Politik och ideologi i samtidskonsten - Rondellhundsdebatten 2007

Malmö högskola Kulturvetenskap med samtidsinriktning, 60 p K3, HT07

Politik och ideologi i samtidskonsten

Rondellhundsdebatten 2007 Emma Eleonorasdotter

PK-uppsats framlagd vid Handledare:

Abstract 

The purpose of the thesis is to examine the relation between art, politics and ideology in contemporary art, focusing on the drawings depicting Mohammed the prophet as a dog, made by the Swedish artist Lars Vilks. His work is contextual in accordance with current art

practice, thus letting everything related to the artwork become part of it, a circumstance the thesis tries to grasp in the widest respect possible. The drawings were published and spread throughout Swedish media, where they were later defended and criticized by a number of writers. Many debaters argued that the art work represents Western freedom of speech, and that to criticize them is to criticize fundamental democratic rights. This discourse tended to disqualify all arguments that questioned why such force was put into defending and spreading offensive pictures. The freedom of speech argument got a central position and much of the debate got stuck in confirming its value rather than discussing the meaning of the work. The thesis shows that the use of democratic freedoms as a tool and an argument for rejecting other cultural viewpoints, democratic or not, follows the liberal tradition of thought from the period of the Enlightenment and on. The artist, Lars Vilks is a professor in art theory. The thesis examines his view on contemporary art and his argument that works of art exist in a special discourse – the Art World, even if it affects millions of people in their everyday lives, and even if the effects of the art work is comparable to a successful islamofobic campaign. The analysis of the context also takes into account that this took place in Sweden, a country which already has significant problems with discrimination of Muslims. The art work can therefore be seen as a potent political tool, which becomes elusive due to its status as art.

Innehåll 

Inledning ... 2 

Syfte och frågeställningar ... 3 

Förförståelse ... 3 

Avgränsningar ... 4 

Övriga avgränsningar ... 5 

Urval ... 5 

Disposition ... 6 

En översikt över uppsatsens fortsatta upplägg. ... 6 

Metod ... 7 

Teoretisk referensram ... 8 

Några viktiga begrepp och utgångspunkter ... 8 

Postmodernism ... 11  Orientalism ... 13  Beskrivning av verket ... 14  En samtida konstsyn ... 15  Social kritik ... 19  Sammanfattande diskussion ... 20 

Konsten som landet utanför ... 21 

Debatten – en central del av det kontextuella verket ... 24 

Yttrandefrihet och kränkningar ... 24 

Hot ... 28 

Mångkulturalism ... 32 

Yttrandefrihetens bundenhet till det diskursiva utrymmet ... 33 

Den politiska kontexten ... 35 

Yttrandefrihetens härkomst ... 35 

Sverige idag ... 38 

Avslutande diskussion ... 39 

Reflektioner post scriptum ... 42 

Källor: ... 43 

Litteratur ... 43 

E-bok: ... 45 

Hemsidor: ... 45 

Tidningar, tidskrifter och nyhetsmedia på nätet: ... 46 

Bilaga 1 ... 47   

2

Inledning

Konstnären Lars Vilks blev i somras plötsligt väldigt omtalad. Han hade gjort vad många först uppfattade som karikatyrer förvirrande lika de som publicerades i Jyllandsposten 2005. Men det fanns skillnader, i debatten som följde identifierar jag främst två som lyfts fram. Vilks teckningar definierades för det första som konst, inte karikatyrer, och det framhölls att de var ritade i expressionistisk stil. Den andra var att det politiska läget i Danmark såg annorlunda ut, och vår statsminister tog emot de protesterande till skillnad från Anders Fogh Rasmusen. Dessa aspekter fångar den intressanta relationen mellan politik och konst som jag i denna uppsats vill undersöka.

Vilks själv menar att han inte är islamofob, utan att han ville kritisera islam inom konstens ramar för att bryta ett tabu inom konstvärlden. Han förklarar:

Jag har en udd mot islam, eftersom islam ofta företräds av sanningsbesittare, och sanningsbesittare är en otrevlig sort. Sådana personer är inte toleranta. Har man sanningen och denna sanning är den enda möjliga... Då ska man omvända de förtappade. Sanningen kommer att påvisa hur du ska bete dig, och det får förfärliga konsekvenser för andra.1

Många ansåg att bilderna var en onödig kränkning mot muslimer som hyser stor vördnad mot profeten, men bilderna saknade inte försvarare: yttrandefriheten ansågs stå på spel och många kända och okända ansikten gav sig in i debatten. Det visade sig finnas sanningsbesittare och förtappade av alla slag, och frågan kom att handla om vems sanning som fick störst utrymme, ansågs mest självklar och vilka förtappade som borde straffas hårdast.

En annan aspekt är den konstnärliga. Hur kan man i ett land där muslimer är den mest utsatta etniska gruppen2 anse att en förlöjligande bild av profeten Muhammed är nyskapande? Lars Vilks menar att konsten i första hand är en sak för konstvärlden där en politisk agenda länge har motsatt sig kritik av till exempel islam, och att dess uppgift är att tänja sådana gränser. Allt kan numera bli konst. Men konsten kommer då också i samma utsträckning in i människors vardag, en plats där tänjande av gränser kan få stora konsekvenser. Men

1

Andreas Ekström, ”Svart på vitt om Lars Vilks” Sydsvenskan, 24 augusti, 2007, sektion: nöje

2

Integrationsverkets rapport 2005:02 Rasism och främlingsfientlighet. Rapporter och delstudier om rasism och

främlingsfientlighet i Sverige 2004, (Norrköping 2005) innehåller en mängd statistik och undersökningar av

islamofobi i Sverige som bland annat visar att muslimer är den etniska grupp som står för de flesta DO-anmälningarna.

3 verkligheten är bara intressant för konstprojektet i form av deltagande på en fiktiv nivå, så hur möter vi då det politiska budskapet?

Syfte och frågeställningar 

Jag vill komma bakom debatten runt Lars Vilks teckningar och se hans verk som en del i en större politiskt och historiskt förankrad kontext. En diskursiv produkt snarare än en

individuell, konstnärlig replik. Lars Vilks ser allt som rör hans verk som delar av konstprojektet, alltså även denna uppsats, och som ett sådant bidrag till konsten vill jag kritiskt granska denna kontext: de representationer, de politiska och de sociala aspekter och effekter som detta verk ger uttryck för inom ramen för konceptuell och kontextuell, samtida konst.3

• Hur representeras muslimer och svenskar inom verkets kontext?

• Vad är det konstnären gör? Har han någon strategi, och vad vill han uppnå? • Vilken mening får verket utanför konstdiskursen? Är konsten verkligen fri från sin

aura, eller har den bara förflyttats en smula?

Förförståelse  

Jag har en kritisk inställning till verket eftersom det ger en bild av en ojämn maktrelation. Enkla teckningar som för tankarna till historiskt upprepade nidbilder av profeten Muhammed, görs av en svensk i en tid när Islam och muslimer attackeras från alla håll, och den (de) försvaras med rätten till yttrandefrihet. När konstnären senare går in i debatten stödjer han sig på ”det västerländska tänkandet”4, meningen med konst med mera, vilket ligger i linje med

3

”The meaning is not in the text itself but is the active product of the text’s social articulation, of the web of connotations and codes into which it is inserted.” Lawrence Grossberg “History, politics and postmodernism”

Critical Dialogues in Cultural Studies, Red. David Morley och Kuan – Hsing Chen, (Routledge, London, 1996)

s.157

4

Till exempel i brevväxlingen med serietecknaren och kritikern Ashraf Hamdi 29 september 2007,

4 andra västerländska manliga kollegors samtida arbeten, bland annat Pål Hollender5 och

danske Kristian von Hornsleth,6 som också har engagerat sig i frågor som rör utsatta folkgrupper i sin konst. Är detta en trend? Vad är det som gör spontant anstötliga makthandlingar godkända när det görs under konstnärlig flagg? Den institutionella

konstteorin verkar göra det omöjligt att ta konsten på allvar, trots att konsten just nu i högre utsträckning än någonsin söker sig ut och förändrar människors liv. Vilks raljerar dagligen över sina motdebattanter på sin blogg.7 Det bekvämaste hade varit att låta hans konst illusoriskt få stanna i den fiktiva värld ”där inget blod flyter”8 men jag vill undersöka vilka effekter ett verk som detta har utanför sitt imaginärt avgränsade fält.

