Avslutande diskussion: Paradigmskiftet

Kulturrådets undersökning från 2010 visar på att det under de senaste tio åren har skett ett para-

digmskifte gällande synen på kultur för barn och unga vilket resultat från min undersökning också gav

indikationer på. Avsikten med min uppsats var även att undersöka om projektet Vi slår på trummor

inte på varann! kan betraktas som ett tecken på att det har skett ett paradigmskifte när det gäller

synen på kultur för barn och unga i Sverige. Därför kommer jag i nästa kapitel att sätta projektet och

utvärderingen i relation till resultatet utifrån strömningar som jag anser tyder på ett paradigmskifte.

K 7. Avslutande diskussion: Paradigmskifte

Kulturrådets undersökning från 2010 visar på att det under de senaste tio åren har skett ett paradigmskifte gällande synen på kultur för barn och unga vilket resultat från min undersökning också gav indikationer på. Avsikten med min uppsats var även att undersöka om projektet Vi slår på trummor inte på varann! kan betraktas som ett tecken på att det har skett ett paradigmskifte när det gäller synen på kultur för barn och unga i Sverige. Därför kommer jag i nästa kapitel att sätta projektet och utvärderingen i relation till resultatet utifrån strömningar som jag anser tyder på ett paradigmskifte. ulturrådets undersökning från 2010 visar på att det under de senaste tio åren har skett ett paradigmskifte gällande synen på kultur för barn och unga vilket resultat från min undersökning också gav indikationer på. Avsikten med min uppsats var även att undersöka om projektet Vi slår på trummor inte på varann! kan betraktas som ett tecken på att det har skett ett paradigmskifte när det gäller synen på kultur för barn och unga i Sverige. Därför kommer jag i nästa kapitel att sätta projektet och utvärderingen i relation till resultatet utifrån strömningar som jag anser tyder på ett paradigmskifte.

7.1 Urvärderingen och projektet i relation till paradigmskiftet

Kulturrådet skriver att det i dag finns barnperspektiv med i lagar och förordningar, i särskilda uppdrag till myndigheter och i de nationella kulturpolitiska målen. Enligt FN:s barnkonvention har alla barn och unga rätt till kultur. Hänvisningar till denna konvention är något som återkommer i såväl skolpolitiska som kulturpolitiska sammanhang i min undersökning. Centrum för barnkulturforskning menar att sedan 1990-talet har skillnader mellan barnperspektiv och barns perspektiv i allt högre grad problematiserats. Resultatet från min undersökning gällande paradigmskiftet tyder på att man idag har ambitionen att utgå från barnsperspektiv. Det vill säga att man utgår i från barnens förutsättningar (SOU, 2006:15). Ett konkret exempel på detta är att skolans övergripande mål i samspel med kunskapsuppdraget där det står skrivet man ska möta barn utifrån deras behov. Anne Bamfords rapport påtalar vikten av att kulturprojekt görs utifrån barnen. Vi slår på trummor inte på varann! utgår i från skolans värdegrunder och syftet till att eleverna ska få möjlighet att utvecklas uti- från sina egna förutsättningar såväl musikaliskt som personligt. Mina observationer gav en tydlig indikation på att man i högsta grad arbetade utifrån elevernas förutsättningar i projektet. Detta antagande grundar sig på det pedagogiska upplägget av projektet och elevernas sätt att följa instruktioner. Utifrån detta perspektiv anser jag att projektet kan sättas i relation till paradigmskiftet.

