För att undersöka hur bilden av det svenska samhället framställs på Nordiska museet idag har jag utfört utställningsanalyser av två av museets utställningar: Traditioner och Bildminnen. Vid utförandet av analyserna har jag utgått från den verktygslåda för granskning av
utställningars underliggande budskap som presenteras i kapitlet ”Hela historien? 20 frågor till en utställning” från antologin Det bekönade museet.84 Jag kommer nedan att beskriva
innehållet i Riksutställningars rapport Museerna och mångfalden och den skriftliga sammanställningen av regeringssammanträdet den 30 januari 2014, angående den statliga museipolitiken, för att i diskussionskapitlet relatera även dessa till mina utställningsanalyser.85
Aktuella kulturpolitiska mål
Riksutställningar är en statlig myndighet som arbetar under kulturdepartementet, vars uppdrag är att arbeta för samarbete och utveckling inom museisektorn. Ett av huvuduppdragen 2014 var att utreda hur svenska museer kan spegla och främja en utveckling av det mångkulturella samhället.86 I rapporten Museerna och mångfalden, skriven av Riksutställningars analyschef Eric Fugeläng, beskrivs att det finns brister i hur dagens museer framställer samhället i sina utställningar. 87 Han skriver att det bland människor i det svenska samhället finns stora kulturella och sociala variationer, vilket även bör speglas i museernas utställningar och i verksamheten i stort. Samtidigt finns det en ökad polarisering och främlingsfientliga röster hörs allt tydligare.Han menar därför att museerna har en skyldighet att ”bidra till ökad förståelse och tolerans genom bland annat vidgade perspektiv på människans historia och en större mångfald av berättelser och perspektiv.”88
Fugeläng menar att den strukturella diskrimineringen som sker i samhället är den tydligaste orsaken till att alla svenskar inte representeras i museernas utställningar. Detta är i sin tur ett hinder i arbetet för ökad mångfald inom museiarbetets alla områden. För att framgångsrikt kunna arbeta för ökad etnisk mångfald inom det publika arbetet, behövs även en intern etnisk
84 Maria Ahlsén, Johanna Berg och Kristina Berg, ”Hela historien? 20 frågor till en utställning”, Det bekönade museet: Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet, red. Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling (Uppsala, 2005), 178.
85 Kommittédirektiv: Översyn över den statliga museipolitiken, författare okänd (Stockholm, 2014), 1-9. 86 ”Vårt uppdrag”, författare okänd, https://www.riksutstallningar.se/content/vårt-uppdrag, 2015-03-03.
87 Eric Fugeläng, Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige (Visby, 2014), 6-11.
88 Eric Fugeläng, Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige (Visby, 2014) 6.
mångfald.89 Enligt rapporten har endast ett fåtal procent av landets museiarbetare utländsk bakgrund. De flesta av dessa finns på positioner med litet inflytande över det samlande, vårdande och utåtriktade arbetet på museerna.90
Många svenska museer växte fram under en tid då deras uppdrag var att förstärka
nationskänslan, genom att framställa landet som enhetligt. Idag ser de kulturpolitiska målen annorlunda ut, men det finns fortfarande gamla vanor, byggda på föråldrade strukturer, som fortfarande präglar den museala verksamheten. Fugeläng anser därför att det är viktigt att dessa strukturer synliggörs och motarbetas, för att museerna fullt ut ska kunna medverka till att föra människor närmare varandra.91
Vid ett regeringssammanträde den 30 januari 2014 beslutades att en särskild utredare ska se över de statliga museernas arbete och uppdrag, samt regeringens direktiv till dem.
Utredningens resultat ska presenteras senast 15 oktober 2015. Utredaren ska bland annat ”beskriva och analysera på vilka sätt centralmuseerna uppfyller sina uppdrag, hur de prioriterar mellan uppdragens olika delar, tar hänsyn till olika mångfaldsperspektiv och arbetar för att förnya och utveckla museiarbetet”.92 Vad som menas med ett
mångfaldsperspektiv specificeras inte i denna del av sammanträdets skriftliga
sammanställning. Kulturdepartementet motiverar beslutet om att tillsätta denna utredning med att museerna står inför stora utmaningar i och med de snabba förändringarna i samhället och att deras arbete med bland annat mångfaldsfrågor därför behöver ses över.