Avgränsningar 

Vad jag vill komma bakom:

Trots att jag är medveten om den mycket större produktion på temat som Vilks har konstruerat, fokuserar jag här på teckningarna av Muhammad som rondellhund som symboliska uttryck inom en diskursiv kontext. Dessa erbjöds av Vilks till tre

konstinstitutioner: Konstföreningen i Tällerud, Gerleborgsskolan i Bohuslän och Moderna museet i Stockholm,innan Nerikes Allehanda valde att publicera en av dem 19 augusti, enligt den ledarartikel som publicerades i samband med teckningen.9 Artikeln fokuserar på att det är ett hot mot yttrandefriheten att konstinstitutioner inte vågar visa Vilks teckningar, som

beskrivs som bra, emedan den fördömer de teckningar som publicerades i danska

Jyllandsposten, som beskrivs som dåliga och jämförbara med antisemitiska nidbilder under

5

Pål Hollender gjorde år 2001 dokumentären ”Bye bye beauty” om prostitutionen i Lettland, vilken även visar scener där filmskaparen själv har sex med prostituerade. Syftet var att väcka frågor om ekonomiskt utnyttjande. Se konstnärens hemsida: http://www.hollender.se/ (Besökt 1 januari 2008)

6

Von Hornsleth initierade i mars 2006 ett konstprojekt som gick ut på att invånarna i en by i Uganda antog Hornsleths namn i utbyte mot en gris eller en get för att väcka frågor om identitet. Även själva byn döptes om till The Hornsleth village. Foton av människorna med nya identitetskort har ställts ut internationellt och i Danmark. Även Hornsleths övriga konstnärliga produktion är utformad så att hans namn framhävs som centralt i verken, men detta är första gången som han ger sig på att signera människor. Se hemsida: http://www.hornsleth.com/, (besökt 1 janari 2008)

7

Internetadress: http://www.vilks.net

8

”Del 369: Överblicken”, http://www.vilks.net/?p=1001, (Besökt 21 december, 2007)

9

5 1930- och 40-talen.10 Ledarskribenten drar alltså en gräns för vad som är kvalitativt och vad som faller in under det osmakliga. Denna linje i debatten verkar först handla om viktiga politiska frågor om rätten till yttrandefrihet i en sekulär nation men visar sig alltså handla om en gränsdragning om vad som, utan att ifrågasätta yttrandefrihetens legitimitet i sig, subjektivt bedöms som bra eller dåligt, kritik eller kränkning. Skribentens politiska ställningstaganden leder honom till slutsatser som handlar om att islam, precis som hans egen religion:

kristendomen, måste få kritiseras, och att det görs på ett bra, för att inte säga nödvändigt sätt av Vilks genom teckningarna. Artikelns synpunkter blir referenspunkter för många senare debattörer, och det är just Ulf Johansson, ansvarig utgivare på Nerikes Allehanda som senare blir hotad tillsammans med Vilks på grund av denna text. Jag ser dem därför som de mest centrala delarna av verket. Detta innebär inte att Johansson, ledarskribenten Lars Ströman och Vilks delar alla åsikter. Jyllandspostens karikatyrer uppskattas till exempel av Vilks.11

Övriga avgränsningar 

Jag har valt bort utmaningen att försöka skapa mig en bild av hur muslimer världen över ser på yttrandefrihet, hädelse, bildförbud etcetera. Förutom att en sådan undersökning skulle kräva betydligt mer än vad som ges utrymme för i en c-uppsats ville jag inte skriva en neo-orientalistisk text som försöker hitta lösningen på hur Islam ska förstås och integreras i den västerländska kontexten, utan att med hjälp av de postkoloniala teorierna se hur en Svensk diskurs kommer till uttryck.

Urval 

När det gäller ett kontextuellt verk som har fått en sådan omfattande uppmärksamhet som detta, blir det i princip omöjligt att få en överblick över allt som kan sägas ingå i det. Jag har läst hundratals blogginlägg, artiklar, intervjuer, och tittat på nyhetsinslag och reportage. För att kunna avgränsa mig och för att i så stor utsträckning som möjligt få en bild av den svenska diskursens referensramar och spelplan har jag i uppsatsen i första hand vänt mig till

10

Vilks har själv inte något emot de danska teckningarna. Se t.ex. Håkan Lindgren, ”Vad kan vi lära oss av rondellhundarna?” Tidningen kulturen, 17 december 2007,

http://www.tidningenkulturen.se/content/view/2361/1/ (Besökt 20 december 2007) Även Per Gudmundsson på

Svenska Dagbladet gör en liknande analys i en ledare, ”Låt inte konsten tystas av hot”, 15 augusti 2007.

11

Se till exempel www.vilks.net: ”Del 63: Danmark har sina 15 minuter”, 3 februari 2006, och ”Del 64: Veckans värsting: Danmark”, 5 februari 2006.(Besökt 1 januari 2007)

6 rikstäckande och lokala dags- och kvällstidningar samt ett par kulturtidskrifter. Ledarsidorna har jag sett som särskilt intressanta då de i allmänhet ska ligga i linje med det specifika medieutrymmets grundläggande värderingar.

Disposition  

En översikt över uppsatsens fortsatta upplägg. 

I metodkapitlet redogör jag för hur jag går tillväga för att dekonstruera det kontextuella verkets delar och se hur dessa har satts samman och tolkats som enheter. Därefter beskriver jag de teoretiska begrepp och sammanhang som jag har använt mig av i min analys.

Analysarbetet inleds med en beskrivning av viktiga hållpunkter i händelseförloppet som utgör verket, vilka har utgjort referensmaterialet för de flesta texter som publicerats med anknytning till det. Därefter gör jag en genomgång av konstnärens tidigare egna texter som rör

samtidskonstens funktion och teoretiska bakgrund. Utifrån dessa diskuterar jag konstverkets relevans och förankring till konstnärens uppfattning om konst. Under rubriken ”Konsten som landet utanför” problematiserar jag konstnärens syn på konsten som varande i ett ”ideologiskt och moraliskt frirum” och sammanlänkar detta med konstnärens syn på postmodernism och diskurser. Därpå följer en genomgång av mediedebatten som följde på konstinstitutionernas refusering av verken. Jag diskuterar och problematiserar debattens huvudspår: kränkning, yttrandefrihet och hot, i slutet av varje del. Jag tar även upp kritiken som riktats mot

människor som uttalat kränkts av bilderna. Under rubriken ”Yttrandefrihetens bundenhet till det diskursiva utrymmet” visar jag på hur begreppet fått genomslag enligt en hegemonisk tolkning, och hur detta har kommit att motverka sina uttalade syften. Därpå redogör jag kortfattat för hur islamofobiska stämningar har skapats och upprätthållits historiskt i

västvärlden, parallellt med upplysningstidens genombrott och stabilisering i den västerländska tanketraditionen. Jag visar sedan på hur dessa tendenser är allt annat än fjärran i den nutida svenska kontexten. Slutligen sammanfattar jag uppsatsens resultat och diskuterar mina frågeställningar.

7

Metod

Mina frågeställningar handlar dels om konstverkets roll för meningsskapande och dess politiska betydelse, samtidigt som jag vill undersöka problematiken med ett uttryck som får betydelse för många människor men ges legitimitet genom att upphovsmannen menar att betydelsen måste ses inom en avgränsad konstnärlig kontext där normer ser annorlunda ut. Därför har jag gått in från två håll för att analysera det diskursiva sammanhanget. Dels har jag utifrån konstnärens egna skrifter försökt skapa mig en bild av de föreställningar som ligger till grund för skapandet av verket, dels har jag tittat på hur verket har kommenterats i media och vilka betydelser som det på detta sätt har fått i ett större sammanhang. Dessa betydelser har jag i sin tur länkat till den bild av muslimer och Islam som präglat Sverige och Europa12 historiskt, och på indikatorer som visar på hur den bilden ser ut i Sverige idag.

Man skulle kunna kalla min metod för en kritisk diskursanalys, men då en sådan riskerar att bli till en studie av ett ogripbart diskursivt samspel snarare än av en kontext, där det aktiva meningsskapandet som strategiskt utförs av konkreta subjekt, med påtagliga konsekvenser, bildar kontexten, har jag även utgått ifrån Stuart Halls, med flera, teorier utifrån begreppet artikulation.13 Detta är användbart vid en undersökning av hur hegemoniska diskurser länkar samman konnotativa betydelser för att nå ut med sitt budskap och framställa det som en självklar sammanhängande enhet, och om hur sådana betydelser kan omartikuleras för att skapa andra möjliga betydelsesammanhang. Artikulation tar fasta på hur motsägelsefulla element och avsaknad av förbindelser fungerar som betydelseskapande länkar i samma utsträckning som logiska samband. Jennifer Darryl Slack skriver: ”Articulation is, then, not just a thing (not just a connection) but a process of creating connections, much in the same way that hegemony is not domination but the process of creating and maintaining consensus or of co-ordinating interests”14 För att kunna studera hur element har länkats samman till en synbar enhet måste jag följaktligen dekonstruera verkets kontext. Jag utgår då ifrån en tanke hos Isaac Julien och Kobena Mercer:” The initial stage in any deconstructive project must be

12

Eftersom det i lika stor utsträckning talas om västvärlden som om Sverige specifikt när det gäller kulturella skillnader gentemot kulturer som i högre grad influerats av islam.

