Under en vistelse i skogen ser några barn en katt. Niklas, 1,5 år, står en bit ifrån kameran, men syns och hörs ändå. Niklas pekar mot kattens håll samtidigt som han ser sig omkring och säger: "Datt, datt". Efter ett tag försvinner katten. Hampus, 2 år, säger till en pedagog: "Katten botta, katten botta uuee". Pedagogen säger: "Är katten borta? Var har den gått någonstans?" Hampus ser sig om i miljön sedan säger han: "Katten botta uuueee". Pedagogen säger: "Har den gått bort i skogen?" Hampus säger: "Skogen gotta". Pedagogen säger: "Åt vilket håll gick den?". Hampus säger igen: "Katten botta". I bakgrunden hör man hur ett barn ropar: "Katten, katten!".
(Fältanteckning & videoobservation 2015-04-08, skogsmiljö)
Några timmar efter denna händelse, uppmärksammar pedagogen en spännande händelse som Hampus är huvudrollsinnehavaren i. I denna händelse stannar Hampus till och vänder sig mot pedagogen och säger: "Katten botta gotta, katten botta", han pekar på ett håll och cyklar sedan iväg.
(Videoobservation 2015-04-08, förskolegård)
Barnen har antagligen sedan tidigare erfarenheter av hur en katt ser ut, eftersom de benämner objektet för katt. De använder sig då av det som Vygotskij (2010a) menar på som reproduktiva handlingar för att återkoppla erfarenheterna till den specifika
händelsen. Niklas använder sin talspråkliga tolkning av katt genom att säga “datt, datt”, han kanske även försöker att kommunicera med någon i närheten som inte uppfattar hans kommunikationsförsök. Pedagogen bekräftar Hampus i hans kommunikation, genom att ställa frågor om var katten tagit vägen, vi uppfattar att hen utvidgar Hampus proximala utvecklingszon. Pedagogen har, som Säljö (2010) beskriver, utmanat
Hampus i hans tänkande genom att presentera en ny “aktivitet”. Nästa gång Hampus ser pedagogen på förskolegården kopplar han denne till katthändelsen i skogen. Vi kan återigen koppla detta till att Hampus använder sig av det som Vygotskij (2010a) syftar till en reproduktiv handling, då Hampus tillämpar de tidigare erfarenheterna av katten och pedagogen i skogen.
32
Ute i skogen vid ett träd står det en färgglad tupp i keramik. Många av barnen går fram och undersöker tuppen, men går sedan därifrån. Hampus, 2 år, ställer sig efter ett tag vid tuppen, han tittar sig omkring och säger upprepande: "Anka, anka". Pedagogen uppmärksammar Hampus och går fram till honom. Hampus säger återigen: "Anka, anka". Leo, 2 år, kommer fram till tuppen och börjar se och känna på den, Hampus går därifrån. Leo klappar på tuppen. Pedagogen säger: "Vad säger tuppen? Kuckeliku". Leo säger: "Kuckeliku" och för tuppen längs trädet. Pedagogen säger då: "Ska den flyga upp där?". Leo välter tuppen. Pedagogen säger då: "Ligger den ner?". Leo slår med en pinne på tuppen och säger samtidigt: "Bam, bam aje" och välter tuppen igen. Linnea, 3,5 år, kommer till Leo och pedagogen. Pedagogen säger då till Linnea: "Har du hälsat på tuppen, tuppen bor här". Leo drar en pinne över tuppen, Linnea tar efter Leos handling och tar även hon en pinne som hon drar över tuppen. Linnea slänger sedan pinnen och försöker ställa tuppen tillrätta, hon petar på tuppen och går efter det iväg. I bakgrunden hör man pedagogerna prata om att det är dags att plocka ihop. En pedagog säger att det är synd att vi inte har matsäck med oss idag. Leo tar återigen tuppen och sätter ner tuppens huvud i marken och säger upprepade gånger “Namnam”. Leo välter sedan tuppen och säger “Aje, aje”. Ytterligare en pedagog som står vid Leo, säger ”Då blir ju tuppen ledsen, du får ge lite fika”.(Fältanteckning & videoobservation 2015-04-08, skogsmiljö)
I denna händelse lockar en fågelliknande figur Hampus uppmärksamhet. Vi ser det som att han har erfarenhet av fåglar sedan tidigare och att denna erfarenhet gäller “ankor”. Hampus använder sig av det som Vygotskij (2010a) beskriver som reproduktiv handling, genom att koppla figuren till den inre bild av en anka som han har. Hampus lyckas med sitt talade språk att påkalla pedagogens uppmärksamhet. Leo lockas till den interaktion som pedagogen och Hampus har kring figuren. Leo använder sig av sin kropp för att undersöka figuren och gör eventuellt en karta i huvudet av hur figuren ser ut för att sedan koppla detta till de ord som pedagogen introducerar, “tupp” och
