Att minnas och att hedra det förflutna

Att minnas

och

att hedra det förflutna

Minnesmärken och Monument över Finska inbördeskriget 1918 Thea Wilhelmsson

UPPSALA UNIVERSITET Konstvetenskapliga institutionen C-uppsats VT 2020

ABSTRACT

Titel: Att minnas och hedra det förflutna - Minnesmärken och Monument över Finska inbördeskriget 1918

Title: To remember and honor the past - Memorials and Monument dedicated to the Finnish civil war 1918

Author: Thea Wilhelmsson

E-mail: theamkwilhelmsson@gmail.com Bachelor’s thesis: Spring term 2020 Tutor: Jan O.M. Karlsson

Ventileringstermin: Vårtermin 2020

ABSTRACT

This essay looks at memorials and monuments raised in Finland dedicated to the civil war 1918 from both the red and the white side. The earliest memorials are from 1918 and the newest one from 1964. The difference between the two sides and the change over time is looked at through a few chosen monuments and memorials analyzed using semiotics and reception aesthetics. The use of symbols is extensive throughout the period, but the form they take, as well as their connotation, change over time, depending on the political context they are created in. They are created with different aims.

Keywords: Art history, Finland, Finnish civil war, 1918, memorial, monument, semiotics,

Innehållsförteckning

INLEDNING………...………..………...…....s.1

Syfte och frågeställningar……….………..…………...……..….s.1 Material och avgränsningar..………...………...……...s.1 Metod och teori………..………..………....…….s.3 Tidigare forskning………....………….s.7 Disposition………..……….……..………...s.10

BAKGRUND………....…….…..s.11

UNDERSÖKNING………..……….….……..s.16

VITA MONUMENT OCH MINNESMÄRKEN

Frihetsstatyn………..……..…………..…………..…..s.16 Minnesmärket för de vita stupade i finska inbördeskriget………....……s.19 Minnesstatyn för striderna i Filpula………..……...s.22 Minnessten för Österbottens Jägarbataljon ………..…...s.23

RÖDA MONUMENT OCH MINNESMÄRKEN

Förstörda minnesmärken………..………..……...………....…....s.26 Minnessten i Kuusankoski………..……...……...s.29 Kransar……….……….…s.30

De rödas minnesmärke…..………..………..……....s.34 Minnesmärket för de röda stupade i finska inbördeskriget…….…...………....…...s.35 Crescendo……….……….s.37 1918………..……….………...…..s.39

GEMENSAMMA MINNESMÄRKEN………..……..s.39

AVSLUTANDE DISKUSSION………..……….………...s.41

LITTERATUR- OCH KÄLLFÖRTECKNING

Otryckt material………..……….….………..s.48 Tryckt material………..…..………..………..s.55

Inledning

I Finland finns det över 500 minnesmärken och monument dedikerade till det finska

inbördeskriget 1918. De har blivit förstörda, resta på nytt, förändrade och vandaliserade. De olika vågor som de har rests i reflekterar landets förändring och utveckling. Att resa

monument och minnesmärken är viktigt för att hantera nationella trauman och skapa samhörighet. De används också som ett sätt att kontrollera vad som hyllas och vad, eller vilka, som man glömmer bort. Vad och vilka dessa är har förändrats och därmed har uttrycket hos monumenten och minnesmärkena förändrats. I den här uppsatsen så vill jag fokusera på monumenten och minnesmärkena som konstobjekt i en föränderlig politisk kontext.

Syfte och frågeställningar

Det har skrivits om minnesmärkena i Finland efter inbördeskriget men framförallt från ett historiskt perspektiv eller i undersökningar om hur minnen fungerar efter ett inbördeskrig. Trots att monument och minnesmärken är konstverk så finns det en avsaknad av

konstvetenskapliga perspektiv på dem och därför har deras visuella uttryck förbisetts. Jag anser att deras utseende varit och är centralt för hur de uppfattas och vilken funktion de har i samhället och därför är viktigt att behandla.

Denna uppsats syftar till att undersöka hur den estetiska utformningen av monumenten och minnesmärkena korresponderar med samhälleliga processer samt hur placeringen av konstverken bidrar till meningsskapandet hos betraktaren. Jag undersöker detta genom att välja ut ett antal monument och minnesmärken som jag anser vara representativa för de stora tendenserna under perioden.

Material och avgränsningar

Mina analyser av olika monument och minnesmärken har varit baserat på befintlig fotodokumentation eftersom jag inte haft möjlighet att resa runt i Finland och se dem i verkligheten. Det har inneburit att jag bara sett minnesmärkena och monumenten ur en eller två vinklar - även de som det är meningen att man ska kunna gå runt.

För monument från den Röda sidan har jag framförallt baserat mig på digitaliserat material från Folkets arkiv(Kansan Arkisto), Arbetararkivet (Työväen Arkisto) samt på bilder som funnits i de böcker, artiklar och avhandlingar jag använt mig av. I många fall har dessa bilder också varit tagna från Folkets arkiv eller Arbetararkivet, som exempelvis i Ulla-Maija Peltonens kapitel i Minnesmärken, men då har det flera gånger varit ett bildmaterial som inte har digitaliserats och därför breddat det mitt material. De två arbetarrörelsearkiven i Finland 1 har under lång tid sammanställt mycket material angående minnesmärkena och

inbördeskriget. Det har också skapats en databas med information om alla de minnesmärken som restes till minne av den Röda sidan i dagens Finland som är baserad på de

undersökningar som Ulla-Maija Peltonen genomförde 2003. För minnesmärken och monument från den Vita sidan har jag i högre utsträckning använt mig av de exempel som funnits i litteraturen. Högern har inte haft en folkrörelse på samma sätt som vänstern har och därför har inte minnena från de Vita bevarats eller dokumenterats på samma sätt som de Röda de senaste decennierna. Det finns till exempel inget arkiv på högersidan som motsvarar

Folkets arkiv eller Arbetararkivet. Trots att de Vita monumenten och minnesmärkena var helt

dominerande innan andra världskriget så är det nu svårt att få tillförlitlig information om dem, speciellt på ett annat språk än finska. Man kan tänka sig att Skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen skulle stått för det på den Vita sidan då de båda fungerade som

folkrörelser. Det blev dock inte så av flera skäl, ett är att de båda förbjöds efter Finlands fred med Sovjetunionen efter andra världskriget då de av Sovjet ansågs vara fascistiska. Utöver det så har högern inte samma tradition av att skapa egna arkiv, bibliotek och skolor som arbetarrörelsen har. Skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen har båda framförallt haft ett fokus på militärträning och andra typer av samhällsberedskap. 2

Ulla-Maija Peltonen, “Det splittrade Landskapet.” s. 169-202. i Minnesmärken 2007 red. av Ehn,

1

Billy. & Frykman, Jonas, Stockholm: Carlsson bokförlag.

Nationalencyklopedin, Lotta Svärd-organisationen. http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/ 2

encyklopedi/lång/lotta-svärd-organisationen (hämtad 2020-05-07); Nationalencyklopedin,

Skyddskårerna. http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/skyddskårerna

Eftersom mängden minnesmärken och monument är så stort behövde jag kraftigt avgränsa mina analysobjekt. Jag har valt monument och minnesmärken som jag anser vara

representativa för förändringar och tendenser i hur inbördeskriget hanteras samt tagit i beaktelse vilka som jag kan få tillräckligt med information om. Mitt urval begränsades också av att jag inte hade möjlighet att resa till Finland och se verken i verkligheten utan behövde förlita mig på bilder samt att jag inte kan finska och därför behövde välja de som det finns dokumentation om på svenska. Finlands gränser ritades om efter andra världskriget och några minnesmärken, till exempel en del i Karelen, hamnade då i det som idag är Ryssland och dessa har det varit svårt att hitta information om och därmed har även de exkluderats ur den här undersökningen.

Jag har använt mig mycket av arkivmaterial och databaser för att få fram bilder och

information om när och var olika monument och minnesmärken rests men dessa har nästan uteslutande varit på finska. För att kunna ta till mig denna information har jag därför använt mig av Google translate. Jag har dock aldrig använt mig av översättningstjänsten för att översätta några längre stycken eller fullständiga meningar utan bara för att förstå raderna i databaser och arkiv.

Min vän Heikki Moisio, som talar både finska och svenska flytande, har hjälpt mig med att översätta plaketter och skyltar på monumenten och minnesmärkena. Detta har varit väldigt värdefullt för att även kunna inkorporera den text som är menad att vägleda betraktaren i förståelsen av monumenten.

