Denna uppsats har producerat ny kunskap kring hur personer med icke-synliga
funktionsnedsättningar förstår och upplever passering som praktik. Den har också lyft fram tydliga intersektioner mellan trans- och funktionshinderpositionen ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Intersektionen mellan trans- och funktionshinderpositionen blir tydlig både ur ett medicinsk och ett socialt perspektiv. Informanternas förståelse av passeringens nytta och problematik har många likheter med hur en praktiskt och teoretiskt har diskuterat passering i ett transteoretiskt forskningsfält. Inte minst när det gäller vilka reaktioner passering eller icke-passering ger och vilken mått av radikalitet som tillmätts de båda positionerna.
Denna ständiga dubbelhet inför passeringen både som praktik och begrepp är något som blir tydligt genom alla informanternas berättelser. Även om de menar att passeringen ger dem sociala fördelar på olika sätt, inte minst förmågan att bli uppfattad som en person i egen rätt utan att bli kategoriserad utifrån en stigmatiserande bild av personer med neuropsykiatriska diagnoser, är de också väl medvetna om de maktstrukturer som normer kring ett neurotypt funktionssätt utgör och att de när de passerar alltid förhåller sig till den på olika sätt.
liknande strategi finns också hos transpersoner med möjligheten att passera. I de situationer där informanterna känner sig trygga med att påtala att de inte fungerar utefter normen är det också stärkande för dem att göra det. De iscensätter ett aktivt subjektsskap utanför
funktionsnormen när de väljer att inte passera.
Komma-ut-situationen beror dock sällan på att informanterna bryter normer kring
accepterat socialt beteende. Snarare är det så att de genom att komma ut bryter föreställningen om funktionsfullkomlig normalitet – bilden av att den som beter sig och ser ”vanlig” och ”normal” ut också kan kategoriseras som ”frisk” eller ”icke-funktionsnedsatt”. Det är tydligt att det subversiva i att komma ut som funktionsnedsatt hos mina informanter bygger på att de en gång har passerat. För att kunna bryta normen på ett sådant sätt så att personer i ens närhet kan få en tankeställare kring vem som är funktionsnedsatt eller inte måste en först ha
möjlighet att ingå i normen.
Om jag själv som en person med en synlig funktionsnedsättning skulle komma ut med detta skulle detta inte var något normbrytande i sig utan ett konstaterande av något uppenbart. På samma sätt diskuterar Bremer66 och McRuer67 passering som en subversiv akt,
tankeställaren kring kön och könsnormer som en kan få när en passerande transperson påtalar sin trans-identitet handlar om att den personen i sin passering har lyckats att inlemmas i normen för att sedan kunna bryta den inifrån.
Funktionsfullkomlighetsnormen som maktmedel skapar en förståelse av passering som praktik hos informanterna som något som sker på normens villkor. Detta blir tydligt inte minst i informanternas önskan att ibland inte passera. Funktionsfullkomlighetsnormens snäva rum för vem som uppfattas som funktionsnedsatt och dess tonvikt på visuella markörer gör det problematiskt för informanterna att bli uppfattade som funktionsnedsatta och få det stöd de skulle vilja. På ett liknande sätt som normer kring kön sexualitet gör att till exempel bi-sexuella personer ofta upplever att de osynliggörs i både hetero- och homonormativa sammanhang68.
I informanternas, och framför allt Erikas fall, blir effekten av detta osynliggörande i vardagen mycket drastisk då hon eftersom hon inte läses som funktionsnedsatt utifrån den funktionsfullkomliga normen och den medicinska handikappmodellen som bygger på den riskerar att inte få eller mista stöd som hon uppfattar som avgörande för hennes möjlighet till självständigt liv.
66 Bremer, 2011 s 131ff.
67 McRuer, 2006 10, 19, 21.
Funktionsnormens relation till den medicinska modellen kan därför förstås på samma sätt som tvåkönsmodellens relation till densamma. Personer som söker vård för att kunna påbörja en transition förväntas leva upp till tvåkönsnormens förställningar av att vad de innebär att vara transperson för att få den livsavgörande vård som de behöver. På ett liknande sätt faller också personer som inte läses som autentiska transpersoner i vårdens snäva begrepp utanför ramen för vem som uppfattas ha rätt till vården69. Vårdens drastiska villkor till trots blir de normer kring funktion och funktionsfullkomlighet som omgärdar informanternas möjligheter till passering tydligast i sociala situationer. Att se den en pratar med i ögonen, använda en viss typ av röst när en pratar om vissa saker och söka social kontakt på rätt sätt blir centralt för att uppfattas som ett funktionsfullkomligt subjekt.
På ett liknande sätt handlar passering för transpersoner också om att kunna reproducera vissa typer av beteenden som könats som manliga och kvinnliga. Om passering eller icke-passering i en medicinsk kontext leder till att en beviljas eller fråntas en viss typ av
behandling eller stöd handlar informanternas upplevelser av passering utifrån en social modell snarare om en rädsla att uppfattas som avvikande i sociala situationer. Rädslan för att
uppfattas som avvikande leder till en rädsla för att uteslutas ur sociala sammanhang och försättas i en stigmatiserad position. Att passera som funktionsfullkomlig blir då en strategi för social trygghet på ett liknande sätt som hos transpersoner.
På ett liknande sätt bestäms också informanternas förmåga att stanna i en icke-stigmatiserande position när de kommit ut som funktionsnedsatta av hur väl de kan
reproducerade andra sociala normer såsom vältalighet, könsuttryck och ålder på ett socialt accepterat sätt.
Sammanfattningsvis vill jag därför mena att informanternas förståelse av passering grundar sig på både ett pragmatiskt och ett känslomässigt förhållningssätt. Passering som praktik förstås hos informanterna som något som de utvecklat för att rent praktiskt kunna ”överleva” socialt, få vänner och inlemmas i sociala sammanhang. Samtidigt som detta i vissa fall grundat sig på en rädsla för att inlemmas i en position som samhälleligt betraktas som
stigmatiserad. Att inte passera blir därför både en aktiv motståndshandling hos informanterna och något som skapar en rädsla för att uppfattas som udda.
Informanternas förståelser av passering som praktik och de strategier de använder sig av för att kunna passera har därför i hög grad skapats i relation till
funktionsfullkomlighetsnormen. I likhet med en transteoretisk förståelse av begreppet kan det
både innebära trygghet och styrka såväl som konformativitet, motstånd och ambivalens för informanterna.