Många undrar idag vart den internationella samtidskonsten är på väg. När ramarna har upplösts och konsten kan vara vad som helst, blir det bortglömda, det dolda, det uppseendeväckande eller tabubrytande det som finns till hands för den nyskapande
konstnären. Många konstnärer har lyft fram politiska och sociala problem som har hamnat i
142
Gunilla Davidsson, ”Upplever man att man har blivit diskriminerad?” Statistiska centralbyrån, (Stockholm, 2005), s.28ff refererad i Ulrika Schmauch, Den osynliga vardagsrasismens realitet (Diss. Umeå universitet, Umeå, 2006)
143
Integrationsverkets årliga enkätundersökning som syftar till att ge en indikation på attitydförändringar vad gäller rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Integrationsverket, (2005) s.23
144
40,2% svarar att det ”stämmer helt och hållet” eller ”ganska bra”, på påståendet ”Man bör begränsa muslimernas invandring till Sverige!” Integrationsverket, Tabell 10, (2005) s.59
145
80,8% svarar att det ”stämmer inte alls” eller ”ganska dåligt” på påståendet ”Den muslimska kulturen passar in helt även i västvärlden! Integrationsverket, Tabell 10, (2005) s.59
146
Integrationsverket, Tabell 12b, (2005) s.67
147
José Alberto Diaz, ”Förekomsten av rasism och främlingsfientlighet i Sverige 2004” i Rasism och
främlingsfientlighet i Sverige…(2005) s.20
148
40 skymundan, eller som på grund av politisk retorik blivit en teoretisk fråga som när de tas upp av de vanliga informationskanalerna tappar sin verklighetsförankring. Då kan konsten ge tillfälle till reflektion genom sin förmåga att visa på skeenden i ett annat perspektiv. Ett exempel kan vara den omtalade installationen ”Snövit och sanningens vansinne” av Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler, som visades på Historiska museet i Stockholm 2004. De ville få betraktaren att fundera över den tragik som ligger bakom en människas desperata
självmordsdåd. Ett sådant verk blir illustrativt och därför meningslöst som konst menar Vilks.149 Konsten ska i högre utsträckning arbeta inom konstvärldens ramar, och där fritt undersöka vad som är möjligt, utan att bli konkret och bundet till verkligheten.
Låt oss då se vad det är Vilks har skapat genom sitt verk profeten Muhammed som
rondellhund. Vi har alltså att göra med en teoretiskt utbildad etablerad konstnär i Sverige med en udd mot islam. Han anser att konstens ramar är för trånga när det gäller att skapa konst inom det socialkritiska fält som varit ledande de senaste åren. Emedan massor av
ouppmärksammad eller snart bortglömd konst gjorts med inriktning på att uppmärksamma utsatta gruppers situation i världen, skriver Vilks att det är tabubelagt att skapa konst med konservativ nyliberal profil.150 Sedan ritar Vilks förlöjligande teckningar av profeten Muhammed som rondellhund, två år efter att danska karikatyrer på samma tema har skapat stor uppmärksamhet. Dessa refuseras av konstinstitutioner, men publiceras av svenska tidningar med företrädesvis liberal profil och förespråkas av företrädesvis konservativa och liberala medieaktörer. Samtalsämnet kommer att hamna på allas läppar, och centralt ställs yttrandefriheten mot islamistisk fundamentalism och terror. Dagstidningarna sprids i ett land där muslimer är den mest utsatta etniska gruppen och där trakasserierna i synnerhet handlar om just förlöjligande och nedsättande kommentarer. När även en allmänt känd
främlingsfientlig organisation vill publicera teckningarna nekas de av posten. Deras
kommentarer upprepar vad som sagts efter konstinstitutionernas refuseringar, men detta får inget större medieutrymme. Konstnären menar att han inte är islamofob utan hävdar att väst är överlägset och därför bör tala om för muslimerna vad som gäller. Sverige och västerlandet representeras som demokratiskt och högtstående emedan muslimer får representera dess motsats.