Metod och teori

Semiotik

I mina analyser har jag baserat mig mycket på Roland Barthes Rethoric of the Image. 3 Barthes semiotiska analysmetod har varit användbar för att kunna förstå hur mening skapas och förmedlas genom symboler mellan konstverk och betraktare. Han menar att det finns tre typer av budskap, det är det språkliga budskapet, det denoterade budskapet och det

konnoterade budskapet. Det finns nästan alltid ett språkligt budskap kopplat till de bilder vi ser som vanligtvis lyfter fram och drar ens uppmärksamhet till det som anses vara viktigast. Det kan vara bildtexten till en bild i en nyhetstidning, titeln på en tavla på ett museum eller, som är fallet i de flesta exempel i denna uppsats, text på själva monumentet eller

minnesmärken. Det denoterade budskapet är det som något direkt framställer, som man inte behöver några förkunskaper för att förstå. Till exempel att en skulptur som avbildar en man med brutna bojor inte representerar något mer än just vad som avbildas - en man som rivit itu en boja. Det konnoterade budskapet är det dolda budskapet. Något som representerar något annat än bara vad de avbildar. Signifikanten är det avbildade som har en dold betydelse och signifikatet är betydelsen. I exemplet från ovan så skulle mannen med kedjan vara en signifikant och signifikatet kunna vara ett förtryckt folks strävan efter frihet.

I de verk jag behandlar i denna uppsats finns det många symboler och jag använder mig av semiotiken som ett analysverktyg för att kunna förstå hur dessa symboler skapas, vad som är deras budskap och hur de kommunicerar detta till betraktaren.

Semiotiken tar i beaktelse att åskådarens uppfattning av verkets budskap inte bara beror på verket i sig utan också på vilka förkunskaper och tidigare erfarenheter som betraktaren har. Olika symboler uppfattas av olika betraktare och tolkas på olika sätt. I The Rhetoric of the

Image så tar Barthes exemplet med en reklambild för pasta och andra matvaror. I

reklambilden som är tagen från Frankrike försöker man kommunicera en bild av italienskhet till köparna vilket skulle ge ett sken av “äkthet” hos matvarorna. Detta fungerar i Frankrike för att man har vissa idéer om vad italiensk mat är och vissa gemensamma referensramar, i Italien hade samma bild inte tolkats på samma sätt. Vissa symboler, som färska produkter

Barthes, Roland. “Rhetoric of the Image” i Semiotics - An introductory Anthology. redigerad av

3

direkt från marknade, fungerar oavsett men italienskheten i sig representerar inte längre “äkthet” hos matvarorna.

Receptionsteori

Wolfgang Kemps artikel The work of Art and its Beholder: The Methodology of the Aesthetic

of Reception från 1998 har också varit mycket användbar för att förstå hur betraktare och

konstverk interagerar med varandra. Han beskriver där olika sätt som ett konstverk vägleder 4 betraktaren när denne tittar på ett konstverk. De olika metoderna Kemp menar att detta sker genom är diegesis, fokalisering, vakans och perspektiv. Tillsammans skapar dessa vissa förutsättningar för den ideala betraktaren, den implicita betraktaren, att se på bilden. Den implicita betraktaren är den som ser bilden och förstår den som det var tänkt. Diegesis är det sätt som olika delar i bilden förhåller sig till varandra, som narrativet i verket kommuniceras vilket kan ske med blicka, gester etc. Fokalisering är det sätt som verket bjuder in betraktaren i bilden vilket kan ske på många sätt. Exempelvis genom ögonkontakt med en avbildad figur eller genom att någon är positionerad på samma sätt som betraktaren. Vakanser är det tredje sättet som Kemp beskriver och innebär en avsaknad av något. Det kan vara att bilden skärs av, slutar och något mer händer utanför den eller att den är otydlig. Detta skapar en känsla av osäkerhet men också nyfikenhet. Det kan användas både för att få en betraktare att fundera vidare eller för att alienera verk och betraktare från varandra. Den sista aspekten är

perspektiv. Perspektiv är centralt för hur vi uppfattar ett motiv. Även i två olika bilder där berättelsen är densamma kan perspektivet avgöra om vi uppfattar motivet som hotfullt, obehagligt, spännande, roande eller lekfullt.

Vid analys av monument och minnesmärken så är det vissa av dessa aspekter som är tydligare och förekommer mer frekvent. Monument och minnesmärken försöker i de flesta fall vara tydliga och lättförståeliga och avhåller sig därför från ett stort användande av vakanser men det finns vissa undantag. Perspektiv och fokalisering är dock väldigt relevanta för hur

Kemp, Wolfgang, ”The Work of Art and Its Beholder: The Methodology of the Aesthetic of

4

monumenten och minnesmärkena kommunicerar med betraktaren och vilka känslor de väcker.

Skulpturteori

Rosalind Krauss skriver i sin artikel Sculpture in the expanded field från 1979 att

monumentets logik kännetecknas av att den är en representation för minnande. Monumentet 5 är alltid placerad på en speciell plats som är avgörande för dess meningsskapande och refererar därmed hela tiden saker utanför sig självt. Denna logik utmanas av modernismens 6 ideal som slår igenom strax efter förra sekelskiftet. De modernistiska skulpturerna är i motsats till monumentets logik självrefererande och platslösa. Jessica Sjöholm Skrubbe 7 skriver i sin avhandling Skulptur i folkhemmet om svensk offentlig konst under perioden 1940 till 1975 och diskuterar där Krauss skulpturteori. I sina analyser av den svenska offentliga 8 konsten så problematiserar Sjöholm Skrubbe Krauss syn på skulptur under modernismen och visar att de tvärtom ofta är platsspecifika och refererar saker utanför sig självt.

Plats

En viktig del av analyserna av monumenten och minnesmärkena är just platsen. Platsens betydelse delas upp i två aspekter. Den första aspekten är om platsen har en direkt historisk betydelse för verket, att det är placerat på den plats kopplad till de personer eller händelser som ska ihågkommas. När det kommer till monumenten och minnesmärkena i den här uppsatsen kan det vara platser där det varit strider, folk har avrättats eller folk har begravts. Den andra betydelsebärande aspekten av en plats är att välja en prestigefylld och viktig plats. Dels handlar det om att många ofta ser verket på sådana platser, som torg och paradgator men

Sculpture in the Expanded Field, Rosalind Krauss, October, Vol. 8 (Våren, 1979), The MIT Press,

5 https://www.jstor.org/stable/778224 (Hämtad 2020-05-04). Krauss 1979, s.33. 6 Krauss 1979, s.34. 7

Sjöholm Skrubbe, Jessica. Skulptur i Folkhemmet. Göteborg: Makadam. 2007. s.27-29.

också om att det visar att det är en ett verk som anses som viktigt för de som kontrollerar den offentliga miljön. Placeringen är därmed en representation av maktrelationer. 9

Centrala begrepp

Två begrepp jag använder mycket i uppsatsen är “monument” och “minnesmärke”. Vissa använder dem som synonymer och vissa använder dem på olika sätt. Jag har använt begreppet monument för att referera till de konstverk som är större och mer monumentala. Minnesmärken har jag använt som ett bredare begrepp för att referera till de småskaliga och mindre monumentala konstverken men också som ett paraplybegrepp som kan innefatta mer än monumentet som alltid är en konstnärlig framställning.

Tidigare forskning

Det har skrivits mycket om både det finska inbördeskriget och de många minnesmärkena under de över hundra år sedan kriget bröt ut. Minnesmärkena har intresserat både historiker och de som studerar minnandet. Det har dock varit en avsaknad av konstvetenskapliga undersökningar av dem.

