Genom att studera nationalismens historia och uttryck har jag fått en större förståelse för hur brett och mångtydigt detta fenomen är. Sörlins förklaring av den lilla definitionen av
nationalismen, vilken beskriver den som en tydligt avgränsad ideologi som utövas av extrema grupper, tror jag är den vanligaste uppfattningen av begreppet. Troligtvis beror detta på att dessa grupper ofta är uttalade nationalister och kanske har mer extrema åsikter än samhället i stort. Att fira midsommar och att hissa svenska flaggan vid speciella tillfällen tror jag att de flesta ser som exempel på god nationalism. Utifrån Bohmans teorier kring ond och god nationalism uppfattar jag dock att ett ”oskyldigt” firande av gamla traditioner kan ha del i konstruktionen av främlingen, då dessa är kopplade till de metoder som använts för att stärka fosterlandskärleken och befästa vad som anses vara svenskt. Detta anser jag dock inte behöver betyda att vi måste avskaffa alla gamla traditioner för att skapa ett tolerant och inkluderande samhälle, men att ha detta i åtanke tror jag kan bidra till en ökad förståelse för personer och grupper som inte känner sig inkluderade i sammanhang som dessa.
Det är tydligt att det finns uppenbara och uttalade samband mellan Nordiska museet samt skansens uppkomst och de nationalistiska strömningarna som fanns i samhället vid förra sekelskiftet. Museerna hade då som huvudsaklig uppgift att förmedla kunskap som skulle öka folkets förståelse och intresse för den egna historien, vilket i sin tur skulle stärka kärleken till fosterlandet. Skansen fungerade som en arena för att föra fram nationalistiska budskap, vilka förstärktes genom de historiska miljöer som där hade byggts upp. Än idag benämns
friluftsmuseet Skansen som en nationell mötesplats, som har som främsta syfte att sprida kunskap om svensk kulturhistoria.106 Någonting som jag tror att de flesta associerar Skansen med idag är det TV-sända evenemanget ”Allsång på Skansen”, som arrangeras varje vecka under sommarmånaderna.107 Jag uppfattar att majoriteten av att av de sånger som sjungs är äldre visor på svenska, vilket kan ses som att man därmed vill bevara och föra dessa vidare till yngre generationer. Samtidigt uppträder internationella artister på dess scen och en mångfald av kulturella uttryck ges utrymme. Kan detta kanske ses som ett tecken på en förändring i riktning mot en mer inkluderande ”svenskhet”? Har synen på vad som innefattas i ”Det svenska” breddats?
106 ”Skansens vision och uppdrag”, författare okänd, http://www.skansen.se/sv/artikel/skansens-vision-och-uppdrag, 2015-03-31.
107 ”Allsång på skansen – så funkar det”, författare okänd, http://www.skansen.se/sv/artikel/allsang-pa-skansen-sa-funkar-det, 2015-03-31.
Hazelius kände en rädsla inför att allmogekulturen i Sverige skulle försvinna och började i och med detta samla in föremål och berättelser för att på så sätt bevara den. Detta kan kopplas till den rädsla för att ”den svenska kulturen” ska försvinna i och med invandringen som Björn Söder givit uttryck för. Han ser traditionerna och ”de svenska värderingarna” som någonting unikt svenskt och samtidigt hotat, och vill därför bevara dessa genom att begränsa
invandringen och stärka svenskarnas stolthet för den egna nationen.
Enligt kommittédirektivet om den statliga museipolitiken har museerna i uppgift att bland annat sprida kunskap om svensk kultur utomlands. Det är dock mycket oklart vad de menar med ”svensk kultur”. Ska museerna sprida kunskap om den mångfald av kulturella uttryck som praktiseras innanför Sveriges gränser? Eller är det en stereotyp man vill förmedla? I artikeln ”Finns det en svensk kultur?” beskriver Svanberg att alla människor som vistats i Sverige har påverkat samhället och format de kulturella uttryck som har växt fram i landet.108 I bästa fall innefattar kommittédirektivets användning av uttrycket ”svensk kultur” detta, men då detta inte förklaras kan man lätt få intrycket av att det är en stereotyp de syftar på. Om syftet är att sprida en stereotyp föreställning om vad ”svensk kultur” är, lever utställningen Traditioner upp till dessa mål. Detta tyder i så fall på att bristen på representation av olika grupper i utställningen främst bygger på förlegade tankegångar och strukturella problem i samhället. Om direktivet däremot syftar på att inkorporera en mångfald av kulturella yttringar det hade varit önskvärt att detta tydliggjorts i den skriftliga sammanställningen.
