsen (2005) har uppmärksammat i sin studie, där hon sett att barn är mycket tålmodiga och använder sig av många kanaler samtidigt för att få fram vad barnet vill förmedla.
När vi har analyserat interaktionerna mellan de små barnen och pedagogerna har vi uppfattat att det är svårt att tolka barns signaler när det kommer till det ickeverbala och det talade språket. Barnet verkar ha en klar bild i sitt inre av vad det är hen vill
förmedla, men det finns tyvärr ingen garanti för att det som pedagogen tolkar utifrån barnet stämmer överens med vad barnet ämnat förmedla, detta kan ses som respektlöst
40
utifrån barnets perspektiv. Det blir en komplex situation då man som pedagog vill bekräfta och utmana barnet. Blir det då en proximal utveckling (Säljö 2010) för barnet, om pedagogen inte exakt vet vad barnets egentliga mening är i sitt försök till
kommunikation och samspel?