Ulla-Maija Peltonen, vid Helsingfors Universitet, har skrivit mycket om inbördeskrigets efterverkningar på många plan och är den ledande forskaren inom fältet. Jag har använt mig av hennes kapitel i boken Minnesmärken av Jonas Frykman och Billy Ehn som heter “Det splittrade landskapet. Berättelser om officiella och inofficiella gravplatser och minnesmärken över inbördeskriget 1918”. Kapitlet redogör för minnesmärkenas historia sedan krigets 10 avslutande och fram till idag och ger en mycket god överblick. För historiker så är det inte den estetiska utformningen som ligger i fokus utan vilken kontext de har skapats i och vad det säger om samhället. Peltonen beskriver hur de första Röda minnesmärkena är enkla stenar eller granar som knappt syns i landskapet medan den Vita sidan direkt efter kriget bygger stora och ståtliga monument på prestigefyllda platser. Detta ändras efter andra världskriget

Szpunar, Piotr M. Collective Memory and the Stranger: Remembering and Forgetting the 1918

9

Finnish Civil War. University of Pennsylvania. International Journal of Communication 6. 2012. s.4. Peltonen 2007.

och byggandet av Vita minnesmärken klingar av samtidigt som byggandet av Röda minnesmärken skjuter i höjden och når sin topp efter andra världskriget. 11

Minnesmärkena har också intresserat personer som forskar kring minne och minnande. Minnesmärken och monument är ett sätt som vi hanterar, bevarar och reviderar vårt

kollektiva minne och en så omfattande minnesmärkesbyggande som det i Finland blir därför intressant. Den polsk-amerikanske forskaren Piotr M. Szpunar, har skrivit Collective Memory

and the Stranger: Remembering and Forgetting the 1918 Finnish Civil War där han tittar på

hur placeringen av olika minnesmärken i Tammerfors har påverkat användningen av dem och reflekterar vilken period de har rests i. Szupanar skriver inte bara om minnesmärken och 12 monument utan också om andra sätt att minnas. 2008, 90 år efter kriget, så togs initiativ till en dag för att återskapa delar av de händelser som hade utspelats på platsen. Folk paraderade genom gatorna, många klädda i tidstypiska kläder och i uniformer och återskapade vissa scener från kriget, däribland en där två vita soldater skjuter en röd soldat. 13

Detta var inte enda gången som folk har återskapat episoder ur inbördeskriget. i

Remembering the Finnish Civil War: Embodied empathy and Fellman Field så beskriver

Hanna Korsberg, Laura-Elina Aho, Iris Chassany och Sofia Valtanen ett konstprojekt av Kaisa Salmi på en plats där tiotusentals röda fångar hade väntat på transport till fångläger i en vecka 1918. De kommer till slutsatsen att det inte räcker att prata om siffror och 14

sammanställa listor över döda, även om det också är vitalt, utan att det behövs sätt att skapa rum för diskussion, acceptans och förståelse mellan olika grupper utan att kräva förlåtelse. De menar att ett konstverk som gör att man känner empati för en annans upplevelser skapar detta utrymme. Peltonen 2007, s.172. 11 Szpunar 2012. 12 Szupanar 2012, s.12-13. 13

Korsberg, Hanna. Aho, Laura-Elina. Chassany, Iris. Valtanen, Sofia. “Remembering the Finnish

14

Att flera nya sätt att minnas kriget som kräver ett aktivt deltagande och är platsspecifika dykt upp långt efter att inbördeskriget är avslutat är inte förvånande. Enligt Szupanar så är det den tredje generationen som glömmer och de är allt färre nu levande som har en personlig

koppling till händelserna. Samtidigt som färre minns det så gör det att undertryckandet av vissa aspekter av vad som skett och vissa personer till förmån för segrarnas narrativ försvinner allt mer. De skapar utrymme för många fler historier och möjligheter för att 15 minnas på platser som tidigare varit stängda, som i det här fallet Tammerfors centrum och Lahtis.

2014 gav Brill ut en bok i sin serie History of warfare om finska inbördeskriget som heter

The Finnish Civil War 1918 - History, Memory, Legacy. Den är redigerad av de två finska 16

historikerna Tuomas Tepora och Aapo Roselius som båda forskar vid Avdelningen för filosofi, historia och konstforskning vid Helsingfors universitet. Boken diskuterar själva händelseförloppet under kriget men fokuserar på historiografin över kriget fram till idag och vilka konsekvenser kriget fick för det finska samhället. Det beskrivs tydligt hur den segrande, Vita sidans narrativ helt dominerar Finland och hur berättelserna om kriget som ett frihetskrig används i statsbyggandet åren efter kriget. Minnet hålls uppe genom årliga ceremonier, minneshögtider, monument och genom att skyddskårerna även fortsättningsvis har en hög närvaro och aktivitetsgrad i hela landet.

Relationen mellan minne, bevarande, monument och minnesmärken är det flera forskare som undersökt i olika länder. Ett exempel är James E. Young i The Counter-Monument: Memory

against Itself in Germany Today där han diskuterar hur konstnärer i Tyskland hanterar

problematiken som uppstår i att försöka minnas något och dela en splittrad nation utan att försköna det som skett. Situationen i Finland var naturligtvis på många sätt väldigt 17

annorlunda från den i Tyskland men i båda fallen så har minnesmärken och monument spelat

Szupanar, 2012, s.12.

15

Tepora, T., & Roselius, A. (Red.), 2014, The Finnish Civil War 1918: history, memory, legacy,

16

History of Warfare; Vol. 101, Leiden & Boston: Brill.

James E. Young, "The Counter-Monument: Memory against Itself in Germany Today," Critical

17

en komplex roll i det kollektiva minnet. Hur detta har gått till har undersökts i båda länderna men mer omfattande i Tyskland.

I Jessica Sjöholm Skrubbes doktorsavhandling Skulptur i folkhemmet ger hon en tydligt bild av den offentliga skulpturen i Sverige 1940-1975. Det har varit ett utmärkt verk för att få ett 18 bra exempel på hur konstvetenskapliga teorier och metoder kan användas för att analysera skulptur i offentlig miljö samt för att ge en djupare förståelse för den tidens offentliga konst. Hennes observation om hur mycket av den offentliga konsten som inte passar in i

konsthstorierskrivingen därför att de inte är modernistiska på det sätt som förväntas och därför förpassats till konstvärldens marginaler - om det ens får vara med var också väldigt intressant. Många av de monument och minnesmärken som jag behandlar i denna uppsats, 19 även de som är gjorda senare under 40-50-talen, är utpräglat figurativa och passar därmed inte in i bilden av att konsten efter andra världskriget som helt domineras av modernismen och av större abstraktion. Detta skulle kunna vara en delförklaring till avsaknaden om material om de finska monumenten och minnesmärkena skrivna av konstvetare.

Disposition

I bakgrunden presenteras den historiska och politiska kontexten som monumenten och

minnesmärkena skapas i och sträcker sig därmed från och med inbördeskriget till decennierna efter andra världskriget. Analysdelen är uppdelad i tre, först ett avsnitt om olika Vita

minnesmärken, därefter ett om de Röda och sist ett kortare avsnitt om ett gemensamt

minnesmärke. I varje del får de olika monumenten varsin rubrik och jämförs med varandra. I den avslutande diskussionen presenteras slutsatserna om generella tendenser hos Vita

monument, Röda monument och det görs en jämförelse dem emellan.

Sjöholm Skrubbe 2007.

18

Sjöholm Skrubbe 2007, s. 190-193.

Bakgrund

Den 6 december 1917 blev Finland självständigt efter att i århundraden tillhört först Sverige och därefter Ryssland. Bara ett par månader senare kastades landet in i ett inbördeskrig vars konsekvenser skulle bli kännbara för det unga landet i decennier trots att det avslutades efter knappt fyra månader.

Man räknar med att kriget började under de sista dagarna i januari 1918 men skärmytslingar mellan de Röda och Vita gardena hade redan skett i månaderna som ledde fram till kriget. Nästan samtidigt som de Vitas överbefälhavare, generalen Mannerheim avväpnade de ryska trupperna i norra Finland så hissade de Röda gardena i Helsingfors en röd lykta som signal. Finland delades i två, det Röda Finland i den södra, mer industrialiserade delen, och det Vita Finland i norr. 20

De Röda försökte konsolidera sin makt och göra en offensiv mot de Vita utan att lyckas. De Vita hade avvaktat för att inte behöva gå in djupt i fiendens territorium men de Röda verkade inte ha en lika tydlig plan. Som en följd av Jägarrörelsen och veteranerna från Tsarens ryska armé var de Vitas armé mer professionell och fattade bättre och snabbare beslut. Denna skillnad blev tydligare ju längre kriget fortskred. Efter kollapsen av den Röda södern och de Vitas övertag av Tammerfors blev de Rödas armé nästintill oförmögen att fatta några beslut alls. Uppemot 40 000 rödgardister med sina familjer flydde mot Ryssland för att undvika den vita terrorn som vid den tiden blev alltmer systematisk. 21

Enligt finska Riksarkivets databas Krigsdöda i Finland 1914-1922 så dog sammanlagt 36 640 personer under i kriget 1918. Av dessa var 27 038 röda och 5 279 vita. Bara 9 403 dog i striderna. Resterande avrättades, dog i fångläger, försvann eller dog på andra sätt. Det fanns 22 både en vit och en röd terror, alltså att människor mördades utanför striderna och utan legitim rättegång. Den röda terrorn skedde framförallt under krigets första månader när de Röda var

Tikka 2014, s. 94-97.

20

Tikka 2014, s. 102 & 106.