Eget skapande

Kulturrådet menar, att i och med det nya paradigmet erkänns barn som kompetenta medskapare av sin egen kultur. Detta uppfattar jag som en betydande del av paradigmskiftet, att barn och unga också ska ses som producenter av kultur i olika former. Till exempel ska Kulturrådet verka för att barn och unga ska få uppleva kultur men också se till att de får möjlig- het till eget skapande. Enligt Ulla Wiklund handlar mycket av skolans uppdrag idag om elevernas eget skapande (Wik- lund, 2009). Detta tydliggörs också i syftet gällande musikämnet som ska ge varje elev lust och möjlighet att utveckla sin musikalitet genom eget musicerande och skapande (Lgr 11). Vikten av eget skapande, menar jag, kan ses som ett resultat av Aktionsgruppens kartläggning där man föreslog en kraftig satsning på att stärka kultur på barn och unga med fokus på barnens eget skapande. Val av namn för det kulturpolitiska bidraget Skapande skola förstärker även denna bild. Ett av nyckelorden i den regionala kulturplanen för Skåne är också skapande. Vid en presentation av kulturplanen, som jag deltog vid, menade Ola Jacobsen, verksamhetsstrateg och internationell sekreterare i Kultur Skåne, att målen för barn och unga aldrig tidigare har varit så tydliggjorda. Eget skapande i relation till Vi slår på trummor inte på varann! är inte tydligt formulerat i målen. Men projektledarens avsikt är att eleverna ska ha tillgång till trummorna även på rasterna eller på an- nan ledig tid för att kunna spela av sig stress, frustrationer eller bara skapa musik för nöjes skull. Vid skrivande tidpunkt är dock detta syfte med projektet ännu inte uppnått.

Kulturen som medel

Under 2008 inledde regeringen satsningen Skapande skola i syfte att integrera kulturella och konstnärliga uttryck i sko- lans arbete, vilket ska bidrar till att eleverna når kunskapsmålen i högre grad. Ulla Wiklund menar att de estetiska ämnena upprepade gånger setts som medel för att göra skolan mer lustfylld men också som ett medel för att förbättra resultaten. Egil Bjørnsen skriver att konst och kultur länge har haft i uppdrag att civilisera, i termer av att ge människor vägledning, dra dem ur deras okunnighet och uppmuntra ett ordnat sinne. Bjørnsen skriver att skolesekken under många år har varit det viktigaste projektet för att göra kulturen demokratisk vilket således, enligt honom, går hand i hand med norsk kultur- politik. Även om både Bjørnsen och Wiklund menar att man under lång tid har sett kulturen som ett medel för att nå andra mål anser jag att införandet av Skapande skola är en tydlig ståndpunkt från politikers håll och därmed blir detta även en del av det nya paradigmet.

När det gäller projektet Vi slår på trummor inte på varann! kan avsikterna med projektet sättas i relation till dessa tankar. Att eleverna ska få möjlighet att lära sig spela trummor är en del av projektet men trumspelandet är även ett medel för att nå andra mål. Bland annat syftar projektet till att öka ”vikänslan”, stärka gruppen och sammanhållningen genom att elev- er och lärare får spela tillsammans. Detta ska på sikt skapa mer samhörighet och tolerans mot olikheter, vilket kan leda till mindre konflikter, utanförskap och mobbing. Detta mål kan sättas i relation till Töres Theorells teorier om att musiken är viktigt ur en social aspekt och att musik har varit en viktig del för människors överlevnad. Projektledaren Anna-Carin Fo- gelqvists tes är att alla mår bra av att spela trummor men hon har även uttalat sig i intervjuer att hon är övertygad om att man inte slår på dem man spelar tillsammans med. Utifrån egna erfarenheter är jag också övertygad om att musiklyssnade eller musicerande kan ena en grupp individer som inte nödvändigtvis behöver ha så mycket gemensamt. Då jag som lärare har varit mentor för både musikprofilklasser och vanliga klasser upplevde jag att samhållningen var starkare i musikklas- sen. Även om det blev grupperingar inom klassen möttes man som helhet kring musik och andra estetiska uttrycksformer.