I sammanställningen av regeringssammanträdet framhålls även hur de svenska museernas samarbeten med internationella museer bidrar till att ”öka kännedomen om Sverige och svensk kultur i utlandet.”93 Här nämns alltså ”svensk kultur” utan att problematiseras och lyfts dessutom fram som viktigt att sprida kunskap om utanför Sverige. I slutet av texten uttrycks betydelsen av ett tydligare mångfaldsarbete vid landets museer åter igen, med ett ökat fokus
89 Eric Fugeläng, Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige (Visby, 2014), 7.
90 Eric Fugeläng, Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige (Visby, 2014), 12.
91 Eric Fugeläng, Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige (Visby, 2014), 19-20.
92 Kommittédirektiv: Översyn över den statliga museipolitiken, författare okänd (Stockholm, 2014), 1. 93 Kommittédirektiv: Översyn över den statliga museipolitiken, författare okänd (Stockholm, 2014), 2.
på villkor för olika köns- och socioekonomiska grupper som exempel. Etniska grupper nämns dock inte som exempel.94
Analyser
Som nämnt i inledningen har jag vid utförandet av utställningsanalyserna utgått från den verktygslåda för granskning av utställningars underliggande budskap, vilken presenteras i artikeln ”Hela historien? 20 frågor till en utställning”.95 Från denna har jag valt ut de frågor och granskningspunkter som jag uppfattar som mest relevanta i förhållande till de
utställningar jag analyserat och de perspektiv jag har valt att utgå ifrån. Beskrivningarna av analyserna inleds med kort bakgrundsfakta om utställningarnas uppkomst och innehåll. Därefter följer underrubrikerna ”Urval och representation” och ”Schabloner, homogenisering och nationalistiska spår”, där jag bland annat kommer att diskutera vilka som finns
representerade i utställningarna, samt hur de framställs. Eftersom båda utställningarna är stora har jag valt att först analysera deras övergripande innehåll, för att sedan gå djupare in på några delar av utställningarna som jag finner särskilt intressanta att analysera.
Traditioner
Utställningen Traditioner öppnades år 1995 och är därmed en av museets äldre
basutställningar. Här beskrivs och gestaltas vad som benämns som ”svenska” traditioner, med betoning på hur traditionerna firades under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.96
Utställningen utgörs av många olika avdelningar, med rubriker som bland annat Hedning blir kristen, Midsommar, Surströmming, Kräftskiva, Nationaldagen, Påskafton, Bröllop och bosättning, Julaftonskväll, Lucia och Ett sista farväl.
Urval och representation
Vid en av de två ingångarna till utställningen möts besökaren av denna text:
DEN HÄR UTSTÄLLNINGEN berättar om bakgrunden till många gamla traditioner i Sverige. En del traditioner följer årstidernas växlingar och olika religiösa högtider. Andra följer livets gång från födelse till död. Många svenska traditioner hänger ihop med den kristna
94 Kommittédirektiv: Översyn över den statliga museipolitiken, författare okänd (Stockholm, 2014), 9.
95 Maria Ahlsén, Johanna Berg och Kristina Berg, ”Hela historien? 20 frågor till en utställning”, Det bekönade museet: Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet, red. Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling (Uppsala, 2005), 178.
96 ”Traditioner – om livets och årets högtider”, författare okänd,
religionen. Vissa har sina rötter i förkristen tid eller i gammal folktro. En del har sitt ursprung i andra länder men har gjorts om och känns svenska. Traditioner ger tillvaron rytm och
trygghet. De markerar samhörighet men också utanförskap. Med tiden försvinner några och nya kommer till.
Både den inledande texten och utställnings titel förmedlar att utställningen kommer att handla om svenska traditioner. I texten beskrivs att svenska traditionerna härstammar från kristendomen, förkristen tid, folktron eller har utländskt ursprung. Detta kan skapa en föreställning om att kristendomen är den enda inhemska religionen i modern tid, eftersom inga andra religioner nämns. Därmed utesluts exempelvis judiska traditioner, trots att judendomen har en lång historia i Sverige. Påståendet att vissa
traditioner som utövas i Sverige härstammar från andra länder men ”har gjorts om och känns svenska” är subjektivt och ger upphov till frågor. För vem känns dessa traditioner svenska? Vilka komponenter behövs för att en tradition ska ”kännas svensk”?