21

Databasen över krigsdöda 1914-22, Krigsdöda 1918 specificerade enligt dödssätt och ideologi,

22

på offensiven för att konsolidera sin makt. Det framstår som att de Rödas regering Finlands folkkommissariat snarare beordrade att “kontrarevolutionärer” skulle fängslas men att de Röda gardena hade mycket svängrum och inte sällan vidtog mycket brutalare metoder. En 23 andra våg av den röda terrorn infaller under reträtten efter nederlaget i Tammerfors. Den 24 vita terrorn inleddes i krigets slutskede och nådde sin höjdpunkt under sommaren 1918. 1474 Vita mördades, avrättades eller försvann. Motsvarande siffra för de Röda är 21 362

personer. De beräknas att det i fånglägren efter kriget fanns runt 80 000 människor varav 25 många dog som en följd av brist på mat, hygien och sjukdomar som snabbt spreds under sommaren. 26

De politiska oroligheterna tog inte slut när kriget var över. Den Vita sidan hade nära relationer med Tyskland och delar av dem hoppades på att med en tysk prins skapa en konstitutionell monarki, likt den i Sverige eller Storbritannien. Dessa drömmar skrotades när Tyskland led nederlag i kriget vilket bekräftades vid stilleståndet 11 november 1918 och blev definitivt genom för Tyskland förödmjukande Versaillesfreden som signerades 28 juni 1919. Tyskland var inte längre en stabil allierad och de nybildade, vita Finland behövde skaffa andra bundsförvanter mot sin granne Ryssland där bolsjevikerna tagit makten. Finland närmade sig därför segrarna i kriget. Detta ledde till att de snabbt behövde genomföra vissa förändringar. De stängde lägrena och bad Mannerheim komma tillbaka till Finland. Under 27 våren och sommaren 1919 så hålls de första riksdagsvalen, presidentvalen, konstitutionens grunder skapas, de moderna politiska partierna grundas och de flesta kvarvarande

krigsfångarna får amnesti. Turbulensen gjorde att det fanns ett behov av att ena sig runt ett syfte igen. De Vita ville manifestera sin styrka på både lokal och nationell nivå för att befästa sin makt och närvaro i hela landet. Splittringen mellan Röda och Vita hade inte bara skett mellan olika regioner utan också på lokal nivå men detta sattes åsido och de Vitas berättelse

Tikka 2014, s. 93 & 96.

23

Tikka 2014, s.106.

24

Databasen över krigsdöda 1914-22, Krigsdöda 1918 specificerade enligt dödssätt och ideologi.

25

Tikka 2014, s.113.

26

Roselius 2014, s. 304-305.

dominerade totalt. I staden Laimaa, som inte är speciell på något sätt, genomfördes tio evenemang under våren för att ära och den Vita sidan i kriget. Detta i en stad som hade haft tio gånger fler rödgardister än vitgardister. De Vitas gemensamma grav och dess

minnesmärke blev fokuspunkt för dessa arrangemang. På liknande sätt såg det också ut i resten av landet och dessa traditioner fortsatte under resten av 1920 och 1930-talen. Detta 28 förstärktes av att Skyddskårerna och Lotta-Svärd organisationen organiserade hundratusentals och hade närvaro i hela landet. Även långt efter kriget fanns det därmed en närvaro av de vita gardena.

Efter andra världskriget

Situationen förändrades drastiskt efter andra världskriget. Legenderna kring Vinterkriget och ett litet enat folk som kämpade mot stormakten Sovjet ritade helt om den politiska kartan. Den avgörande händelsen i Finlands historia ansågs inte längre vara inbördeskriget utan Vinterkriget. Andra världskriget som det som enar nationen efter inbördeskriget har varit ett populärt narrativ ändå in i våra dagar. Enligt fredsavtalet med Sovjetunionen upplöstes 29 Skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen därför att de klassades som fascistiska organisationer. I slutskeded av kriget, år 1944, är kommunisterna i partiet SKDL (svenska DFFF) för första gången i regeringsställning i regeringen Paasikivi II. De ingick även i regeringen Paasikivi III direkt därefter. Detta är en enorm skillnad jämfört med tidigare när 30 de inte kunde verka legalt, än mindre accepterades i maktens finrum.

Namnet

Idag är det standard att kalla händelserna 1918 ett inbördeskrig vilket också är det begrepp som jag genomgående använder i uppsatsen. Detta är dock något som förändrats flera gånger under tiden som förflutit sedan dess och reflekterar hur narrativet kommit att förändras. Fortfarande så kan det dock skifta beroende på politisk åskådning och värderingar.

Roselius 2014, s. 308.

28

Tepora 2014, s. 399.

29

Statsrådet Regeringarna i kronologisk ordning https://valtioneuvosto.fi/sv/statsradet/historia/ 30

I början så kallades kriget för ett frihetskrig och offensiven från de Röda för ett uppror. De Röda framställs både som upprorsmakare och landsförrädare. Den Vita sidan hade segrat och kunde helt kontrollera narrativet, både genom att politiskt dominera men också genom språket och genom den fysiska miljön, rummet, de restes ståtliga monument till de Vita medan de Röda inte hade någon plats att minnas och att sörja. Kriget kallades därför för det som bäst passade den Vita sidan och de ville visa att de hade kämpat för sin självständighet utan att vara beroende av någon annan nation. Den Röda sidan har använt andra namn som 31 klasskriget, brödrakriget eller finska revolutionen.

Finsk nationalism och nationalromantik

Nationalismen i Finland är inget som uppstår 1918 utan har en lång historia. Det nationella uppvaknandet är ett faktum i mitten av 1800-talet vilket vi kan se i konsten. Exempelvis Akseli Gallen-Kallelas måleri med motiv från Kalevala, nationaleposet som sätts samman av Elias Lönnrot 1835, och Pekka Halonen som i stor utsträckning målar finskt folkliv och finska landskap. Att detta inte bara har konstnärliga konsekvenser blir tydligt i 32 33 34 exemplet Gallen-Kallela. Han deltog i inbördeskriget på den Vita sidan och arbetade nära Mannerheim med design av flaggor och liknande. Det nationella uppvaknandet får också 35 tidigt ett politiskt uttryck i Finska partiet som ledda av J.V. Snellman bland annat driver frågor om förfinskning av kulturen och andra språkfrågor. Nationalromantiken har ofta varit 36

Roselius 2014, s. 300-301.

31

Oxford art online, Gallen-Kallela, Akseli.

32

https://www-oxfordartonline-com.ezproxy.its.uu.se/groveart/view/10.1093/gao/

9781884446054.001.0001/oao-9781884446054-e-7000030510?rskey=RjGxl4 (Hämtad 2020-04-19) Nationalencyklopedin, Kalevala. https://www-ne-se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/ 33

l%C3%A5ng/kalevala (Hämtad 2020-04-19)

Oxford art online, Halonen, Pekka. https://www-oxfordartonline-com.ezproxy.its.uu.se/groveart/ 34

view/10.1093/gao/9781884446054.001.0001/oao-9781884446054-e-7000036313?rskey=mwh1oj

(Hämtad 2020-05-05)

Reitala, Aimo. “Gallen-Kallela, Akseli (1865 - 1931)”. Biografiakeskus. https://kansallisbiografia.fi/ 35

english (Hämtad 2020-04-20).

Nationalencyklopedin, Fennomaner. http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/ 36

mer framträdande i länder som varit under utländskt inflytande och som varit nybildade. 37 Detta stämmer väl in på Finland som fram till självständigheten 6 december 1917 var under först svensk kontroll och därefter rysk och att de därför hade en framträdande nationalistisk rörelse är därför inget konstigt. Förutom Skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen ser vi under perioden efter inbördeskriget också andra mer uttalat högerradikala som

Lapporörelsen och Akademiska Karelska sällskapet.

Oxford art online, National Romanticism. https://www-oxfordartonline-com.ezproxy.its.uu.se/ 37

Undersökning

VITA MINNESMÄRKEN

Frihetsstatyn i Tammerfors

I Tammerfors hittar vi många monument och minnesmärken för båda sidorna. Detta är inte förvånande med tanke på att det var här en av de mest intensiva episoderna i inbördeskriget utspelades 15/3-6/4. Den Vita Sidans seger var avgörande för krigets fortsättning. Dessutom är det under slaget om Tammerfors som den blodigaste dagen för de Vita Trupperna infaller, den blodiga torsdagen 28/3, när striden stod som intensivast runt Kalevankangas kyrkogård.

Bild 2. Detalj, Frihetsstatyn, år 1921, Viktor Jansson.

Foto: Tampereen nykytaiteen museo, år 2006, genom Tampeen Taidemuseo.

Frihetsstatyn, av Viktor Jansson, restes liksom många stora monument av den Vita sidan kort

efter att kriget var slut och var färdig redan 1921. Den heter Frihetsstatyn och berättar genom sitt namn tydligt för betraktaren vilken sida av kriget det är som lyfts fram. De Vita såg inbördeskriget som ett krig för frihet och nationellt självbestämmande och de Röda som upprorsmakare och landsförrädare. Det finns ingen text på monumentet så det krävs alltså vissa förkunskaper för att kunna ta till sig detta budskap. Verket föreställer en stående naken 38 man som i sin högra hand håller ett svärd som han sträcker uppåt samtidigt som hans ansikte är vänt åt höger. Han har sitt högra ben framför de vänstra som om han precis tagit ett steg framåt.