Jag anser att Traditioner har stora brister när det kommer till att spegla den mångfald som människor i det svenska samhället utgörs av. Berättelserna som förmedlas är mycket homogena, vilket gör att en stereotyp bild av svenskarna riskerar att befästas.
Samtidigt är detta en 20 år gammal utställning, som kanske inte har blivit uppdaterad i någon högre grad under dessa år. Vad detta i så fall kan bero på är oklart. En orsak skulle kunna vara de begränsade resurser som många museer tvingas kämpa med, eller att fokus främst har hamnat på andra utställningar och att denna utställning till viss del har ”glömts bort”.
Värderingar och synsätt som vid en tidpunkt dominerar i samhället, kan efter några år uppfattas som förlegade. Ahlsén, Berg och Berg förklarar att ”Eftersom antaganden och föreställningar om vad i det förflutna som är viktigt och relevant förändras över tid, riskerar
108 Ingvar Svanberg, ”Finns det en svensk kultur?”, I nationalismens bakvatten: Om minoritet, etnicitet och rasism, red. Ingvar Svanberg och Mattias Tydén (Uppsala och Stockholm, 1998), 97.
de flesta utställningar att så småningom förlora kontakten med sitt samhälles
förväntningar.”109 Jag anser att det är mycket viktigt att äldre utställningar uppdateras när deras innehåll börjar kännas föråldrat. I annat fall kan de, istället för att bidra till ökad förståelse och samhörighet mellan olika grupper, förstärka stereotyper och fördomar.
Utställningen Bildminnen är nio år yngre än Traditioner, vilket jag uppfattar visar sig tydligt genom utställningens utformning och innehåll. Fotografierna visar människor av olika
etniciteter, vid olika tidpunkter och i skilda sammanhang. Här lyfts även problem med rasism och diskriminering fram. Jag tycker att det är mycket viktigt att belysa även denna del av historien då detta ger besökaren en mer nyanserad bild av dåtiden. Genom att ta del av berättelser kring detta tror jag att förståelsen för utsattas situation idag ökar.
De flesta av de porträtterade personerna i utställningen nämns inte vid namn. Det är istället fotograferna som hamnar i fokus, då dessa i de flesta fall presenteras med namn och med en kortare bakgrundshistoria. Personerna på fotografierna beskrivs istället med andra epitet, som bland annat arbetstitel eller etnisk tillhörighet. Att de personer som har utländsk bakgrund benämns med sin etniska tillhörighet i utställningen, medan resterande i de flesta fall presenteras med sin arbetstitel, anser jag är problematiskt. I och med detta framställs dessa personers etnicitet som deras viktigaste identifikationsaspekt, vilket inte alls behöver stämma överens med hur de uppfattar sig själva.
Jag uppfattar även att utställningsproducenterna, genom deras beskrivningar av händelser som präglats av diskriminering av vissa folkgrupper, ges tolkningsföreträde. Ett exempel på detta är de fotografier av samer som visas i utställningen, vilka togs i rasbiologiskt syfte vid slutet av 1800-talet. Vid dessa förklaras att de idag kan betraktas som unika och konstnärligt utförda porträtt, medan Pirak Sikku i dokumentären Hur gör man för att rädda ett folk? beskriver att hon känner ett starkt obehag av att titta på fotografier som dessa. I detta sammanhang tror jag att det hade varit positivt om en samisk referensgrupp kunde bidra med sitt perspektiv på denna del av historien.
