Regler om personligt innehav i anstalt

Den nya utformningen av KvaL 24 § har som syfte att underlätta kriminalvårdens säkerhetsarbete, genom att motverka införsel av narkotika och andra otillåtna föremål (exempelvis mobiltelefoner) i anstalten. Personlig egendom som direkt kan underlätta införsel av otillåtna föremål utgör därför alltid en säkerhetsrisk. Vid en teleologisk tolkning av lagrummet (som bör vara intentionen med KvaL 24) kan intagna numera vägras inneha personlig egendom i större utsträckning än tidigare. I sammanhanget tillmäts proportionalitetsprincipen extra stor betydelse, då varje ansökan om innehav från en intagen måste vägas mot vilken säkerhetsrisk ett eventuellt innehav medför. Till synes föreligger risk för godtyckligt agerande från myndigheten, då nya utformningen av lagen kan ifrågasättas utifrån RF:s krav på en förutsebar och objektiv rättstillämpning.

Då bedömningen utgår från en individuell prövning är det uppenbart att det är svårt att få till stånd en allmängiltig praxis på området och medför därför att rättsläget troligtvis kommer att vara oklart under en längre tid. Vad detta i sin tur får för effekter på det faktiska handlandet och kriminalvårdens ärendehantering går bara att spekulera i. Dock kan konstateras att ju tydligare föreskrifter, allmänna råd och praxis som finns till hands, desto likformigare och mer förutsebar blir rättstillämpningen i ärendehanteringen, som i sin tur bör få effekter på det faktiska handlandet.

I sammanhanget är RÅ 1984 2:73116 av intresse att närmare analysera och väga mot de nya stadgandena i KvaL 24 §. Frågan gällde en intagen som för sin fritidsysselsättning hade begärt att få inneha tuschpennor. Anstalten hade avslagit den intagnes ansökan med motiveringen att generellt förbud mot tuschpennor på anstalten förelåg, då de intagna tidigare hade ”klottrat” på anstaltens inredning. RegR framförde att den då gällande lydelsen av KvaL 24 § inte omfattade sådana generella åtgärder som anstalten vidtagit. Rättsfallet är dels en fråga om hur legalitetsprincipen efterlevs, med framförallt en fråga om hur det faktiska handlandet kan medföra att faktiska fel och lagstridiga beslut fattas. Tjänstemannens intention med beslutet var uppenbarligen att undvika framtida skadegörelse på anstalten. Dock har det faktiska handlandet som senare blev ett ärende enligt RegR innehållit vissa brister avseende laglighet. Frågan man därför bör ställa sig är vad lokalt fattade beslut och riktlinjer (som uppenbarligen kan brista i laglighet) i förlängningen får för effekter för det faktiska handlandet. Förslagsvis bör oklara frågor alltid föregås av formella beslut (i likhet med det aktuella rättsfallet) som medför att det faktiska handlandet övergår i ett ärende som omgärdas av stadgade handlingsregler.

Med den nya utformningen av KvaL 24 § följer en fördjupad inskränkning av den

grundlagsreglerade informationsfriheten. Detta framgår av KVFS, som beskriver att intagna som genomgår behandling för någon form av missbruk ska kunna förbjudas inneha information som skönmålar missbruk. Vidare ska även intagna som genomgår behandling för sexualbrott kunna förvägras inneha tidningar med pornografiskt innehåll. Uppenbarligen kan en genomgripande uppstramning i rättstillämpningen skönjas, då lagstiftaren gått rakt emot

116

tidigare gällande praxis på området. Detta kan i sig betraktas som märkligt då praxisen var tydlig. 117

Vid begränsning av informationsfriheten ställs ytterligare krav på nödvändigheten av åtgärden. För att åtgärden skall få vidtas krävs att begränsningen endast får genomföras med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, den enskildes anseende, privatlivets helgd eller förebyggande och beivrande av brott. Syftet med RF 2:13 är därmed att ytterligare förstärka informationsfriheten och att därigenom tillse att rättstillämpningen kännetecknas av stor försiktighet vid begränsningen av informationsfriheten.

En viktig fråga som följer är dock huruvida ett generellt förbud (som stadgas i KVFS 2008:3 s. 27) mot vissa tidskrifter, böcker etc. strängt taget samstämmer med RF 2:1 st. 1 och RF 2:13, som föreskriver att begränsningar i RF 2:1 endast får göras … med hänsyn till… allmän ordning... eller förebyggande och beivrande av brott… Frågan blir därför aktuell då det faktiska handlandet ofta innefattar en subjektiv bedömning och tolkning över innehållet i den aktuella tidskriften eller boken. Hur bedömningen genomförs får direkta effekter på lagligheten i det senare uppkomna ärendet och beslutet. Risken för skönmässiga ageranden är uppenbar. Exempelvis kan diskuteras huruvida en intagen som genomgår behandling för alkoholproblem ska kunna förvägras inneha tidskrifter om alkohol som i sig knappast uppmanar eller direkt bidrar till brottslighet. Mot denna bakgrund är det av stor viktigt att den tjänsteman som beslutar om innehavet genomför bedömningen på en objektiv och ändamålsenlig grund, då Kval 24 § inte får tolkas allt för extensiv med anledning av att informationsfriheten är en av demokratins absoluta grundvalar.

Vidare kan informationsfriheten begränsas då personer intagna på anstalt begär att få ta del av brottmålsdomar. Nödvändigheten av åtgärden är uppenbar, då en fri tillgång till brottmålsdomar på en anstalt kan leda till oönskade följder. Dock gäller precis som JO påtalat att stor åtskillnad måste göras mellan förvaltningsdomar och brottmålsdomar.118 Att frågan överhuvudtaget har avgjorts av JO tyder på att tjänstemän inom kriminalvården har handlat lagstridigt, genom att inte kunna skilja brottmålsdomar och förvaltningsdomar åt, avseende innehåll och utformning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att skiljelinjen mellan begreppen ärende och faktiskt handlande ej tydligt kommer till utryck i kriminalvårdens praktiska arbete med personligt innehav i anstalt. Frågan är dock mer en principiell fråga, som är viktig att belysa utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv (och då särskilt när informationsfriheten kan komma att begränsas) och därtill tydligt reglera i lag med kompletterande föreskrifter och allmänna råd. De föreskrifter som finns på området (KVFS 2008:3, 7 kap.) får till största delen betraktas som tillfredsställande, vilket ökar chansen till en likformig rättstillämpning. Detta bör få direkta och positiva effekter på det faktiska handlandet och ärendehanteringen.

Det kan dock ifrågasättas om förbud av innehav av tidningar, tidskrifter böcker etc. (innehållandes ett skönmålande av missbruk och pornografiska skildringar) gentemot missbrukare och sexualbrottslingar som genomgår behandling, kan utformas så generellt och om detta egentligen är förenligt med RF. Uppenbart är att det behövs ny och tydlig praxis på området.

117

Se not 89 och 91 där både JO och RegR påpekade att informationsfriheten varken kan begränsas med anledning av framförda åsikter eller pornografiska skildringar.

118