Tidigare nämnt är Kalevankangas kyrkogård i Tammerfors där hårda strider utkämpades under inbördeskriget. Där finns många minnesmärken från båda sidorna och den största från den Röda sidan skapades av Jussi Hietanen och heter Minnesmärket för de röda stupade i
finska inbördeskriget och restes 1941.61Hietanen hade själv deltagit i kriget på den Röda sidan som femtonåring och hade även varit internerad i fånglägret i Tammerfors efter kriget och hade därmed en stark personlig koppling till både platsen och händelserna. Samma år som monumentet restes så avled Hietanen i fortsättningskriget. Även om det är anekdotiskt 62 så är det talande för vad den perioden gjorde med minnet av motståndarsidan under
inbördeskriget. En person som stridit på den röda sidan, och därför enligt de Vita klassats som landsförrädare, dog nu i ett krig för att försvara Finland mot Sovjetunionen.
Inristad på står "Till minnet av de arbetare som stupade för sin övertygelse 1918" och på basen "Minnesmärket restes av arbetarföreningarna i Tammerfors med stöd av Tammerfors stad" 63
Monumentet är i röd granit och i mitten kan vi se en kvinna med ett barn som flankeras, på allt lägre nivåer, av män i relief som bär på flaggor. Monumentet är högt, hela 5,5 meter. Eftersom männen är på lägre nivåer, även om de också är upphöjda, så är de lättare att
identifiera sig med dem. De är heroiskt utformade med idealiserade kroppar, inte helt olik den manliga nakenakt som ovan visats vara vanlig förekommande i de Vita monumenten, men deras placering gör att jag anser att de fungerar som en punkt för fokalisering. Den
symmetriska kompositionen, att det ser ut som att de står på led och bär på flaggor samt likheten i de sex männens drag gör att de inger en känsla av organisering och enhet. De ser ut att stig upp mot kvinnan och barnet, en rörelse uppåt för att symbolisera utveckling och förändring. Kvinnan måste man titta upp emot för att kunna se. Kvinnor i konsten har ofta använts som symboler för saker och koncept bortom sig själva. Det kan vara för olika konstformer, dygder, synder eller för nationer. Att en kvinna är i centrum för ett monument riktat till de som som stupade i kriget, varav bara ett fåtal var kvinnor, är därför inte konstigt.
Punaisten muistomerkit, Vakaumuksensa puolesta kuolleiden muistomerkki. http://
61
www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/vakaumuksensa-puolesta-kuolleiden-muistomerkki-6/ (Hämtad 2020-05-15)
Tampere - Tampere Taidemuseo, JUSSI HIETANEN.
62
https://www.tampere.fi/ekstrat/taidemuseo/patsaat/hietanen.htm#alkuun (Hämtad 2020-04-21) Punaisten muistomerkit. Vakaumuksensa puolesta kuolleiden muistomerkki. http://
63
www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/vakaumuksensa-puolesta-kuolleiden-muistomerkki-6/, Översatt av Heikki Moisio maj 2020.
Kanske symboliserar hon idéerna och övertygelsen som de stupade kämpat för, den övertygelse som också nämns i texten på plakatet. Barn har under lång tid i konsthistorien konnoterat oskuldsfullhet och en oförstörd själ. Lutad in mot kvinnan med sin hand på 64 hennes ben och hennes hand beskyddande placerat på barnets huvud så tittar barnet bortåt. Ur den gamla tiden, ur idealen och idéerna så kommer barnet och konnoterar en tro om en bättre framtid.
Bild 17. Crescendo av Taisto Martiskainen, 1970. Foto: Foto: Teija Mononen, Helsingfors konstmuseum
Crescendo
1970 restes i Helsingfors Taisto Martiskainens monument Crescendo, som också har namnet
Monumentet över offren år 1918. Den är gjuten i brons och står på en sockel i röd granit. 65
Crescendo är väldigt annorlunda från de andra Röda monument i denna uppsats på flera sätt,
dels har den ett är placerad i en park i Helsingfors och alltså inte vid några gravplatser eller en kyrka, dels har den ett annat uttryck. Den föreställer ett antal människofigurer hopträngda med sina drag förvridna och med stora fördjupningar i bronsen som gör att figurerna
Sjöholm Skrubbe 2007, 176-177.
64
HAM, Crescendo / Monumentet över offren år 1918, https://www.hamhelsinki.fi/sv/sculpture/ 65
crescendo-vuoden-1918-kansalaissodan-uhrien-muistomerkki-taisto-martiskainen/ (Hämtad 2020-05-26)
försvinner. Upprepningen och avsaknaden av ansiktsdrag liksom den klaustrofobiska intrycket skapar en känsla av obehag i betraktaren. De stiliserade människokropparna och objekten är borta och vakanser är flitigt använt just för att skapa denna känsla av obehag och förvirring.