13

Jennifer Darryl Slack, “The theory and method of articulation” i Critical Dialogues…

14

8 to examine and undermine the force of the binary relation that produces the marginal as a consequence of the authority invested in the centre.”15 Detta uppfattar jag som en relevant tankenyckel som kan användas ur flera perspektiv, i den här uppsatsen såväl som andra tillfällen när självklarheter tycks dominera debatten.

Teoretisk referensram 

Några viktiga begrepp och utgångspunkter 

Uppsatsen tar teoretiskt avstamp ifrån skärningspunkten mellan den brittiska Cultural Studies-traditionen, postkolonial teori och ett kritiskt postmodernt perspektiv. Cultural Studies själva kärna bygger på en kritik mot marxistiska tolkningar som satte kultur åt sidan till förmån för produktionsvillkoren, som ansågs centralt. Istället, menade grundarna för Cultural Studies, spelar kulturella aktiviteter en högst väsentlig roll för alla människors liv och möjligheter genom sin meningsskapande funktion16, och är därigenom en källa till makt.17 Cultural Studies kritiserar den övriga kulturforskningen för att i alltför stor utsträckning hänge sig åt intertextuella studier, som inte förmår se eller åstadkomma någon länk mellan teori och praktik. I en diskursanalys ur detta perspektiv blir det därför självklart att se samband mellan kulturella och politiska praktiker, synsätt och effekter.

Kulturella uttryck, det vill säga allt ifrån populära TV-program, fotboll och en viss jargong som gäller på kvarterskrogen, till upphöjda operakonserter, klassisk konst och litteratur, representerar tids- och platsrelaterade föreställningar om oss själva och världen omkring oss. Vi kan i olika sammanhang tillsammans med andra skapa och reproducera mening, vilket är själva kärnfunktionen i det vi kallar kultur. När två personer sägs komma ifrån samma kultur, innebär det att dessa två delar så pass många liknande kulturella sammanhang att dessa på ett långtgående sätt kan förstå vad den andra menar. Man förstår i stor utsträckning vad den andra refererar till, vad som är den konkreta konnotativa betydelsen av ett abstrakt uttryck och så vidare. Dessa betydelser produceras och reproduceras diskursivt, med hjälp av språk, som är ett huvudinstrument för meningsskapandet. Hall skriver:

15

Isaac Julien och Kobena Mercer, “De margin and the center” i Critical Dialogues… s. 451

16

Colin Sparks “Stuart Hall, cultural studies and Marxism” I Critical Dialogues… s.71ff

17

Intervju med Stuart Hall av Kuan - Hsing Chen ”Cultural studies and the politics of internationalization” i

9

Discourses are ways of referring to or constructing knowledge about a particular topic of practice: a cluster (or formation) of ideas, images or practices, which provide ways of talking about, forms of knowledge and conduct associated with, a particular topic, social activity or institutional site in society. These discursive formations, as they are known, define what is and is not appropriate in our formulation of, and our practices in relation to, a particular subject or site of social activity; what knowledge is considered useful, relevant and ‘true’ in that context; and what sorts of persons or ‘subjects’ embody its characteristics. ‘Discursive’ has become the general term used to refer to any approach in which meaning, representation and culture are considered to be constitutive. 18

Diskurs är alltså ordet för de sammanhang där våra föreställningar om omvärlden kan bekräftas och vår förståelse av vad som är sant, relevant etcetera görs gällande, och det är följaktligen i en diskursiv kontext som bilden av andra människor och kulturer konstitueras. Vi ger saker, människor och händelser omkring oss mening genom att prata om dem, tänka på dem, förknippa dem med olika känslor och bilder och så vidare, och när vi sedan värderar dem, berättar om dem, producerar bilder av dem och konceptualiserar dem så innebär det att vi representerar dem på olika sätt.19 Diskursiv makt handlar om att kunna definiera vad som är sant, vilken kunskap som är relevant, vad som har hänt, vad som är problemet, vad de andra gör och vill och så vidare. Det vill säga att diskursen får tolkningsföreträde.

Postkolonialism syftar i första hand på det akademiska fält som behandlar frågor som rör sambanden mellan kultur och imperialism i samtiden.20 Detta har växt fram som en reaktion på det som Gayatri Chakravorty Spivak, en av de mest framstående forskarna inom fältet, kallar neokolonialismen, som präglar världen idag. ”[Nu] behöver man en kolonialism som är mera ekonomisk och mindre territoriell: det är detta som är neokolonialism, och

neokolonialismen är som strålning – den känns inte lika mycket, knappast alls – det känns som om man är oberoende.”21 Postkolonial teori undersöker de föreställningar som

månghundraårig kolonialism har konstruerat, såsom essentialistiska utgångspunkter i synen på olika folkslag och kulturer och naturaliserade rasistiska stereotyper. Postkolonialismen är starkt influerat av poststrukturalistiska teorier. Det poststrukturalistiska grundantagandet om språkets centrala roll i betydelseskapandet spelar en viktig roll. Genom språket skapas mening

18

Stuart Hall, introduktion till Representation: Cultural Representations and Signifying Practices, red. Stuart Hall, (Sage, London, Thousand Oaks och New Delhi, 1997) s.6

19

Hall, Representation…s.3

20

Catharina Eiksson, Maria Eriksson Baaz och Håkan Thörn,( red.) introduktion till Globaliseringens kulturer,

den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, (Nya Doxa, Nora, 1999) s.16

21

Gayatri Chakravorty Spivak i intervju av Robert Young “Neololonialismen och kunskapens hemliga agent” i

10 genom skillnad, vilket ofta leder till att begrepp förstås som binära motsatsförhållanden. Man/kvinna, vit/svart, normalt/onormalt är exempel på sådana. Dessa utgör ett

maktförhållande där det ena alltid står över det andra, inga gråzoner tillåts. Samma funktion ligger till grund för meningsskapandet i en bred bemärkelse, den är svår att komma undan. När vi talar om det främmande som inte liknar det vi uppfattar som vårt sammanhang, blir skillnader ofta utgångspunkter för värdering.

Den italienske socialistiske filosofen och politikern Antonio Gramsci (1891-1937) lanserade flera begrepp som är användbara i förståelsen av den mänskliga kommunikationen, vilka har använts av flera senare teoretiker. Common sense diskurs, eller vad man också kan kalla Doxa, är enligt Ernesto Laclau ett system av uppfattningar som saknar en inre logik, de är istället konnotativa till sin natur. Dessa har vävts samman av traditioner och åsikter till en enhet som förefaller självklar för den som är inne i diskursen22 Gramsci skriver: ”it contains Stone Age elements and principles of a more advanced science, predjudices from all past phases of history at the local level and institutions of a future philosophy which will be that of a human race united the world over.”23 En sådan uppfattning om common sense kan beskrivas som det vi innerst inne vet är rätt och riktigt. Gramsci menar att ideologier måste stödja sig på common sense för att kunna få ett genomslag.24 Ideologi består enligt honom av två separata grundpelare, common sense och filosofi. Den senare tjänar till att hålla ihop ideologin som en teoretiskt trovärdig idé, men om man inte utgår från de uppfattningar som utgör common sense kan ingen ideologi bli organisk, vilket är Gramscis beteckning för hur idéer kan införlivas i människors vardagliga liv och således bli en del av common sense, vilken aldrig blir konstant och fixerad utan ständigt förändras av influenser utifrån. En ideologi som inte blir organisk dör snart bort eller förvanskas. Min förståelse av Gramsci blir på den här punkten tydlig när jag tänker på hur han på 1920-talet i ett strängt katolskt Italien försökte finna en väg för det kommunistiska partiet som han var med och grundade 1921. Till exempel stötte förmodligen den ateistiska hållningen inom kommunismen på åtskilligt motstånd bland det arbetande folket, vars frigörelse från fascismen och fattigdomen man ville kämpa för. Jag kan tänka mig att det snart stod väldigt klart för de intellektuella kommunisterna att de arbetande massorna knappast skulle göra någon revolution om det betydde något så konkret som en direkt resa till helvetet så snart livet på jorden tog slut, hur mycket man än kunde enas

22

Jennifer Daryl Slack, “The theory and method of articulation” i Critical Dialogues… s.119

23

Hall, “The problem of ideology: marxism without guarantees” i Critical Dialogues… s.43

24

11 om synen på de ekonomiska orättvisorna. Att försöka köra över en ideologi med en annan blir i ett sådant exempel uppenbart dömt att misslyckas.25 De meningsskapande betydelser som utgör vår världsbild kan inte suddas ut för att ersättas med nya, utan bara förhandlas och omformas.26 Därför, menar Stuart Hall, förespråkade alltid Gramsci att sprida ideologi genom ett organiskt tillvägagångssätt, där man utgår ifrån människors vardagliga liv och organiserar massorna därifrån de står och verkar.27

Hegemoni betecknar en tillfällig fixering av en samstämmighet som innefattar många olika diskursiva fält och nivåer.28 I Halls läsning av Gramsci beskriver han kampen om hegemoni som en popularitetskamp.29 Ingen hegemoni kan etableras genom enbart dominans eller tvång. Endast genom en lagom anpassning av samtycke och tvång, dominans och ledarskap,

ekonomiska och intellektuella (och så vidare) medel kan en hegemoni komma till stånd.30 Denna är beroende av common sense, och måste sammanflätas med den för att kunna etableras.

