Bomberna över Stockholmsområdet chockade givetvis många. Den politiska debatten tog omedelbart fart i både pressen och riksdagen. I den utrikespolitiska diskussionen rådde en i det närmaste total enighet om att det inte rörde sig om ett avsiktligt dåd med något underliggande syfte. Allmänt accepterades den av krigsmakten framförda teorin om felnavigering.143
Istället koncentrerades debatten kring den militära beredska pens förmåga att hävda neutraliteten och luftskyddets effektivi tet. I riksdagens första kammare frågade högermannen Gösta Siljeström den 26 februari om det "finnes skäl att antaga, att den svenska beredskapen icke fungerat så som den borde" .144 Försvarsminister Per Edvin Sköld svarade att beredskapen hade fungerat. Luftbevakningscentralen hade i god tid fått rapport om flygföretagen och larmat luftvärnet. Flygplanen hade dock avgett signaler som uppfattats som nödsignaler. Enligt gällande order fick förbanden i denna situation inte öppna eld. Luft skyddschefen i Stockholm, som var den som skulle beordra lo kalt flyglarm, hade inte informerats av luftbevakningscentralen, fortsatte Sköld, eftersom inflygningarna bedömdes som enstaka vilket generellt inte påverkade luftskyddsorganisationen. Alla hade följt bestämmelserna och gjort vad som ankom dem. Reg lerna för eldöppnande kunde kanske ändras menade försvars ministern. Siljeström nöjde sig inte med detta. Han menade att landets luftförsvar och luftvärn, trots svenska folkets stora och tunga personliga offer och en stor skuldsättning för att för stärka försvaret, inte hade bestått provet. Sköld ogillade Silje-
142 Geust (1994), s 124-163, och Groehler (1992), s 144.
143 Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Norrtelje Tidning, Söderman
lands Läns Tidning och Norrskensflamman har granskats för tiden 23/
2 till 5/3 och ingen av dessa menar att bombningarna skulle vara resul tatet av en avsiktlig operation mot Sverige.
ströms argumentering och menade att militären hade lytt order och att svenska folkets samlade uppoffringar inte kunde kopp las till om luftvärnet denna kväll sköt eller inte sköt.145 Det vi sar sig vid en granskning av befintligt arkivmaterial att Silje ström hade ett visst fog för sitt påstående.
Det uteblivna eldöppnandet i Stockholm kvällen den 22 fe bruari föranledde de militära myndigheterna att genomföra en utredning. I arbetet med denna konstaterades att luftbevak ningen inte hade rapporterat om några nödsignaler från okända flygplan till luftvärnscentralen under kvällen.146 Luftvärnsför banden hade alltså ingen vetskap om eventuella flygplan i nöd när företaget passerade in över Stockholm. I militärbefälhava ren Helge Jungs första rapport till försvarsstabschefen Carl-Au gust Ehrensvärd konstaterades att luftbevakningscentralen meddelades om bombfällningarna först genom radionyheterna klockan 22.00, varför orientering till luftvärnsförbanden inte kunde ges i tid för möjliggörande av beskjutning.147 Detta vi sade sig senare under utredningen vara fel. Luftvärnscentralen hade all information om de främmande flygföretagens rörelser. Redan klockan 19.55 föranledde rapporten från Marö att luft värnsförbanden beordrades vara eldberedda.148 Lvf 2 i Vikdalen och lvf 48 i Skarpnäcl< var larmade innan företaget observera des av dessa enheter.149 Det i förtid anlända målflygplanet SE AKY och rapporter om brinnande flygplan norr om Lidingö gav luftförsvarsorganisationen en uppfattning att det kunde röra sig om flygplan i nöd, men då hade redan bomberna fällts och detta påverkade därmed inte luftvärnsförbandens eldöppnande.
145 De Geer (1977), s 519.
146 KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIlb, F I vol 6. VPM
rörande eldöppnande från A 401 22/2-23/2 från chefen för sektion I militärbefälstaben, 25/2 1944.
147 KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. B0111bfäfl- 11inge11 inom IV. mila 22-23 febr 1944 från militärbefälhavaren, 24/2 1944.