Szpunar 2012, s. 8.

Skulpturen står på en hög sockelpelare som gör att den tornar upp över sin omgivning och tvingar betraktaren att se upp mot den. Denna utformning, i kombination med dess placering i den stora parken Hämeenpuisto i Tammerfors stadskärna ger ett väldigt ståtligt intryck. Platsen som sådan är inte viktig för dess historia specifikt; det var inte speciellt hårda strider i den här parken, utan platsen blir betydelseskapande därför att den visar att monumentet är viktigt. Vi läser konstverk olika beroende på var de är placerade; på ett centralt torg eller i en park mitt i stadskärnan eller utanför en viktig byggnad där fler ser den ger den högre status och får den att uppfattas som viktigare. Att Frihetsstatyn har fått den plats den har är ett exempel på den vikt man lade vid monument som reproducerade de Vitas narrativ om kriget. I en notis i Dagens Press från 1919 beskrivs hur man utropat en tävling för att resa en

frihetsstaty på en plats som bara beskrivs som stadens park, och är därmed utan referenser till platsens historia. Platsen ger dock ytterligare en betydelse som man bara känner till om man 39 är bekant med de omgivande byggnaderna. Svärdet pekar mot Folkets Hus och har därför under lång tid kritiserats av arbetarrörelsen för sin placering och sitt aggressiva budskap. 40

Hur mycket känslor skulpturen fortfarande väcker blev tydligt 2015 när den blev

vandaliserad och några anarkister klottrade “upproret” på statyn bas, vilket är ett av namnen för inbördeskriget 1918, samt en anarkistisk symbol. 41

Notisöversikt. Frihetsstatyn i Tammerfors. Dagens Press , 21 mars 1919, nr 67, s. 4. https://

39

digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1164499?page=4

Yle “Vapaudenpatsas töhrittiin anarkistien A:lla Tampereella” [30.4.2015] https://yle.fi/uutiset/ 40 40

3-7965196 (Hämtad 2020-05-05), översatt av Heikki Moisio maj 2020.

Yle “Vapaudenpatsas töhrittiin anarkistien A:lla Tampereella” [30.4.2015] https://yle.fi/uutiset/ 41

Bild 3. Minnesmärket för de vita stupade i finska inbördeskriget av Evert Porila, år 1921. Foto: Eejii, augusti 2017, Wikipedia.

Minnesmärket för de vita stupade i finska inbördeskriget

Ovan är Minnesmärket för de vita stupade i finska inbördeskriget av Evert Porila och restes 1921 på Kalevankangas kyrkogård i Tammerfors. På basen är ingraverat "Du framförde 42 budskapet om ditt lands och din stams frihet till priset av ditt liv" Skulpturen föreställer en 43 naken man som verkar vara påväg att sitta på knä men fortfarande har ett knä i luften och tittar mot marken med lätt böjt huvud och en allvarlig blick. Den är mycket mer stillsam och inte aggressiv på samma sätt Frihetsstatyn från samma tid. Den klassicerande nakenakten återfinns dock även här och stilen är snarlik. En viktig anledning till skillnaden är i

Tampereen taidemuseo, Valkoisten hautamuistomerkki. http://tampereenpatsaat.fi/portfolio-item/ 42

valkoisten-hautamuistomerkki/ (Hämtad 2020-05-07)

Tampereen taidemuseo, Valkoisten hautamuistomerkki. http://tampereenpatsaat.fi/portfolio-item/ 43

placeringen, denna är på en kyrkogård medan Frihetsstatyn är placerad på ett torg.

Direktöversatt från finska heter den “De vitas gravminnesmärke”. Samma motiv, en naken 44 klassicerande man, används på två helt olika sätt med olika syften vilket uppmanar till olika beteender även om de båda representerar samma värderingar. Man appellerar till olika känslor, sorg eller ett allvarligt vemod inför Minnesmärket för de vita stupade i finska

inbördeskriget medan Frihetsstatyn är mer resolut, båda försöker dock väcka

fosterlandskänslor.

Tampereen taidemuseo, Valkoisten hautamuistomerkki, http://tampereenpatsaat.fi/portfolio-item/ 44

Bild 5. Fotografi från invigningen 10/7 1938.

Foto: Gösta Serlachius konststiftelses arkiv via Mänttäs hemsida.

Minnesstatyn för striderna i Filpula

Minnesstatyn för striderna i Filpula av Arvi Tynys avtäcktes 10 juli 1938. I Filpula stod 45 några av krigets hårdaste strider i början när de Röda försökte avancera mot Vasa men

stoppades av de Vita. Även om monumentet har det relativt neutrala namnet Minnesstatyn för

striderna i Filpula så gör utformningen det ändå tydligt vad det rör sig om. De klassicerande

nakna kropparna återkommer, liksom svärdet, trots att nästan två decennier förflutit sedan

Frihetsstatyn och Minnesmärket för de vita stupade i finska inbördeskriget. Lättigenkännliga

symboler underlättar kommunikationen med betraktaren. Till skillnad från tidigare så är en av figurerna en kvinna som håller i en fana. Det är också en större rörelse i skulpturen som inte återfinns vare hos Frihetsstatyn eller Minnesmärket för de vita stupade i finska inbördeskriget och den uppmanar betraktaren att gå runt och titta på den från alla vinklar.

Taidekaupunki Mänttä-Vilppula, 1918 VALKOISTEN MUISTOMERKKI. https://www.manttavilppula.fi/ 45

Bild nr 5 visar Bergsrådet Gösta Serlachius tala på invigningsceremonin, han var inte den enda högt uppsatta personen där, även general Mannerheim deltog. Därutöver var det en stor publik på plats. Sådana invigningsceremonier är typiska för det ritualiserade minnande som dominerar under mellankrigstiden och som får sin start redan under våren 1919.

Bild 6. Minnessten för Österbottens Jägarbataljon, år 1964. Foto: Inspiraattori, oktober 2017, Wikipedia.

Minnessten för Österbottens Jägarbataljon

Ett minnesmärke, bild 6, som bryter de mönster vi har sett hos de Vita monumenten och minnesmärkena från den Vita sidan är Minnessten för Österbottens Jägarbataljon som restes år 1964. Den är inte monumental utan är tvärtom delvis dold av de omgivande buskarna och 46

Wikipedia, Pohjanmaan jääkäripataljoonan muistokivi. https://fi.wikipedia.org/wiki/ 46

inte särskilt stor. De Vitas berättelse om inbördeskriget är på 1960-talet inte längre den enda och de måste samsas med flera olika narrativ om händelserna 1918. I det förändrade politiska klimatet så går det inte längre att resa ett stort monument på en central plats i staden med ett aggressivt, politarierat budskap. Istället ser vi detta lite försiktigare anslag i detta

minnesmärke. De nakna männen och svärden är frånvarande då de är tydligt kopplade till en ideologi som inte längre har samma prominenta plats. Andra symboler kvarstår dock, såsom Jägarbataljonens emblem som på ett tydligt visar för betraktaren vad det rör sig om.

Eftersom lång tid förflutit är det vanskligt att hänföra skillnaden i utförande, både gällande stil och plats, enbart till förändrad politisk kontext. Lika viktigt eller kanske till och med viktigare kan konstens utveckling under perioden varit. Att den kontemporära konsten förändras under mitten och andra hälften av 1900-talet och att det är därför som monumentet ser annorlunda ut jämfört med tidigare monument. Gissningsvis så är svaret en blandning av både förändringar inom konsten och förändringar i den politiska kontexten.

Ytterligare ett minnesmärke i samma stil är den i Bild 7 som restes 1978 i Kuhmois. Den heter Minnesmärke till frihetskriget och restes till minne av en strid 10/3 1918. På

minnesmärket står utöver datumet "För Friheten" och "Slaget vid Kuhmois" på en rund metallskiva insatt i stenen. Den talar som många andra vita minnesmärken om frihet och 47 strider men själva verket är lågmält.

Wikipedia, Vapaussodan muistomerkki Putkisto Kuhmoinen. https://fi.m.wikipedia.org/wiki/ 47

Bild 7. Minnesmärke till frihetskriget, 1978.

Om man vill fortsätta att hedra de som dog på den Vita sidan i inbördeskriget som

RÖDA MINNESMÄRKEN

Förstörda minnesmärken

Det finns få monument och minnesmärken från den Röda sidan från 1920 och 1930-talen och det beror delvis på att det inte överhuvudtaget gick att resa dem i det politiska läget men också på att flera av de som restes förstördes.