Postmodernism 

Postmodernism, oavsett om man talar om teori, historia eller kultur, är i första hand en västerländsk företeelse, där den har sin största spridning och sin utgångspunkt.31

Teoribildningen brukar förknippas med franska manliga författare som Foucault, Lyotard, Derrida och Lacan, vilka kritiserar hela den tidigare västerländska forskningstraditionen som gått ut på förnuft, objektivitet och sanning.32 Världen ses istället som fragmentarisk och subjektivt upplevd. Riktningen har fått kritik från feministiskt håll för att det finns något misstänkt i att när det inte längre går att hållbart argumentera för de stora sanningar som västerländska lärda män har producerat, så bestämmer nästa generation lärda västerländska män att det inte finns någon sanning att hålla fast i, och kan lugnt teoretisera vidare utifrån sin

25

Hall, “The problem of ideology: Marxism without guarantees” i Critical Dialogues… s.42

26

Lawrence Grossberg, “History, politics and postmodernism: Stuart Hall and cultural studies” i Critical

Dialogues… s.159

27

Hall, ”Gramscis relevance for the study of race and etnicity” i Critical Dialogues… s.431

28

Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod, (Studentlitteratur, Lund, 2005), s.54ff

29

Grossberg, “History, politics…” i Critical Dialogues… s.162

30

Hall, “Gramscis relevance for the study of race and etnicity” i Critical Dialogues… s.426

31

Kuan-Hsing Chen, “Post-marxism: between/beyond critical postmodernism” i Critical Dialogues…s.322, A. King, introduction till Culture Globalization and the World System, Macmillan, London, 1991, s.8 citerad i David Morley, “EurAm, modernity, reason and alterity” I Critical Dialogues…s.329

32

12 egen historiskt förankrade maktposition.33 Jag tycker att kritiken är befogad och att det finns en paradox i att samtidigt skapa en teoribildning som undersöker och kritiserar hur makt skapas, parallellt med att man fortsätter att reproducera ett system som bygger på samma maktrelationer. Ändå ser jag teorierna som nödvändiga för att rådande hegemonier ska kunna utmanas och här tycker jag att cultural studies har nått längre genom sitt fokus på att förankra teorierna i människors vardag och praktisk politik. Lawrence Grossberg beskriver likheter mellan postmodern teori (som i sammanhanget i första hand får representeras av Foucault) som till exempel antiessentialismen34. Foucaults radikalkontextualism (om subjektet som en diskursiv produkt) bygger på samma grunder som Halls ”conjunktionalism”35. Samtidigt menar båda att det finns kontextuellt determinerad essens och identitet. Att säga att en struktur inte är nödvändig eller universell är inte detsamma som att förneka dess existens. Både

postmodernism och cultural studies är därför mera intresserade av effektivitet, villkor och möjligheter än av ursprung och överdetermination. Makten ses som lokaliserad i kampen om att skapa betydelser och rikta fokus.

Den postmoderna kulturen, däremot, tycker Grossberg är det minst intressanta fältet.36 Eftersom den är en sammanblandning av klassisk, modern och samtida kommersiell kultur, ifrågasätter han om det överhuvudtaget rör sig om något radikalt brott mot tidigare uttryck. Enligt Tom Hardy, Art Education in a Postmodern World : Collected Essays37 kom den postmoderna konsten som ett svar på den moderna. Den var först ämnad att vara en

vidareutveckling av modernismen, men kom senare att beteckna en kritik av den, i linje med en hegeliansk uppfattning om hur antites oundvikligen följer efter tes. Men postmodernismen tar heller inte avstånd från sin tes, utan använder sig av godbitarna. Hardy beskriver

modernismen som äggulan i det stekta postmodernistiska ägget. Postmodernismen tar avstånd från den moderna konstens strävan efter renhet och originalitet, men drar sig inte för att återanvända dess verk i collage eller liknande.

33

F. Mascia Lees, P. Sharpe och C. Cohen , “The postmodernist turn in anthropology: cautions from a feminist perspective” i Signs 15, 1989 återgivet av Morley i Critical Dialogues… s.337 Kritiken tas även upp av Gemzoë, s.133

34

Grossberg, ”History, politics…” i Critical Dialogues… s.164ff

35

En sammanlänkningsteori. Hall talar mycket om artikulation vilket är ett begrepp som syftar till hur vi sätter samman olika, även till synes motstridiga element i vår förståelse av omvärlden för att skapa mening.

36

Grossberg, ”History, politics…” i Critical Dialogues… s.164 (Ja, det kan låta märkligt med tanke på hans forskningsarbeten inom postmodern populärkultur, men så skriver han. Jag antar att han menar som relevant del av det postmoderna begreppet)

37

Tom Hardy, Art Education in a Postmodern World : Collected Essays, Intellect Books, Bristol och Portland, 2006. S.7, http://site.ebrary.com/lib/malmoe/Doc?id=10146724&ppg=12 (besökt 1 december 2007)

13 Vilks verk leder direkt många debattörers, och även mina, tankar till postmodernistisk konst - de går helt i linje med vad Hardy anger som postmodernismens fyra huvudvapen: imitationer av äldre verk och stilar, citat, parodi och parafras.38 Erica Treijs på Svenska dagbladet går så långt som till att hävda att ”Vilks är […] postmodernismens megafon”39 Men Hardy beskriver en helt annan postmodern attityd, som går mer i linje med min tolkning av postmodern

teoribildnings användningsområden. Jag ser därför Vilks verk som postmodernt i en historisk och kulturell bemärkelse, men diskuterar och ifrågasätter dess teoretiska förankring senare i texten.

Orientalism 

Jag använder Edward Saids bok Orientalism40 för att visa på historiskt upprepade diskurser. När jag fick höra talas om karikatyrerna i Jyllandsposten 2005, tänkte jag genast på den och jag ser även stora likheter med hur världen framstår i debatten runt Lars Vilks teckningar. Boken är en lång redogörelse av västerlänningars månghundraåriga arbete med att på olika sätt representera Österlandet – Orienten – som en degenererad och underlägsen plats som Väst måste uppfostra och kontrollera, inte minst för österlänningarnas egen skull. Detta tunga uppdrag brukar, främst i direkt koloniala sammanhang, kallas ”The white mans burden”. Just islam och profeten Muhammad behandlas ingående och Said beskriver dels nedvärderande texter och bilder som ett genomgående inslag i historieskrivningen, och dels hur dessa alltid legitimerats med det skräckfyllda hotet om islamfaran. Ett hot som då och då konkretiserats genom direkta slag. Boken har fått stort genomslag men samtidigt hård kritik från flera håll, men jag väljer ändå att se huvuddragen i boken som en relevant historisk beskrivning av förhållandet mellan Öst och Väst. Kritiken uppfattar jag som främst inriktad på Saids negativa beskrivning av orientalismen som akademisk disciplin. Min tolkning är att det samlade

materialet som västerländerna har haft att tillgå har skapats i en diskurs som haft starka politiska intressen i att beskriva sin motpart, i krig, religiöst och genom kolonialism, på ett nedvärderande sätt. Därför ser jag det som följaktligen sannolikt att inte heller de akademiska undersökningarna som gjordes kunde svära sig fria från denna bild av Orienten.

