Utgångspunkten för uppsatsen har varit att utifrån ett kriminalvårdsperspektiv utreda skiljelinjen mellan de förvaltningsrättsliga begreppen ärende och faktiskt handlande. Av analysen har framkommit en rad viktiga slutsatser som här kommer att sammanfattas och lyftas fram.
6.1. Skiljelinjen mellan ärende och faktiskt handlande inom
kriminalvården
Att bli dömd till fängelse och avtjäna ett fängelsestraff är en av samhällets mest ingripande åtgärder. Med frihetsberövandet följer en anpassning till ett regelverk, som till sin ändamålsenliga natur inkräktar på den grundläggande fri- och rättigheterna i RF och Europakonventionen. Då kriminalvårdens verksamhet styrs av ett omfattande förvaltningsrättsligt regelverk följer att den makt som utövas skall utgå från rättstatens krav på en lagbunden, förutsebar och objektiv rättstillämpning. Två betydande begrepp kan i denna kontext skönjas, ärende och faktiskt handlande. Av allt att döma kan skiljelinjen mellan begreppen knappast tillmätas någon större juridisk betydelse i samhället som helhet, då separationen mellan begreppen oftast är tydlig. Emellertid får skiljelinjen en annorlunda innebörd inom kriminalvården, vilket blir särskilt tydligt i samband med det faktiska handlandet. Till synes omfattas en stor del av kriminalvårdens faktiska verksamhet av åtgärder som i ”det vanliga” samhället skulle betraktas som typisk myndighetsutövning och anses falla inom ramen för ärendehantering. En juridisk gråzon som är svår att angripa kan därmed skönjas. Detta kommer framförallt till utryck i samband med åtgärder som saknar utryckligt stöd i lag, exempelvis vid kontroller av bostadsrum.
Mot denna bakgrund är det av stor vikt att allt faktiskt handlande inom ramen för kriminalvård (som innebär en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna) sker i överensstämmelse med de rättssäkerhetsgarantier som har sin grund i RF, Europakonventionen och som utarbetats via praxis. Risken är annars att kriminalvårdens faktiska verksamhet kommer att kännetecknas av godtycklighet och avsaknad av en likformig rättstillämpning. Rättsäkerhetsprinciperna är särskilt viktiga att beakta vid åtgärder som innebär betydande inskränkningar av den personliga integriteten såsom kontroll av bostadsrum, undersökning av brev, begränsning av äganderätt och informationsfrihet. Det kan knappast vara lagstiftarens vilja att proportionalitets- och ändamålsprincipen ska tillmätas mindre betydelse, bara av den anledningen att en person är frihetsberövad.
Vidare är det anmärkningsvärt att lagstiftaren inte utryckligt reglerat kontroller av intagnas bostadsrum i KvaL. De argument som framförs i förarbeten bör betraktas som undermåliga, då de förutsätter att fängelsestraffet i sig innebär en så pass stor inskränkning, att kontroller kan vidtas utan stöd i lag. Avsaknad av lag inbjuder till skönmässiga ageranden, vilket inte samstämmer med kravet på en förutsebar rättsstillämpning.
Sammanfattningsvis kan konstateras att typisk ärendehantering inom kriminalvården sannolikt uppfyller allmänna krav på rättsäkerhet, då handläggningen styrs av tydliga regler i FL och KvaF. Det faktiska handlandet är dock svårare att angripa utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv. Främst beroende på att förfarandet ofta saknar utryckligt stöd i lag, som i sig talar starkt för att RF och Europakonventionens skall tillmätas extra stor betydelse vid all myndighetsutövning som innefattar faktiskt handlande. Någon allmängiltig skiljelinje mellan begreppen är svår att dra upp och uppsatsens syfte kan därför inte besvaras med ett definitivt svar. Frågan är mer en principiellt viktig fråga inom ramen för all offentlig verksamhet och särskilt vid myndighetsutövning som innefattar arbete med frihetsberövade människor. Därför är det uppenbart att en diskussion om begreppens innebörd återkommande behöver föras och att tydlig JO- och domstolspraxis på området behövs.
6.2. Förslag till fortsatt forskning
Uppsatsen har berört ett ämne som kännetecknas av ett omfattande och snårigt regelverk. Mot denna bakgrund föreligger behov av fortsatt forskning, som förslagsvis bör utgå från hur kriminalvården med ett fördjupat säkerhetstänkande ska kunna bedriva en human vård, som vilar på rättstatens krav på rättsäkerhet. Nedanstående frågeställningar utgör förslag till fortsatt forskning:
• Bör begreppet ärende, faktiskt handlande och myndighetsutövning definieras i lag? • Hur tillämpas begreppen ärende och faktiskt handlande inom i ramen för kriminalvård
inom EU samt andra länder som är bundna till Europakonventionen? • Vilket behov finns av att lagstifta om kontroll av bostadsrum?
• Hur berörs frivårdens och häktens verksamhet av skiljelinjen mellan begreppen ärende och faktiskt handlande?