Bild 9. Kyrkogård i Tavastehus. Objektnummer: TAJ4309, Arbetararkivet.

Båda bilderna ovan är vykort från Arbetararkivet och föreställer alla förstörda minnesmärken. De två första är från kyrkogården i Tavastehus medan den tredje är från Riihimäki. Alla tre 48 ligger i södra Finland och hade därför antagligen en stor andel av befolkningen som stred på den röda sidan men kunde trots det inte resa ett minnesmärke till deras minne. Monumenten är placerade på kyrkogårdar och på platsen där de har dödats. De är alltså inte på

prestigefyllda platser utan på platser med en direkt koppling till de personer som de vill hedra.

Minnesmärket i Tavastehus restes 1923 vid massgraven trots att det var förbjudet. Stenen sprängdes dock i bitar och polisen utredde aldrig förstörelsen. De som hade rest

minnesmärket dömdes dock för brott mot den offentliga ordningen och illegal insamling. 49

Historien i Riihimäki är liknande. Efter att staden tagits över av tyskarna så sköts många av de som stridit på den Röda sidan och de stora flertalet av dem samt de som dog i lägren begravdes på kyrkogården. Arbetarna placerade tidigt ett monument där men det förstördes och de som hade rest monumentet fick juridiska påföljder - dock inte de som hade förstört det. 50

Objektnummer: TAJ4305, Arbetararkivet, Arjenhistoria.fi; Objektnummer: TAJ4309, Arbetararkivet, i

48

Arjenhistoria.fi.; Objektnummer: TAJ4282, Arbetararkivet, i Arjenhistoria.fi.

“Sisällissodan muistomerkit ovat kokeneet Suomessa kovia - niitä on räjäytetty ja upotettu järveen”

49

Savon Sanomat via Jani Kaunismäki på Arbetararkivet maj 2020.

Punaisten muistomerkit, Punaisten muistomerkki, via Jani Kaunismäki på Arbetararkivet maj 2020.

Bild 11. Minnessten i Kuusankoski, 1918. Objektnummer: TA11310, Samling: 323.2 Vuoden 1918 kokoelmat, Arbetararkivet.

Minnessten i Kuusankoski

Röda minnesmärken försvann inte bara genom drastiska handlingar. På Töörin Kangas i Kuusankoski restes 1918 en minnessten på platsen där de Röda arkebuserades. Att märka ut något ger det legitimitet. Folk man inte vill minnas inkorporeras inte i närmiljön. Att resa en minnessten på platsen där de röda soldaterna sköts är alltså att minnas båda de människor som avrättades och själva händelsen. Stenen fick stå kvar men när den omgivande platsen användes som grustag så sjönk marken och stenen täcktes av grundvatten och försvann under 40-talet. Även om stenen inte aktivt förstördes så gjordes inga ansträngningar att bevara den 51 eller att ersätta den när den sjönk ner under vattnet.

Peltonen 2007, s.183.

Minnesmärket i sig ger inte information om vad det handlar om förutom att den ger ett årtal -1918 - och ett kors som ofta signalerar att det har med döden att göra. För att förstå

minnesmärkets signifikanter behöver man ha en kunskap om platsens historia. Även en betraktare utan förkunskaper skulle kunna förstå att det är ett minnesmärke men inte så mycket mer.

Kransar

De Rödas sorg blev förbjuden efter kriget och det fick inte en chans att hedra och minnas de som hade dött vilket var svårt att acceptera för de kvarlevande och fördjupande traumat. Det var också en stor skillnad mot hur det hade varit under kriget då de döda begravts på

traditionellt vis och emellanåt också under ett visst pompa och ståt vilket vi kan se i Finlands

folkkommissariats notisblad nr 40 där en ståtlig begravning i Esbo sockens kyrka beskrivs. 52 Även i krigets slutskede när stora begravningar inte var möjliga så annonseras en begravning ut i notisblades men då med 22 stupade i en “brodergrav”, en massgrav får man anta. En viktig del av den goda döden är att begravningsriterna kan genomföras, det visar respekt för de dödas människovärde och avsaknaden av det är svårt att tolka som något annat än en skymf. Det ledde till en omfattande muntlig berättartradition kring döden och de som dog under kriget. Folk hittar nya sätt att sörja när de sätt som är traditionsenligt förbjuds. Man 53 sörjde i högre grad på avskilda och icke-traditionella platser som i skogen och med mindre medel som vi kan se i bilderna nedan som avbilda små kransar och annan försynt dekoration.

Finlands folkkommissariats notisblad “Begravning av stupade frihetshjältar i Esbo”, 12 mars 1918,

52

sida 4.

Peltonen 2007, s.170-171.

Bild 12. Krans från Kuusankoski. Bildnummer: TA11347, Samling: 323.2 Vuoden 1918 kokoelmat, Arbetararkivet.

Bild 12 förestället en liten krans som fördes till gravarna under minnesstunden i

Kuusankoski. Det fanns inte utrymme för några stora gester. Bild 13 är från Voikkaa i 54 Kuusankoski, och föreställer rödgardisters gravar - också dessa sparsamt dekorerade. 55

Kuusankoski är inte exceptionellt utan tvärtom symptomatiskt för minnesmärkenas

förändring under 1900-talet. Kuusankoski är en lite stad men är trots sin storlek centrum för pappersindustrin i södra Finland. Med en stor andel arbetare så är det inte förvånande att en majoritet var på de Rödas sida och led som en konsekvens stora förluster. Enligt Peltonens undersökning som redovisas i databasen Punaisten muistomerkit finns det tre röda

minnesmärken i Kuusankoski och ytterligare tre om man ser till kommunen Kouvala som Kuusankoski ingår i. Av dessa sex minnesmärken är den äldsta från 1945, alltså hela 26 år efter att inbördeskriget avslutades. 56

1947 bestämde parlamentet att man skulle se till att ge rödgardister som hade dött 1918 ordentliga gravar, då många fortfarande låg i inofficiella gravar och från 1948 så sköt man också till pengar. Som en följd så kom det in många ansökningar från arbetarorganisationer, församlingar och andra om att få pengar för att rusta upp gravarna och många monument och minnesmärken från tiden har rests med de pengarna. Fram till 60-talet var det en 57

överväldigande majoritet röda minnesmärken som byggdes men därefter jämnas det ut. 58

Bildnummer: TA11347, Samling: 323.2 Vuoden 1918 kokoelmat, Arbetararkivet, i Arjenhistoria.fi.

54

Bildnummer: KansA379-1985, Folkets arkiv, i Arjenhistoria.fi.

55

Punaisten muistomerkit, Kouvala. http://www.tyovaenliike.fi/?s=Kouvola&post_type=muistomerkki

Bild 14. De Rödas minnesmärke, 1947, av Leo Mäki. Foto: Punaisten muistomerkit.

De Rödas minnesmärke

1947 restes sedan ett monument i Kuusankoski till minne av de från trakten som dog på den Röda sidan i inbördeskriget. Den består av en hög piedestal i tre delar med text runt om och 59 med en skulpterad fackla högst upp och hela är utförd i röd granit. Texten lyder "1918 FRIHET. LÄNGE LEVE DEN FRIHET SOM LEDDE ER KAMP". 1918 BRODERSKAP: "LÄNGE LEVE MÄNSKLIGHET SOM PRISET FÖR ERT BLOD". "TILL MINNET AV DE SOM FÖRLORADE LIVET PÅ DEN RÖDA SIDAN ARBETARFÖRENINGARNA I KUUSANKOSKI". 60

Likheterna i ordval mellan texten till monumentet i Kuusankoski och många av de Vita monumenten är slående. Frihet och offer är två viktiga ord precis som hos Frihetsstatyn och

Minnesmärket för de Vita stupade i finska inbördeskriget. Det är också värt att notera den

passiva formen när de som dog beskrivs. Det beskrivs inte som mördade eller avrättade utan som “de som förlorade livet”. Även om kommunisterna snart skulle få verka legalt och vara i regeringsställning verkar det som att socialdemokraterna vill visa tydligt avstånd mot alla typer av romantisering av väpnad kamp och hellre närmar sig högerns språkbruk.

För att se all text behöver man gå runt den och skulptören har tagit detta i beaktelse och sett till att skulpturen på toppen har tagit fungerar att se från alla sidor. Monumentet uppmanar alltså till en rörelse. Den stiliserade facklan är en signifikant som dels konnoterar ett ljus för de som har stupad men också ett ljus som leder ur mörkret. En fackla är en symbol som är universell och texten och platsen blir viktiga för att förstå dess betydelse.

