Minnesmärken efter ett inbördeskrig
Minnesmärkena efter ett inbördeskrig skiljer sig åt från minnesmärken efter andra typer av händelser, och även andra typer av krig. Om man ser till Frankrike och Storbritannien så är minnesmärkena och monumenten inte politiskt polariserande som de var i Finland. Efter ett 73 inbördeskrig så finns det ofta inte utrymme för att uttrycka olika erfarenheter och berättelser om kriget. Fienden fortsätter att leva i ens närmiljö, till skillnad från i ett annat krig när fienden är långt borta, och detta gör processen att hantera det nationella traumat desto svårare. De enkla och ensidiga förklaringarna dominerade länge det kollektiva minnet i Finland.
Vita monument och minnesmärken
Under 1920-talet när de Vitas narrativ dominerar ser vi en betoning på symboler som konnoterar krig och våld. En vanligt förekommande signifikant är svärdet som direkt ger betraktaren associationer till forna krig och en typ av krigföring som var långt ifrån aktuell då inbördeskriget utspelade sig. Istället för konnotera bombade hus, maskingevär och fångläger så går tankarna åt en mycket mer romantiserad bild av krig.
Till skillnad från den kvinnliga nakenakten är den manliga nakenakten inte like vanligt förkommande i konsthistorien efter antiken men den får ett uppsving under slutet av 1800-talet både i skulptur och i måleri. Vi ser ett stort antal nakenakter i svensk offentlig skulptur under 1900-talet där männen ofta porträtteras som atleter, det är en idealiserad kropp som visas upp, ofta i rörelse eller med referenser till fysisk aktivitet. Under sekelskiftet och åren 74 därefter talar man gärna om en sund själ i en sund kropp och många ideologier, såväl de nationalistiska, socialdemokratiska och kommunistiska vill bygga en ‘ny’ och ‘modern’ människa för en modern värld. Folkhälsa och en sund kropp blir för många en del i detta. I nakenakterna så är det inte en realistisk kropp som framställs utan en idealiserad och ofta
Roselius 2014, s. 297.
73
Sjöholm Skrubbe 2007, s. 150-154.
heroiserande kropp. Den manliga nakenakten anknyter tydligt till antikens ideal hos både de Röda och Vita monumenten men förekommer oftare hos de Vita.
Ovanstående symboler används flitigt i de Vita monumenten och minnesmärkena i två decennier men är därefter nästintill frånvarande. Det beror delvis på förändrade estetiska ideal men också på att narrativet om kriget är mer diversifierat. Fler berättelser om kriget får plats och ett uttryck som tidigare fungerat uppfattas då som repressivt.
1920 och 1930-talens diktaturer ledde till en återgång till klassicismen i motsättning till modernismen. Detta är väldigt tydligt i Sovjetunionen, liksom i Mussolinis Italien och Nazityskland. Klassicismen började därför under efterkrigstiden allt tydligare konnotera i 75 väst oönskade ideologier som kommunism och nazism. Detta är dock inget permanent, under 1930-talet var klassicismen populär parallellt med modernismen utan dessa konnotationer. 76 Förädnringarna i monumentens och minnesmärkenas utformning under 1960 och 1970-talen hänger med största sannolikhet ihop med detta. En tendens bort ifrån klassicerande former ser vi i Minnessten för Österbottens Jägarbataljon, 1964, Minnesmärke till frihetskriget, 1978, samt i Crescendo från 1970. Både de Röda och de Vita ger intrycket av att under denna period röra sig bort från en estetik som i mångas ögon konnoterar totalitarism.
Röda monumenten och minnesmärken
Som tidigare nämnts så är texten på de Röda monumenten ofta vaga och talar i generella termer om “de som offrade sig för sin övertygelse”. Jag anser att detta är talande för den politiska period under 1940 och 1950-talen när de reses som präglas av en samförståndsanda mellan de borgerliga partierna och de socialdemokratiska, liksom kommunisterna som för första gången får sitta i regering. De radikala formuleringarna är frånvarande och vittnar om en ovilja att påminna om konflikter och brott från inbördeskriget utan istället gå vidare. Samma tendens kan vi se i motivval som hos Hietanens Minnesmärket för de röda stupade i
finska inbördeskriget där männen verkar skrida uppåt mot kvinnan och barnet som visar på en
Sutton 1999, s.344.
