Diskussion
Genom att backa bandet till tidigare forskning stod det klart att historieämnet är ett ämne som genomgått en stor förändring som bland annat Jarhall beskrev som en fortgående process. Hon menade att historieämnet allt mer styrs av idén om att eleven står i centrum för undervisningen och att innehållsfokuset riktats mot modern historia. Det är något som även syns tydligt i den reviderade kursplanen där centrala innehållspunkter, för årskurs sju till nio, som behandlar historia före år 1700 har minskats i omfång och sammanfattats i en innehållspunkt. Till skillnad från 2011 års kursplan där äldre historia, före 1700-talet, är ett helt fokusområde med egna innehållspunkter. Därtill har revideringen resulterat i färre kunskapskrav och Eliasson tematisering visade att elever fått en aktivare ställning och identitetsskapande krav har reviderats bort. Nu är det eleverna själva ”som ställer frågor till historiska källor och för välutvecklade resonemang”89, vilket även det överensstämmer med Jarhalls nyligen nämnda analys. Den konfliktlinje som Alvén lyfte fram, som också framgår i Eliassons tematisering, om att två intressen riktats mot kursplanen i historia, har nästintill uteblivit i revideringsprocessen, förutom i två svar från skolvärlden och ett från allmänheten. Uppfattningen om att historieundervisningens fokus ska ligga på att stimulera förmågor tenderar att vara vida accepterat.
Utifrån den kritik som riktades mot kursplanen i historia redan innan revideringen genomfördes 2019 återkommer flera anmärkningar i både det reviderade förslaget och i remissvaren. Historielärarnas förenings anmärkning om svårigheterna med att undervisa om historiebruk och Andreas Carlssons debattartikel i Lärarnas tidning, där han ansåg att historieämnet blivit för akademiskt, är två punkter som går att likställa med remissförslagen om att en rekonstruktivistisk historiesyn ska få företräde. Historiebruk som syftar till elevernas egen förmåga att skapa historiska kunskaper kan te sig akademiskt och faller inom ramen för en konstruktivistisk historiesyn. Därmed ter den reviderade kursplanens avsmalnade innehåll och ett större fokus på att eleverna får historiska epoker förmedlade till sig vara ett led i den kritik som lyfts mot kursplanen i ett tidigare skede.
40
Klas-Göran Karlsson diskussion om att det genetiska och genealogiska perspektivet inte behöver ses som två motsättningar återkommer även i såväl jämförelsestudien av kursplanerna som i analysen av källmaterialet. Akademins delade syn huruvida historieundervisningen ska vara genetisk eller genealogisk kan likväl förklaras utifrån Karlssons diskussion – att det går att föredra den ena utan att avfärda den andra. Likaledes visade jämförelseanalysen att både genetiska och genealogiska skrivelser försvunnit under revideringsprocessen. Och att det var nya skrivelser i syftesbeskrivningen som i slutändan ledde till slutsatsen om att det handlade om en genetisk revidering, som följande mening ur den reviderade kursplanen är ett gott exempel på: ”På så sätt får eleverna förståelse för hur det förflutna har format nutiden och därmed präglar våra förväntningar på framtiden”.90
Konklusion
Syftet med denna studie var att undersöka den historiesyn som Skolverket hörsammade under revideringen av kursplanen i historia. Till syftet hörde även att redogöra för vilka aktörer det var som genom remissyttranden fick genomslag i processen samt om det gick att uttyda en hierarki mellan remisskribenterna. Därmed, vilken historiesyn är det då som fått genomslag i 2019 års kursplan?
Sammantaget har revideringen lämnat företräde åt en genetisk historiesyn och en kursplan som ser läraren som en förmedlare av kunskap, alltså via ett rekonstruktivistiskt perspektiv på undervisningen. Därtill fanns ingen synbar stridighet mellan Eliassons intressekonfliktlinje – mellan en identitetsskapande historieundervisning och en kursplan med fokus på stimuli av förmågor. Genomgripande hade revideringen ett fokus på ett stärkande av ämnets centrala förmågor. Ytterligare tenderar det vara lärarkårens tidigare kritik och yttranden under tiden kursplanen låg ute på remiss som fick genomslag i den slutgiltiga versionen av kursplanen, även om det går att diskutera huruvida akademiska intressen och offentliga stridigheter ledde till att äldre epoker så som antiken förblev i det centrala innehållet för årskurs sju till nio. Den historiesyn som fick genomslag återfanns hos såväl Historielärarnas förening som hos Friskolornas riksförbund och de linköpingsbaserade SO-lärarna. Det samtidigt som flera akademiker drev en allt tydligare genealogisk linje i sina remissyttranden, bland annat Kenneth Nordgren och Per Eliasson. En duo som inte bara känns igen i litteratur som rör
41
historiedidaktiska frågor men även i den offentliga debatten som föranledde 2011 års kursplan i historia. Då liksom nu representerar de en linje om minskat stoff och tydligare fokus på en elevcentrerad undervisning där läraren främjar elevens egen kunskapsinhämtning. Men i det här fallet tycks det ha varit en dialektisk revideringsprocess där lärarkårens intressen vägde allra tyngst i slutändan. Däremot, vad Jarhalls historiska genomgång har lärt är att kursplanen i historia kommer att exponeras inför nya intressen och en skolvärld i kontinuerlig förändring kommer möjliggöra för liknande studier som denna i framtiden.
I slutskedet av revideringsprocessen, i en korrespondens mellan Skolverkets revideringsgrupp och nämnde Eliasson, skrev den sistnämnde att han inte riktigt förstod sig på den falska dikotomin som fortsatt florera mellan faktakunskaper och förmågor – att båda är beroende av varandra och inte bittra antagonister. Och, i linje med resultatet av den här studien, skrev Eliasson att den nya reviderade kursplanen:
”Kommer att tas emot mycket positivt av historielärare”.91
42