Undersökningen har visat att giftermålsfrekvensen hos de ad liga officerarna vid Upplands regemente under hela undersök ningsperioden inte nämnvärt förändrats. I relativa tal gifte sig dock 1820 års män i något högre omfattning än de två tidigare avläsningsårens män, men denna ökning är osäker och kan för modligen till stor del förklaras av att antalet individer som in går i urvalet är för litet för att uppnå statistisk säkerhet.
Den förskjutning uppåt i graderna för när äktenskap ingicks som visas i tabell 4 förtjänar att ytterligare kommenteras. Den skulle kunna tyda på att indelningsverkets organisation inte längre fungerade tillfredsställande, om dess anställda i allt högre grad har fått svårigheter att försörja sig och en familj på den lön som de lägre officersbefattningarna innebar. Resone manget om att en högre grad i kombination med en förmånli gare indelning/lön krävdes för att kunna försörja en familj kan sägas bekräfta Carlssons teori om adelns pauperisering, som alltså skulle ha lett till ett ökat beroende av inkomst från tjänst. En annan möjlig förklaring kan vara att de ofrälses snabba ök ning inom officerskåren lett till att statusen som en officersbe fattning vid Upplands regemente innebar sjönk och det skulle då kunna innebära att det krävdes en högre officersgrad för en adlig officer för att bli attraktiv på äktenskapsmarknaden. För att säkrare kunna fastställa denna hypotes behöver även de ofrälse officerarnas äktenskap studeras för att se om samma förhållande gällde för dem.
Den låga lönen vid de lägre officersgraderna i kombination med adelns pauperisering borde då rimligtvis föra med sig att andelen äktenskap med kvinnor ur den nya ekonomiska eliten och med döttrar till högre civilämbetsmän (kategori IV), alltså enligt den andra hypotesen, ökade men ingenting i studien talar för detta. Andelen giftermål utifrån en expansiv strategi ligger på ungefär samma nivå under hela undersökningsperioden. Dessa förhållanden skulle då istället tala för att adelns bero ende av inkomst av tjänst inte har ökat under perioden, således tvärtemot Carlssons resonemang. Detta faktum skulle istället kunna bestyrka det av Norrby framlagda resonemanget, att vi egentligen inte med säkerhet vet om förlusten av frälsejord
innebar att adeln pauperiserades, med den kvarstående möjlig heten att de kanske lyckades omvandla sina förmögenheter i annan form. Undersökningen kan därför inte sägas ha verifierat den andra hypotesen som innebär att äktenskap i ökande om fattning ingicks med ofrälse kvinnor, stammande från den nya ekonomiska eliten, eller från den växande kåren av civila äm betsmän.
För hela undersökningsperioden utgör andelen äktenskap där ståndshänsyn har tagits en klar majoritet och faller aldrig under 60 %. Av dessa äktenskap kan vi över perioden se en ök ning av andelen giftermål där även militärkorporativa övervä ganden tagits. Det innebär att den främsta strategin att bevara exklusiviteten för den adliga officerskårens del har varit att gifta sig inom det egna ståndet för att på detta vis söka för hindra inblandning från mindre exklusiva kretsar. I jämförelse med Sten Carlssons statistik över svenska adelsmäns äkten skapsmönster uppvisar de adliga officerarna vid Upplands rege mente ett mer exklusivt mönster vid valet av äktenskapspart ner. Mellan åren 1770 och 1830, den period under vilken de flesta av denna undersöknings äktenskap ingicks, gifte sig de svenska adelsmännen som helhet i allt mindre omfattning inom det egna ståndet. Den första hypotesen, som innebär att man söker att stärka exklusiviteten genom giftermål inom det egna ståndet och militärkorporationen, har således verifierats av un dersökningen.
Var då de adliga officerarna vid Upplands regemente en ovanligt exklusiv grupp? Att andelen ofrälse officerare här ut gjorde en större andel av officerskåren borde snarast tala för motsatsen. Men just detta kan kanske vara en förklaring till det tydliga reduktiva äktenskapsmönster som adelsmännen uppvi sar. Sverige var fortfarande ett ståndssamhälle, om än i för vandling, och adlig börd var statusgenererande. Därför förefal ler det troligt att de adliga officerarna i högre grad, än vad adeln annars gjorde, valde ståndsäktenskap som ett medel att befästa sin status. En större studie av deras giftermålsstrategier skulle kunna belägga eller vederlägga denna studies resultat, som tyder på att just denna grupp av adelsmän förefaller att i högre grad ha använt sig av en reduktiv giftermålsstrategi än vad adelsmännen i allmänhet gjorde.
Inledningens exempel på några giftermål som ingicks under undersökningsperioden framstår enligt denna studie som rela tivt ovanliga. Det förefaller inte som om äktenskap mellan ad liga officerare och deras ofrälse kollegors döttrar eller systrar varit särskilt omfattande. Detta kan framstå som något förvå nande med tanke på att Wirilanders studier visat på en hög grad av äktenskap inom de enskilda regementena. Varför den skiljer sig från denna studie kan troligen till viss del förklaras av urvalsmetoden att enbart använda tre års mönstringar och dess koncentration till att enbart behandla de adliga officerarna. Eventuellt skulle en utökad undersökning som även innefattar de ofrälse officerarna ge ett annat resultat. Möjligheten finns att det var vanligare att adliga officerares döttrar och systrar gifte sig med ofrälse kollegor än att adelsofficerarna själva gifte sig med sina ofrälse kollegors systrar och döttrar.
Avslutningsvis konstaterar jag att denna studie visar att de adliga officerarna inte nämnvärt har förändrat sina giftermåls strategier under undersökningsperioden utan hela tiden strävat efter att bevara ståndets exklusivitet genom att använda sig av en reduktiv giftermålsstrategi. Även om andelen äktenskap där militärkorporativa hänsyn tagits är hög överstiger dess andel aldrig de äktenskap som ingåtts inom det egna ståndet. Ingen ting i studien tyder heller på att valet av en expansiv strategi ökade under undersökningsperioden. Av de äktenskap som in gicks enligt kategori IV var dessutom bara ett fåtal av den typ som innebar en familjeallians med den nya ekonomiska eliten.
Utblick
Under arbetets gång har det uppstått flera frågor som tyvärr har fått lämnas obesvarade på grund av denna studies begräns ning. Varför sjunker andelen adel inom Upplands regementes officerskår i en betydligt snabbare takt än vad Carlssons siffror från östra Svealand och riket som helhet tyder på borde vara fallet? Är detta orsaken till att adeln vid regementet gifter sig mer reduktivt än den svenska adeln som helhet? En studie som innefattar flera indelta regementen skulle möjligen kunna sprida ljus över detta.
Med hjälp av etnologiskt källmaterial skulle det möjligen gå att finna ett svar på orsakerna till den stora koncentrationen av pensionsavgångar kring år 1810. Att med hjälp av brev och dagböcker söka svaret på denna fråga borde utgöra ett intres sant ämne för en framtida uppsatsstudent.
En större studie av den grupp som i detta arbete enbart tjänat som kuliss, nämligen de ofrälse officerarna, skulle kunna ut röna om dessa män genom sitt yrkes för tiden höga status fick tillgång till en större äktenskapsmarknad. I vilken grad gifte sig dessa män med sina adliga kollegors kvinnliga släktingar, och i vilken omfattning förekom äktenskap mellan dessa män och den nya ekonomiska eliten och med ämbetsmannaadeln?