Traditioner är på många sätt mycket homogen. Inledningen ger sken av att det är kristendomen som kommer att inta huvudrollen i utställningen, vilket visar sig stämma överens med utställningen i stort. Utöver de kristna traditionerna finns traditioner från förkristen tid representerade, samt traditioner utan religiös anknytning. I enstaka fall nämns att en tradition har utländskt ursprung. Informationen är dock mycket diffus och jag uppfattar att man vill framhäva det unika i hur dessa traditioner firats i Sverige och visa på skillnader mellan de firats här och hur de firats i ursprungslandet. Ett exempel på detta är historien bakom midsommarstången, även kallad majstång, vilken finns förklarad vid montern med titeln Midsommar. Här står att ”På kontinenten kläddes stängerna med nyutspruckna löv för att fira sommarens ankomst 1 maj. Under medeltiden började köpmän, som invandrat från Tyskland, resa majstänger men i vårt klimat väntade de till midsommar.” Beskrivningen av
bakgrunden till midsommarstångens uppkomst är här mycket odetaljerad. Den uppges härstamma från kontinenten, vilket är ett mycket omfattande begrepp då kontinenten utgör stora delar av Europa. Dessutom lyfts skillnaden mellan firandet där och i Sverige fram. Detta tolkar jag som att textförfattaren även här vill placera Sverige i fokus.
Människan är i stort relativt osynlig i utställningstexterna, vilket gör det svårare att bedöma hur representationen av personer med olika etniska bakgrunder ter sig. Om man istället tittar på exempelvis fotografier och dockor i utställningen visar dessa uteslutande människor med ljus hy och, i de flesta fall, blont hår. Detta tror jag kan bidra till att befästa stereotypen av svensken som blond och ljushyad, vilket döljer den utseendemässiga variation som Sveriges befolkning utgörs av. Att bedöma vilken etnicitet personer på fotografier eller dockor ska föreställas ha, endast på utseendemässiga grunder och utan att någon bakgrundsinformation ges, är generaliserande och därmed problematiskt. Jag uppfattar dock att det i detta
sammanhang är relevant att studera hur den utseendemässiga variationen bland de gestaltade personerna i utställningen ter sig, då det genom historien har skett diskriminering grundat på exempelvis människors hudfärger, vilket även sker idag.
Schabloner, homogenisering och nationalistiska spår
Som nämnt ovan består utställningen av mycket få personliga berättelser. I de flesta fall beskrivs vad som görs under de olika traditionerna, men vem eller vilka som har utfört detta nämns inte. Ett exempel på detta är denna textrad, vilken är en del av beskrivningen av traditioner vid födelse och dop under 1800- och början av 1900-talet: ”De vackra
dopkaramellerna sparades som minne av dopkalaset – sällan nändes man äta upp dem. Att servera dopkonfekt var särskilt vanligt från mitten av 1800-talet fram till 1920-talet.” Meningarna bygger på passiva verbformer och det blir därmed mycket otydligt vem eller vilka som utförde dessa handlingar.97 Detta kan ge sken av att det var någonting som alla gjorde i Sverige under denna tid, och eftersom det förekommer liknande meningar på många ställen i utställningstexterna finns det en risk att utställningen förmedlar en föreställning om Sveriges befolkning som en homogen grupp med likadana vanor och beteenden. I
kombination med detta uppfattar jag att monterns titel, Hedning blir kristen, kan skapa en
97 Maria Ahlsén, Johanna Berg och Kristina Berg, ”Hela historien? 20 frågor till en utställning”, Det bekönade museet: Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet, red. Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling (Uppsala, 2005), 180-181.
uppfattning om att alla var kristna under denna tid, vilket medför en uteslutning av alla som inte uppfattade sig själva som kristna.