Det är under åren precis efter andra världskriget som de flesta Röda monument skapas och det här är ett bra exempel. Kuusenkoski är inte en exceptionell plats när det kommer till minnesmärken efter inbördeskriget utan tvärtom typisk. De nationella narrativet om Finland är inte längre bara inbördeskriget, även om det fortfarande är väldigt närvarande, utan vinterkriget och fortsättningskriget som beskrivs som en enad nationell insats. De tidigare

Punaisten muistomerkit, Punaisten muistomerkki. http://www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/punaisten-59

muistomerkki-36/ (Hämtad 2020-05-03)

Punaisten muistomerkit, Punaisten muistomerkki. http://www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/punaisten-60

uppdelningarna mellan de familjer som tidigare stod på den ena eller andra sidan blir inte lika viktig. Historien om det lilla landet mot den stora jätten Ryssland går igenom i båda dessa berättelser men tar olika form. Idén om landsförrädare finns också i båda men inte som det övergripande narrativet i den senare.

Bild 16. Minnesmärket för de röda stupade i finska inbördeskriget av Jussi Hietanen, 1941. Foto: Mikko J. Putkonen, 2009, Wikipedia.

Minnesmärket för de röda stupade i finska inbördeskriget

finska inbördeskriget och restes 1941.61Hietanen hade själv deltagit i kriget på den Röda sidan som femtonåring och hade även varit internerad i fånglägret i Tammerfors efter kriget och hade därmed en stark personlig koppling till både platsen och händelserna. Samma år som monumentet restes så avled Hietanen i fortsättningskriget. Även om det är anekdotiskt 62 så är det talande för vad den perioden gjorde med minnet av motståndarsidan under

inbördeskriget. En person som stridit på den röda sidan, och därför enligt de Vita klassats som landsförrädare, dog nu i ett krig för att försvara Finland mot Sovjetunionen.

Inristad på står "Till minnet av de arbetare som stupade för sin övertygelse 1918" och på basen "Minnesmärket restes av arbetarföreningarna i Tammerfors med stöd av Tammerfors stad" 63

Monumentet är i röd granit och i mitten kan vi se en kvinna med ett barn som flankeras, på allt lägre nivåer, av män i relief som bär på flaggor. Monumentet är högt, hela 5,5 meter. Eftersom männen är på lägre nivåer, även om de också är upphöjda, så är de lättare att

identifiera sig med dem. De är heroiskt utformade med idealiserade kroppar, inte helt olik den manliga nakenakt som ovan visats vara vanlig förekommande i de Vita monumenten, men deras placering gör att jag anser att de fungerar som en punkt för fokalisering. Den

symmetriska kompositionen, att det ser ut som att de står på led och bär på flaggor samt likheten i de sex männens drag gör att de inger en känsla av organisering och enhet. De ser ut att stig upp mot kvinnan och barnet, en rörelse uppåt för att symbolisera utveckling och förändring. Kvinnan måste man titta upp emot för att kunna se. Kvinnor i konsten har ofta använts som symboler för saker och koncept bortom sig själva. Det kan vara för olika konstformer, dygder, synder eller för nationer. Att en kvinna är i centrum för ett monument riktat till de som som stupade i kriget, varav bara ett fåtal var kvinnor, är därför inte konstigt.

Punaisten muistomerkit, Vakaumuksensa puolesta kuolleiden muistomerkki. http://

61

www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/vakaumuksensa-puolesta-kuolleiden-muistomerkki-6/ (Hämtad 2020-05-15)

Tampere - Tampere Taidemuseo, JUSSI HIETANEN.

62

https://www.tampere.fi/ekstrat/taidemuseo/patsaat/hietanen.htm#alkuun (Hämtad 2020-04-21) Punaisten muistomerkit. Vakaumuksensa puolesta kuolleiden muistomerkki. http://

63

Kanske symboliserar hon idéerna och övertygelsen som de stupade kämpat för, den övertygelse som också nämns i texten på plakatet. Barn har under lång tid i konsthistorien konnoterat oskuldsfullhet och en oförstörd själ. Lutad in mot kvinnan med sin hand på 64 hennes ben och hennes hand beskyddande placerat på barnets huvud så tittar barnet bortåt. Ur den gamla tiden, ur idealen och idéerna så kommer barnet och konnoterar en tro om en bättre framtid.

Bild 17. Crescendo av Taisto Martiskainen, 1970. Foto: Foto: Teija Mononen, Helsingfors konstmuseum

Crescendo

1970 restes i Helsingfors Taisto Martiskainens monument Crescendo, som också har namnet

Monumentet över offren år 1918. Den är gjuten i brons och står på en sockel i röd granit. 65

Crescendo är väldigt annorlunda från de andra Röda monument i denna uppsats på flera sätt,

dels har den ett är placerad i en park i Helsingfors och alltså inte vid några gravplatser eller en kyrka, dels har den ett annat uttryck. Den föreställer ett antal människofigurer hopträngda med sina drag förvridna och med stora fördjupningar i bronsen som gör att figurerna

Sjöholm Skrubbe 2007, 176-177.

64

HAM, Crescendo / Monumentet över offren år 1918, https://www.hamhelsinki.fi/sv/sculpture/ 65

försvinner. Upprepningen och avsaknaden av ansiktsdrag liksom den klaustrofobiska intrycket skapar en känsla av obehag i betraktaren. De stiliserade människokropparna och objekten är borta och vakanser är flitigt använt just för att skapa denna känsla av obehag och förvirring.

På baksidan av monumentet är verser av olika diktare ingraverade samt en vers ur Internationalen. Trots att de starkaste visuella uttrycken är på framsidan är det alltså meningen att man ska kunna gå runt den. Internationalen ger associationer till den internationella arbetarrörelsen då den är spridd hos stora delar av vänstern, både de revolutionära och de reformistiska, över hela världen. Genom att använda en vers av den placerar man sig i ett större sammanhang.

På framsidan står “Till minne av de kvinnor och män som stred på den Röda sidan, stupade och förintades i fånglägren” och på baksidan “När alla vägar tar slut måste vi tänka”. Det är väldigt olikt De Rödas minnesmärkes text som är vagare när den berör de som har dött.

Platsen den ligger på reflekterar det förändrade politiska klimatet, det finns en historisk koppling då den ligger nära både gravplatser för rödgardister och ett område för

arbetarfestivaler. Men marken skänktes av Helsingfors stad och den är inte direkt på gravplatsen så är också en tydligt prestigefylld plats. 66

Toumas Tepora skriver om invigningsceremonin som dominerades av de mer radikala i vars tal det inte fanns utrymme för någon nyansering. De Röda var offer och försoning var en omöjlighet. Projektet innefattade dock även mer moderata delar av arbetarrörelsen och i senare tal kunde man även höra den linje som framträder i minnesmärkena från 1940-talet med sitt fokus på förlikning. 67

Tepora 2014, s.389.

66

Tepora 2014, s.389.

1918

Det kan framstå som att de sedan andra världskriget varit de Röda monumenten och

minnesmärkena som oomstritt fått stå i centrum, att de är framförallt de som blivit resta och de som blivit forskade på. Bilden är dock inte så enkel. 1991 skapade konstnären Hannu Lindholm en installation som hette 1918. Bakom monumenten från 1921 över tyskarna som 68 stupade i inbördeskriget ställde han 178 röda träkors inristade med namnet på de från orten som hade dött från den Röda sidan i kriget. Trots att 73 år hade förflutit sedan kriget

avslutades gav installationen upphov till livlig debatt och inspirerade folk till handlingar och det dök upp blommor vid först ett av korsen och snart vid flera. Debatten fortsatte rasa på tidningssidorna om huruvida det var konst eftersom den var realistisk och nämnde folk vid namn, om det skändade tyskarnas grav. Efter ett par veckor hade installationen förstörts, alla de 178 korsen var upprivna och nedlagda med namnen vända mot marken. Monument och 69 minnesmärken fortsätter att väcka starka känslor och ge upphov till debatt och visar därmed sin aktualitet inte bara som historisk memorabilia utan som fokuspunkt för en fortfarande aktuell minnesprocess.

GEMENSAMMA MINNESMÄRKEN

Gemensamma monument och högtidsdagar användes aldrig som ett sätt att ena landet utan det blev den Vita sidan som länge helt dominerade minnandet. Det är först långt senare som 70 det reses gemensamma monument och även då så är dessa inte många. Ett exempel på ett gemensamt minnesmärke rest 1988 och placerat vid en bro där det pågick strider. 71

Hannu Lindholm 1991, 1918. 68 Peltonen 2007, s. 198-199. 69 Roselius 2014, s. 298-299. 70

Punaisten Muistomerkit, Taistelun muistomerkki, http://www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/taistelun-71

Bild 19. Taistelun muistomerkki, rest år 1988. Foto: Punaisten Muistomerkit.