På baksidan av monumentet är verser av olika diktare ingraverade samt en vers ur Internationalen. Trots att de starkaste visuella uttrycken är på framsidan är det alltså meningen att man ska kunna gå runt den. Internationalen ger associationer till den internationella arbetarrörelsen då den är spridd hos stora delar av vänstern, både de revolutionära och de reformistiska, över hela världen. Genom att använda en vers av den placerar man sig i ett större sammanhang.
På framsidan står “Till minne av de kvinnor och män som stred på den Röda sidan, stupade och förintades i fånglägren” och på baksidan “När alla vägar tar slut måste vi tänka”. Det är väldigt olikt De Rödas minnesmärkes text som är vagare när den berör de som har dött.
Platsen den ligger på reflekterar det förändrade politiska klimatet, det finns en historisk koppling då den ligger nära både gravplatser för rödgardister och ett område för
arbetarfestivaler. Men marken skänktes av Helsingfors stad och den är inte direkt på gravplatsen så är också en tydligt prestigefylld plats. 66
Toumas Tepora skriver om invigningsceremonin som dominerades av de mer radikala i vars tal det inte fanns utrymme för någon nyansering. De Röda var offer och försoning var en omöjlighet. Projektet innefattade dock även mer moderata delar av arbetarrörelsen och i senare tal kunde man även höra den linje som framträder i minnesmärkena från 1940-talet med sitt fokus på förlikning. 67
Tepora 2014, s.389.
66
Tepora 2014, s.389.
1918
Det kan framstå som att de sedan andra världskriget varit de Röda monumenten och
minnesmärkena som oomstritt fått stå i centrum, att de är framförallt de som blivit resta och de som blivit forskade på. Bilden är dock inte så enkel. 1991 skapade konstnären Hannu Lindholm en installation som hette 1918. Bakom monumenten från 1921 över tyskarna som 68 stupade i inbördeskriget ställde han 178 röda träkors inristade med namnet på de från orten som hade dött från den Röda sidan i kriget. Trots att 73 år hade förflutit sedan kriget
avslutades gav installationen upphov till livlig debatt och inspirerade folk till handlingar och det dök upp blommor vid först ett av korsen och snart vid flera. Debatten fortsatte rasa på tidningssidorna om huruvida det var konst eftersom den var realistisk och nämnde folk vid namn, om det skändade tyskarnas grav. Efter ett par veckor hade installationen förstörts, alla de 178 korsen var upprivna och nedlagda med namnen vända mot marken. Monument och 69 minnesmärken fortsätter att väcka starka känslor och ge upphov till debatt och visar därmed sin aktualitet inte bara som historisk memorabilia utan som fokuspunkt för en fortfarande aktuell minnesprocess.
GEMENSAMMA MINNESMÄRKEN
Gemensamma monument och högtidsdagar användes aldrig som ett sätt att ena landet utan det blev den Vita sidan som länge helt dominerade minnandet. Det är först långt senare som 70 det reses gemensamma monument och även då så är dessa inte många. Ett exempel på ett gemensamt minnesmärke rest 1988 och placerat vid en bro där det pågick strider. 71
Hannu Lindholm 1991, 1918. 68 Peltonen 2007, s. 198-199. 69 Roselius 2014, s. 298-299. 70
Punaisten Muistomerkit, Taistelun muistomerkki, http://www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/taistelun-71
Bild 19. Taistelun muistomerkki, rest år 1988. Foto: Punaisten Muistomerkit.
Det är utformat som en minnessten vars enda utsmyckning är en plakett där det står "På denna bro pågick strider i april 1918" vilket är ett neutralt konstaterande. Hur det gick i 72 striderna och vilka konsekvenser dessa fick måste man ha kännedom om den lokala historien på orten för att veta. Minnesmärket är gemensamt just genom sin avsaknad av information och utan direkta koppling till de som dött vilket de flesta andra monument och minnesmärken jag behandlar i den här uppsatsen annars har. Vakanserna kan göra minnesmärket
svårförståeligt för de som inte har rätt kunskaper men för de som levt på platsen och har stupade släktingar så blir det ett erkännande och en fysisk manifestation av minnet av händelsen.
Punaisten Muistomerkit, Taistelun muistomerkki, http://www.tyovaenliike.fi/muistomerkit/taistelun-72