148 KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. Obehöriga överflygningar 22/2-23/2 1944 från chefen för LvcS, 29/2 1944. 149 KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. Uteblivet
eldöppnande från A 401 22/2-23/2 från regementschefen A 401, 29/2 1944.
Orsaken till att lvf 2 i Vikdalen inte öppnade eld står helt att finna i att man på plats vid batteriet för ett kort ögonblick upp fattade orienteringsljuset som ett nödbloss. Att några andra luftvärnsförband inte öppnade eld berodde helt enkelt på att så dana inte fanns. Antalet luftvärnsförband i beredskap var få, och det var endast lvf 2 i Vikdalen som passerades tillräckligt nära av ett bombplan för att verkanseld skulle vara möjlig. För övrigt begränsades luftvärnets möjlighet att nå verkan av att bemanningen vid pjäserna inte kunde observera målet. I och med att lyssnarapparaterna, främst beroende på den av rys sarna valda smygtaktiken, inte kunde registrera flygmaskinerna uteblev också inriktningen till strålkastara vdelningarna.150 Vädret, halvklart med nordostlig vind, försvårade också.151
Vindriktningen innebar att företaget närmade sig huvudstaden i motvind, det vill säga ljudet fördes inte "framåt" av vinden tvärt om. På grund av moln uppfattade inget av luftvärnsför banden i Stockholm att strålkastaravdelningen i Ulriksdal, som lyckades fånga ett lågtflygande plan, hade tänt strålkastarna. Därmed försvann den enda möjligheten luftförsvaret hade att ge luftvärnspjäserna en möjlighet att se målet och därmed kunna direktrikta eld mot detta.152
De sovjetiska bombningarna av Stockholm visade också på brister i samarbetet mellan luftbevakningscentralen och luft värnscentralen i Stockholm. Inte bara information om målflyg planet tappades. Tidigare hade luftbevakningscentralen motta git rapporter om ljussignaler från trakten av Rådmansö. Efter att detta kontrollerats och det framkommit att kustflottan be drev övningar i farvattnen öster om Blidö ansågs detta ej beröra A 401 och därför orienterades inte heller luftvärnscentralen. I en slututvärdering som sammanställdes ansågs det att luft värnscentralen nog skulle ha orienterats om detta. Men även
15° KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. Uteblivet eldöppnande från A 401 22/2-23/2 från regementschefen A 401, 29/2
1944.
151 Norbelie (1997}, s 124.
152 KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. Uteblivet
eldöppnande från A 401 22/2-23/2 från regementschefen A 401, 29/2
luftvärnscentralen brast i information till luftbevakningscentra len. Luftbevakningscentralen var ansvarig för att allmänheten alarmerades vid flyganfall samt att kontakt togs med luft skyddsorganen i staden. Problemet var att luftbevakningscen tralen inte hade några egna organ närmare än två till tre mil från Stockholm och därför var beroende av information från bland andra luftvärnsförbanden som rapporterade till luft värnscentralen. Luftvärnscentralen informerade inte luftbevak ningscentralen om flygföretagen och bombfällningarna. Där emot togs kontakt med luftskyddet och polisen, en uppgift som alltså inte åvilade luftvärnscentralen utan luftbevakningscentra len.153 Luftbevakningscentralen fick informationen om bomb fällningarna först klockan 22.00 via kvällsnyheterna på ra dion.154
Avsaknad av rapport från luftbevakningen till luftskyddet föranledde överbefälhavaren att på kvällen den 24 februari te lefonledes ge order att luftbevakningen omedelbart skulle un derrätta luftskyddschefen i Stockholm angående alla främ mande flygföretag som berörde Stockholmsområdet. Vid luft skyddets ledningsplats, luftskyddscentralen, skulle det finnas kvalificerad personal för bedömande av eventuella meddelan den. Ordern hade föregåtts av kritik i pressen mot att luft skyddscentralen inte orienterades. Det visade sig att samband mellan luftbevakningscentralen och luftskyddscentralen inte upprätthölls när beredskapsnivån var så låg som den var. Det fanns helt enkelt ingen bemyndigad person som kunde svara i luftskyddscentralen. Det beslutades av chefen för luftbevak ningscentralen att inte utlösa flyglarm, s k tyfonlarm, i Stock holms stad. Detta fick nämligen endast komma ifråga om det var ett tydligt angrepp mot Stockholm av ett avsevärt antal flygplan. Luftbevakningscentralen besvärades dessutom av att
153 KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. Ej benämnd
skrivelse, odaterad.