Det är utformat som en minnessten vars enda utsmyckning är en plakett där det står "På denna bro pågick strider i april 1918" vilket är ett neutralt konstaterande. Hur det gick i 72 striderna och vilka konsekvenser dessa fick måste man ha kännedom om den lokala historien på orten för att veta. Minnesmärket är gemensamt just genom sin avsaknad av information och utan direkta koppling till de som dött vilket de flesta andra monument och minnesmärken jag behandlar i den här uppsatsen annars har. Vakanserna kan göra minnesmärket

svårförståeligt för de som inte har rätt kunskaper men för de som levt på platsen och har stupade släktingar så blir det ett erkännande och en fysisk manifestation av minnet av händelsen.

Punaisten Muistomerkit, Taistelun muistomerkki, http://www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/taistelun-72

Avslutande diskussion

Minnesmärken efter ett inbördeskrig

Minnesmärkena efter ett inbördeskrig skiljer sig åt från minnesmärken efter andra typer av händelser, och även andra typer av krig. Om man ser till Frankrike och Storbritannien så är minnesmärkena och monumenten inte politiskt polariserande som de var i Finland. Efter ett 73 inbördeskrig så finns det ofta inte utrymme för att uttrycka olika erfarenheter och berättelser om kriget. Fienden fortsätter att leva i ens närmiljö, till skillnad från i ett annat krig när fienden är långt borta, och detta gör processen att hantera det nationella traumat desto svårare. De enkla och ensidiga förklaringarna dominerade länge det kollektiva minnet i Finland.

Vita monument och minnesmärken

Under 1920-talet när de Vitas narrativ dominerar ser vi en betoning på symboler som konnoterar krig och våld. En vanligt förekommande signifikant är svärdet som direkt ger betraktaren associationer till forna krig och en typ av krigföring som var långt ifrån aktuell då inbördeskriget utspelade sig. Istället för konnotera bombade hus, maskingevär och fångläger så går tankarna åt en mycket mer romantiserad bild av krig.

Till skillnad från den kvinnliga nakenakten är den manliga nakenakten inte like vanligt förkommande i konsthistorien efter antiken men den får ett uppsving under slutet av 1800-talet både i skulptur och i måleri. Vi ser ett stort antal nakenakter i svensk offentlig skulptur under 1900-talet där männen ofta porträtteras som atleter, det är en idealiserad kropp som visas upp, ofta i rörelse eller med referenser till fysisk aktivitet. Under sekelskiftet och åren 74 därefter talar man gärna om en sund själ i en sund kropp och många ideologier, såväl de nationalistiska, socialdemokratiska och kommunistiska vill bygga en ‘ny’ och ‘modern’ människa för en modern värld. Folkhälsa och en sund kropp blir för många en del i detta. I nakenakterna så är det inte en realistisk kropp som framställs utan en idealiserad och ofta

Roselius 2014, s. 297.

73

Sjöholm Skrubbe 2007, s. 150-154.

heroiserande kropp. Den manliga nakenakten anknyter tydligt till antikens ideal hos både de Röda och Vita monumenten men förekommer oftare hos de Vita.

Ovanstående symboler används flitigt i de Vita monumenten och minnesmärkena i två decennier men är därefter nästintill frånvarande. Det beror delvis på förändrade estetiska ideal men också på att narrativet om kriget är mer diversifierat. Fler berättelser om kriget får plats och ett uttryck som tidigare fungerat uppfattas då som repressivt.

1920 och 1930-talens diktaturer ledde till en återgång till klassicismen i motsättning till modernismen. Detta är väldigt tydligt i Sovjetunionen, liksom i Mussolinis Italien och Nazityskland. Klassicismen började därför under efterkrigstiden allt tydligare konnotera i 75 väst oönskade ideologier som kommunism och nazism. Detta är dock inget permanent, under 1930-talet var klassicismen populär parallellt med modernismen utan dessa konnotationer. 76 Förädnringarna i monumentens och minnesmärkenas utformning under 1960 och 1970-talen hänger med största sannolikhet ihop med detta. En tendens bort ifrån klassicerande former ser vi i Minnessten för Österbottens Jägarbataljon, 1964, Minnesmärke till frihetskriget, 1978, samt i Crescendo från 1970. Både de Röda och de Vita ger intrycket av att under denna period röra sig bort från en estetik som i mångas ögon konnoterar totalitarism.

Röda monumenten och minnesmärken

Som tidigare nämnts så är texten på de Röda monumenten ofta vaga och talar i generella termer om “de som offrade sig för sin övertygelse”. Jag anser att detta är talande för den politiska period under 1940 och 1950-talen när de reses som präglas av en samförståndsanda mellan de borgerliga partierna och de socialdemokratiska, liksom kommunisterna som för första gången får sitta i regering. De radikala formuleringarna är frånvarande och vittnar om en ovilja att påminna om konflikter och brott från inbördeskriget utan istället gå vidare. Samma tendens kan vi se i motivval som hos Hietanens Minnesmärket för de röda stupade i

finska inbördeskriget där männen verkar skrida uppåt mot kvinnan och barnet som visar på en

Sutton 1999, s.344.

75

Sutton 1999, s. 346.

framtidsanda och tro på utveckling. Facklan i Rött monument i Kuusankoski vittnar om samma sak. Man sörjer de döda men man begrundar inte vilka som dödade dem och varför.

Utöver att det är en förändrad politisk kontext och att monumenten till större del har till syfte att erkänna arbetarrörelsens historia och sorg i Finland än att befästa sin politiska makt, som de Vita gör direkt efter kriget, så var de Röda också förlorarna. Alla monument för att hedra de som dött i kriget påminner också om deras nederlag.

De pengar som parlamentet öronmärkte för att märka ut och rusta upp rödgardisternas gravar har gjort att nästan alla Röda monument och minnesmärken ligger på platser som har en direkt historisk koppling till de händelser och personer de handlar om. Dessa platser är ofta gravar och kyrkogårdar. Detta är en skillnad mot de Vita monumenten och minnesmärkena som också har många verk vid gravar och kyrkogårdar men även på prestigefyllda platser som torg och parker.

Ett monument som bryter mot alla de ovanstående generella tendenserna är Crescendo i Helsingfors. Det är också det mest sentida och har en annan tillkomst historia än de övriga. Monumentet restes i en annan politisk kontext en hel generation efter den första vågen av Röda monument. Crescendo restes av av stora delar av arbetarrörelsen tillsammans men kommunister och veteraner från inbördeskriget var ledande i projektet vilket också påverkade utformningen. De hade en mer radikal politisk agenda och deltog inte lika ivrigt som

socialdemokraterna i försoningsandan.

Monumenten kommunicerar

På en plats som Kalevankangas kyrkogård talar monumenten och minnesmärkena till

Sammanfattning

Det som undersöks i den här uppsatsen är hur det visuella uttrycken hos monumenten och minnesmärkena som restes till minne av inbördeskriget 1918 i Finland påverkas av

samhälleliga processer och hur dessa uttryck förändras över tid. Trots att mycket har skrivits om monumenten och minnesmärkena så har det framförallt varit ur ett historiskt perspektiv och inte ett konstvetenskapligt vilket gör att den estetiska utformningen många gånger förbisetts till förmån för andra aspekter. För att undersöka detta analyseras några utvalda monument och minnesmärken utifrån semiotik och receptionsestetik.

Den stora mängden monument och minnesmärken gjorde att jag behövde göra ett kraftigt urval utifrån vilka jag ansåg vara representativa för de stora tendenserna under perioden. Förutom detta så begränsades mitt urval av vilka jag hade tillräckligt med information om. Det finns monument och minnesmärken i områden som tillföll Ryssland efter andra

världskriget som är sämre dokumenterade i källmaterialet än de som ligger i dagens Finland då de inte inkluderats i undersökningar som gjorts tidigare. Arbetararkivet och Folkets arkiv, de båda arbetarrörelsearkiven i Finland, har samlat mycket material kring 1918 och har också mycket digitaliserat fotomaterial vilket varit avgörande för mig då jag inte haft möjlighet att resa till Finland och se monumenten och minnesmärkena i verkligheten. Jag har inte hittat någon motsvarighet för den Vita sidan vilket försvårat sökandet efter både information och bildmaterial och därmed begränsat vilka jag kunnat välja. Då mycket av det som skrivits om monumenten och minnesmärkena varit på finska, vilket är ett språk jag inte behärskar, så har jag valt i så stor utsträckning som möjligt valt källor på svenska eller engelska. Dock så har jag brukat översättningstjänster för att kunna använda databaser och arkiv samt fått hjälp att översätta plaketter och inristad text på monument och minnesmärken av en vän som talar både svenska och finska flytande.