38

“pastiche, quotation, parody and paraphrase” Hardy s.8

39

Erica Treijs, ”Konsten att få en marknad” Svenska Dagbladet, 23 september, 2007, Sektion: Kultur

40

14

Beskrivning av verket 

Teckningarna av profeten Muhammed som rondellhund är ett kontextuellt verk, vilket innebär att allt som kan ses som relaterat till verket ingår i det. Då det har fått stor spridning och mycket uppmärksamhet är det omöjligt att ge en fullständig bild av detta, men jag gör här en skiss över viktiga punkter i händelseförloppet.41

11 juni: Lars Vilks inbjuds att medverka i en utställning i Tällerud på temat hundar.42

20 juli: Teckningarna stoppas av museet dagen före vernissage.* 25 juli: Lars Vilks meddelar att han i stället vill visa

teckningarna i samband med en utställning i Bohuslän.* 13 augusti: Konstskolan Gerlesborg meddelar att Vilks teckningar inte är välkomna.*

Flera tidningar publicerar bilden, bland annat DN och senare

den antirasistiska kulturtidskriften Mana, emedan andra avstår, som Svenska Dagbladet.

19 augusti: Nerikes Allehanda publicerar en av teckningarna på ledarplats, tillsammans med den artikel som medföljer som bilaga 1.

22 augusti: Vilks publicerar en judisk nidteckning på sin blogg.*

23 augusti: Debatten eskalerar, och Sveriges sekulära muslimer tar tillbaka erbjudandet att ställa ut Vilks verk och anordna en debatt.*

24 augusti: Ett åttiotal demonstranter protesterar mot Nerikes Allehandas publicering i Örebro.43

27 augusti: Irans regering uttalar en officiell protest mot Vilks teckningar och publiceringen av dem.44

41

Kalendarieuppgifter märkta med* är hämtade ifrån Sydsvenskan 24 augusti 2007. Andreas Ekström, nöje,

http://sydsvenskan.se/nojen/article261159.ece (Besökt 28 december 2007)

42

Lars Vilks, http://www.vilks.net/?p=973, (besökt 21 december 2008)

43

SvT, Rapport, 24 augusti 2007, http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=892737&from=rss , (besökt 1 januari 2008)

Del av den teckning som

15 30 augusti: En representant för det pakistanska utrikesdepartementet framför en protest vid ett möte med ett svenskt ambassadråd. Islamiska konferensen (OIC) fördömer publiceringen.45 31 augusti: En ny demonstration mot Nerikes Allehanda utgår ifrån islamiska kulturcentret, med ca 300 deltagare. De kräver en ursäkt av tidningen men får ingen.46

Samma datum sker demonstrationer i Pakistan, bland annat i Karachi och i Lahore. Bland annat bränns en docka som ska föreställa Fredrik Reinfeldt.47

15 september: SvD rapporterar att någon som kallar sig Abu Omar Al-Baghdadi via en hemsida utfäst en belöning på 100 000 dollar till den som mördar Lars Vilks och 150 000 dollar om han slaktas som ett lamm. Mord på Ulf Johansson på Nerikes Allehanda belönas med 50 000 dollar.48

Sverigedemokraterna beslutar att trycka en av Vilks bilder i partitidningen. I november nekas de att beställa oadresserad distribution av 4 200 exemplar av posten, med hänvisning till personalens säkerhet.49

En samtida konstsyn 

”Det ämne man väljer bör vara väl förankrat i den egna intressesfären eftersom man, om man lyckas, får dras med ett uppmärksammat projekt under resten av sitt konstnärsliv, något man kanske inte kommer att vara odelat glad över.”50

Hur ser den konstnärliga referensram ut inom vilken en idé om teckningar av profeten

Muhammed som rondellhund skapas? Lars Vilks är både konstnär och doktor i konstteori och

44

TT, 27 augusti 2007, Svd.se, nyheter, inrikes, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_256839.svd (besökt 1 januari 2008)

45

SvT, Rapport, 30 augusti 2007, http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=897044&from=rss (besökt 1 januari 2008)

46

Gunilla Österlund, SR, 31augusti 2007, http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1570461 (besökt 1 januari 2008)

47

TT, 31 augusti 2007, DN.se, sverige, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=687292&rss=1400, (besökt 1 januari 2008)

48

Svd.se och TT, 15 september 2007, Svd.se, nyheter, inrikes,

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_20798.svd, (besökt 23 december 2007)

49

Malmö TT, 12 november 2007, SvD.se, nyheter, inrikes,

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_586465.svd, (besökt 1 januari 2008)

50

16 har bland annat arbetat som professor på Bergens konsthögskola i Norge. Han har även skrivit flera böcker, och tillhandahåller eget teoretiskt material genom länkar på sin blogg

www.vilks.net. Hans senaste publikation är från 2005 och skriven tillsammans med Martin Schibli, konstkritiker och curator. Den heter Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar51 och är en handbok som ska hjälpa blivande konstnärer med allt vad man kan tänkas behöva veta för att göra karriär inom konstvärlden. Eftersom Vilks är en etablerad konstnär sedan länge, med stor erfarenhet och både teoretiska och praktiska kunskaper inom samtidskonsten ser jag hans konstsyn som högst relevant för en förståelse av den nutida konstens villkor. Eftersom Vilks kan ge ett tämligen excentriskt intryck, med en provokativ och särpräglad attityd, vill jag inte påstå att hans syn skulle vara representativ för hela konstvärlden, men som en livaktig och frispråkig medlem av den, förmedlar han genom sina texter en personlig men väl

förankrad bild av en konstvärld som han menar att man måste förstå för att kunna hantera. För att förstå Vilks som samtida konstnär använder jag i detta kapitel boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar samt länkarna ”En osannolik historia” och ”Samtid och konstforskning” som senast uppdaterades 2002. Dessa återfinns på Lars Vilks blogg under rubriken ”Lars Vilks konstteori”.52

Vilks/Schibli skriver i Hur man blir samtidskonstnär… att det vi kallar konst började med Kant på 1790-talet, och att den traditionella konsten var en epok som inleddes då och sträckte sig fram till 1990-talet.53 När Duchamp 1910 ifrågasätter konstbegreppet genom att ställa ut en pissoar, sår han fröet till den institutionella konstteorin, som dock inte börjar utvecklas förrän på 1960-talet och först får verkligt genomslag på 1990-talet. I boken skiljer

Vilks/Schibli mellan MOD och DIS. MOD står för MODernismen som beskrivs som ”gårdagens styrande regim”54. Denna inriktning värderar främst konstens form och uttryck istället för innehåll. Modernisterna beskrivs vara i numerärt och auktoritärt överläge inom konstvärlden, men har, i brist på möjligheter till förnyelse av konsten, trots detta fått stå tillbaka för DIS. DIS står för Den Internationella Samtidskonsten, och representerar den innehållsfokuserade konsten av idag. Den kan vara i princip vad som helst och har i huvudsak rört sig kring ämnen som Vilks sammanfattar som social kritik55 under de senaste åren. Den

51

( Nya Doxa, Nora 2005)

52

http://www.vilks.net/ (Besökt 20 december 2007)

53 Vilks/Schibli s.85 54 Vilks/Schibli s.27 55 Vilks 2002, http://www.vilks.net/konstteori/konsten1975-2005/avd4/forandring_det_nya_paradigmet.html, (Besökt 20 december 2007) Vilks/Schibli s.26, 33, 67f m.fl.

17 modernistiska konstens alltmer desperata jakt på förnyelse ledde till uttryck som inte längre följde dess egna regler om form och estetik, vilket satte konstbegreppet på prov och gjorde teorier som kan definiera och avgränsa vad som är konst nödvändiga.

Den institutionella konstteorin förordas genomgående starkt som den enda relevanta synen på konst i texter av Lars Vilks, inklusive bloggkommentarer och i intervjuer. Denna teori går i grunden ut på att konst är konst när konstvärlden har bestämt att den är det, eller som Vilks/Schibli uttrycker det: ”Konsten är inte konst för att den är konst utan för att konstvärlden beter sig som om något är konst”56. The ”institutional theory of art”57 formulerades av filosofen George Dickie i samband med Andy Warhols utställning på 1960-talet av lådor som var, eller såg exakt likadana ut som, de i USA välkända ”brillo-boxes” som gick att hitta på närmaste varuhus. Filosofen Arthur Danto inledde detta försök att formulera en konstteori som kunde förklara hur konsten nu kunde inrymma denna typ av uttryck genom att skriva essän ”The Art World” vilket föranledde Dickie att skriva sin teori. Danto

replikerade att konsten också måste sättas i sammanhang med teorier som ger den mening för att den ska kunna bli konst, men utan att överge grundantagandet om att det är det som konstvärlden accepterar som konst som får konststatus. Vilks/Schibli menar att Dickies syn blir cirkulär, och att konsten behöver sin ”aboutness”58. Denna kan man som konstnär endera tänka ut i förväg, eller applicera på verket i efterhand, själv eller genom att låta en teoretiker ta sig an saken.