Samverkan

Aktionsgruppen ansåg i sin kartläggning (2006) att förskolan och skolan borde utöka sitt samarbete med det professionel- la kulturlivet. Men de framhöll också vikten av att kulturininstitutionerna ökade sina satsningar på verksamheten för barn och unga (Ibid, s. 104). Både Ulla Wiklund och Anne Bamford talar om vikten av delat ansvar gällande kulturen i skolan. Detta bekräftas även av kulturrådet som menar att det behövs en samverkan mellan de olika aktörerna inom området, på alla nivåer. Kommunerna spelar en viktig roll som ansvariga för en stor del av den kultur som barn och unga tar del av. Den nya samverkansmodell som föreslås träda i kraft från och med 2011, där regioner och kommuner ska vara en aktiv part, kan förhoppningsvis förstärka deras möjlighet att driva kulturfrågor som rör barn och unga (Kulturen i siffror 2010:1, s.5). Enligt Anne Bamfords rapport verkar den generella situationen vara att staten står för det basala, när det gäller att stödja estetisk utbildning men, menar Bamford, det krävs stöd från bland annat gallerier, stiftelser, näringsliv, kulturrepresen- tanter och individer för att skapa kvalité på utbildningen. Vi slår på trummor inte på varann! menar jag kan ses som en tydlig indikation på en sådan samverkan då institutionen Musik i Syd tillsammans med Kristianstad kommun, genom Utveckling Barn & Unga, står bakom planering finansiering och genomförandet av projektet i skolan. Sven Nilsson skriver också att från 1995 och fram till idag arbetar man även för att främja ett större samarbete mellan konst och näringsliv (Nilsson, 2003). Samverkan och delat ansvar för kulturen för barn och unga ser jag som en mycket viktig del av paradigmskiftet. Genom Skapande skola ska kulturarbetare och kulturupplevelser knytas till skolans kunskapsuppdrag. Anne Bamford pekar i sin undersökning på vikten av ett sådant samarbete. Dock, menar Bamford, att om detta ska bli framgångsrikt ska ansvaret för planeringen, genomförandet och uppföljningen delas lika mellan de inblandade parterna. Enligt Wiklund, påminner den norska satsningen, ”Den kulturelle skolesekken”, påminner om den kultur i skolan som vi i Sverige hade på 1980-talet. Problemet med denna, menar Wiklund, var att skolan tilldelas kultursatsningar utan att själv vara delaktiga. Resultatet från lärarnas utvärdering gav en stark indikation på att de hade velat vara mer delaktiga i implementeringen och genomförandet av projektet. Därför påtalar jag i min utvärdering vikten av att en handlingsplan upprättas innan implementeringen av projektet på nästa skola. Denna handlingsplan bör upprättas tillsammans med rektorn, lärarna och övrig personal så att alla känner sig delaktiga i projektet och blir en del av visionerna för projektet redan från början.

Den stora utmaningen som jag ser det gällande samverkan mellan skola och kulturliv är att skolan och i synnerhet lärarna, ser kulturprojekt som någonting som åläggs dem, inte som något som de själv är delaktiga i. För dem blir bara detta bara ytterligare en arbetsbörda som inte kan ses som en möjlighet. Detta ställer jag inte bara i relation till Vi slår på trummor inte på varann! utan detta påstående grundar sig även i min erfarenhet som lärare och numera samordnare för Skapande skola. Tidigare utvärderingar från Skapande skola i Kristianstad pekar på samma resultat. Lärarna är oförberedda på kulturbesök och kulturutövarna har ingen insyn i skolans strama organisation( Wiklund, 2009). För att det ska bli ett frukt- bart samarbete mellan skolan och kulturlivet på lång sikt måste det finnas plattformar för dessa två världar att mötas. I resultat från utvärderingen som gjordes av Kulturrådet gällande Skapande skola 2009 framkom önskemål om att mötes- platser skulle skapas både internt på skolor men även externt för skola och kulturliv. Detta anser jag är aktuellt även i dag (www.kulturradet.se). Ulla Wiklund menar att även kulturarbetarna är i behov av kompetensutveckling för att förstå och få respekt för skolans vardagsarbete och kunskapsuppdrag (Wiklund, 2009, s. 108). Därmed menar jag att resultatet från min utvärdering kan vara av stor vikt för såväl projektet Vi slår på trummor inte på varann! som för Utveckling Barn & Unga och Musik i Syd gällande samverkan.

Den estetiska läroprocessen i relation till paradigmskiftet

Trots att många skolor satsar på estetiska läroprocesser som skolutveckling för att öka måluppfyllelsen, menar Ulla Wik- lund, att politikernas strävan är den motsatta. Wiklund tar till exempel upp att musikundervisningen idag sker i helklass, vilket enligt henne innebär att möjligheterna till samspel och att skapa i mindre grupper går förlorad. Wiklund menar att detta i sin tur leder till att musiklärarna upplever att de får en otillräcklig resurstilldelning och musikämnet upplevs där- med ha låg status av andra lärare (Wiklund, 2009, s.40). Wiklund menar också att det behövs mer forskning om kulturens och konstens betydelse för ungas utveckling och lärande (Wiklund, 2009, s. 107).