För att återgå till Gramscis begrepp common sense, verkar detta scenario sammansatt av just
149
Vilks/Shibli, s.39, s.92f
150
41 ”[…] Stone Age elements and principles of a more advanced science, prejudices from all past phases of history at the local level and institutions of a future philosophy which will be that of a human race united the world over.”151 Islam bekräftas vara precis så farligt som vi alltid har vetat, yttrandefriheten, inte kolonialismen, är det heliga fundament genom vilket västvärlden har blivit den privilegierade plats det nu är, och därför måste det läras ut för att kunna bli en universell sanning och på så sätt räddas världen. Detta förutsätter att de som känner till sanningen får det största utrymmet att tala och att de med betydligt mindre utrymme
reproduceras som en demokratins fiende. Sverigedemokraterna är rasister och lämnas därhän när de inte får visa bilderna, men konstinstitutionerna är fega och självcensurerande när de inte gör det.
När det gäller Vilks förutsätter jag att han valde ett ämne som låg i hans intresse enligt citatet som inleder ”En samtida konstnärs konstsyn”. Han har en udd mot islam, ritar förlöjligande bilder av profeten Muhammed och menar att väst är en överlägsen plats. Utifrån detta synsätt vill han tänja konstens gränser. Att han inte förutsåg, eller åtminstone hoppades på, en
liknande uppståndelse som den kring Jyllandspostens karikatyrer ser jag som osannolikt. Han understryker vikten av att ha nära band till kontakter inom media i sin bok.152 Uppståndelsen skapades genom att bilderna spreds i stor omfattning till svenska tidningsprenumeranter och lösnummerköpare och nådde därigenom en betydligt större publik än vad han hade kunnat räkna med på Tälleruds hembygdsgård. Problemet som jag ser det är att konstverket därmed lämnar konstvärlden, där det eventuellt hade kunnat ses som normbrytande, och tar istället tjänst hos en islamofobisk propagandamaskin under yttrandefrihetens flagg. Med tanke på den kontext som Sverige utgör finns redan sådana tendenser invävda i common sense. Verket blir då just illustrativt och visar och förstärker en bild som delas av många. En hegemonisk diskurs kan då göra idéerna som sammanlänkats med Vilks teckningar organiska i Gramscis bemärkelse. Den retorik som sprids av Sverigedemokraterna kan enkelt viftas bort som främlingsfientlig, en manöver som blir betydligt mer komplicerad när man ger sig på en etablerad och teoretiskt kunnig konstnär. Vad min undersökning har visat är att hans inställning och uttryck och dess konsekvenser inte går att skilja ifrån en enormt
genomslagskraftig rasistisk offensiv, men presenteras som konst och därmed hemmahörande i en fiktiv värld. Detta verkar dock fullständigt grundlöst. Det fiktiva finns bara tillskrivet en
151
Hall, “The problem of ideology: marxism without guarantees” i Critical Dialogues… s.43
152
42 konstvärlds ögon. Vilka dessa aktörer är och hur de ser på saken blir irrelevant för de flera miljoner människor som påverkas av verket i sina vardagsliv.
Slutligen, den fråga som jag ställde apropå Hollender, Vilks och Hornsleths användning av utsatta människor i sin konst. ”Är detta en trend?” Man kan också ställa frågan: Vart är samtidskonsten på väg? Som jag ser det verkar det ytterst lönsamt att bedriva konstnärlig verksamhet på detta sätt. Medierna vill gärna skriva om denna typ av uttryck och på ett intrikat sätt bildar den konstnärliga kontexten en svåråtkomlig skyddsbarriär. Det är som att den aura som Walter Benjamin menade försvann när det unika konstverket i allt högre grad ersattes av massproducerade verk,153 bara har flyttats. Själva konstbeteckningen bildar den respektingivande gloria som förflyttar ett annars oacceptabelt uttryck in i en värld där allt är möjligt. Benjamins tanke om hur det reproducerade konstverket tappar sin förankring i ritualen, för att istället ta fäste i politiken blir en fråga vi måste förhålla oss till.