Den institutionella konstteorin innebär följaktligen att det viktigaste för den konstnär som vill få genomslag är att upptäckas av konstvärlden. Vilks/Schibli menar att man inte ska lägga något överdrivet fokus på vad som kan få vara konst eftersom konstvärlden brukar låta sig övertalas om man är tillräckligt envis. Det svåra är att skapa något som kommer att

klassificeras som bra och nyskapande konst, helst varaktigt, så att den kommer att bevaras i det som Vilks/Schibli kallar Arkivet, konsthistorien. Detta är dock inte något primärt bekymmer för de flesta konstnärer. Som konstmarknaden ser ut i dag med många arbetslösa konstnärer och en hård marknad där villkoren gäller att vinna eller försvinna handlar det om att överleva. Den konstnär som inte lyckas skapa sig ett namn kommer heller aldrig att få en chans att bli bedömd huruvida denne bör få en plats i Arkivet eller ej. Konstverken i sig är därför ingenting som behöver prioriteras, de ”är något man fixar på en kafferast. DET

56

Vilks/Schibli.s.30 Fet stil i originaltexten.

57

Freeland Cynthia, But is it art? (Oxford, New York, 2001), s.55

58

18 ORDNAR SIG.”59 Dessa kan lätt sättas samman av vad som återfinns i nyhetsmedia eller återskapas utifrån andra konstnärers material.60 Det handlar om att bli erkänd som först, inte om att faktiskt vara det.61 Det är istället det nätverk av mer och mindre inflytelserika aktörer inom konstvärlden som man måste lägga tid på. ”Det är inte vad konstnärerna gör som är intressant utan hur de kom till den position och plats där de får göra eller visa något.”62 Vid sidan av nätverksbyggandet måste konstnären arbeta för att synas. Att väcka

uppmärksamhet är a och o. ”För varje konstnär som vill vinna framgång gäller det att bli lagd märke till. Detta är inte så svårt enär de flesta konstnärer inte tänker särskilt på den saken utan är upptagna av att skapa den konst som inte blir lagd märke till.”63 Uppmärksamheten i sig gör konsten betydelsefull:

Då och då samlas mycket intresse kring ett konstnärligt projekt eller en utställning och det kan till och med nå utanför konstvärlden. Dagspress, TV och en stor allmänhet engagerar sig. Det blir ett diskussionsämne. Uppmärksamhet kan vanligtvis ses som en kvalitet som tilltalar konstvärlden. Uppmärksamhet ger sken av att projektet är betydelsefullt och att projektet säger något väsentligt om verkligheten i nuet. Genom det väckta uppseendet får konstverket eller projektet också en meningsbildning vilken kommer att också i fortsättningen ge en identitet.64

Uppmärksamhet kan också nås genom att någon eller några ger sig på verket fysiskt:

När detta sker ökar givetvis medietrycket och man skapar folkets röster, tillskrivna reaktioner som bygger på att ’de känner sig hotade av konsten’ eller att de vill begränsa yttrandefriheten. Det är synd om de drabbade konstnärerna, utställningen får stor uppmärksamhet och blir på så sätt lyckad och konsten har en uppgift: att förmedla konstupplysningsprojektet till det folk som ännu inte har fått ta del av dess härligheter.65

Det handlar hela tiden om att utvidga konstbegreppet. Detta innebär att provokationer blir en naturlig del av konsten, som radikalt bör utmana det rådande66. Detta är något som man kan använda sig av om man saknar resurser, ”provocera mera. Bli hutlös men var korrekt och behåll stilkänslan. En viss risk för att konstvärlden ska se ett sådant projekt som vulgärt finns, men den bör man i sådana fall ta.”67 Författarna slår fast att: ”Även om en nyhetsjakt ofta leder till sökta och rätt ointressanta provokationer är kravet ofrånkomligt. Att göra något nytt

59

Vilks/Schibli s.14 Versaler i originaltexten.

60

Vilks/Schibli s.102

61

Vilks/Schibli s.95

62

Vilks/Schibli s.14f Fet stil i originaltexten.

63

Vilks/Schibli s.26 Kursiv text i original.

64

Vilks/Schibli s.92

65

Vilks/Schibli s. 59 Kursiv text i original.

66

Vilks/Schibli s.163

67

19 är automatiskt starkare än att göra något som är innehållsmässigt intressant”.68 Om man sedan lyckas få uppmärksamhet gäller det att ha en väl genomtänkt strategi, men utan att tumma på bilden av sig själv som en riktig konstnär. Därför måste man framstå som en sådan:

Var entusiastisk, avfärda strategiska ståndpunkter och tala ständigt om att gå på intuition och agera inkorrekt. Självfallet skall man inte ett ögonblick avvika från sin strategiska och korrekta plan, det är bara det att det är nödvändigt att skylta med avvikelsen för att bli framgångsrik.69

Social kritik 

Det som Vilks kallar den socialkritiska konsten menar han går hand i hand med postmoderna teorier som postkolonialism, gender studies och cultural studies. Utifrån dessa har ett

vänstervridet och politiskt korrekt sätt att göra konst utvecklats, vilket gör att konsten har fått tydliga begränsningar för vad som accepteras70. Detta ser Vilks som ett problem eftersom konstbegreppet inte har fulla möjligheter att utvecklas åt motsatt håll:

I konsten är det, vilket redan framhävts, förnyelse och överskridande som är verkligt intressant, inte att framstå som moraliskt föredöme eller att hjälpa världens utsatta. Vi har här att göra med en retorisk balansgång där konstnären som the good guy skall få plats när man talar för sin vara i bredare sammanhang, medan the bad guy är den giltige.71

Det spelar heller ingen roll för omvärlden vilket budskap konstnären har, eftersom

konstvärldens förehavanden endast sällan och liten utsträckning kan förvänta sig att kunna påverka något utanför konstvärlden.72 Detta är något som understryks genom hela boken: Det är konstvärlden som kan påverkas, inte omvärlden. Det gäller att utvidga konstbegreppet, även om man sysslar med genren social kritik. Den övriga världen bryr sig föga.73

Förnyelsen kan dock inte ske hur som helst. Det som konstvärlden uppfattar som bra är det som känns igen. Referenser till och återanvändning av tidigare verk är nödvändigt och kan ge många stilpoäng74 Trots att konstnärskapet i huvudsak går ut på att få en plats i konstvärlden, 68 Vilks/Schibli s.38 69 Vilks/Schibli s.202 70 Vilks/Schibli s.176 71 Vilks/Schibli s.170 72 Vilks/Schibli s.101 73 Vilks/Schibli s.31, 101 74 Vilks/Schibli s.83, 88

20 ska man inte undvika att kritisera den. Det är tvärt om något man förväntas göra som seriös konstnär:

Då det är behjärtansvärt för en konstnär att alltid kritisera konstvärlden bör man göra det. Det blir närmast en självmotsägelse eftersom det är vanligt i konstvärlden att ställa sig kritisk till den, men det fungerar ändå. Att utmana och ifrågasätta konstinstitutionen är en helt reguljär tanke som pekar mot det attraktiva målet att bryta sig ur den liberala medelklassens begränsade skara och adressera sin konst till en större publik. Konstvärlden är förtjust i utbrytare […]75

Slutligen tar jag med ett stycke ur en framtidsprognos från 2002, som finns upplagd på Vilks blogg:

Med globaliseringen vidgas konstscenen som får fler aktörer och det dyker upp fler aspekter på socialkritiken. […] Svårigheten kommer när det handlar om tillägget, alltså införandet av det oväntade eller om man vill, att åkalla ’Det Andras’ närvaro. Den relationen kan ge ett säkert stoff framöver.76

Vilks har med andra ord en tydlig kritisk inställning till det han uppfattar som konstvärldens ramar, men idéer om hur dessa ska ifrågasättas.

Sammanfattande diskussion 

I ljuset av dessa texter blir teckningar av profeten Muhammed i expressionistisk stil inte särskilt långsökta. Vilks beskriver ett ständigt behov hos konsten att förnyas, ett behov som begränsas i en viss riktning på grund av vänsterorienterad ”politisk korrekthet”, i enlighet med de postmoderna forskningstraditionerna. Denna korrekthet är nästintill meningslös oavsett vad man vill med sin konst, eftersom konsten i huvudsak är en sak för konstvärlden. Å andra sidan vill man gärna nå en ny publik, och medial uppmärksamhet är ett viktigt redskap för att man ska kunna nå ut till en befolkning som tar ställning till verket och ger det legitimitet som ett konstverk som säger något viktigt. Därför uppmanar Vilks/Schibli till provokation.