109 Maria Ahlsén, Johanna Berg och Kristina Berg, ”Hela historien? 20 frågor till en utställning”, Det bekönade museet: Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet, red. Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling (Uppsala, 2005), 186.
På Nordiska museet visas även utställningen Sápmi, vilken är en av museets större
utställningar. Den öppnades år 2007 och visar delar av den samiska kulturhistorien, samt hur den samiska kulturen yttrar sig idag. Här har museiproducenterna tagit hjälp av en samisk referensgrupp, för att ge ett samiskt perspektiv på de berättelser som förmedlas. I denna utställning förmedlas en mycket bred bild av hur det är att vara same förr och nu. Utöver att traditionella samiska föremål visas upp, lyfts även frågor kring rättigheter, konflikter och diskriminering upp. I fokus hamnar frågor kring identitet och rätten att definiera sig själv. Med detta menas att man själv kan bestämma om man vill se sig som same, som svensk eller som same och svensk. I utställningen tydliggörs även att det inte finns några tydliga gränser mellan kulturer och att olika kulturer ständigt påverkas av varandra.
Jag ser utställningen Sápmi som en del i en positiv utveckling, då museet har låtit representanter från den grupp som gestaltas själva vara med och utforma utställningen. Samtidigt nämns inga samiska traditioner i utställningen Traditioner, utan de samiska
traditionerna förvisas istället till den avskilda utställningen. Att samiska traditioner inte visas i Traditioner kan utifrån Ahlséns, Bergs och Bergs teorier förmedla att den samiska kulturen inte har del i de svenska traditionerna.110 Jag ser det dock som positivt att de samiska berättelserna har getts så pass stort utrymme på museet, vilket visar på att museet vill lyfta fram dessa som en viktig del av kulturhistorien i Sverige.
Sammanfattningsvis visar analyserna på att det finns brister när det kommer till representation och framställning av olika grupper i utställningarna. Samtidigt tyder bland annat utställningen Sápmi på att det inom detta område sker en förändring till det bättre inom den museala
verksamheten. Att även kulturdepartementet och Riksutställningar påpekar vikten av ett ökat mångfaldsperspektiv inom denna uppfattar jag som att medvetenheten kring att
museiutställningar bör visa på en mångfald av människor, berättelser och perspektiv har ökat. Nordiska museet, liksom övriga museer i Sverige, har därför en stor potential att bidra till ett mer jämställt samhälle, där alla känner sig inkluderade och respekterade.
110 Maria Ahlsén, Johanna Berg och Kristina Berg, ”Hela historien? 20 frågor till en utställning”, Det bekönade museet: Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet, red. Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling (Uppsala, 2005).
Sammanfattning
Syftet med denna uppsats är att undersöka Nordiska museet och Skansen utifrån historiska och nutida perspektiv på nationalism och föreställningar om ”Det svenska”. De
frågeställningar jag har utgått ifrån är: 1) Hur yttrade sig nationalismen i Sverige vid förra sekelskiftet och hur yttrar den sig idag? 2) Vilka kopplingar fanns mellan uppkomsten av Nordiska museet och Skansen och de nationalistiska strömningarna som rådde i samtiden? 3) Hur framställs ”Det svenska” i utställningarna Traditioner och Bildminnen?
För att beskriva begrepp som nationalism och etnicitet har jag valt ut och beskrivit några tolkningar av dessa från ett antal litteraturkällor. Jag har även besökt Nordiska museet och utfört utställningsanalyser för att studera vad som lyfts fram som ”svenskt” i dagens
museiutställningar och diskutera hur stereotyper, homogeniseringar och uteslutningar av vissa grupper av människor kan bidra till att upprätthålla den diskriminering som förekommer i samhället.