• En djupare analys av tillämpningen av FL och SekrL inom ramen för kriminalvård. Avslutningsvis bör denna uppsats kompletteras med empirisk forskning i form av kvalitativa intervjuer och kvantitativa mätningar, gällande hur begreppen ärende och faktiskt handlande dels tillämpas men även påverkar kriminalvårdens dagliga verksamhet. Stor vikt bör läggas vid begreppens samstämmighet med allmänna krav på rättsäkerheten och då särskilt likformigheten i rättstillämpningen. Med fördel skulle denna empiriska forskning kunna ersätta eller komplettera denna uppsats kapitel 4.
Källförteckning
Offentligt tryck
Prop 1971:30 Förvaltningsrättsreform.
Prop 1974:20 Förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt.
Prop 1975/76:165 Ändringar i lagen om (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Prop 1978/79:62 Ändringar i lagen om (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Prop 1980/81:1 Ändringar i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Prop 1985/86:80 Ny förvaltningslag.
Prop 2005/06:123 En modernare kriminalvårdslag. SOU 1983:73 Ny förvaltningslag.
SOU 1993:76 Verkställighet av fängelsestraff. Huvudbetänkande av fängelseutredningen. SOU 2005:54 Framtidens kriminalvård.
SOU 2003:103. Sekretess i elevernas intresse – Dokumentation, samverkan och integritet i skolan. Myndigheters föreskrifter KVFS 2007:1 KVAF 2007:3 KVFS 2008:3 KVFS 2008:14
Litteratur
Bohlin Alf, Warnling-Nerep Wiweka. Förvaltningsrättens grunder. 2007. Norstedts Juridik AB. 2:a upplagan.
Bohlin Alf. Offentlighetsprincipen. 2007. Norstedts Juridik AB. 7:e upplagan. Marcusson Lena (red). Offentligrättsliga principer. 2005. Iustus förlag. Nergelius Joakim. Svensk statsrätt. 2006. Studentlitteratur.
Frändberg Åke. Rättsordningens idé – En antologi i allmän rättslära. 2005. Iustus förlag. Hellners Trygve, Malmqvist Bo. Nya förvaltningslagen med kommentarer. 1995. Fritzes. 4:e upplagan.
Hellners Trygve, Malmqvist Bo. Förvaltningslagen: Med kommentar. 2007. Norstedts Juridik B. 2:a upplagan.
A
Holmqvist Lena, Leijonhufvud Madeleine, Träskman Per Ole, Wennberg Suzanne. Brottsbalken – en kommentar Del II (13-24 kap.) Brotten mot allmänheten och staten m.m.
007. Norstedts Juridik AB. 5:e upplagan. 2
Staaf Annika, Zanderin Lars. Förvaltningsrätt- en introduktion för professionsutbildningar. 007. Liber AB.
2
Strömberg Håkan. Allmän förvaltningsrätt. 2003. Liber AB. 22:a upplagan.
Warnling-Nerep Wiweka, Lagerqvist Veloz Roca Annika, Reichel Jane. Statsrättens grunder. 2007. Nordstedts Juridik AB. 2:a upplagan
Wennergren Bertil. Förvaltningsprocesslagen m.m. 2005. Norstedts Juridik AB. 5:e upplagan. Wennergren Bertil. Offentlig förvaltning i arbete: om verksamheten och ärendehandläggningen i stat och kommun. 2008. Nordstedts juridik AB. 18:e upplagan.
Rättsfall m.m.
Högsta Domstolen NJA 2005 s. 805 NJA 2007 s. 891 Hovrätterna RH 1994:86 Regeringsrätten RÅ 1974 ref. 29 RÅ 1984 2:73 RÅ 1991 ref. 82 RÅ 1992 ref. 65 RÅ 2000 ref. 14 RÅ 1987 not. 567 RÅ 1989 not. 280 RÅ 1990 not. 511 RÅ 1994 not. 619 RÅ 2007 not. 97 KammarrätternaKamR i Göteborg. Dom 2001-10-01. Mål nr: 3090-2001
Rättsfall från Europadomstolen
Sporrong-Lönnroth vs Sweden. Dom den 23 september 1982. Series A No 52 163, 176. Radaj vs Poland. Dom den 28 november 2002. Series A No 29 537, 95 och 35453, 97.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse JO 1986/87 s. 124-126 JO 1993/94 s. 152-155 JO 1994/95 s. 175-178 JO 1996/97 s. 114-117 JO 1997/98 s. 190-193 JO 2002/03 s. 155- 158 JO 2002/03 s. 158-163 JO 2004/05 s. 107-123 JO 2006/07 s. 85-88 JO 2006/07 s. 95-97 JO 2006/07 s. 106-108 JO 2006/07 s. 108-113 JO 2006/07 s. 147-148 JO 2007/08 s. 184-186 JO 2008/09 s. 201-206 JO 2008/09 s. 207-201 Opublicerade JO-beslut JO-beslut 2008-03-11 dnr: 1634-2007 JO-beslut 2008-04-07 dnr: 5862-2006 JO-beslut 2008-04-07 dnr: 5862-2006 JO-beslut 2008-05-21 dnr: 1708-2007 JO-beslut 2008-06-05 dnr: 1071-2007 JO-beslut 2008-09-25 dnr: 5709-2007 JO-beslut 2008-10-08 dnr: 4994-2007 JO-beslut 2008-10-08 dnr: 5306-2007 Justitiekanslern JK-beslut 2004-11-30 dnr: 3276-03-22