Muhammedteckningarna kan på många sätt ses som en lyckad produkt skapad enligt det recept som Vilks förespråkar. Det gäller visserligen att även snegla på konstvärlden om verket

75

Vilks/Schibli s.53f

76

Vilks, http://www.vilks.net/konstteori/konsten1975-2005/avd4/2001_2005_prognos.html, (Besökt 20 december 2007)

21 ska få en bra status och denna sägs föredra den typ av social kritik som Vilks benämner

politiskt korrekt. Men verket kan då samtidigt sägas vara normbrytande och alltså

nyskapande, vilket är ett huvudkriterium i konstvärldens bedömningar, samtidigt som det onekligen också kan kännas igen, vilket är ett annat. Den tydligaste referensen som de flesta debattörerna talar om är naturligtvis karikatyrerna i Jyllandsposten, vilka inte påstår sig vara konst, men verket kan också sägas anspela på en månghundraårig tradition av västerländska nidbilder av profeten Muhammed. Dessutom är teckningarna ritade i expressionistisk stil, och rondellhundstemat är en annan, folkligt förankrad, konstnärlig referens. Verket är provokativt och blir omdebatterat och ett liknande scenario som Vilks/Schibli beskriver i sammanhang med fysisk åverkan på konst spelas upp. Yttrandefriheten diskuteras, konstnären tas i försvar och konsten debatteras av många. Vilks/Schibli menar att det är nödvändigt att ha en strategi, men att man inte kan låtsas om detta offentligt. Eftersom Vilks både är erfaren och etablerad förutsätter jag därför att han har en sådan, men att han följer sina instruktioner:

Var entusiastisk, avfärda strategiska ståndpunkter och tala ständigt om att gå på intuition och agera inkorrekt. Självfallet skall man inte ett ögonblick avvika från sin strategiska och korrekta plan, det är bara det att det är nödvändigt att skylta med avvikelsen för att bli framgångsrik77

när han i intervjuer till exempel säger: ”[…] jag är inte mycket till strateg. Jag har sällan någon strategi, men ibland vill man justera i efterhand för det ser ju bättre ut om man har en plan.”78

Konsten som landet utanför 

Vilks beskriver postmodern teori på ett sätt som jag förknippar med tidig semiotik. Han talar om en föreställning om att allt vi kan göra enligt denna är att producera text och sociala konstruktioner som inte kan nå verkligheten:

Möjligheten att renodla de postmoderna teorierna till anmärkningsvärda konsekvenser skulle i längden göra den utmattad. Det var ofrånkomligt att hela verkligheten inte kunde hysas inom ramen för språket; fanns det ingen förbindelse mellan språk och verklighet förelåg det heller ingen möjlighet att ge någon rätt eller fel.79

77

Vilks/Schibli s.202

78

Intervju avMalin Clausson, Göteborgs-Posten 3 september 2007

79

Vilks 2002, http://www.vilks.net/konstteori/konsten1975-2005/avd2/nagra_centrala_artiklar.html (Besökt 15 december 2007)

22 I Hur man blir samtidskonstnär… beskriver han postmodernism så att den blir synonym med institutionell konstteori: ”[…] postmodernismen menade att konsten är en social konstruktion. Det innebär att inget konstverk existerar i och för sig själv utan bärs istället av ett

sammanhang – konstvärlden.”80 Om man istället använder sig av en postmodern

konstruktionistisk diskursteoretiker, som Foucault, kommer saken i ett annat ljus. Språket måste ses i en starkt utvidgad form som inkluderar allt det som ger språket någon mening och som i diskursen har att göra med maktrelationer. Då blir det istället angeläget att ifrågasätta varför just konstvärlden har tolkningsföreträde när det gäller att bedöma konstnärliga uttryck. Foucault arbetade mycket med just den typen av auktoritära kunskapsregimer som aspirerade på att veta vilken kunskap som var sann. Han menade att dessa efterträdde religionens

funktion i de västerländska samhällena.81

Att se konstvärlden som en egen, avgränsad diskurs där influenser visserligen kan hämtas in och i någon mån påverka sammanhang utanför, men att man ändå kan hänvisa till

konstvärlden som en egen sfär utan ansvar för vad som sipprar ut talar enligt min tolkning direkt emot en stor del av den postmoderna teoribildningen, och kan därför inte ses som en självklar slutsats av denna. Min egen förståelse av en teoretiker som Foucault går ut på att det diskursiva inte ligger utanför verkligheten utan är ovillkorligt sammanflätad med den. Lika lite som en konstvärld har möjlighet att ställa sig utanför har språket någon möjlighet att göra det. Foucaults teorier bygger på att ingenting finns utanför det diskursiva82. Detta är en hållning som Foucault kritiseras för i Judith Butlers Genustrubbel för att inte till fullo ta ansvar för, då han talar om en frigörelse av könen och därför måste ha en föreställning om att en sådan är möjlig.83 Det skulle alltså innebära att vi kunde lämna våra diskursiva lagrade föreställningar bakom oss, och istället skapa något helt annat. Butler menar i korthet att eftersom allt vi vet och känner till är skapat inom diskursen så kan vi inte föreställa oss något utanför och därför heller knappast eftersträva något sådant. Hall menar däremot att om allt bara ses som diskurser så blir konkreta sociala, politiska och ideologiska praktiker och maktutövningar en svåråtkomlig massa. Man tappar fokus på hur dessa hänger samman och kan kritiseras och motarbetas.84 Hall talar istället om artikulation, ett begrepp som utöver sin

80

Vilks/Schibli s.61

81

Hall, “The work of representation” i Representation… s.43

82

Michel Foucault, The archeology of Knowledge, (Tavistock, London , 1972)

83

Butler, Genustrubbel, (Daidalos, Göteborg, 2007)

84

23 språkliga betydelse syftar på hur vi sammanlänkar olika betydelser och på så sätt skapar vår världsbild.

Hur man än väljer att förhålla sig till detta, är den epistemologiska betydelsen svår att argumentera emot: Vi kan inte förstå, lära oss något om eller definiera något utanför det diskursiva. Våra önskemål, våra rädslor, vår kreativitet likväl som vår moral och vår omvärlds ideologier skapas utifrån överlappande diskursiva kontexter som vi inte kan lösgöra oss ifrån, bara förhandla inom genom att subversivt kombinera olika moment eller kasta oss in i nya diskursiva kontexter. Detta betyder inte, som jag ser det, att verkligheten blir mindre sann eller verklig. Det betyder inte att vi inte kan argumentera för vad som är rätt eller fel och sedan få vatten på vår kvarn eller inse att det inte stämde. Det innebär helt enkelt att den verklighet som vi refererar till måste passera genom våra tolkningar när vi förhåller oss till den, vilket jag ser som en uppmaning till ödmjukhet inför andra synsätt. Varhelst vilja till makt uppkommer, om den är politisk eller rent privat, måste den alltså handla inom diskursiva kontexter, inom vilka även konsten skapas. Detta innebär att det är omöjligt att skapa något sådant som den danske konstnären Christian Lemmerz uttrycker i ett citat på Vilks hemsida: “Jeg vil gerne redefinere kunstrummet som et moralsk og ideologisk frirum. Efter min mening er kunsten kulturens sidste frie offentlige rum, som ikke er kontrolleret af moralske eller magtpolitiske interesser.” Vilks fortsätter: ”Lemmerz behöver inte redefiniera konstrummet som ett moraliskt och ideologiskt frirum. Det är ett grundläggande inslag i konsten. Intar man inte den positionen hamnar man i illustrationsträsket; konstverket blir utarmat på andra möjliga tolkningar och därför mindre intressant.”85

Jag har svårt att se vad som menas med konstrummet som ett moraliskt och ideologiskt frirum, och med att inta en sådan position. En konstnär som uttrycker sig har ju sin egen anledning till det, och om denna anledning är moralisk eller ”maktpolitisk” är ju svår att avgöra, men vad som kan antas är att det som står till buds för konstnären att använda är ett material som skapats diskursivt, och att det som konstnären gör utifrån sina egna diskursivt skapade föreställningar med det materialet kommer att bedömas utifrån diskursivt skapade föreställningar hos sin publik. I väntan på ett erkännande eller avståndstagande ifrån konstvärlden kan ett konceptuellt verk innebära en turbulens som får miljoner muslimer att känna sig kränkta, ledarskribenter i Sverige och Europa att samla sig till ett massivt upprop

85

Vilks, ”Del 463: Igen och igen: Betraktaren skapar verket” 6 december 2007, http://www.vilks.net/?p=1151 (Besökt 29 december 2007)

24 för västerländska värdens okränkbarhet, ugandier att sälja sina identiteter i utbyte mot en gris,86 eller att prostituerade i Estland utnyttjas av en svensk man.87 Sedan kommer kanske erkännandet från konstvärlden, den brukar ju låta sig övertalas enligt Vilks, och konstnären kan säga som Hornsleth: ”Don’t worry – this is art!”88 Men hur skulle den därigenom kunna svära sig fri från att ha spelat en moralisk eller maktpolitisk roll, eller ens från att uppsåtet inte var att göra det?