För att beskriva nationalism har jag bland annat utgått från Sverker Sörlins bok Nationalism. Här beskrivs att det finns en liten och en stor definition av begreppet. Enligt den lilla
definitionen beskrivs nationalism som en tydligt avgränsad ideologi som utövas av extrema grupper. Den stora definitionen av begreppet ser nationalismen som ett strukturellt fenomen som präglar stora delar av det moderna samhället. Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren beskriver i Försvenskningen av Sverige hur nationalism och etnicitet handlar om ”kollektiva vi-känslor inom stora grupper av människor” och hur de används för att skapa en gemenskap och överbygga motsättningar inom ett land eller en folkgrupp. Både den
nationella och/eller den etniska identiteten tydliggörs och förstärks genom symboler,
traditioner och andra kulturella aspekter, som exempelvis språk, religion, musik och klädsel. För att beskriva hur Nationalismen ter sig idag har jag tagit Sverigedemokraterna som exempel, vilka har en uttalad nationalistisk profil. Enligt dess tidigare partisekreterare Björn Söder, numera andre vise talman, hävdar att ”Samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar.”
Skapandet av Nordiska Museet och Skansen var uttryck för den nationalism som växte fram under 1800-talet. Museerna hade då som huvudsaklig uppgift att förmedla kunskap som skulle öka folkets förståelse och intresse för den egna historien, vilket i sin tur skulle stärka kärleken till fosterlandet. Skansen fungerade som en arena för att föra fram nationalistiska
budskap, vilka förstärktes genom de historiska miljöer som där hade byggts upp. Än idag benämns friluftsmuseet Skansen som en nationell mötesplats, som har som främsta syfte att sprida kunskap om svensk kulturhistoria.
Vid utförandet av utställningsanalyserna har jag valt att fokusera på två av Nordiska museets utställningar: Traditioner och Bildminnen. I Utställningen Traditioner beskrivs och gestaltas vad som benämns som ”svenska” traditioner, med betoning på hur traditionerna firades under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Traditioner är på många sätt mycket homogen och visar på en stereotyp föreställning om Sverige. Det är de kristna traditionerna som är i fokus, medan traditioner inom islam och judendomen samt samiska traditioner, vilka är exempel på andra religioner som utövas i Sverige, nämns inte i utställningen. Även fotografier och dockor i utställningen visar uteslutande människor med ljus hy och, i de flesta fall, blont hår. Detta tror jag kan bidra till att befästa stereotypen av svensken som blond och ljushyad, vilket döljer den utseendemässiga variation som Sveriges befolkning utgörs av. Utställningen Bildminnen skiljer sig på många sätt från Traditioner. Den utgörs till största del av fotografier hämtade ur museets fotoarkiv, vilka är tagna av både professionella fotografer och privatpersoner. I denna utställning visas en större mångfald av människor, i första hand när det kommer till etnicitet. Det finns dock tydliga tecken på en homogenisering av olika grupper, samt att
utställningsproducenterna intar rollen som tolkningsföreträdare.
I uppsatsens avslutande diskussion beskriver jag hur jag uppfattar att den lilla definitionen av nationalism troligtvis är den vanligaste uppfattningen av begreppet. Jag tror att ett ”oskyldigt” firande av gamla traditioner kan ha del i konstruktionen av främlingen, då dessa är kopplade till de metoder som använts för att stärka fosterlandskärleken och befästa vad som anses vara svenskt. Jag tror att om vi har detta i åtanke, kan vi bidra till en ökad förståelse för personer och grupper som inte känner sig inkluderade i sammanhang som dessa.
Jag tar även upp hur ”Allsång på Skansen” kan ses som ett tecken på att vill bevara
exempelvis gamla visor på svenska och föra dessa vidare till yngre generationer. Samtidigt uppträder internationella artister på dess scen och en mångfald av kulturella uttryck ges utrymme. Kan detta kanske ses som ett tecken på en förändring i riktning mot en mer inkluderande ”svenskhet”? Har synen på vad som innefattas i ”Det svenska” breddats?