I montern med jultraditioner beskrivs historien bakom luciafirandet i Sverige såhär:
Luciatraditionen finns bara i Sverige och i Finland, dit den spritt sig härifrån. Den första lucian vi känner till uppträdde på Horns boställe i Västergötland år 1764. Luciadagen har fått sitt namn från helgonet Sankta Lucia, en flicka som led martyrdöden i Syrakusa på Sicilien år 304. Men den svenska lucian med ljus i håret kommer nog från Tyskland. Där fick barnen gåvor av Kinken Jes, en person utklädd till Jesusbarnet med ljuskrans, gloria, på huvudet.
Att luciatraditionen endast firas i Sverige och i Finland stämmer inte enligt Nationalencyklopedins beskrivningar. I upplagan från 1993 står att helgonet Sankta Lucia firas inom den romerska mässan. Romersk-katolska kyrkor finns i länder över hela
världen och Lucia firas även där den 13 december varje år. Detta firande skiljer sig dock stort från hur luciafirandet i Sverige traditionellt ter sig.98 Ett luciafirande som är mycket likt firandet i Sverige sker dessutom ibland annat Danmark.99 Att traditionen i Sverige lyfts fram som unik, tillsammans med benämningen ”den svenska lucian”, tyder på att textförfattaren, medvetet eller omedvetet, vill ta avstånd från den historiska kopplingen till Sicilien. Framställning av luciafirandet som någonting typiskt svenskt uppfattar jag liknar nationalismens strävanden efter att särskilja traditioner och beteenden i Sverige från de i andra länder, vilket finns beskrivet i uppsatsens andra kapitel.
Bildminnen
Utställningen Bildminnen skiljer sig på många sätt från Traditioner. Den utgörs till största del av fotografier hämtade ur museets fotoarkiv, vilka är tagna av både professionella fotografer
98 Per Beskow, ”Lucia”, Nationalencyklopedin band 12 (1993), 458.
99 ”Luciadag”, författare okänd, http://www.folkekirken.dk/aarets-hoejtider/advent-og-jul/santa-lucia, 2015-03-23.
och privatpersoner. Utställningen stod klar 2004, men fotograferingen har skett under olika tider och i skilda sammanhang.100
Urval och representation
I denna utställning visas en större mångfald av människor, i första hand när det kommer till etnicitet. Den största andelen utgörs av människor som jag uppfattar representerar stereotypen av svensken som blond, ljushyad och kristen. Här finns dock även personer av annan etnicitet och religiös tillhörighet, som bland annat romer, syrianer, och judar från Ungern. Det är dock fototekniken som är i fokus. Fotograferna nämns vid namn, och vid majoriteten av bilderna finns även korta personbeskrivningar av dessa. Ingen av de fotograferade personerna namnges, vilket gör dem anonyma och till viss del objektifierade. Om personerna hade nämnts vid namn tror jag att de i högre grad skulle uppfattas som unika individer, och mindre som en homogen grupp.
En annan skillnad mellan Traditioner och Bildminnen är att den senare visar på berättelser från ett brett spann av tidpunkter. Fotografierna i utställningen är tagna mellan år 1850 och början av 2000-talet och utgörs främst av porträtt och landskapsbilder. Här visas bland annat fotografier av industriarbetare under 60-, 70- och 80-talet, porträtt av patienter på ett
mentalsjukhus i Stockholm under 1980-talet, familjeporträtt från början av 1900-talet och fotografier över skånska bondgårdar från 1902.
I utställningen förklaras hur diskriminering av olika folkgrupper har förekommit genom Sveriges historia, med särskilt fokus på romer och samer. I texten bredvid några fotografier av samer beskrivs Lotten von Dübens forskningsexpeditioner i norra Sverige, vilka hon utförde tillsammans med maken Gustav 1868 och 1873. Samer fotograferades i detta sammanhang i rasbiologiskt syfte och dessa skulle sedan användas som underlag vid forskning. Lottens fotografier sparades tillsammans med de fotograferades namn och ålder och fick fungera som utgångsmaterial till de illustrationer som senare skulle finnas med i makens bok om samer. Bredvid fotografierna finns en utställningstext som kort beskriver hur fotograferingarna gick till. Texten avslutas med dessa rader:
100 ”Bildminnen – Fotografier ur Nordiska Museets arkiv”, författare okänd,
Lotten von Dübens fotografier av samer är exempel på hur fotografier med tiden kan ges nytt värde. Bilderna gjordes inom en rasbiologisk och senare kritiserad forskningstradition, och fotografierna sökte troligen människotyper som skulle bekräfta teorier om samernas främmande ursprung. Men lyfta ur sitt sammanhang kan de idag betraktas som unika porträtt utförda med konstnärlig omsorg.