“kuckeliku”. Det kan ses som att pedagogen samtalar med Leo om tuppen för att utveckla hans språk. Här drar vi paralleller till det som Johansson (2003) beskriver i sin studie det vill säga vikten av att samtala mycket med de små barnen eftersom att barnen får ett passivt ordförråd som hon menar sedan blir aktivt hos barnen.Pedagogen gör ett försök till utmaning då hen frågar vad tuppen säger, men verkar själv svara på frågan innan Leo hinner ge respons på hens fråga, Leo upprepar sedan vad hen sagt. Vi kan se att pedagogen under händelsen endast bekräftar Leos handlingar och uttryck utan att utmana honom i hans aktivitet. I pedagogens interaktion med Leo uteblir då det som Säljö (2010) skriver som den proximala utvecklingszonen. Vi uppfattar det som att Leo
33
utforskar tuppen då han slår på tuppen. Han verkar ha en uppfattning om att det kan göra ont på tuppen om han slår den med en pinne, genom att han säger: “Bam, bam aje”. Leo använder det som Vygotskij (2010a) menar är en reproduktiv handling, genom att tillämpa de intryck och känsloupplevelser som han upplevt eller anammat genom tidigare erfarenheter. Pedagogen gör ett försök till att bjuda in Linnea i samspelet. Pedagogen berättar för barnen att tuppen bor vid trädet hen avlägsnar sig sedan från barnen. Linnea ser ut att inspireras av Leos lek med pinnen eftersom hon tar upp en pinne och drar den över tuppen ungefär som Leo gjort innan. Linnea slänger snabbt iväg pinnen och tar sedan över aktiviteten med tuppen, hon undersöker den men går strax därifrån. Man skulle kunna se det som att Leo har uppfattat pedagogernas samtal om matsäck eftersom han återupptar sitt utforskande av tuppen direkt efter han hört deras samtal genom att låtsats att den äter. Leo kan även ha blivit påmind om att han själv är hungrig när han hör pedagogerna prata om att de ska äta, han överför då sina egna känslor på tuppen när han låter tuppen picka på marken.
Vid ett tillfälle på förskolegården sitter William, 2 år, och rör i sanden. En pedagog kommer fram till honom och säger: "Hej, vad gör du?". Några andra barn börjar slå med pinnar i rutschkanan som är belägen en bit därifrån. Pedagogen säger då till barnen som slår: "Sluta slå, vi får ont i våra öron". William tar sina händer för öronen samtidigt som han säger: "Aj, aj". Pedagogen säger då: "Ja, aj, aj, aj". Hampus, 2 år, som också har kommit fram till William och pedagogen, sätter sina händer för sina öron och säger "Aj, aj, aj". (Fältanteckning 2015-04-08, förskolegård)
I denna händelse kan vi se att det är pedagogen som tar initiativ till en interaktion med William. William tillämpar det som Vygotskij (2010a) benämner som reproduktiv handling. Denna tillämpning gör han när han hör pedagogens utrop till de andra barnen. William använder sig då av sina tidigare erfarenheter av smärta och av öron. Han verkar vara medveten om att det gör ont i öronen då höga ljud uppkommer. William använder sig av de redskap som Vygotskij (2010b) skriver om i sin kommunikation med
pedagogen. Redskapen som William tillämpar innefattar gester och det talade språket, genom dessa redskap underrättar han pedagogen att han förstår vad pedagogen vill förmedla. En tanke är även att han vill göra barnen som slår i rutschkanan medvetna om hur deras agerande kan påverka hörseln. Pedagogen samspelar med William och
bekräftar hans kommunikation. Hampus lockas till William och pedagogens samspel och träder in i detta genom att imitera Williams gester och uttryck.
34
Djur kan vara en förstärkande faktor då det kommer till kommunikation och samspel. I händelserna har barnen använt sig av djuren för att inleda ett samspel med pedagogen. Barnen använder sig i händelserna av erfarenheter kring djur och sinnesstämningar som de har upplevt tidigare.
35