75
Sutton 1999, s. 346.
framtidsanda och tro på utveckling. Facklan i Rött monument i Kuusankoski vittnar om samma sak. Man sörjer de döda men man begrundar inte vilka som dödade dem och varför.
Utöver att det är en förändrad politisk kontext och att monumenten till större del har till syfte att erkänna arbetarrörelsens historia och sorg i Finland än att befästa sin politiska makt, som de Vita gör direkt efter kriget, så var de Röda också förlorarna. Alla monument för att hedra de som dött i kriget påminner också om deras nederlag.
De pengar som parlamentet öronmärkte för att märka ut och rusta upp rödgardisternas gravar har gjort att nästan alla Röda monument och minnesmärken ligger på platser som har en direkt historisk koppling till de händelser och personer de handlar om. Dessa platser är ofta gravar och kyrkogårdar. Detta är en skillnad mot de Vita monumenten och minnesmärkena som också har många verk vid gravar och kyrkogårdar men även på prestigefyllda platser som torg och parker.
Ett monument som bryter mot alla de ovanstående generella tendenserna är Crescendo i Helsingfors. Det är också det mest sentida och har en annan tillkomst historia än de övriga. Monumentet restes i en annan politisk kontext en hel generation efter den första vågen av Röda monument. Crescendo restes av av stora delar av arbetarrörelsen tillsammans men kommunister och veteraner från inbördeskriget var ledande i projektet vilket också påverkade utformningen. De hade en mer radikal politisk agenda och deltog inte lika ivrigt som
socialdemokraterna i försoningsandan.
Monumenten kommunicerar
På en plats som Kalevankangas kyrkogård talar monumenten och minnesmärkena till
varandra. Att bli representerad på en plats som varit en viktig punkt för minnande längre blir centralt. Ingen sida ville att de andra skulle ha ensamrätt på en plats som varit betydelsefull för båda. För den Röda sidan att 1941 få ett monument på den plats där bara de Vita fått synas i två decennier kan man föreställa sig var ett viktigt erkännande.
När över hundra år har passerat sedan inbördeskriget så finns inga överlevande kvar, inte heller många av deras barn. Platsen och monumenten blir alltmer historiska och berättar för betraktaren mer om hur man såg på ett skeende lång tillbaka i tiden än om något som har aktuell betydelse. Även när den personliga kopplingen blir alltmer avlägsen så är det fortfarande en fundamental del av historien om hur Finland blev den nation den blev. Fortfarande så är det något som väcker känslor och präglar nationen. Detta blev påtagligt i reaktionerna mot sentida konstprojekt såsom 1918 av Hannu Lindholm, 1991.
Sammanfattning
Det som undersöks i den här uppsatsen är hur det visuella uttrycken hos monumenten och minnesmärkena som restes till minne av inbördeskriget 1918 i Finland påverkas av
samhälleliga processer och hur dessa uttryck förändras över tid. Trots att mycket har skrivits om monumenten och minnesmärkena så har det framförallt varit ur ett historiskt perspektiv och inte ett konstvetenskapligt vilket gör att den estetiska utformningen många gånger förbisetts till förmån för andra aspekter. För att undersöka detta analyseras några utvalda monument och minnesmärken utifrån semiotik och receptionsestetik.
Den stora mängden monument och minnesmärken gjorde att jag behövde göra ett kraftigt urval utifrån vilka jag ansåg vara representativa för de stora tendenserna under perioden. Förutom detta så begränsades mitt urval av vilka jag hade tillräckligt med information om. Det finns monument och minnesmärken i områden som tillföll Ryssland efter andra
världskriget som är sämre dokumenterade i källmaterialet än de som ligger i dagens Finland då de inte inkluderats i undersökningar som gjorts tidigare. Arbetararkivet och Folkets arkiv, de båda arbetarrörelsearkiven i Finland, har samlat mycket material kring 1918 och har också mycket digitaliserat fotomaterial vilket varit avgörande för mig då jag inte haft möjlighet att resa till Finland och se monumenten och minnesmärkena i verkligheten. Jag har inte hittat någon motsvarighet för den Vita sidan vilket försvårat sökandet efter både information och bildmaterial och därmed begränsat vilka jag kunnat välja. Då mycket av det som skrivits om monumenten och minnesmärkena varit på finska, vilket är ett språk jag inte behärskar, så har jag valt i så stor utsträckning som möjligt valt källor på svenska eller engelska. Dock så har jag brukat översättningstjänster för att kunna använda databaser och arkiv samt fått hjälp att översätta plaketter och inristad text på monument och minnesmärken av en vän som talar både svenska och finska flytande.