Så länge som konstverken håller sig innanför konstinstitutionernas väggar kan resonemanget om hur konst i princip endast påverkar konstvärlden synas relevant, men när ett verk är kontextuellt och medvetet söker sig ut till en stor publik för att provocera fram reaktioner på känsliga ämnen ser jag inte hur argumentet om konsten som ett moraliskt och ideologiskt frirum kan hitta något stöd. Konsten blir en del av vardagen, ser ut som vardagen, påverkar vardagen. Hur kan man då argumentera för att konsten inte också är vardagen?

Debatten – en central del av det kontextuella verket  

Debatten om Vilks teckningar tar fart i samband med Tälleruds89 hembygdsgårds refusering av bilderna. I Svenska Dagbladet den 20 juli förklarar Märta Wennerström,

utställningsansvarig, att ”- Vi förstod först inte allvaret. Nu vet vi att det är en oerhörd

kränkning att framställa profeten Muhammed som hund”90. Dagen därpå säger hon till samma tidning: ”Ja, detta är undfallenhet och självcensur”91 och ”- Det är mitt beslut och jag tycker inte om det. Men dels har flera i arbetsgruppen bakom utställningen varit emot teckningarna för att de är rädda att det ska bli bråk, dels är det av omsorg om svenskar utomlands […] - Jag

86

The Hornsleth village project Uganda, http://www.hornsleth.com/template/t02.php?menuId=10&articleId=3, (Besökt 21 december 2007)

87

Som vid inspelningen av Pål Hollenders dokumentärfilm, se: http://www.hollender.se/ (Besökt 1 januari 2008)

88

The Hornsleth village project Uganda, http://www.hornsleth.com/template/t02.php?menuId=10&articleId=3, (Besökt 21 december 2007)

89

Både i Svenska Dagbladet och i Nerikes Allehanda förekommer omväxlande ortsnamnen Tällberg och Tällerud i detta sammanhang. Jag ringde därför upp utställningsansvariga Märta Wennerström som förklarar att det korrekta namnet ska vara Tällerud och inget annat.

90

Karlstad TT, ”Stopp för Muhammed som hund” Svenska Dagbladet, 20 juli 2007, sektion: nyheter, inrikes

91

25 tycker att teckningarna är bra […]” Denna argumentation kom sedan att bli huvudsakliga utgångspunkter i debatten, som representativa för två olika linjer. De flesta debattörer kom att endera ta ställning mot verken, eller mot publicering av verken, för att de är eller kan

uppfattas som kränkande eller mot ”självcensur” och begränsningar i yttrandefriheten överhuvudtaget eller på grund av ett outtalat eller senare öppet hot. De värdeladdade begreppen självcensur och undfallenhet återkommer i flera artiklar. Även den konstnärliga bedömningsfrågan tas upp av åtskilliga.

Av de artiklar jag har gått igenom är det endast en debattör som vill förbjuda verken att publiceras. Det är imam Abo Talal El Nadi i en artikel i Göteborgs Posten den 6 september92. Han argumenterar för att eftersom gränsdragningarna för yttrandefriheten i västvärlden enligt rättspraxis görs för att värna samhällets välfärd och för att undvika ”fientlighet gentemot andra” 93 så bör dessa teckningar befinna sig utanför vad som är lämpligt att publicera. Han ser bilderna som ett brott likställt med hån och skymf av individer. Att förolämpningar mot profeten Muhammed tas personligt av många muslimer bekräftas av många, till exempel islamkännaren och professor emeritus Jan Hjärpe som intervjuas av Johan Sjöstrand i Svenska Dagbladet den 15 augusti: ”Hur kränkande är hans [Lars Vilks] teckningar ur ett muslimskt perspektiv? – Hunden har ju låg status och referenserna till profeten kan ses som medvetet provocerande. För de verkligt troende är Muhammed föredömet, någon som man ska imitera och då uppfattas en karikatyr som en attack mot den egna självbilden.”94 Mustafa Akyol skriver i Göteborgs Posten den 20 september ”Det kan vara svårt att förstå för en sekulär person, men för en from muslim är profetens heder mycket viktigare än hans egen”95

Men de flesta som argumenterar mot bildernas publicering, talar inte om förbud utan om den onödiga konfliktgrund som dessa skapar. Zanyar Adami skriver i Expressen den 17

september: ”För en muslimsk ledare är det inte svårt att hämta stoff för en konspirationsteori. Muhammedkarikatyrerna är en perfekt pusselbit i så fall. Nästan alla muslimer kan vittna om den islamofobi de möter dagligen.” 96 Mustafa Akyol avslutar sin artikel i Göteborgs Posten: ”[…] dialog börjar inte med ett slag i ansiktet. Den börjar med ömsesidig respekt. Många

92

Abo Talal El Nadi, ”Nidbilder på profeten inte värdigt en demokrati” Göteborgs Posten, 6 september 2007, sektion: debatt

93

Ibid

94

Johan Sjöstrand, ”Konsten som rör upp känslor” Svenska Dagbladet, 15 augusti 2007, sektion: kultur & nöje, nyheter

95

Mustafa Akyol, ”En dialog börjar inte med en örfil” Göteborgsposten, 20 september 2007, sektion: kultur

96

26 moderata muslimer försöker bygga upp den respekten gentemot väst i sina samhällen. De goda ansträngningarna borde inte motarbetas av dumdristiga penndrag från några få västerlänningar.”97 Mats-Eric Nilsson på Svenska Dagbladet motiverar sitt beslut att inte publicera bilden:

SvD har valt att inte trycka denna bild, varken stor eller liten, trots att den har ett givet nyhetsvärde. Detta beslut fattade jag innan det fanns minsta hot. Orsaken är istället att bilden av så många muslimer uppfattas som en allvarlig kränkning, för dem bör Muhammed inte alls avbildas och ännu mindre som hund. Vi har heller inga planer på att visa upp den antisemitiska så kallade judesugga som Lars Vilks ritade som en uppföljning på rondellhunden. Att vi väljer bort vissa bilder är inget unikt. Sådana beslut fattas ständigt på en tidningsredaktion. Vi skulle exempelvis inte heller med automatik publicera grovt pornografiska bilder eller starkt förnedrande karikatyrer även om dessa hamnade i centrum för debatten. Det betyder inte alls att dessa bilder borde förbjudas. Bara att de inte ska tryckas i vår tidning. Detta är själva idén med att ha en ansvarig utgivare och grunden för den svenska tryckfriheten.98

De flesta som är skeptiska eller negativa till en publicering av verken eftersom de kan

uppfattas som kränkande lägger samtidigt vikt vid just yttrande och tryckfrihetens principiella riktighet. Även imam Abo Talal El Nadi som argumenterar för förbud gör det utifrån sin tolkning av den västerländska yttrandefriheten. Det största utrymmet i Mustafa Akyols artikel upptas av kritik mot våldsamheter i islams namn, en redogörelse för hur detta inte legitimeras av koranen och argumentation för att det inte finns några motsättningar mellan islam och yttrandefrihet. Zanyar Adamis artikel har rubriken ”Skippa skitsnacket om yttrandefrihet” och argumenterar mot att man använder sig av dubbla måttstockar när man försvarar något som hundratusentals svenskar anser kränkande, men direkt fördömer låtar som de av rapparen Ken Ring, som häcklat kungahuset. Mats-Eric Nilssons artikel är en förklaring och ett försvar av rätten att använda tryckfriheten till att välja bort material, en verksamhet som pågår dagligen på alla tidningsredaktioner. Bertil Torekull skriver däremot i Svenska Dagbladet den 25 september utifrån sina erfarenheter som ansvarig utgivare för fem olika tidningar under årens lopp, till försvar för publiceringen av Vilks teckning: ”[skulle jag ha] valt att inte publicera allt som beskyllts vara kränkande eller bara olämpligt hade egentligen inte mycket kunnat publiceras. Vi måste därför skilja på tryckfrihetens legitima kränkning och den individuella kränkning en enskild kan uppleva i en relation gentemot andra människor. Sådana

97

Mustafa Akyol, ”En dialog börjar inte med en örfil” Göteborgsposten, 20 september 2007, sektion: kultur

98

Mats-Eric Nilsson, ”Varför publicerar inte SvD teckningen?” Svenska Dagbladet, 17 september 2007, sektion: nyheter, inrikes