Den estetiska läroprocessen står i stark kontrast till en del av dagens resultatinriktade skolpolitik, menar Ulla Wiklund med flera. I såväl skolsammanhang som i kultursammanhang som jag har deltagit i under tiden för arbetet med detta examensarbete diskuteras flitigt skolminister Jan Björklunds inställning till kärnämnena och färdigheterna läsa, skriva och räkna kontra den estetiska läroprocessen. Många uttalar en tylig oro för att estetiken får stå tillbaks för Björklunds mer resultatinriktade strävan. Denna oro uttrycker bland annat Petra Lundberg Bouquelon, musiker, kompositör och adjunkt vid Södertörns Högskola, i senaste numret av Lärarnas Nyheter, Pedagogiska magasinet 2.11. Hon skriver att, vi befinner oss i en tid då de estetiska ämnena marginaliseras av politikernas debatt. Istället för att diskutera hur undervisningen ska kunna utvecklas i takt med tiden upprepas orden ordning och reda och mätbara resultat, hävdar Lundberg Bouquelon.

Ännu en gång pekar min undersökning på att det finns en tydlig politisk ambivalens när det gäller estetik. Samma regering som står bakom den nya läroplanen Lgr 11, där det finns ett tydligt ställningstagande gällande det estetiska perspektivet, verkar inte förespråka det i realiteten. Detta påstående bygger jag bland annat på de försämrade förutsättningarna för gymnasiet gällande de estetiska ämnena och diskussionerna som förs i samhället såväl som på egna erfarenheter.

Den stora utmaningen

Den 10 maj i år deltog jag vid en konferens i Albertslund i Danmark och där förläste Anne Bamford. Den stora utmaningen, som Bamford såg det, gällande Sverige och den estetiska läroprocessen, var vår skolminister Jan Björklund som hon ansåg inte var en förespråkare för denna. Dock, menade Bamford att Björklund genom detta hade blivit en ofrivillig förebild för detta då hans motstånd gjorde att man istället i Sverige började enas och kämpa för estetiken. ”Det är först när man håller på att förlora något som man inser vikten av det”, sa Anne Bamford avslutningsvis. Därför menar Ulla Wiklund i sitt avslutande kapitel att det måste börja bedrivas mer forskning kring nyttan av de estetiska ämnena för att legitimera dem (Wiklund, 2009). Även om den estetiska läroprocessen står inskriven i nya läroplanen visar min undersökning på att den i nuläget främst kan ses som en strävan gällande skol- och kulturpolitisk men som inte används praktiskt i skolan i någon större utsträckning. Min utvärdering av projektet Vi slår på trummor inte på varann! pekar på samma resultat då lärarna vid denna tidpunkt inte kunde sätta projektet i relation till sina egna ämnen, vilket jag anser tyder på att man inte ens för dis- kussioner om den estetiska läroprocessen på skolan ännu. Min egen lärarerfarenhet påvisar samma resultat att skolorna generellt inte för denna diskussion. I mitt arbete som samordnare för Skapande skola har jag mött samma problematik till exempel då en lärare i en utvärdering tydligt uttalat ett önskemål om att Musik i Syd skulle ge vidareutbildningar i den estetiska läroprocessen. Å en sidan visar detta på att det finns ett intresse för den estetiska läroprocessen men å andra sidan pekar det också på att det saknas kunskap om hur estetiken ska användas i skolan.

Då det står inskrivet i den nya läroplanen är det dock hög tid att diskussionerna startar om hur implementeringen av den estetiska läroprocessen ska genomföras. Förhoppningsvis kan denna process med tiden bli en del av paradigmskiftet i praktiken och inte bara i teorin. Thomas S. Kuhn som införde begreppet och teorin menade att paradigmskiften sker hela tiden (Hartman, 2004, s.180). Kanske kan implementeringen av de estetiska perspektivet ses som ett vägskäl för såväl kulturpolitik som skolpolitik eller är det kanske en början till ett nytt paradigmskifte gällande kultur för barn och unga? Hur som helst verkar det vara årets samtalsämne.