De metoder jag använt mig av är semiotik då samspelet mellan symboler och betraktare samt text varit central i nästan alla verk som behandlas i uppsatsen. Utgångspunkten har varit Roland Barthes Rhetoric of the image där han går igenom de olika typerna av budskap: det denoterade budskapet, det konnoterade budskapet och det språkliga budskapet.
Jag har också använt mig av Wolfgangs Kemp receptionsestetik då den fokuserar på hur verket försöker kommunicera med betraktaren. Han tar upp olika metoder som denna kommunikationen sker genom och merparten av dessa går att se hos de verk som uppsatsen behandlar.
Platsens betydelse är också av central betydelse för verket och jag kommenterar hur man har sett på plats i förhållande till skulptur utifrån Krauss och Sjöholm Skrubbes verk. Jag
använder platsen som betydelsebärande ur två aspekter. För det första om det ger verket och därmed dess budskap högre prestige genom att vara på en central och viktig plats och för det andra om det är en plats som har historisk betydelse för verket. Såsom en plats där det har skett strider, avrättningar eller personer har begravts som verket åminner. Verket får sin betydelse genom att man vet att den är placerad på en plats med en viss laddning.
Innan analysen tar vid så ges en bakgrund till vad som pågick i Finland innan och under det att monumenten och minnesmärkena reses. För att förstå varför de reser så många under så lång tid så måste man ha en viss kunskap om inbördeskriget, andra världskriget, den Röda och vita terrorn samt det politiska klimatet under mellan- och efterkrigstiden och dessa perioder och händelser redovisas kortfattat.
Analysdelen är uppdelad i två huvuddelar, först en om de Vita monumenten och
minnesmärkena, därefter en om de Röda monumenten och minnesmärkena. Sist kommer ett kort avsnitt om ett gemensamt minnesmärke. De Vita monument och minnesmärken som tas upp är Frihetsstatyn i Tammerfors, 1921, av Viktor Jansson, Minnesmärket för de vita
stupade i finska inbördeskriget av Evert Porila och restes 1921 också i Tammerfors men på
Kalevankangas kyrkogård, Minnesstatyn för striderna i Filpula från 1938 av Arvi Tynys samt
Minnessten för Österbottens Jägarbataljon som restes 1964. De Röda som tas upp är först
några minnesmärken som blivit förstörda i Tavastehus och Riihimäki och därefter en
minnessten från Kuusankoski som försvann på 40-talet samt temporära gravdekorationer som kransar som fångats på bild. Därefter behandlas ett annat exempel från Kuusankoski, De
Rödas minnesmärke av Leo Mäki som restes 1947. Minnesmärket för de röda stupade i finska inbördeskriget av Jussi Hietanen som avtäcktes 1941 på Kalevankangas kyrkogård
analyseras därefter. Det sista Röda minnesmärket som analyseras är Crescendo från 1970 av Taisto Martiskainen men kort avhandlas också konstprojektet 1918, 1991, av Hannu
Lindholm. Innan slutdiskussionern diskuteras även hur ett gemensamt minnesmärke från 1988 skiljer sig från de Röda och Vita minnesmärkena.
I slutdiskussionen diskuterar jag de olika symbolerna som förekommer frekvent, såsom svärd, den manliga nakenakten och vad texten och platsen har för påverkan på
meningsskapandet. Jag konstaterar att de Vitas monument från 1918 fram till Andra
världskriget har ett aggressivt uttryck med klassicerande nakna män och vapen men att detta förändras därefter. Väldigt få Vita monument restes under de två decennierna direkt efter Andra världskriget och därefter är de annorlunda i formspråk med en mindre konfrontativ framtoning och en mycket mer blygsam placering där de i allt högre grad är på platser som har en direkt historisk koppling till verket. De Röda monumenten och minnesmärkena skapas inte i syfte att befästa sin makt utan för att få en fysisk manifestation av sin historia och förlust i den offentliga miljön, ett viktigt erkännande för en grupp vars narrativ undertryckts i decennier. Många Röda monument och minnesmärken har finansierats helt eller delvis med de pengar som parlamentet la på upprustning och iordningställande av rödgardisternas gravplatser 1947 och därför är dessa i högre grad vid just gravar och kyrkogårdar.