Påståendet att fotografierna, lyfta ur sitt sammanhang, idag kan betraktas som i första hand konstnärliga porträtt, tyder på att producenten/producenterna tagit sig rätten till tolkningsföreträde. I och med detta förminskas
betydelsen av dessa fotografiers kopplingar till den tydliga diskriminering av samer som ägde rum vid den tid som fotografierna togs. Många samer uppger att de känner ett starkt obehag av att titta på fotografier som dessa, eftersom de då påminns om de kränkningar som de själva och/eller deras släktingar har fått utstå. ”Hur gör man för att rädda ett folk?” är en dokumentär om diskriminering av samer, vilken TV-sändes 22 januari 2015. Här uppges att samer betraktades som ”rasfrämlingar” vid förra
sekelskiftet och att syftet med den rasbiologi som bedrevs under denna tid var att ”rädda det svenska folket” och förhindra så kallad ”rasblandning”.101
I dokumentären beskriver konstnären Katarina Pirak Sikku, som själv är same, hur hon känner sig väldigt illa till mods av att titta i pärmar med gamla fotografier av samer som tagits i rasbiologiskt syfte, och att hon helst undviker att göra detta. Samtidigt menar hon att det är historiska dokument som bör sparas, eftersom hon anser att det är viktigt att denna del av historien inte glöms bort.102 Med detta i åtanke skulle det kunna ses som positivt att museet visar upp bilder som dessa, men jag anser då att det krävs en tydlig problematisering och beskrivning av vad det var som skedde under denna tid.
101 Hur gör man för att rädda ett folk? (2015), regisserad av Maja Hagerman. Film Nord och Svt (TV-sändes 22 januari 2015 i Svt 2).
102 Hur gör man för att rädda ett folk? (2015), regisserad av Maja Hagerman. Film Nord och Svt (TV-sändes 22 januari 2015 i Svt 2).
Schabloner, homogenisering och nationalistiska spår
I en del av utställningen visas ett antal fotografier av romer i Sverige. Bredvid dessa beskrivs hur museiintendenten och forskaren Carl Herman Tillhagen under 1950-talet fotograferade och dokumenterade romers situation i Sverige.
Han konstaterade urusla bostäder, sjukdomar, dålig läs- och skrivkunnighet, stora
försörjningssvårigheter samt att de var diskriminerade och utstötta ur samhället. Fotografierna skulle förstärka orden, fungera som bevis.[…] Myrman lyfte fram romernas värdighet och starka familjesamhörighet såväl som deras utsatthet och materiella fattigdom. För Myrman var kameran ett verktyg att användas för att visa människors villkor och kamp för ett bättre liv, och till att ge upprättelse åt dem som lever i marginalen.
Även om ord som ”värdighet” och ”stark familjesamhörighet” ofta uppfattas som positiva egenskaper, innebär denna beskrivning en schablonisering av romerna. De framställs därmed som en homogen grupp med specifika egenskaper, vilka skiljer sig från andra gruppers egenheter. Jag anser även att det bör tydliggöras att denna beskrivning av svenska romers situation inte innefattar alla romer i Sverige. Att hävda detta tyder även det på en
homogenisering, eftersom det inom alla grupper av individer förekommer stora variationer.
Utställningsanalyserna i förhållande till kulturpolitiska mål
I rapporten Museerna och mångfalden beskrivs att museerna bör spegla den kulturella och sociala variation som finns i samhället.103 Jag uppfattar att detta till viss del uppnås i utställningen Bildminnen, även om det i flera fall förekommer en homogenisering av de grupper som finns representerade. I utställningen Traditioner visas endast en stereotyp bild av svensken. Utifrån vad jag har förstått har ingen av de fåtal personer som gestaltas utländsk härkomst eller tillhör en annan religion än den kristna. I rapporten beskrivs även att museerna ska ”bidra till ökad förståelse och tolerans genom bland annat vidgade perspektiv på
människans historia och en större mångfald av berättelser och perspektiv.”104 Det handlar