På Nordiska museet visas även utställningen Sápmi, vilken jag ser som en del i en positiv utveckling, Denna utställning visar delar av den samiska kulturhistorien, samt hur den samiska kulturen yttrar sig idag. Här har museiproducenterna tagit hjälp av en samisk referensgrupp, för att ge ett samiskt perspektiv på de berättelser som förmedlas. Samtidigt nämns inga samiska traditioner i utställningen Traditioner, utan de samiska traditionerna förvisas istället till den avskilda utställningen. Att samiska traditioner inte visas i Traditioner kan utifrån Ahlséns, Bergs och Bergs teorier förmedla att den samiska kulturen inte har del i de svenska traditionerna. Jag ser det dock som positivt att de samiska berättelserna har getts så pass stort utrymme på museet, vilket visar på att museet vill lyfta fram dessa som en viktig del av kulturhistorien i Sverige.
Jag uppfattar att det sker en förändring till det bättre inom den museala verksamheten. Att även kulturdepartementet och Riksutställningar påpekar vikten av ett ökat
mångfaldsperspektiv inom denna ser jag som att medvetenheten kring att museiutställningar bör visa på en mångfald av människor, berättelser och perspektiv har ökat. Nordiska museet, liksom övriga museer i Sverige, har därför en stor potential att bidra till ett mer jämställt samhälle, där alla känner sig inkluderade och respekterade.
Litteratur- och källförteckning
Publicerade källor och bearbetningar
Litteratur
Ahlsén, Maria; Berg, Johanna, Berg, Kristina, ”Hela historien? 20 frågor till en utställning”, Det bekönade museet: Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet, red. Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling (Uppsala, 2005).
Beskow, Per, ”Lucia”, Nationalencyklopedin band 12 (1993), 458.
Bohman, Stefan, Historia, museer och nationalism (Stockholm, 1997).
De los Reyes, Paulina, ”Intersektionella perspektiv på etniska relationer”, Etnicitet:
Perspektiv på samhället, red. Abby Peterson och Mikael Hjerm (Umeå och Göteborg, 2007). Ehn, Billy; Frykman, Jonas; Löfgren, Orvar, Försvenskningen av Sverige (Stockholm, 1993).
Fugeläng, Eric, ”Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige” (Visby, 2014).
Hillström, Magdalena, Ansvaret för kulturarvet (Linköping, 2006).
”Kommittédirektiv: Översyn över den statliga museipolitiken”, författare okänd (Stockholm, 2014).
Medelius, Hans, Nordiska museet under 125 år (Stockholm, 1998).
Peterson, Abby; Ålund, Aleksandra, ”Etniciteter: Ras, kön, klass, identitet och kultur”, Etnicitet: Perspektiv på samhället (Umeå och Göteborg, 2007).
Svanberg, Ingvar; Mattias, Tydén, I nationalismens bakvatten: Om minoritet, etnicitet och rasism (Uppsala och Stockholm, 1998).
Sörlin, Sverker, Nationalism (Stockholm, 2006).
Internetkällor
”Allsång på skansen – så funkar det”, författare okänd,
http://www.skansen.se/sv/artikel/allsang-pa-skansen-sa-funkar-det, 2015-03-31.
Arnstad, Henrik, ”Så hotas Europa av ultranationalismen”, http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-hotas-europa-av-ultranationalismen/, 2015-03-31.
”Bildminnen – Fotografier ur Nordiska Museets arkiv”, författare okänd,
http://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/bildminnen, 2015-03-23.
”Luciadag”, författare okänd, http://www.folkekirken.dk/aarets-hoejtider/advent-og-jul/santa-lucia, 2015-03-23.
”Om Nordiska museet”, författare okänd,
http://www.nordiskamuseet.se/kunskapsomraden/om-nordiska-museet, 2015-03-06.
Orrenius, Niklas, ”Den leende nationalismen” (2014), http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/, 2015-03-25
”Skansens historia”, författare okänd, http://www.skansen.se/sv/artikel/skansens-historia, 2015-03-30.
”Vårt uppdrag”, författare okänd, https://www.riksutstallningar.se/content/vårt-uppdrag, 2015-03-03.
Filmer
Hur gör man för att rädda ett folk? (2015), regisserad av Maja Hagerman. Film Nord och Svt (TV-sändes 22 januari 2015 i Svt 2).
Bildkällor
Alla fotografier tagna av författaren, förutom: ”Nordiska museet 1897”,