154 KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. Bombfäll
ningen inom IV. milo 22-23 febr 1944 från militärbefälhavaren, 24/2
1944.
allmänheten och tidningar ringde in till centralen för att få upp lysningar vilket ytterligare försvårade arbetet.155
Slututvärderingen, som hade genomgåtts med tjänsteförrät tande chefen för luftbevakningscentral Stockholm, kapten Åke Lönegren, den nye tillträdande chefen för luftbevakningscentral Stockholm, kapten Harry von Eckermann, chefen för A 401, överste Einar Sporrong och chefen för luftvärnscentral Stock holm, kapten A Palmgren, avslutas med:
Även tidigare har vid skilda tillfällen visat sig, att samarbetet mellan le och lvc, till gagn för den gemensamma uppgiften, kunnat vara bättre, och en viss irritation mellan dessa båda organ på grund av bristande vilja till förståelse för varandras arbete har stundom kunnat förmärkas. Denna självändamålsmentalitet, om den fortfarande på något sätt fin nes kvar, måste bort och båda parter förständigas att vid alla tillfällen, även om direkt order därom icke utfärdats, snabbt och utan formalite ter hålla varandra orienterade om vad som kommit till någonderas kän nedom rörande den gemensamma uppgiften - luftförsvaret.156
Organisationen hade inte bestått provet.
Under våren sände den svenske militärattachen i Helsingfors, överste Carlos Adlercreutz, en hemlig rapport till Försvarssta ben angående det finländska försvaret mot flyganfall.157 Efter en förfrågan om kompletteringar med jämförelser mellan det svenska och finländska luftförsvaret svarade Adlercreutz att rapporten inte syftade till att göra någon jämförelse men att han vid "samtal med en av de högsta officerarna ur luftstrids krafterna" fått information som kunde vara av vikt. Denne sagesman, som enligt attachen var ganska väl inne i svenska or ganisationsförhållanden, menade att de djupast liggande orsa kerna till den uteblivna eldgivningen i samband med bombfäll ningen över Stockholm måhända fanns i "bristande organisato riskt sammanhang mellan luftbevakning, luftvärn och flyg-
155 KrA. IV. milo (H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. Rapport om
olika företeelser i samband med inflygningarna 2212-23/2 av tjf luftbe
vakningschefen i Stockholm, 24/2 1944.
156 KrA. IV. milo {H). Luftskyddsavdelningen VIIb, F I vol 6. Slututvärde ring, odaterad.
157 RA. UD. HP 2 val 713. V.P.M. angående det finska försvaret mot
stridskrafter" .158 Även i Finland hade man insikt i problemen inom det svenska luftförsvaret.
Förutom internutredningen om samarbetssvårigheterna inom luftförsvarsorganisationen fick de sovjetiska bombningarna av huvudstadsområdet endast en direkt konsekvens för krigsmak ten. Den 29 februari 1944 ändrades eldöppningsbestämmel serna helt i enlighet med försvarsministerns förslag i riksdagen tre dagar tidigare. Fortsättningsvis anbefalldes att enbart avgi vande av nödsignal inte fick föranleda utebliven eldgivning vid luftvärnet.159 Som ett resultat av denna ändring påtalades också behovet av att personal i luftbevakningen besatt kunskaper om svenska flygvapnets igenkänningssignaler och igenkännings manövrar. Under mars 1944 beordrades kontroll av dessa kun skaper vid samtliga luftbevaknings- och luftvärnscentraler, luft värnsförband och luftbevakningsstationer inom IV. militärom rådet ( östra Svealand).