7.2 Metodreflektioner

Genom metodtrianguleringen har jag givits möjlighet att undersöka projektet utifrån olika perspektiv. De olika metoderna har förstärkt varandra men ibland också visat motsatta resultat. Denna problematik får dock ställas i relation till min am- bition att skaffa mig en ”verktygslåda” av metoder för framtida utvärderingar vilket var mitt huvudsakliga syfte gällande valet av denna kombination av metoder.

Enkäterna har haft till fördel att jag har kunnat nå i stort sätt alla deltagande elever och lärare. Observationerna och den visuella etnografin har främst använts som ett komplement till enkäterna och de kreativa metoderna. I en filmsekvens för projektledaren ett samtal med en av eleverna som säger att hon tycker att det känns pinsamt att spela konsert inför alla elever på skolan men också för föräldrarna på kvällen. Då samtalet fortgår framkommer det att hon ändå ser framemot konserten och att hon tycker att det ska bli roligt att visa upp vad hon lärt sig. Om jag endast hade använt mig av enkäter hade detta inte framkommit.

Ett annat exempel på motstridiga svar var 4-hörn-övningarnas resultat kontra enkätfrågan gällande upplevelsen av projektet. Vid 4-hörn-övningen stod endast tre elever i hörnet ”jobbigt att spela trummor” men i enkäten skrev tio elever att det tycket att det var jobbigt att spela trummor. Frågan var dock lite olika formulerad och jag kan inte utesluta att eleverna som tycket det var jobbigt att spela ändå uppfattade projektet som positivt. Jag kan inte heller utesluta att de förekom grupptryck som gjorde att eleverna inte ville utrycka sig negativt när man inte kunde vara anonym. Dock kan jag konstatera att de kreativa utvärderingarna var effektiva som metod då man kunde se ett tydligt ställningstagande genom deltagarnas placering. Övningarna gav också deltagarna möjlighet att förklara sina ställningstaganden. Ett exempel på det var lärarnas 4-hörn-övning, som direkt gav mig en bild av att lärarna hade många frågetecken kring vad projektet innebar och hur det skulle kunna leva vidare på skolan. Detta resultat gav mig, i samrådan med projektledaren, möjlighet att revidera utvärderingen och därför fick lärarna bygga sina visioner för projektet istället för att bygga upplevelsen av det. Linjen gav också ett tydligt och snabbt svar på att lärarna upplevde trumspelandet som något mycket positivt.

8. Slutord

Det har varit min önskan att detta examensarbete och denna utvärdering av ett reellt kulturprojekt ska kunna bidra till forskningen gällande kultur för barn och unga. Förhoppningen för min utvärdering är att Utveckling Barn & Unga och Musik i Syd ska kunna använda den i sitt fortsatta utvecklingsarbete och framtagande av kulturmodeller i syfte att stärka kultur för barn och unga, såväl regionalt som nationellt.

Resultatet från min utvärdering pekar på att majoriteten av eleverna upplevde projektet Vi slår på trummor inte på varann! som något bra och som man gärna ville fortsätta med. Mest positiva var eleverna i årskurs 6. De elever som tyckte att de kändes skönt i kroppen att spela trummor vara också mer positiva till projektet i sin helhet. Det som eleverna överlag uppfattade som mest positivt med projektet var konserterna. Genom konserterna och medias uppmärksamhet har bilden av skolan reviderats, vilket rektorn också bekräftade i sin intervju. Genom projektet har skolan således fått något nytt po- sitivt att mötas kring, vilket var ett av målen för projektet. Däremot kunde inte eleverna eller rektorn avgöra om projektet haft någon inverkan när det gällde bråk och våld på skolan. Då projektet inte är avslutat kan det dock inte uteslutas att projektet på sikt kommer att uppnå alla mål och att det slutligen har haft påverkan på såväl miljön som skolresultatet. Lärarnas utvärdering av projektet Vi slår på trummor inte på varann! visade på att de hade velat vara mer delaktiga i projektet bland annat genom fortbildning. Att lärare vill känna sig mer delaktiga i kulturprojekt som görs av utomstående kulturaktörer har jag erfarit från mitt tidigare arbete som lärare och mitt nuvarande som samordnare för Skapande skola. Utmaningen, som jag ser det, är samverkan mellan kulturliv och skolan i det nya paradigmet. Min förhoppning är att min utvärdering och uppsats ska leda till att jag och andra kulturproducenter blir medvetna om denna svårighet och att vi